Storstadsdekadens och soc-misär

DSC_0808 1Foto: Ralph Bretzer

Storstadsnatt. Regnvåt asfalt, blinkande neonskyltar som som reflekterar sig i vattenpölarna. Hemgång. Hjärnan värker. Hjärtat värker. Plånboken är tom. I huvudet dunkar en basgång. Virvelkaggen smattrar medan gitarren lägger sina egna kantiga rytmer och syntarna bygger stämningen.

Le Muhrs musik är lite som en dröm; halvvägs mellan mardröm och det ljuva livet. Det är storstadsdekadens och soc-misär. Det är murriga syntar och knivskarpa beats och gitarrer. Det är dansant postpunk, synt, new romantic och powerpop. Det är Tant Strul och Lustans Lakejer i ljuv förening. Eller pandapop, om man så vill.

Musikaliskt hittar de hem hos mig. De bär godset från det tidiga 80-talet väl, utan att det för den skull låter musealt eller som en retropastisch. Men det är orden som verkligen får mig att falla. Från referensen till The 27 Club på Mitt rock n roll-jag dog när jag var 27 till Gunnar Ekelöf-parafrasen i Ge mig drömmar att leva eller gift att dö – låtarna som ramar in både senaste albumet och huvuddelen av gårdagskvällens spelning på Grand i Malmö – finns en poetisk skärpa som går i perfekt samklang med musikens stämningar och estetik. Att de har en sångerska i Maria Loohufvud som verkligen förmår att få textem att gå fram även live gör knappast saken sämre.

Senaste albumet som kom i april är förmodligen den enskilda skiva som jag lyssnat mest på i år. Därför gläder det mig att de visar sig vara precis lika bra live. Det enda jag egentligen saknar är väl lite mer röj på publiken i sista extranumret, Arga barn, med sin våldsamma punkurladdning.
DSC_0035

DSC_0281

DSC_0106

 

“De lockade ut mig med kärlek”

På bilden: 2015 års Ulla Billquist stipendiet som går till Amanda Jensen. 2015-05-26 Fotograf: Magnus Sandberg
På bilden: 2015 års Ulla Billquist stipendiet som går till Amanda Jenssen.
Foto: Magnus Sandberg

Amanda Jenssen fick på tisdagen ta emot årets Ulla Billquist-stipendium, som delas ut av Folkets Hus och Parker.
– Det känns lite overkligt. Det har varit så himla hjärtligt allting. Det är inte så ofta man blir firad en tisdagsförmiddag, säger hon.

Skånskan når Amanda Jenssen i samband med att hon kliver ur en taxi någonstans i Stockholm några timmar efter att hon fått ta emot stipendiet, som är på 25 000 kronor, vid en ceremoni på Swedish Music Hall of Fame.

Jenssen fick reda på att hon skulle få stipendiet för några veckor sedan och har sedan dess haft möjlighet att lyssna in sig på Ulla Billquist, en artist som hon tidigare inte haft så mycket koll på. Billquist var en av de största artisterna under andra världskriget och är kanske framförallt ihågkommen för “Min soldat”, en sång som kommit att symbolisera beredskapstiden lite på samma sätt som Vera Lynns “We’ll meet again” kommit att göra i Storbritanien.
– Jag har missat henne trots att jag varit väldigt törstig på den tidens musik.

På bilden: 2015 års Ulla Billquist stipendiet som går till Amanda Jensen. 2015-05-26 Fotograf: Magnus Sandberg

Vad känner du för hennes musik nu när du lyssnat in dig på den?
– För det första tycker jag väldigt mycket om den typ av instrumentering som användes mycket  i den tidens populärmusik. Sedan känns det också som att Ulla hade en väldigt viktig roll. Hon var ju den största kvinnliga artisten i Sverige under andra världskriget. När man lyssnar på den musiken i dag kan man föreställa sig hur mycket tröst och hopp den har kunnat ge folk när de verkligen behövde det och det tycker jag är fantastiskt rörande.

Amanda Jenssen är just nu inne i en skrivarfas och arbetar med sitt nya album. Hon berättar att stipendiet kom som en total överraskning, inte minst som hon i den här fasen inte brukar vara särskilt extrovert.
– Jag blev väldigt förvånad när jag fick samtalet, jag har ju inte ansökt om stipendiet eller någonting. Jag kände så mycket värme, det var så himla hjärtligt. Det tar jag med mig in i skrivandet. Det känns som en fantastisk anledning att gå ut ur sin grotta och in i solen.

