Pink Floyd-grisen till salu

An inflatable pink pig, which was made famous on the sleeve of the 1976 Pink Floyd album 'Animals', and flies once again over Battersea Power Station in south west London, Monday, Sept. 26 2011, 35 years later, to announce the launch of the reissue and collector's edition of "Why Pink Floyd....?". (AP Photo/Joel Ryan)
Foto: Joel Ryan/AP

Vem skulle inte vilja ha en 12 meter hög uppblåsbar gris som figurerat på omslaget till en tvättäkta rockklassiker? Nu har man chansen att lägga ett bud på Pink Floyd-grisen ”Algie”.

Det är det brittiska företaget Air Artists och dess kreatör Rob Harris som gör sig av med stora delar av sin egen historia, och med den saker som använts av grupper som Rolling Stones, Iron Maiden och AC/DC. De uppblåsbara föremålen säljs då Harris valt att ändra inriktning och arbeta mer med lera, rapporterar BBC.

Detpink_floyd_animals_cover_battersea_power_plant_pig mest kända föremålet är den 12 meter höga uppblåsbara grisen Algie som figurerar på omslaget till albumet ”Animals” från 1976. På omslagsbilden svävar den heliumfyllda grisen över Battersea Power Station, som även den blev världskänd i och med omslaget.

Under albumfotograferingens andra dag lyckades grisen slita sig från sin förtöjning. Den person som under den första dagen haft i uppgift att med ett gevär skjuta hål på ”Algie” om den skulle slita sig hade på grund av en kommunikationsmiss inte dykt upp och den uppblåsbara grisen svävade så sakteliga utom synhåll, vilket stoppade flygningar från Heathrow.

Till slut landade ”Algie” på ett fält i Kent och fotograferingen kunde återupptas sedan den reparerats. Nästan 40 år har gått sedan dess men nu är det alltså dags för ”Algie” att komma ut på äventyr igen.

– Det är sorgligt att se dem försvinna men de ser väldigt sällan dagsljus så jag skulle bli glad om någon annan tog med dem ut på en promenad, säger Rob Harries om sina skapelser som ska auktioneras ut.
– Utrensningen har varit ganska katarktisk och har fört tillbaka en massa minnen men jag känner att jag har varit där och gjort det nu. Det är dags att gå vidare.

Vad grisen, och de andra föremålen, kommer att gå på är öppet för gissningar. På auktionshuset Durrants säger man, enligt BBC, att föremålen är för unika för att man ska kunna spekulera i vad det blir för priser. Auktionen äger rum 15 september.

Tack och hej för den här gången, Malmöfestivalen!

Beatrice Eli 8Foto: Ralph Bretzer

Nej, bilden ovan är inte från Malmöfestivalens finalkväll. Den är från Beatrice Elis spelning i tisdags (Var det i tisdags? Allt flyter ihop vid det här laget.) men jag tyckte att det var en passande tack och hejdå för den här gången-bild.

Jag sitter på tåget på väg hem efter åtta raka dagar och kvällar i Malmöfestivalens vård. Benen värker. Knäna värker. Öron och huvud är trötta och ögonen lite grusiga. I lurarna dunkar Helt off:s nya platta skönt i baktakt. Den släpptes igår vilket gör deras avslutningsspelning på Stortorget till ett releaseparty modell större.

Det har varit en lyckad festival. Kajsa Grytts glöd, Sofia Karlsson vackra stämma och musikalitet, Rival Sons sköna jammande, Thåströms mörka muller och Zara Larssons självsäkra leende är några av de saker som biter sig kvar i minnet. Vädret har varit kanon och jag kan faktiskt inte minnas att jag bevakat någon Malmöfestival där jag inte har stått våt och frusen på Posthusplatsen före i år.

Seainabo 10
Kvar biter sig också Seinabo Seys spelning igår kväll. Sey är 24 år och har släppt två ep:s. I april såg jag henne på ett lite drygt halvfullt KB. Förra veckan spelade hon på Götaplatsen under Göteborgs kulturkalas och igår intog hon Stortorget på ett alldeles storstilat sätt framför en faktiskt ganska enorm publik. Så var förutsättningarna också de bästa: avslutningskväll och kanonväder.

Och där stod hon och sjönge a capella inför kanske 20 000 människor (jag tar siffran ur luften, men ni hajar dimensionen) och det var bara så där knäckande bra.

