Musikåret 2014

Desktop10

Musikåret 2014 så som jag såg det… 

Imorgon kväll lägger vi ännu ett år till handlingarna. Och ännu ett år kan sumeras. Här kommer mina höjdpunkter från året som gick.

Årets utländska:

1, FKA Twigs LP1
1. Gavlyn Modest confidence
3, Sleaford Mods Divide & exit

FKA Twigs tokhajpades redan innan debutalbumet kom men det var en hajp som var berättigad. Den brittiska dansösen, sångerskan och låtskriverskan skapade sin egen ljudvärld, likt en smårr avantgardistisk och modern r’n’b-motsvarighet till Kate Bush. Hon får dela förstaplatsen med LA-rapparen Gavlyn som enligt Spotify släppte den platta spelades mest av mig i år. Alldeles under dem ruvar Sleaford Mods, en duo som varken är mods eller kommer från Sleaford men istället gör ilsken laptop-punk som är så brittisk att te och scones känns importerat i jämförelse.

Desktop7

Årets svenska:

1, Maxida Märak & Downhill Bluegrass Band “Mountain songs & other stories”
2, Neneh Cherry “Blank Project”
3. Edda Magnason ”Woman travels alone”

På pappret såg idén ut som att det kunde gå åt vilket håll som helst. Men när samiska rapparen, sångerskan och aktivisten Maxida Märak och Downhill Bluegrass Bands första gemensamma album rullar igång råder inga tvivel längre. Kombinationen av samisk jojk och folkmusik från Kentucky fungerar alldeles briljant, både musikaliskt och tematiskt. Att dessutom Märak visar sig vara en fantastisk sångerska gör inte saken sämre.

Efter den strålande återkomsten med The cherry thing tillsammans med frijazzbandet The Thing gick Neneh Cherry vidare och släppte för första gången på evigheter (sedan 1996 närmare bestämt) ett album i eget namn. Tillsammans med producenten Four Tet vävde hon samman ett minimalistiskt, fängslande och utmanande album.

Edda Magnason kunde ha mjölkat Monica Z-succén för allt vad den var värd. Istället valde hon att helt lämna Z:as jazzklassiker hemma när hon begav sig på sommarturné och istället till största delen spela ännu outgivna låtar. Även om en hel del. framförallt äldre personer, i publiken såg lite besvikna ut över detta faktum tycker jag att hon gjorde helt rätt. Inte minst som de nya låtarna var riktigt, riktigt bra. Albumet som följde var också en fullträff. Svenska Dagbladets recensent kallade henne för musikalisk halvgud och jämförde med Beethoven, Bara en sån sak…

Desktop8

Årets låt:

1. Silvana Imam Jag svär på min mamma
2. Kill J Bullet
3. Linnea Henriksson: Halmstad
4. Cleo och Kristin Amparo Gå på salong
5. First Aid Kit My silver lining
6. Miriam Bryant Dragon
7. 
Luna Green Neptune

Här kan jag inte hålla mig till tre. Silvana Imams debutalbum var både originellt och väldigt bra. EP:n som kom i år lyfte henne ytterligare några steg. Jag svär på min mamma från den är inget annat än ikonisk. Politisk, passionerad och personlig.
Danska electronicaduon Kill J gick från klarhet till klarhet under året. Bullet var det vassaste enskilda spåret. Om du inte hört den: Lyssna!

Linnea Henriksson tog, efter Orup-sammarbetet på förra plattan, en stort steg i mer dansant riktning men utan att tappa sitt eget distinkta avtryck. I Halmstad skapade hon ett anthem för alla oss som lämnat småstaden och då och då kommer tillbaka.
Kristin Amparo hördes överallt under sommaren genom sin medverkan på brottarhiten Din soldat tillsammans med Albin. Men det var tillsammans med Cleo på den lättsamt feministiska dansgolvsrökaren Gå på salong hon gjorde mest avtryck i mina öron. Cleo å sin sidan har en fantastisk närvaro på scen, en närvaro hon lyckas kanalisera även i studion.

