En klassisk felspelning

Jack Ely

Foto: Don Ryan/AP/TT

Man kan kalla Portland-bandet The Kingsmen för ett one hit wonder. Faktum är att den där enda hiten var en slarvigt inspelad cover. Men den där råa versionen av doo wop-sångaren Richard Berrys Louie Louie fick en generation ungdomar ut på dansgolvet, skrämde livet ur deras föräldrar, gav upphov till en FBI-utredning och blev den arketypiska garagerocklåten – och på sitt sätt ett förebud om punken. Och vem kommer idag ihåg originalet?

Det var sångaren Jack Ely som hörde en version av låten på jukeboxen i en klubb där de spelade och såg hur alla började dansa. Han lärde sina bandkollegor låten, dock inte helt korrekt, och den spelades in i en enda tagning. De fick inte till den rätta rytmen och på ett ställe kommer Ely in på. Dessutom hade han precis fått sin tandställning justerad vilket fick honom att sluddra, vilket i sin tur gör det nästintill omöjligt att höra vad det är han sjunger på vissa ställen.

– Ingen annan i bandet hade skivan så jag skulle visa dem hur man spelade den, berättade Ely för en tidning 1987, enligt tidningen The Oregonians nätupplaga OregonLive.
– Jag kunde inte låten så väl och på repetitionerna visade jag dem fel.
Låten spelades in live med en mikrofon hängande från taket.
– Jag stod där och skrek medan hela bandet spelade. När det var klart hatade vi det.

Bandet var inte nöjda men deras manager gillade råheten i soundet och 1963 gavs den ut som deras första singel. Låten blev snabbt en favorit på den gryende garagerockscenen och plockades upp av en rad band, bland annat Paul Revere and the Raiders.

Det faktum att det inte riktigt gick att höra vad Ely sjöng fick många föräldrar att oroa sig över vad det egentligen var för budskap deras föräldrar matades med och till och med FBI startade en utredning för att ta reda på om det kunde vara något skadligt. Inte minst är det ironiskt med tanke på hur väldigt oskyldig den faktiskt är. Louie Louies protagonist är ute till sjöss och saknar sin älskade, mer depraverat än så är det inte.

Framgången ledde i förlängningen till att bandet splittrades upp i två delar som båda kallade sig Kingsmen och ingen av dem skulle någonsin nå samma framgångar igen. Men hur många band har kunnat ta en felhörning och göra det till en pelarna i hela rockmusiken och inte minst punken. Det lär finnas mer än 1 500 inspelade versioner av låten och jag skulle gissa att nästan alla följer The Kingsmens version betydligt närmare än originalet.

I söndags gick Jack Ely bort i sitt hem i Redmond, Oregon, efter en längre tids sjukdom. Han blev 71 år gammal. Han fortsatte att spela musik livet ut och var också en förkämpe för artisters rättigheter. På senare år arbetade han som hästtränare.

Och apropå det: lyssna på denna pärla:

Teater i kanalen

20150427_135043_001
Mobilfoto: Ralph Bretzer

Jag är inte en superfan av att jobba kvällsskift men det har vissa positiva bieffekter. Som att man kan gå och kolla på teater innan jobbet.

20150427_145546Jag kom promenerande från stationen mot redaktionen när jag fick se en flotte med ett piano på. Det visade sig vara Teater Insite som gjorde sig redo för repetition och genomdrag av sin föreställning I cry to the sea, en pjäs som utspelar sig efter en av klimatförändringar orsakad syndaflod. Bara att slå sig ned och njuta i det fina vädret.

På scen – eller ja, flotte – är meriterade namn som skådespelerskan Nina Jemth, sångerskan Sofia Eberhard Söderberg och pianisten David Sarosi. För regin svarar Ragna Wei, som varit verksam på bland annat Malmö Opera och Moomsteatern men som för några månader sedan blev utsedd till konstnärlig ledare på Borås Stadsteater.

