Öresundsfestivalen läggs ned

Öresundsfestivalen läggs ned. Det meddelade festivalgeneral Nicklas Johansson för en liten stund sedan.
Orsaken är att festivalen står utan pengar.

Det tycker jag är oerhört tråkigt. Jag har varit på de senaste två festivalerna och de har verkligen varit en ögonöppnare för musikscenen på andra sidan sundet.
Jag har kommit för att se de svenska artister jag gillat och fått fantastiska musikupplevelser av danska akter som jag i många fall aldrig hört talas om tidigare. Kill J, Den sorte skole, Fallulah, Agnes Obel… Listan är lång av konserter som gnagt sig fast i minnet.

Jag kan bara hoppas att festivalen någon gång gör comeback. Den behövs.

Never being boring

Det har varit mycket på morgonen i jobbet som webbredaktör. Ännu ett mord i Malmö och en sprängning i Arlöv. Det gör att releasen av den här boken känns väldigt vältajmad…

Men så kommer det ett besked som gör mig oproportionerligt glad.

Jag har aldrig varit någon syntare. tvärt om. När jag gick på högstadiet var det hårdrock som gällde men det var något med låten ”Suburbia” som gick rakt in i hjärtat på mig. Sedan dess har de fortsatt göra pop av hög klass. ”It’s a sin”, ”So hard”, ”Being boring”… Listan kan göras lång. Nu kommer Pet Shop Boys till Way out West. Kanske blir det festival till sommaren, trots allt.

Releaseparty i sagoskogen

Stella 1Stella Lugosi. Foto: Ralph Bretzer

Galleri Franks helt vitmålade lokal, mellan Möllan och Södervärn, med dito grenar och trädstammar är som ett mellanting mellan en grotta och en sagoskog. Scenen är åtminstone nästan i marknivå och lokalen är fylld till sin kapacitet när det nystartade Malmöbolaget Kollektivet Records firar sin andra, respektive tredje release.  Stella Lugosi och Drawing Maps släpper båda sina debutsinglar, Lovely daughter, respektive Sisters.

Stella 2Jag har följt Stella Lugosi i ganska precis ett år, ända sedan jag första gången hörde, och blev golvad av, deras Youtube-video This war belongs to you. Sedan dess har mycket hänt. De har gjort spelningar på klassiska scener som KB i Malmö, Stora Teatern i Göteborg och Fasching i Stockholm. Till spelningen på Frank kommer de direkt från en inspelningssession i lika klassiska Tambourine-studion. Sju låtar har fästs på band. I slutändan ska det bli en en EP av det men innan dess ska ytterligare en singel släppas.

Jag har sett dem ett antal gånger vid det här laget och alltid imponerats både av deras synbarligen genomtänkta sätt att manifestera sig själva på scen och av kombinationen mellan lätt handlag och emotionell tyngd i Anna Bergvalls sätt att skriva låtar. Bergvalls fina – och ibland lite olycksbådande – röst gör naturligtvis sitt till liksom användandet av en kör för att måla med stämningar.

Stella 3Sättningen har varierat mellan varven, inte minst vad gäller storleken på kören. På Frank är den nedbantad till två personer och sättningen kompletterad med trummor. Det sistnämnda ger dem naturligtvis mer driv och botten.  Det som mest imponerar på mig är hur de lyckats hitta ett verkligt originellt och personligt uttryck. Visst hör jag ekon av annan musik här – americana, amerikansk 90-talsindie etc – men det är i en väldigt egen sammasättning. Gospel-grunge kallar Anna Bergvall det och det är väl en så god beskrivning som någon.

Om det finns någon rättvisa i världen kommer det att hända stora saker kring det här bandet.

Drawing Maps, alias Julia Heberling, är betydligt mer nedtonad i sin framtoning.

Maps 2Med sin Fender Telecaster och backad av en pianist och ett förinspelat rytmspår gör hon melankolisk singer-songwriter-musik som på sitt sätt också för tankarna till 90-talet; till Red House Painters och kanske lite grann till en Juliana Hatfield som lagt indierocken på hyllan.

Heberling gör musik som kräver sitt av lyssnaren. Det är inte musik som tar den uppmärksamhet den behöver utan musik som man måste hitta fram till själv. I den stimmiga miljön på en releasfest i en fullpackad lokal är det lätt att tappa koncentrationen. Det är synd för det finns något där som väcker min nyfikenhet. När jag lyckas skärma av sorlet griper hon tag med sin röst och sina sånger.