Det krävs mod och självtillit att våga låta musikerna vila och ge sig ut ensam, om än bara för en låt. Det kräver en säkerhet i vetskapen om att den egna rösten inte kommer att svika en. Det finns inget fångstnät och ingen som kan täcka upp en miss.

Nu missar inte Seinabo Sey. Någonsin. Hon har en fantastisk pondus och är majestätisk i varje ögonblick hon tar ton på scen och jag kan inte komma ifrån tanken på henne som en svensk Shirley Bassey. Om hon inte får göra temat till en James Bond-film snart är det något som är fel…

* * *

Hur är man funtad om man tar med tomater och kastar på en 17-årig popartist bara för att hon vågar ta plats och säga vad hon tycker? Nu kan Zara Larsson konsten att äga en häcklare, men ändå…

* * *

Några bilder från Helt Offs spelning:

Helt Off 8 bw

Helt Off 12 bw

Helt Off 1 bw

”Zara har täckning för sin kaxighet”

22-malm-ZaraLarsson-5-576x400Foto: Claes Hall

Det har på många sätt varit Zara Larssons sommar i media.
Från instagraminlägg som plockats upp av kvällstidningarna till det märkliga bråket som uppstod efter uttalandet om att hon borde fått plats på Bråvallas poster och det uppmärksammade sommarpratet. Och så hashtaggen #backazara så klart.

Hon är ung, bara 17 år, är tjej, kaxig och tar plats. Det borde inte vara något konstigt med det 2015 men ändå sticker det tydligen i ögonen på vissa.
Det borde inte vara något konstigt, speciellt inte som hon har täckning för sin kaxighet och star quality så att det räcker och blir över.
Förutsättningarna är perfekta på fredagskvällen. Det är avslutningskväll, solen skiner och torget är om inte packat så i alla fall bra nära. Är det största publiken på årets Malmöfestival? Det kan mycket väl vara det…

Zara kommer ut med ett självsäkert leende på läpparna. Utan att ha tagit en ton äger hon redan scenen.
Bakom sig har hon ett tajt liveband som lyfter låtarna högt över den lite plastiga studioproduktionen på skivorna.
Att hon sedan har rösten att backa upp attityden med och ett fullblodsproffs rörelsemönster förstärker bara intrycket av att hon är en stjärna här för att stanna på inte bara den svenska pophimlen. Rösten har dynamik och uttrycksfullhet även om den inte är färdigutvecklad än. Men den lilla valpighet som finns kvar i stämman klär å andra sidan tonårsanthems som Rooftop, Skippin a beat och Lush life väl. Att alla låtar kanske inte når upp till samma klass som de nämnda är kanske inte så konstigt med tanke på att hon faktiskt bara har ett album och ett gäng singlar i bagaget.

Själv tycker jag den där kaxigheten är charmig men, som sagt, vissa har av oklara skäl problem med den. Som den tomte som kastar upp tomater på scen. Zara Larsson tar det dock som en drottning:
– Det är lite fint ändå, han har tagit sig hit, tagit med sig tomater. Det är lite fint ändå! Men vi andra är här för att ha kul.
Så äger man häcklare.
Att betyget trots allt stannar på en trea beror på bristerna i låtkatalogen. Zara själv får ett högre betyg.

 

Stormvarning

Stormvarning 1Magnus Carlsson.

Lite bilder jag tog under gårdagens Stormvarning-spelning, ett gig där artister varvades med föredrag om klimatkrisen och vad vi kan göra åt den…

Stormvarning 5 Peter Morén från Peter, Bjorn and John

Stormvarning 10Nino Ramsby och Rebecka Törnqvist.

Stormvarning 4Till vänster i bild, Goran Kajfes.

Stormvarning 9Nils-Emil Svanängen, alias Loney Dear.

Stormvarning 8Isabella Lundgren.

Stormvarning 7Goran Kajfes.

Pastellfärgad pop på Gustav

Maja 6Foto: Ralph Bretzer

Första gången jag såg Maja Francis var när hon var i mitten av april när hon var uppvärmaFre till Seinabo Sey. Då kändes hon väldigt malplacerad i sin av japansk cosplay synbarligen inspirerade klänning. Hon var som en rymdblomma i motljus med sin glittrande eskapistiskta popmusik. Det var en kort spelning och efteråt undrade jag nästan lite vad det var som just hade hänt.