Föreställningen har premiär nästa lördag i Helsingborg och kommer till Malmö i samband med Scenkonstbiennalen i slutet av maj (spelas 28/5 och 30/5). Dessutom kommer den att spelas på Sommarscen i sommar.

 

Linnea Henriksson tillbaka till jazz-rötterna

DSC_0989

Foto: Ralph Bretzer

Jag föll för Linnea Henrikssons röst när jag första gången hörde den, när hon var sångerska i postjazzbandet Prylf och på albumet Kind of green gjorde vildsinta nytolkningar av jazzstandards. Ända sedan dess har jag drömt om att få se henne sjunga jazz men inte tidigare haft möjligheten.

Missförstå mig inte. Jag gillar verkligen hennes pop-skivor och kommer inte själv från jazzhållet. Men känslan har alltid funnits där att det funnits något mer i hennes fina röst som skulle få bättre spelrum i jazzens friare universum än i den mer kontrollerade poppen. Å andra sidan tycker jag att man kan höra jazzinfluenserna även på hennes sätt att sjunga sina poplåtar.

Därför var det med stor förväntan jag drog till Lund och Mejeriet för att gå på jazzklubben Underground och se Linnea Henriksson sjunga med Landaeus Trio. Och de hittar hem hos mig redan från start när de tolkar evergreens som Dream a little of me och I get a kick out of you. Det känns att hon är i sitt rätta element. Rösten får nya dimensioner, glädjen och den uppenbara kärleken till materialet går igenom till lyssnaren till och med i en stillsam ballad som Nat King Coles Blame it on my youth.

Hur fungerar då hennes egna låtar i den här nya musikaliska miljön? Väldigt kär, obeskrivligt ensam hittar kanske inte riktigt hem men Cecilia, Halmstad och, framför allt, Lyckligare nu blir alla smått magiska.

Mathias Landaeus Trio – med Landaeus på flygel, Johnny Åman på kontrabas och Chris Montgomery på trummor – spelar lyhört, med skönt driv och tilltalande lekfullhet. Under andra settet får de dessutom fin förstärkning i form av kvällens hemliga gäst, altsaxofonisten Amanda Sedgwick. Trots finfina soloinsatser från alla nämnda är det Linnea Henrikssons röst som skiner klarast. Med en rik botten och vässad spets skvallrar den om både skolning och äventyrslusta.

När hon får feeling på allvar och släpper loss i Doc Pomus Lonely avenue blir det kvällens verkliga höjdpunkt, tillsammans med en alldeles underbar version av hennes egen Lyckligare nu, som trivs alldeles utmärkt i sin jazziga kostym, och en finfin tolkning av Rickie Lee Jones-versionen av Beatles For no one.

DSC_0778 DSC_0076

Jenny Wilson blickar tillbaka

 

Jenny Wilson 1Foto: Ralph Bretzer

Jag minns en spelning med First Floor Power på Jazzhuset i Göteborg. Det kan ha varit sent 90-tal eller möjligtvis tidigt 00-tal. Eller rättare sagt jag: minns inte en spelning med First Floor Power. Jag minns att jag var där men inte själva spelningen mer än att jag tyckte att det väl lät sådär. Den satte helt enkelt inga djupare spår i mig. Men så 2005, för tio år sedan, kom First Floor Powers dåvarande sångerska Jenny Wilson ut med sitt första soloalbum, Love and Youth. Det satte desto djupare spår. Uttrycket, ljudvärlden och Wilsons dynamiska sätt att sjunga var något helt eget.

Skivan är ett temaalbum om skolåren och ungdomen, en tid när, som hon själv beskriver det, ”då man är för stor för att leka på lekplatser men hänger fortfarande på dem i brist på bättre ställen att smygröka sina första cigg på”.

Att hon har styrkan och modet att utveckla det vidare och inte fastna i den framgångsrika formel hon hittade där har hon med all önskvärd tydlighet visat sedan dess. Den soulinfluerade uppföljaren Hardships, samarbetena med Tensta Gospel Choir och den monumentala senaste plattan Demand the impossible! har alla cementerat hennes roll som en egensinnig röst och musikskapare på den svenska scenen.