Maps 1Drawing Maps.

Sjunger om att våga ta plats

Julia 2Foto: Ralph Bretzer

Under namnet Drawing Maps gör Malmöartisten Julia Heberling finstämd singer-songwritermusik som för tankarna till Red House Painters, Tiny Vipers och Mazzy Star. Lagom till internationella kvinnodagen släpper hon sin första singel, “Sisters”, en låt som handlar om att kvinnor ska ta sin konst på allvar och våga uttrycka sig, på nystartade Malmöbolaget Kollektivet.
– Upprinnelsen var när jag såg mig omkring i mitt kompisumgänge och tyckte mig se en tendens till att män i högre utsträckning tog sin konstnärliga verksamhet på allvar. Att de tog plats och vågade synas i den. Kvinnliga bekanta gör inte det i lika stor utsträckning, säger Julia Heberling när Nöjesbloggen träffar henne på ett kafé i Malmö..

Varför tror du att det är så att kvinnor har svårare att våga ta plats?

– Vi lever ju i ett patriarkat. Kvinnor internaliserar det rätt tidigt, tänker jag. Att man inte har rätt att ta plats, finnas till och uttrycka sig som män. Det är en tuffare situation, som kvinna måste du vara betydligt bättre för att bli accepterad.

När började du ta din egen konstnärliga verksamhet på allvar?
– Jag har hållit på med musik så länge jag kan minnas men det var väl något av en resa för mig också. Det är väl de senaste åren som jag tagit det riktigt på allvar, sedan jag bestämde mig för att gå ned i tid från mitt vanliga jobb för att kunna jobba med musiken mer.
– Jag känner att det materialet som jag har spelat in nu, och ska släppa, hade inte kommit till om jag inte förändrat min vardag på det sättet.

DJulia 1et krävs en del mod att göra det.
– Ja, det är lite läskigt. Det är det som är skönt också med att ha ett vanligt jobb så man har en trygghet och inte är beroende av musiken. Allt som händer med musiken är väldigt roligt men det är en bonus och det är skönt att kunna ha det så, att det inte är mitt levebröd.

Att “Sisters” släpps i samband med internationella kvinnodagen är inte en slump.
– Det var lite oklart om vi skulle hinna få det klart innan men jag känner mig väldigt glad att det blev så. Det känns viktigt, särskilt nu ett år efter attacken som var på förra internationella kvinnodagen. Jag har funderat lite på att jag inte ville ta fokus från det men samtidigt känns det som en bra dag att fira med en låt som handlar just om kvinnors lika rätt att ta plats.

Vi pratar om artistiska förebilder och Red House Painters, liksom frontmannen Mark Kozeleks överiga projekt, dyker upp som en ofrånkomlig inspirationskälla, liksom PJ Harvey, men också mer elektronisk musik.
– Min musik har alltid varit centrerad kring den akustiska gitarren och rösten men jag har nog utvecklats mot en större och bredare ljudbild. Innan var det väldigt avskalat nu med de nya grejerna har jag experimenterat mer med olika rytmer och har ett större sound.

Hur bygger du upp din musik?
– Det är så olika. Ofta är det en process där det börjar med ett riff, en textrad, en idé som inte lämnar en och sedan skriver man lite mer på det. Jag lägger lager på lager. När jag börjar spela in en låt vet jag ofta inte hur det kommer att låta när det är klart.
Inspelningen är en del av kompositionen…
– Ja.

Sisters” är som sagt första “riktiga” singeln för Drawing Maps. Men redan förra året kom faktiskt en självsläppt ep på Spotify men den kommer nu att dras in.
– Jag har precis blivit signad av Kollektivet records och då har vi kommit överens om att jag ska plocka ned ep:n för att jag vill släppa en del av det materialet på riktigt.
– Jag hoppas spela in lite mer till våren så att en fullängdare kan släppas till hösten men det är lite oklart än.

Det blir releasefester i Malmö och Stockholm tillsammans med skivbolagskollegorna Stella Lugosi (som också släpper sin debutsingel i dagarna). Den 20:e mars spelar de på Galleri Frank.

Lyssna på ”Sisters” här.

Själfulla bluespiller

DSC_0090Foto: Ralph Bretzer

– Bluesrock, fy vad tråkigt, säger kollegan när jag berättar vad jag ska ägna min fredagskväll åt.
Jag hör vad han säger och förstår vad han menar. Bluesrock kan kännas väldigt mallat och rätt trist. Men när det görs på rätt sätt är det något helt annat.