I Gustavtältet på onsdagskvällen får hon mer utrymme. Scenen är dekorerad stora vita pappblommor (rymdblommor?) och cosplay-outfitten är ersatt av en limegrön aftonklänning. Sedan den där kvällen på KB i april har hennes profil, inte minst genom Veronica Maggio-samarbetet Space invades my mind, höjts rejält.

Det samarbetet kan tyckas en smula apart med tanke på att Maggios musik, och framförallt texter, lever på en slags förhöjd vardaglighet och realism medan Francis snarare är raka motsatsen. Funkar gör det hur som helst, både som duett dem emellan och, som på Malmöfestivalen, solo.

Nu lyckas hon fånga mig på ett helt annat sätt än hon gjorde på KB, vilket i och för sig säkert handlar till stor del om min egen inställning. De pastellfärgade sångerna glittrar som en discokula som svävar över oss utan att riktigt låta jordens dragningsfält släppa taget. Rymden invaderar mitt sinne.

Det är kanske inte så att Maja Francis ännu blivit ett namn som alla känner till men att hon är en artist på uppgående råder det ingen större tvekan om.Maja 2

Maja 5

Elliphant charmar

Elliphant

Foto: Jörgen Johansson

Förra året ställde Ellinor ” Elliphant” Olovsdotter in sin spelning på Malmöfestivalen och ersattes av Little Jinder. På tisdagskvällen lyckades båda två locka gott om folk till Posthusplatsen som lagom till årets festival fått en rejäl uppfräschning från gångna års grusöken.

Subbasen pumpar redan från start stenhårt mot trumhinnorna och för första gången den här konsertsommaren fiskar jag upp öronpropparna ur fickan. Inte för att det låter illa, tvärtom är det rätt skönt att bli överkörd av volymen som omväxling. Dessutom klär volymen hennes blandning av hiphop och modern dansmusik väl.

Beatsen är stenhårda och Elliphant går på knock med sin högenergiska rap och ett lätt hyperaktivt rörelseschema. Området framför kravallstaketet förvandlas snabbt till ett dansgolv.

Hennes skönt aviga ordvändningar och det internationalistiska draget i hennes mångfacetterade musik charmar liksom hennes egen personlighet. De må blåsa lite kallt i Malmönatten men från scenen strålar värme. När spelningen går in på upploppet får vi dessutom ett kort gästspel från Little Jinder. När Elliphant lämnar oss är det med en önskan efter mer.

Elliphant

* * *

Tyvärr hann jag bara se de sista två låtarna av Little Jinders spelning. Men å andra sidan var det Vita Bergens klockor och Sommarnatt. Och det är ju inte det sämsta…


Little Jinder 2
Foto: Ralph Bretzer

Little Jinder 1

 

Pale Honey på Gustav

Pale Honey 0

 

Foto: Ralph Bretzer

Göteborgska Pale Honey gör sin Malmöfestivalsspelning redan klockan sex på kvällen. Den tidiga timmen stör inledningsvis för det är något med deras minimalistiska indierock som i mina öron signalerar mörker, besatthet och sömnlöshet. Den är vacker och stark men ändå skör och lite skev. Musik för slutna ögon och sena timmar.

Med två gitarrer, trummor och lite elektronik väcker de associationer till Velvet Undergrounds mer finstämda sida (mer Pale Blue Eyes än The Black Angels Death Song, typ) och till amerikansk 90-talsindie a la Breeders och Pixies. Arrangemangen är nedskalade och ingen spelar mer än vad de behöver, vilket lämnar mycket luft i ljudbilden och skapar dynamik.

Det finns ett fokus i kompet på rytm och riff som lämnar melodin över till sången vilket skapar ett skönt, nästan lite meditativt, driv. Som lyssnare sugs jag in och verkligheten utanför tältet bleknar bort. När jag efteråt kliver ut hajar jag nästan till av det faktum att det är dagtid och solsken. Och det är svårt att inte älska musik som får en att färdas i tid och rum.

Pale Honey 2

Pale Honey 3

Malmöfestivalen…

 

Mapei 2
Mapei. Foto: Ralph Bretzer

Mapei 1Så var vi ett par dagar in på årets festival. Tanken var att jag här på bloggen skulle recensera en massa spelningar som inte fick plats i papperstidningen. Jag skulle ha gått ut hårt med detta redan i fredags. Men så, på festivalens andra jobb för min del, går allt åt skogen. Jag ska testa Splash Run, kommer snett och pajar knäet alldeles i början av hinderbanan.