Love and youth fyller alltså tio år i år och det firar hon med en serie spelningar där plattan spelas i sin helt från start till mål; från Crazy summer till A brief story. Igår kväll ägde detta rum på Babel.

Love and youth är naturligtvis värd att fira när den nu fyller jämnt. Wilson gör det också med den äran trots att en förkylning gör att hon mot slutet av kvällen har tappat något av klarheten i rösten. Utmärkt uppbackad av en gitarrist, en trummis och en keyboardist och så den egna gitarren och synten, skakar hon nytt liv i klassiker som Summer time – the roughest time och Let my shoes lead me forward. Samtidigt når inte riktigt alla låtar från debuten upp till samma nivå och jag kan tycka att en bra spelning hade blivit ännu bättre med de inte sällan vassare nyare låtarna.

Jag kan också tycka att det känns lite märkligt att en så innovativ och annars framåtblickande artist som Jenny Wilson väljer att blicka tillbaka på det här viset. Men visst var det en riktigt bra spelning, och definitivt en som jag kommer att minnas bättre än den där på Jazzhuset.

* * *

Tanken var att Jenny Wilson skulle gjort en spelning även på lördagen i Malmö, då på Folk å rock i samband med Record Store Day. Den där förkylningen tog dock ut sin rätt och tvingade Wilson att ställa in.

Jenny Wilson 7

Jenny Wilson 3

No treble!

Klockan är strax efter lunch på Östergatan och jag sitter på redaktionen och känner att den sista energin har lämnat kroppen. Det är morgonskiftet och jag är inte morgonmänniska. Några dagar in på veckan börjar det ta ut sin rätt. Inte ens vårsolen som strilar in genom rutan klarar av att pigga upp. Två timmar kvar av passet, sedan hem och ta en tupplur.

Då kommer kriminalreporter Anna in genom dörren och börjar omedelbart, och av för mig okända skäl, gnola på Meghan Treynors brottarhit All about that bass.

En giftig basgång.
En hook som är lika enkel som effektiv.
Lite vintage doowop-känsla och en fånig men på sitt sätt charmig text med ett, bakom metaforen (basen = rumpan), lätt ekivokt budskap.

Det behöver inte vara svårare än så. Det vänder där. Solen skiner lite klarare. Energin kommer tillbaka i kroppen. Efter det uppstår det återkommande spontanutbrott av “Because you know I’m all about that bass – that bass – that bass – no treble” från olika håll kring nyhetsdesken under resten av arbetsdagen.

Det är lite skumt. Att få en låt på hjärnan kan ju vara något alldeles väldigt irriterande. Men när det sker kollektivt, när en grupp människor får samma låt på hjärnan samtidigt, blir det märkligt upplyftande. Inte minst när det är en så skamlöst catchy slagdänga som All about that bass. Skit samma att det är något av en skämslåt.

Sveriges svar på Shirley Bassey

18 noje Seinabo Sey DRAGFoto: Ralph Bretzer

Det blir ingen recension här på bloggen av Seinabo Seys spelning på KB igår, en sådan kommer senare under dagen av min kollega Peter Eliasson. Däremot kommer här lite bilder.

Vad gäller omdöme om spelningen kan jag ju egentligen låta rubriken tala för sig. Eller, ett ord till förresten: pondus.

Låt henne göra ledmotivet till nästa Bond-film!

18 noje Seinabo Sey 4

18 noje Seinabo Sey 6

18 noje Seinabo Sey 5

Maja Francis 3Maja Francis, som singeldebuterade i januari, stod för uppvärmningen.