Den Örebrobaserade svensk-fransk-amerikanska kvartetten Blues Pills gör det på helt rätt sätt. Ta tyngden från Black Sabbath, plantera den i den djupaste amerikanska södern, i Muscle Shoals, Alabama – utanför Stax-studion. Låt den slå rot och gro och tillsätt en vokalist som ligger mitt emellan Janis Joplin och Jefferson Airplane-sångerskan Grace Slick manifesterad som en kvinnlig motsvarighet till Robert Plants golden god.

När man lyssnar på bandets debutalbum som kom förra sommaren låter det som något som har potential att vara hur bra som helst live. När de på fredagskvällen gick ut på Babels scen var det första besöket i Malmö och att det var efterlängtat var uppenbart. Den forna kyrkan var packad till kapacitet och redan innan gick förväntningarna nästan att ta på.

Och nej, de där förväntningarna kom inte på skam. Att de spelat mycket live är uppenbart. Det låter tungt, snortajt, själfullt och svängigt. De får kanske inga priser för sin originalitet; i mångt och mycket är de en pastisch på den tyngre delen av hippieeran, innan hårdrocken blev hårdrock. Å andra sidan gör de det förbaskat stilsäkert. Allt från klädsel, frisyrer och utrustning till den jugendinspirerade konsertaffischen och de flytande projektionerna hade funkat fint på The Fillmore i San Francisco 1967.

Det funkar alldeles utmärkt även nu, kan tilläggas. För de har tillräckligt mycket själ och bra låtar för att det inte ska bli platt. Dessutom har de i Elin Larsson en riktigt bra frontperson som har både rösten – jag tycker faktiskt att hon sjunger ännu bättre live än på skivan – karisman och inlevelsen att lyfta det hela ett par nivåer. Redan första raderna i öppningsspåret High class woman raderar alla eventuella tvivel och när singeln Black smoke och – till slut som ett extra extranummer – River kommer så är jag helt övertygad.

På skiva låter det som att de har potential att var hur bra som helst live. Och den potentialen är ingenting som slarvas bort.

DSC_0078

DSC_0527

DSC_0619

 

En musikalisk resa

Mark 4Foto: Ralph Bretzer

Jag gillar verkligen det Mark Olson gör på sitt senaste album, ”Good-Bye Lizelle” från i höstas. Med The Jayhawks var han under andra hälften av 80- och första hälften av 90-talet med att lägga grunden för det som skulle bli americanavågen. Den tog han sedan vidare tillsammans med The Original Harmony Ridge Creekdippers, bandet han hade tillsammans med dåvarande hustrun Victoria Williams.

Mark 2Redan på förra soloalbumet började han dock röra sig i en annan riktning och på det nya kastar han och hans norska fru och tillika medmusiker, Ingunn Ringvold, förtöjningarna helt och seglar ut i en större musikvärld där en armenisk qanun (en sorts harpa) samsas utmärkt med appalachisk dulcimer (en typ av cittra), afrikansk djembetrumma, farfisaorgel och elgitarr. När jag intervjuade Mark Olson för en vecka sedan pratade han om att han var trött på traditionella blues- och countryprogressioner och att han aldrig känt sig låst till modern rock som form.

Det må så vara men jag tycker ändå att det är ganska imponerande att en artist i mogen ålder och med en gedigen låtkatalog inom modern countryrock att luta sig tillbaka mot väljer att inte göra just det. Visst fick vi klassikerna när paret Ringvold/Olson på onsdagskvällen uppträdde på Kulturbolagets scen (”Blue”!) men det var det nya materialet som sken klarast, låtar som ”Lizelle Djan”, ”Running circles”, ”Jesse in an old world” och min personliga favorit, den hårdsvängande och acidrockdoftande ”Poison oleander”.

Mark 3Här finns ett ärligt sökande som aldrig känns sökt, en musikalisk öppenhet och nyfikenhet som för tankarna till hur många rockband i slutet av 60-talet utforskade rockens gränser. Att sedan samspelet med supermusikaliska Ringvold sitter alldeles utmärkt gör ju inte saken sämre. Hennes sångstämmor är sublima och hon skiftar till synes utan ansträngning mellan de mest skiftande instrument.

Framförallt är det väldigt kul att få följa med på den där musikaliska resan.