First Aid Kit lyckades med årets album bygga vidare på sitt sound utan att egentligen överträffa förra albumet, Lion’s roar. I  My silver lining har de dock en av sina allra bästa låtar någonsin.
Miriam Bryants Dragon hörde jag första gången på spelningen på Malmöfestivalen. Jag var inte jätteimponerad då men låten växte och växte och nu är jag beredd att säga att den är en av årets bästa.
Luna Green har släppt tre album på ett år och på den sista av dem finns Neptune med. En låt så giftig att det inte går att få den ur hjärnan, inte minst på grund av kombinationen av en skön basgång och Lunas hypnotiska röst.

Desktop9

Årets spelning:

1. Linnea Henriksson: KB, Öresundsfestivalen
2. Lindi Ortega, Pusterviksbaren, Göteborg
3. Rival Sons: KB

Jag såg Linnea Henriksson i skitväder och med lite folk på nationaldagen i Varberg. Jag såg Linnea Henriksson i skitväder och med mycket folk på Malmöfestivalen. Hon var lysande vid båda tillfällena. Men inomhus på KB under Öresundsfestivalen var det helt jäkla lysande. Lysande var också kanadensiska indiecountry-sångerskan Lindi Ortega på scen i Göteborg, Jag var ruggigt sugen på att se henne även på Vega i Köpenhamn på samma turné men hade inte möjlighet.
Såhär skrev jag om Rival Sons spelning på KB: ”Med sig på resan genom tidens väv har de även snappat upp något av Tony Iommis nedstämda riffande och den där demonen som red Robert Plant genom Led Zeppelins mest klassiska plattor. Någonstans slank Jim Morrisons ödlekung med på köpet.” Jag kan inte uttrycka det bättre än så.

Årets upptäckt:

1. Kill J
1. Maxida Märak
3. Kate in the Kettle

 Två fantastiskt starka sångerskor och en folkmusikgrupp som gräver i historien och får det att låta modernt. Det är årets upptäckter. Kill J-sångerskan Julie Aagaards röst fungerar lika bra med stråkkvartett som med hård electronica, det visade hon på Öresundsundsfestivalen. Maxida Märaks fungerar lika bra till rap som jojk och folksånger.
Violinisten och sångerskan Kate  Young och hennes Kate in the Kettle är årets sista musikaliska upptäckt och den kan ni läsa om här nedan.

Årets musiksnackisar:

På det inhemska planet var det utan tvekan Håkan på Ullevi som dominerade. Till och med Kent med sin egen festival fick finna sig i att stå i skuggan. Själv var jag inte där men vet att Hellström kan vara magisk på scen, inte minst i hemstaden. Och det skulle ju mjölkas till sista miljonen. En bok, en box, en biofilm, en webbvisning på Aftonbladet… Samtidigt dristar man sig att lite försynt viska: men det var ju bara en konsert?!?

I somras väckte kritikern Kjell Häglund frågan: Är First Aid Kit så bra egentligen? En del höll med honom om att systrarna Söderberg sjunger fint men är rätt överskattade. Jag säger: Äsch! Det är de visst.

På det lite större internationella planet var det Taylor Swift som tog över efter Miley Cyrus roll som tjejen på allas läppar. New York Times kläckte ur sig den längsta recension jag någonsin läst, att hon helt valde bort countryn till förmån för pop skapade svallvågor liksom valet att inte släppa albumet på Spotify. Det första färstår jag. Blank space är en riktig brottarhit och 1989 en bra platta som har många ingångar och möjliga analysspår att gå på. Men valet att lämna country-popen till förmån för pop-popen – om man nu skulle tycka att det var så stort – gjorde hon redan till förra plattan. När det gäller att inte släppa plattan på Spotify så är det naturligtvis bra att någon tar upp kampen för artisters ersättningar och det måste kanske vara en megaartist för att det ska få effekt. Men å andra sidan: Swift tjänar knappast för dåligt och ur ett konsumentperspektiv vore det riktigt, riktigt uselt om man ska behöva prenumerera på flera olika musiktjänster för att få tillgång till den musik man vill höra.