Maja Francis 1

Från Graveyard till psykedelia på Inkonst

MörckFoto: Ralph Bretzer

Truls Mörck har spelat tung bluesig och 70-talsdoftande hårdrock med Graveyard och gjort lika 70-talsdoftande folkprogg med Den Stora Vilan. Det förstnämnda bandet hoppade han av samtidigt som gruppens debutalbum mixades och den andra lämnade han efter två album. Det krävs en hel del mod och egensinnighet för både att överge ett band som uppenbart står inför sitt stora genombrott och för att lämna ett inkört och respekterat band för att istället följa den egna musikaliska kompassen. Mörck har precis släppt sin självbetitlade solodebut och gjorde sitt första gig efter släppet på Inkonst igår kväll.

Han är kanske inte ett lika känt namn som de band han tidigare spelat med men ryktet har uppenbarligen gått. Klubben på Inkonst är inte den största av lokaler men den är välfylld när han går upp på scen vid tiotiden, efter att Stella Lugosi och I am super ape värmt upp. Tillsammans med sitt band tar han oss med på en psykedelisk resa in i medvetandets inre skrymslen.

Om han gör ett lite blygt intryck i mellansnacken är det inget som skiner igenom när han börjar spela. Då finns där både pondus och självsäkerhet. Det låter tajt, tätt och laddat men samtidigt fritt. Rötterna går fortfarande djupt ned i 70-talet. Stundtals är ekona från Pink Floyd tydliga men ljudbilden är fylligare och försedd med ett krautrockigt Can-beat. Truls Mörck sjunger som en Roger Waters som börjat anamma Bob Dylans sätt att frasera. Med gitarren målare han, i samarbete med keyboardisten, stämningar. Spelet är flinkt utan att någonsin övergå i flashighet.

Rent visuellt på scen kan det te sig lite introvert men musiken suger tag och behåller greppet under spelningens knappa timme.

DSC_0571-001

DSC_0172-001I am Super Ape

DSC_0016-001Stella Lugosi gjorde en nedskalad spelning och lämnade rytmsektion och elförstärkta instrument hemma till förmån för harpa och röster.

 

Percy Sledge är död

ARKIV - Percy Sledge, artist  Foto: SCANPIX SWEDEN  Kod: 190  COPYRIGHT SCANPIX SWEDEN
Foto: TT

Den är uppe där med Ben E Kings Stand by me och Smoke gets in your eyes från musikalen Roberta. When a man loves a woman har för evigt etsat sig in bland alla tiders mest romantiska låtar. För dess upphovsman, Percy Sledge, innebar den att han med denna sin debutsingel från 1966 kunde lämna jobbet som sjukskötare för att bli musiker på heltid. Kanske var det den emotionellt laddade, nästan gråtande, sångstilen som fick den att träffa så många människor rakt i hjärtat.

Även uppföljaren Warm and tender love blev en stor hit även om den aldrig toppade listorna som sin föregångare.

Sledges tid i den absoluta toppen på listorna blev kort. Redan ett par år efter debuten hade stjärnan dalat men han fortsatte att vara verksam som artist. 1994 släppte han albumet Blue Night där bland andra Steve Cropper (från Booker T & the MGs) och Bobby Womack vilket grammynominerades. Tio år senare kom albumet Shining through the rain där Sledge gjorde låtar skrivna av bland andra Steve Earle, The Bee Gees och Mikael Rickfors(!). året därpå, 2005 valdes han in i Rock n roll hall of fame.

Percy Sledge må inte ha en diskografi som når upp till en Otis Redding eller en Curtis Mayfield. Men vad han hade var en laddning som i den där låten, släppt mitt under soulmusikens gyllene era, sken så klart att den kunde stå ut och etsa sig fast i medvetandet hos generationer.

Percy Sledge diagnostiserades förra året med levercancer. Tidigt i tisdags morse gick han ur tiden i sitt hem i Baton Rouge, Louisiana. Han blev 73 år gammal.


Kollektivet tar nya musikgrepp

1428671211-609x408Foto: Ralph Bretzer

Ur ett kollektiv på Möllevången flödar musiken. Här huserar band som I am Super Ape, The Good Morning Spider, Sista Bossen och Stella Lugosi.
– Labeln föddes av nödvändighet. Vi behövde alla få ut vår musik och ingen ville hjälpa oss, säger Carlo Emme som spelar i I am Super Ape och är något av spindeln i nätet på relativt nybildade Kollektivet Records.