Hur ser en vanlig dag ut när du befinner dig i skrivarfasen?
– En vanlig dag befinner jag mig i Köpenhamn. Jag har precis skaffat en studio där som jag har inrett. Jag är mest i den. Eller så är jag i någon annan studio. Jag blir ganska… Jag brukar inte kombinera introverta och extroverta perioder. Jag brukar fokusera på en sak i taget. Jag trodde jag skulle vara mer skygg i dag, som ett rådjur som ingen sett på ett halvår. Men det gick ändå bra. Det var inte så farligt. De lockade ut mig med kärlek.

Hur långt har du kommit processen med nya albumet?
– Vissa dagar har jag kommit jättelångt. Andra dagar har jag kommit ganska långt. Vi får se.

Motiveringen i sin helhet

”Med stark karisma och en unik närvaro har Amanda Jenssen skapat sig en plats i den svenska musikhistorien. Genom att alltid kämpa för att få göra sin egen grej har hon vunnit respekt och beundran hos en stor publik och recensenter. Amanda Jenssen står inte kvar där man ställer henne, hon vill hela tiden utforska och ta reda på musikens och textens möjligheter. Att vara originell kan ibland uppfattas negativt. Så är det absolut inte med Amanda. I hennes originella och spännande värld vill man gärna hänga, för där vet man att man blir överraskad, överrumplad och hänförd. Det är blandningen av svärta och värme som gör upplevelsen så speciell och omöjlig att värja sig mot.”

I säng med Bräkne-Hoby

Bräkne 3Foto: Ralph Bretzer

Det krävs en särskild sorts mod för att gå upp på en scen iförd vita kalsonger, röd silkesmorgonrock, solglasögon och inget annat.

Det krävs en särskild sorts kaxighet att inleda en föreställning med det förinspelade meddelandet: ”kungen av pop, Michael Jackson, är död. Kungen av rock, Elvis Presley, är död. Men kungen av La dolce vita lever” samtidigt som man står där på scenen iförd just vita kallingar, röd silkesmorgonrock och solbrillor.

Lars Lindquist, sångare i Billie the Vision and the Dancers och känd som soloartist under artistnamnet Bräkne-Hoby efter den blekingska orten där han numera huserar, tog på torsdagen sin nya soloföreställning In bed with Bräkne-Hoby till Victoriateatern. Själv sätter han ett litet frågetecken efter det: ”den här föreställningen – om det nu är det det är”. Men det får man nog säga, ändå. Musiken är förinspelad och allt illustreras av videoprojektioner. Lindquists berättelser – personliga, roliga och inte sällan rörande – får ta lika mycket, om inte mer, plats än sångerna. Och det är inte fel. Inte alls.

Han har ett lite eget sätt att vara på scenen och i sitt sätt att tilltala oss i publiken. Man skulle kunna säga att det är själva motsatsen till en humble brag – han ödmjukt skrytsam utan skrytsamt ödmjuk. Han skryter på ett sätt som tar ned honom själv, till skillnad från humble brag:ens förtäckta självförhärligande.

Föreställningen som sådan är inte stentajt. Han bomstartar någon låt, missar att pausa videoprojekton på rätt ställe på ett annat och tappar tråden i berättandet på ett tredje. Men det gör egentligen inte så mycket. Det ligger i linje med skevheten i hans musikaliska uttryck. Det, liksom den skrytsamma ödmjukheten, passar också bra med den mänsklighet som skiner igenom hans berättelser.

Solodebuten som kom för ett par år sedan innehåller en hel del guldkorn (”Sverige tog brons, jag tog guld”!!!). De båda årsfärska singlarna den hårt drivande soulpop-pärlan ”Bakhuvudet mot gatstenen” och fina balladen ”Ingen av oss” är ändå bättre än något på den skivan. Den sistnämnda kan vara aftonens finaste ögonblick när Lindquist gästas på scen av Anna Bergvall, vars band Stella Lugosi även agerade förband.

* * *

Det här med picknick-konserter på Victoriateatern är väl ändå ett riktigt bra koncept? För mig var det skan till sägandes första gången jag besökte någon av dessa.

* * *

I morse möttes vi av nyheten att B.B. King gått ur tiden. Han dog i sömnen i sitt hem i Las Vegas under torsdagen och blev 89 år gammal. Det finns inte många kvar av den gamla stammens bluesartister längre. Suck. The thrill is gone.

Bräkne 1

Bräkne 2

Bräkne 4

Högoktanig Linda Pira

LP BLOGG 1 Edit SmallerFoto: Ralph Bretzer

Förra sommarens spelningar med Linda Pira gav mersmak. Tillsammans med Stor var hon något av en uppenbarelse på festivalscenerna. Med pondus, tryck och ett schyssta Salazar Brothers-signerade beats var hon något av en naturkraft på scen. Samtidigt var det något som skavde.