* * *

Uppvärmare för Mark Olson var Malmös egen Richard Lindgren. Om Olson lämnat den amerikanska musikvärlden bakom sig går Lindgren all in med den. Tankarna går till den unge Tom Waits med gitarr istället för piano. De musikaliska bilderna ger lika amerikanska associationer de. Det är kalla nätter down at the depot och heta nätter i Monterey. Det är Steinbeck och Bukowski.

Stämman är varm och han har en förmåga att få orden att gå fram; låtskrivandet är flyhänt och känns som att det flödar ur honom naturligt. Formatet ensam kille med akustisk gitarr blir lätt begränsat, för att inte säga tråkigt. Men Lindgren klarar av att variera sitt spel på ett sätt som håller intresset vid liv.

DSC_0149

“Jag behövde verkligen hitta en ny melodi”

För många som likt mig växt upp med The Jayhawks 90-talsklassiker “Tomorrow the green grass” och sedan följt honom via bandet med det smidiga namnet The Original Harmony Ridge Creekdippers stod Mark Olsons senaste soloalbum, “Good-bye Lizelle” från i höstas, för en oväntad musikalisk vändning.

Öppningsspåret “Lizelle Djan” bjöd på tydliga referenser till 60-talet, till Incredible String Band, till Laurel Canyon och psykedelia. Det som följer är en musikalisk resa från brittisk folkpop till nästan österländska tongångar. Den resan har sin grund i en rent fysisk och, åtminstone delvis, påtvingad resa.

Det hela började med att Mark Olson och hans norska hustru och musikaliska partner, Ingunn Ringvold, gjorde “Many colored kite” (2010) tillsammans. Visa-problem gjorde att Ringvold inte kunde resa till USA på 29 månader.
– Det blev så att vi reste för att kunna vara tillsammans, berättar Markl Olson när vi pratas vid på telefon inför parets spelning på KB nu på onsdag.

Med sig under resorna hade de en Nagra, en portabel inspelningsstudio, som gav dem friheten att spela in varhelst de befann sig. Resultatet av det är “Good-bye Lizelle”.
– Ett av ställena vi reste till var Armenien. Det finns många armenier i Los Angeles och vi hade mött många armeniska musiker så vi var medvetna om deras musik. Vi åkte dit och utvecklades i en helt ny riktning på några låtar. “Jesse in an old world” och “Running circles” är låtar vi satte samman tillsammans med människor vi mötte där.

Inte minst är den sistnämnda färgad av mötet med det skimrande ljudet från en qanun, ett slags armenisk harpa.
Det må stå Mark Olsons namn på skivomslag och konsertaffischer. Ändå talar han om sig själv och Ringvold som ett euroamerikanskt tvåmannaband. Både “Good-bye Lizelle” och “Many colored Kite” låter också betydligt mindre amerikanska än vi är vana vid från Olson.

– En sak jag verkligen gillar med att spela med europeiska musiker är att det knappt finns någon blues i Europa. Amerika är mättat med blues. Det är inte så att jag ogillar blues men jag har hört så mycket av det. Jag är inte intresserad av raka blues- och countryprogressioner. Jag behövde verkligen en ny melodi. Och nya perspektiv. Och teman, säger han.

– Jag vill inte överdriva men om man ska generalisera så är en sak jag märkt att vi amerikaner oftast inte gått så mycket i skola för att lära oss musik som att leka med det i källarlokaler. Det var något som ingen kontrollerade. Samtidigt var det något vi missade, något slags övergripande teknisk träning. Ingunn, å andra sidan, fick en del musikutbildning genom det norska skolsystemet. Hon har en bredare teknik på fler instrument. Amerikaner har mindre teknik men mer galenskap. Om man lyckas mixa samman det så har man någonting.

Tyngdpunkten
under onsdagens spelning kommer naturligtvis att ligga på det nya materialet men Olson utlovar låtar från både Jahawks och Creekdippers-repertoaren. På frågan om han någonsin kommer att återvända till countryrocken blir dock svaret mer dröjande.
– Det beror på vad man menar med countryrock. I den bredaste aspekten av ordet så, ja. Om det är någon mörk Ralph Stanley-låt. Det är vad som håller mig igång, tanken att jag skulle kunna skriva något lika ödesmättat och vackert som hans sånger.

– Jag var aldrig, aldrig en så stor vän av rock n rollen som form. Jag menar, jag älskar Beatles och Rolling Stones men … Jag har alltid varit lite anti väldigt hög och aggressiv musik, Jag älskar vacker musik. Jag älskar kör- och pianomusik. Egentligen gillar jag all musik. Jag är inte gift med modern rock som form.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×