Linnea Henriksson tillbaka till jazz-rötterna

DSC_0989

Foto: Ralph Bretzer

Jag föll för Linnea Henrikssons röst när jag första gången hörde den, när hon var sångerska i postjazzbandet Prylf och på albumet Kind of green gjorde vildsinta nytolkningar av jazzstandards. Ända sedan dess har jag drömt om att få se henne sjunga jazz men inte tidigare haft möjligheten.

Missförstå mig inte. Jag gillar verkligen hennes pop-skivor och kommer inte själv från jazzhållet. Men känslan har alltid funnits där att det funnits något mer i hennes fina röst som skulle få bättre spelrum i jazzens friare universum än i den mer kontrollerade poppen. Å andra sidan tycker jag att man kan höra jazzinfluenserna även på hennes sätt att sjunga sina poplåtar.

Därför var det med stor förväntan jag drog till Lund och Mejeriet för att gå på jazzklubben Underground och se Linnea Henriksson sjunga med Landaeus Trio. Och de hittar hem hos mig redan från start när de tolkar evergreens som Dream a little of me och I get a kick out of you. Det känns att hon är i sitt rätta element. Rösten får nya dimensioner, glädjen och den uppenbara kärleken till materialet går igenom till lyssnaren till och med i en stillsam ballad som Nat King Coles Blame it on my youth.

Hur fungerar då hennes egna låtar i den här nya musikaliska miljön? Väldigt kär, obeskrivligt ensam hittar kanske inte riktigt hem men Cecilia, Halmstad och, framför allt, Lyckligare nu blir alla smått magiska.

Mathias Landaeus Trio – med Landaeus på flygel, Johnny Åman på kontrabas och Chris Montgomery på trummor – spelar lyhört, med skönt driv och tilltalande lekfullhet. Under andra settet får de dessutom fin förstärkning i form av kvällens hemliga gäst, altsaxofonisten Amanda Sedgwick. Trots finfina soloinsatser från alla nämnda är det Linnea Henrikssons röst som skiner klarast. Med en rik botten och vässad spets skvallrar den om både skolning och äventyrslusta.

När hon får feeling på allvar och släpper loss i Doc Pomus Lonely avenue blir det kvällens verkliga höjdpunkt, tillsammans med en alldeles underbar version av hennes egen Lyckligare nu, som trivs alldeles utmärkt i sin jazziga kostym, och en finfin tolkning av Rickie Lee Jones-versionen av Beatles For no one.

DSC_0778 DSC_0076

Ralph Bretzer

Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.


Ålder: 46 år.

Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.

Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Roffe Ruff. The Pretty Reckless och en massa svensk punk och rock från förr – Kommisarie Roy, Babylon Blues etc.

Läser: Periodvis mycket. Just nu Neil Gaimans Nordiska Myter.

Ser just nu: Favoriterna från förra året var The Handmaid’s Tale och Big Little Lies. Just nu ser jag Bron och tar igen de sista säsongerna av Weeds. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer och Veronica Mars.


×