Kanske var det att Stor – som förra året släppte ett av de årets allra bästa svenska hiphop-album, Shere Khan XIII – reducerades till sidekick. Å andra sidan var det logiskt; det var som duettpartner på låtarna Rom & kush och Psycho på Stors album som Linda Pira slog sig in i det allmänna medvetandet. Resultatet blev ändå att Stor bleknade bakom Linda Piras självklara lyskraft. Eller om han medvetet tog det steget tillbaka.

När Pira intog Moriskans scen vid halv två-tiden inatt, på Club Honey XL, Gjorde hon det som ensam frontkvinna, backad av DJ Salla och fyra dansare. Manegen är krattad, dansgolvet är fullt och trycket är högt uppumpat redan långt innan hon kliver ut. Och Pira själv är ordentligt uppskruvad. Att hon klarar sig utmärkt utan andra rappare att backa upp henne på scen råder det inga tvivel om. Trots en ganska mager låtkatalog än så länge, hon har trots allt bara släppt en EP och några singelspår, så är de hon har av riktigt god kvalitet. Och, inte minst viktigt, hon vet att domptera sin publik och ta klubben till nästa nivå. På bara ett års tid sedan genombrottet har hon satt sig själv på tronen som Sveriges rap-drottning.

Att musiken gör sig bättre på en klubb än en festivalscen behöver väl knappast sägas. Det här är hemmaplan. Samtidigt hade hon behövt lite mer dynamik i låtmaterialet. Nu är det banger efter banger: Bang bang, Rom & kush och, såklart, Knäpper mina fingrar. Enda andrummet i partyt är hennes fina (och mycket fria) tolkning av Mats Paulssons Visa vid vindens ängar från tv-programmet Lyckliga gatorna
LP BLOGG 3

LP BLOGG 2

Massivt, mullrande och meditativt

Swans 12Foto: Ralph Bretzer

Det vore synd att säga att Swans sparkar igång publikfriande. En ensam man på den av förstärkarstackar och instrument överfulla scenen. Han bearbetar en gonggong med två klubbor. Efter en stund kommer ytterligaren man upp och ger sig ikast med ridecymbalen på trumsetet med sådan snabbhet att det snarare blir ett sammanhängande ljud från den än en rytm.
Ytterligare en man kommer upp på scenen och sätter sig bakom en steelguitar men istället för fingerpicks som instrumentet spelas med plockar han fram en e-bow, en manick som sätter strängarna i svängning utan att det blir något anslagsljud.

Redan nu är ljudet massivt och det blir inte mindre så när bandledaren, sångaren och gitarristen Michael Gira ansluter sig tillsammans med basisten och ytterligare en gitarrist. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte värkte i trumhinnorna på mig som just då stod längst fram och plåtade.

De ser ut som ett gäng fårade landvägsmän där på scenen (eller, ja, i alla fall fyra sjättedelar av dem). Som hämtade ur en film av Clint Eastwood, Quentin Tarantino eller tv-serien True Detective. Desillusionerade snutar eller ärrade banditer.

Och det är väl vad de är också med tre decennier ute på vägarna med spräckta trumhinnor i sina spår. Men Swans är mer än ett massivt ljud. Det kräver sin man att hitta skönheten och strukturen i oväsendet. Men den konsten behärskar Gira. Han får fatt på en liten, liten gitarrfigur och hamrar in den i medvetandet. Ur figuren växer ett groove. Ett blytungt groove. Ett groove som på intet sätt liknar de där lätta grooven som får upp folket på dansgolve på lördagskvällen utan snarare som om en pålkran och en stångjärnshammare tillsammans uppfunnit synkopen. Inte för att det inte går att dansa till men det är en dans som är inåtvänd snarare än utåtriktad.
Och de är inte rädda för att dra ut på det där groovet. Länge. Så länge att det börjar anta meditativa kvaliteter. Så länge att man till slut inte vill att det ska ta slut.

Swans dök upp 1982, i sluttampen av no wave-vågen. Det var postpunk, poesi och en närmast konfrontativ syn på musik. Men det fanns också rötter rakt ned i sextiotalet, till Velvet Undrgrounds och krautrockens upplösande av barriärerna mellan rock och modern konstmusik.