– Idén var att eftersom vi alla bor här kallar vi det Kollektivet. Även i kontakten med pressen är det bra, de köper det eftersom det är en bra story.
– Jag har gjort musik i tio år och aldrig släppt något tidigare. Jag har haft svårt att hitta de rätta kanalerna, säger Anna Bergvall, sångerska och låtskriverska i Stella Lugosi.
– Den första inkarnationen av bandet föddes här i lägenheten och vi repade i vardagsrummet. Kollektivet records, det är mitt ställe; stället där jag bodde, där vi bildades, allt är väldigt nära mig.

1428671205-599x408Vi möts över middag i Kollektivets kök tillsammans med delar av nämnda band. Carlo Emme har en bakgrund som kortklippt fastighetsmäklare och kanske är det där en del av de lite oortodoxa strategier han nu applicerar för att Kollektivet ska ta över världsherraväldet med sin musik.
– Det finns så mycket bra musik och ibland räcker inte det. Turligt nog har vi modet att hitta på saker för att nå ut.
– Som mäklare blev jag hjärntvättad eftersom min bakgrund var långt hår och att spela musik.

Den enda akten i Kollektivets stall som inte bor eller har bott i Kollektivet är Drawing Maps.
– Jag ville arbeta med någon från utsidan så jag kunde tvinga mig själv att arbeta med ett band som jag inte kände så jag kunde lära mig ett mer professionellt tillvägagångssätt.
Bland de lite mer ovanliga strategierna att nå ut kan nämnas att sprida gratis nedladdningskoder till bandens musik via Möllans falafel eller att kopiera en Coldplay-video bild för bild till senaste videon med Sista Bossen.

Kollektivet-5-bw– Jag åt på Möllans falafel varje dag och folket där var trevliga, säger han och drar parallellen till om han skulle gjort något liknande i en renodlad musikaffär där risken är att hamna i andra hand till andra skivbolag och etiketter.
– Dessutom köper fler människor falafel än som går in i skivaffärer. Och falafel är typiskt för Malmö.

Ett annat drag som 2015 kan kännas lite udda är att etiketten samtliga fyra släpp hittills, inklusive det mixtape som släpptes i samband med en label-night på Grand i Malmö i går släppts på kassett.
– Kassettbandet kanske är bortglömt i Sverige på grund av Spotify men när jag turnerade förra sommaren såg jag att i många länder ger labels ut sin musik på kassett. Det är väldigt dyrt att ge ut vinyl och om man bara släpper musiken digitalt kommer ingen att skriva om det.

1428671207-609x408Inte heller Valentina Mazzarelli i Stella Lugosi vill gå med på att det skulle vara något ovanligt med att ge ut musiken på kassett.
– Jag tycker att det är skitkonstigt att alla reagerar på att det är en så konstig grej. Inom punkscenen gör alla så här. Alla släpper på kassett.
När Carlo Emme blickar framåt är siktet inställt mot att utmana huvudstaden.
– Alla säger till oss att Stockholm är stället att vara på om vi vill få saker att hända. Vi tycker att Malmö är en fantastisk stad med en jättebra scen. Vi är stolta över att vara en del av det. Nästa steg blir att utmana Stockholmsscenen. Hur då? Vänta och se.

Moraea Myrgren, som sjunger i I am Super Ape, flikar in att allt inte handlar om pr.
– Det är också en poäng att du faktiskt tror på det här, säger hon med riktning mot Carlo.
– Vi tror alla på DIY [gör det själv, red:s anmärkning] och att stödja lokala småföretag. Det finns en anledning att du väljer att jobba med Möllans falafel och inte 7-Eleven eller McDonalds.
– Det är för att det är min miljö. Anledningen är att vi är de vi är: fattiga Möllan-hippies, säger Carlo.



Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×