Hur som helst har det inneburit en något neddragen ambitionsnivå när jag haltar fram genom festival-Malmö. Några riktigt, riktigt bra spelningar har det dock blivit. Kajsa Grytt och Angelique Kidjo igår, till exempel, men det kan du läsa om på annat håll på Skånskan.

Efter att Kidjos spelning slutat med ett dansparty där delar av den stora publiken bjudits upp på scenen skyndade jag mig bort till Gustavtältet för att hinna se slutet av Malmöbandet Stella Lugosis spelning. Det hann bli fyra låtar där bland annat favoriten This war belongs to you kläddes om i harpskrud. Det lät riktigt bra och jag önskar att jag kunnat se mer av spelningen. Å andra sidan hade jag inte velat missa något av Angelique Kidjo heller. Men det är ju så det är på festivaler.

Sedan bar det, för min del, av mot Posthusplatsen och Mapei. Det har gått nästan tio år sedan jag blev golvad av hennes genombrottslåt Video Vixens. Sedan tycktes det som att hon bara försvann. Men nu är hon sedan ett par år tillbaka igen och det är jag tacksam för.

Det är ett rakt igenom imponerande framträdande hon gör. Bandet är grymt och hon uppvisar en strålande musikalitet. Hon rappar med ett driv som får mig att tänka på gammal högenergi-disco a la Pointer Sisters och hon sjunger precis lika bra.

Stella

Stella Lugosi.

Kidjo

Angelique Kidjo.

Eleines tunga show fyllde rock stage

Foto: Jörgen Johansson

Det råder knappast någon tvekan om att hårdrocksscenen på Malmöfestivalen är ett uppskattat nytillskott. Vid tiotiden på fredagskvällen, precis innan symfoniska hårdrockbandet Eleine går på scen är det välfyllt i tältet och god stämning.

Jag ska villigt medge att symfonisk metal knappast är min favoritgenre. Oftast tycker jag att den blir lite för corny och teatralt. Men när jag lyssnade in mig på dem inför en intervju var det något som fick mig att tycka väldigt mycket om deras musik. Mycket handlar om att sångerskan Madeleine Liljestam med sin fina röst inte försöker att låtsas att hon är en operasångerska, de markerade rytmerna och det för genren närmast subtila utförandet.

På scen slår det mig också att det mycket handlar om att gitarristen Rikard Ekberg inte tävlar med keyboardisten Sebastian Berglund om soloutrymmet utan tar sin plats i det rytmiska bygget med sin sjusträngade gitarr.

De låter och framstår som ett betydligt mer rutinerat band än vad man har rätt att förvänta av ett gäng som albumdebuterade i våras och för första gången besteg en scen tillsammans förra sommaren.

Det starkaste kortet på scen är ändå Liljestam – ett självklart blickfång med lika självklar pondus, utstrålning och röst. Allra bäst kommer den till sin rätt när den konttasteras med Ekbergs growlande, som i min personliga favorit Death incarnate. Här samsas det tunga thrash-tuggandet med med melodi, rytm och stämning på ett nästan golvande sätt. Precis som med albumet önskar jag bara att det skulle hållit på lite längre än de knappa 45 minuter vi fick. Men det är väl ändå på något sätt bra att lämna publiken med en önskan efter mer.

Malmöfestivalen, Rock Stage
Fredag 14 augusti
Betyg: Fyra pantrar

Med visuellt och musikaliskt nytänk

Foto: Ralph Bretzer

Stämningsladdade stråkar och över det en röst som är både vacker och stark – för att inte säga majestätisk. I skarp kontrast till det står hårda rytmer och en mörkt growlande mansstämma. Det är starka melodier och dramatik.

I april landade skånska symfoniska hårdrockbandet Eleines debutalbum på diskarna. “Elegant, subtilt och stilsäkert” skrev Sweden Rock Magazine i sin recension av skivan. På fredag intar de Malmöfestivalens senaste nytillskott i scenväg: Rock Stage.
Vi möter sångerskan Madeleine Liljestam och gitarristen Rikard Ekberg på ett kafé i Landskrona som de båda kommer ifrån. Historien om Eleine började för snart fyra år sedan.
– Sent 2011 kom jag genom gemensamma bekanta i kontakt med skivbolaget (Ystadsbaserade Cardiac Records, red:s anmärkning). Det visade sig att vi hade lite samma mål: vi ville göra symfonisk metal med nytänk, berättar Madeleine.