Sedan dess har de följt lite samma utvecklingsbana som Einstürzende Neubauten: från ljudkonfrontation till allt mer strukturerad och lågmäld musik utan att för den sakens skull tappa sin vision.
Och är det något som står klart efter tisdagens spelning är det hur vital och levande deras musik känns trots dess brutala tyngd och dess utövares vid det här laget fårade pannor. Det känns som att de söker hur instrument kan låta snarare än hur de ska låta. Det är fascinerade lyssning.

Swans 11

Swans 8

Swans 9

 

 

Baktaktsfest på Moriskan

Syster Sol 1

Isabel ”Syster Sol” Sandblom. Foto: Ralph Bretzer

På trötta fötter marcherar jag hem genom Malmönatten. Hörlurarna sitter på men jag har svårt att bestämma mig vad jag ska sätta på för musik. Syster Sol eller Partiet? Jag är på väg hem från Moriska Paviljongen där just Malmö Reggae Fest gått av stapeln. Det är svårt att sätta fingret på varför en genre så intimt förknippad med Jamaicas townships och stränder fått ett sådant starkt fäste i vårt kalla hörn av världen.

”Ingen sommar utan reggae” skaldade ju Markoolio en gång i tiden. Hans dagisreggae kan vi väl annars lämna därhän. Men kanske är det längtan efter varmare vindar att värma våra frusna själar med som skapat en grogrund. Dessutom har den, liksom punken och hiphop:en, visat sig vara en utomordentligt bärare av budskap – och det textmässiga arvet från proggen. Både Syster Sol och Partiet är strålande exempel på detta. Båda akterna är musikaliskt drivna; Syster Sols kompband, Kachingas band, tillhör de mest drivna och snortajta på våra breddgrader, medan Partiet är mer uppsluppna utan att vara sämre för det. Båda akterna är skamligt medryckande och vet hur man piskar upp ett party.

Syster Sol har jag sett ett antal gångar och hon levererar alltid med både energi, säkerhet och ett smittande gott humör. Så också när hon avslutar reggaefesten på Moriskan in på småtimmarna. Det går liksom inte att värja sig mot glädjen i låtar som Kärleksrevolt och Fullt fokus – eller för den delen i hennes framförande. Dessutom tycker jag att hon både sjunger och skriver bättre låtar för varje ny platta och varje ny spelning.

Partiet var det däremot premiär för mig att se. Det lär bli fler gånger. Jag tycker mycket om sångaren Fredrik Boltes blandning av personligt och politiskt – och inte minst hans sätt att hitta det personliga i det politiska och vice versa. Allt framfört med både humor, värme och innerlighet. Inte minst när de avslutar med en helt nyskriven låt som Boltes skrivit till sin bortgångne far i samband med att han själv fått veta att han skulle bli pappa för första gången. Låten framförs med stråkspelad kontrabas, banjo och blås och det är svårt att inte bli berörd.

Annars är det de politiska brandtalen paketerat i en hårdsvängande och dansant förpackning som lyfter festen. ”Om din politik inte går att dansa till, då har du lyssnar på fel sorts musik” (eller något ditåt – jag citerar ur minnet) sjunger Boltes med en textmässig vinkning mot Rosa Luxemburgs klassiska ”Om man inte kan dansa till det är det inte min revolution”.
Nya singeln Pinsamt som går i polemik med främlingsfientlighet och Sveriges invandringspolitik väcker allsång, inte minst i själva konkusionen ”ingen människa är illegal”. ”Jag kan inte tänka mig någon plats jag hellre spelar den här låten än i den här delen av Malmö, säger Boltes.

Först ut på Moriskan denna lördagskväll var dock Markandeya – eller Marcus Berg som han egentligen heter – kanske mest känd från göteborgska reggaebandet Kultiration. Hans musik är mer introvert än de synnerligen utåtriktade akter som ska stå på scenen senare under kvällen. Han sjunger på engelska och hans texter känns mer spirituella och andliga. Till skillnad från kvällens övriga akter – och från Kultiration – kommer han utan stort band. Med sig har han en gitarrist som emellanåt pitchar ned sin gitarr till en bas och trumpads som han spelar själv.

Med den sparsmakade uppsättningen får han till en överraskande fyllig ljudbild och som sångare är han riktigt bra. Jag gillar också det musikaliska samspelet mellan honom och gitarristen Anders Augustsson. Dock kan jag känna att i sammanhanget, som startpunkten på ett parti, blir det lite väl finstämt.

* * *

Det blev till slut Partiet som fick ackompanjera promenaden hem. Mest för att jag kände att jag lyssnat för lite på dem.

Syster Sol 2

Syster Sol 3
Partiet 1
Partiet

Partiet 5

Mika 7Markandeya

Mika 3

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×