Året därpå kom Rikard med i bilden och de började skriva musik tillsammans med producenten Christian Wolf. Mot slutet av 2013 blev så bandets sättning komplett när basisten Andreas Mårtensson, trummisen David Eriksson och keyboardisten Sebastian Berglund anslöt sig.
– De hade spelat tillsammans innan och det klickade direkt. Det lät så jävla bra, säger Madeleine med inlevelse.

Med nytänk menar de både visuellt och musikaliskt. Ledorden är förföriskt, stilistiskt och pampigt.
– Det svåra med den här genren är att det blir lätt töntigt om man inte anstränger sig, säger Rikard.
– Texterna kan bli lite mitt på näsan. Vi älskar texter. Det handlar mycket om gemenskap och att öppna ögonen för det som ligger framför en och inte låta sig förföras av alla som är runt omkring.
Madeleine:
– Det finns många bra band med bra shower men det är alltid något visuellt jag har saknat. Jag tänker ofta på film, dans och ljussättning när vi skriver musik. Inte dans i form av koreografi men mer sensuell, kvinnlig, dans.
– Då, när jag började funder på det här med symfonisk metal, var det väldigt vanligt att alla bara sjöng opera. Jag är ingen operasångerska och vill inte försöka. Det finns de som försöker och inte är operasångerskor och det blir inte bra. Det låter fel.

Jag tycker mig höra lite folkton i din röst…
– Det har blivit så. Jag gillar att blanda in lite folkton och orientaliskt. Den här figuren jag är på scen är väldigt orientalisk. Det kallas för tribal goth, det är en inriktning inom det gotiska. Det är någonting jag verkligen fastnade för och kände det här är ju jag när jag testade kläderna och hela grejen. Det var så skönt att hitta sig själv.

Parallellt med musiken arbetar Madeleine även som modell, vilket kanske inte är så konstigt för ett band som lägger stor vikt vid det visuella. Ändå är det något de menar rönt ett visst motstånd.
– Vissa tyckte inte att man ska blanda musiken och modellandet, att det är två separata saker. Men varför det? Vi tar med oss mycket av det till scenen också. Det är inte en scenshow a la Alice Cooper men det är samma sorts känsla i det. En känsla som gör att man som publik blir väldigt engagerad, säger Rikard.

Vid sidan om Eleine har Rikard och Madeleine duon RM Duo som ägnar sig åt helt annan musik än den som Eleine gör.
– Det är en coverduo som gör allt från bröllop till företagsspelningar. Musik för alla tillfällen. Det är det vi lever på och det som gör att vi kan lägga så pass mycket tid på Eleine. Det är väldigt skönt att kunna säga att jag är musiker på heltid, säger Madeleine.

Livepremiären begick Eleine på Landskronafesten förra sommaren. Bandet hade då placerats mellan metalstorheterna Darkane och Raubtier.
– Totalt var det 800-900 personer på spelningen och det är ändå Landskrona vi pratar om, säger Madeleine.
– Det var 18-årsgräns men utanför avspärrningen var det fullt med ungdomar, säger Rikard.

Foto: Gisela Ackerup

När vi pratas vid framträder bilden av ett ambitiöst och målinriktat band som arbetar strategiskt med såväl det musikaliska som det visuella och inte minst närvaron i sociala medier.
– Ett mål utan en plan är bara en dröm. Det har jag haft med mig många år och det har fungerat hittils, säger Madeleine.
– Det är jätteviktigt att få ut det på sociala medier för ingenting blir serverat. Jag har daglig kontakt med följare och fans från hela världen.
– Madeleine – och nu vi – är väldigt måna om våra följare. Man måste verkligen visa att man bryr sig. Utan följare och fans blir man ingenting, säger Rikard.

Hur ser målet ut?
– Det är många mål och många delmål. Man får börja någonstans. Och bara en sån sak som att vi blev recenserade i Sweden Rock Magazine och Close Up, det känns absurt för när man själv var yngre satt man och bläddrade och tänkte att en dag så kanske… säger Madeleine.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×