* * *

Det var det. Fast man borde ju haft med chilenska rapparen Ana Tijoux på ett hörn. Och Hurray for the Riff Raff. Och MØ. Suck.

* * *

På tal om MØ förresten. Dagen för nyårsafton – alldeles, alldeles nyss, faktiskt – släppte hon ut den här i full frihet. Dags att skrota Auld lang syne som standardlåt vid tolvslaget, kanske:

Vägskälets musik

Kate in the kettleVägskälet är en av de grundläggande metaforerna. Robert Johnson gick till ”the crossroads”, mötte djävulen och kom tillbaka med förmågan att spela blues som ingen annan. Vid korsvägen möts människor som kommer från olika håll och utbyter erfarenheter med nya idéer och ny musik som följd. Det är genom korsbefruktning vi går vidare ut i den spännande nya tid som alltid ligger framför oss.

När fattiga svarta och vita arbetare från olika hörn möttes på järnvägsbyggena i USA i slutet av 1800-talet och spelade musik tillsammans vid lägereldarna där få andra nöjen stod till buds skedde ett kulturellt möte som i förlängningen skulle leda till en stor del av den popmusik vi har idag. Man behöver bara gå till folkmusiken för att se att musikaliska möten från olika kulturer alltid varit lika viktiga.

Årets kanske sista stora musikaliska upptäckt för min del är just ett sådant folkmusikaliskt kulturmöte. Jag hittar det genom en artikel i senaste numret av magasinet Lira. Artikeln är en intervju med den skotska violinisten och sångerskan Kate Young och gör mig så fascinerad att jag måste kolla in hennes senaste projekt Kate in the Kettle och det får mig att falla omedelbart.

Young har tidigare hörts som en del av fjol och sång-kvartetten Carthy, Hardy, Farrell & Young. Den gruppen gjorde förra året det spännande men i mitt tycke allt för splittrade albumet Laylam. Kate in the Kettles debutalbum Swimmings of the head som släpptes i oktober är eklektiskt men ändå betydligt mer sammanhållet och tycks mer tydligt vara resultatet av en musikalisk vision och helhetssyn.

Bandet består, förutom Young, av svensknorska Märit Fält på låtmandola (ett relativt nyuppfunnet instrument besläktat med bouzokin) och spanjoren Victor Solana på diverse slagverk. På skiva är de dessutom förstärkta med en estnisk basist och en italiensk basklarinettist. Vägskälets estetik, det musikaliska kulturmötet, ekar genom hela albumet. För den som har fördomar mot folkmusik som en stelnad, nästan museal, form torde det här vara ett lämpligt motgift.

Kate Youngs violin, röst och låtar står i centrum och kärnan är skotsk folkmusik.Men sångerna bär också släktskap med bulgariska folksånger och den skandinaviska sångstilen kulning (som hör hemma inom vallmusiken). Här finns också ett rytmiskt driv och ett sätt att tänka i riff som för tankarna till betydligt modernare tongångar. De korta, hårt rytmiserade, dragen med stråken i favoritlåten Green and gold ger ett jordigt groove som på intet sätt får mig att tänka på knätofsar, snarare är det rock n roll i medeltidstappning.

Albumet sparkar igång med en låt som bär titeln Fairy fiddler. Det är en låttitel som – vid sidan av att väcka djupt oönskade minnen av Alexander Ryback – säger en hel del om stämningen i musiken. Det finns något sagolikt i tilltalet och i tonen, något som minner om tider för länge sedan svunnen bland glömskans dimmor men som samtidigt är väldigt modernt i sin öppenhet inför element som inte traditionellt förknippas med musik från de brittiska öarna.

Det är den kombinationen av ålderdomligt, modernt och öppensinnad musikalisk nyfikenhet som gör mig så fascinerad av den här musiken. Att sedan Edinburgh-dialekten är ganska svårmotståndlig gör inte saken sämre.

The Comeback Queen

madonna-rebel-heart
Det är lätt att göra sig lustig över Madonnas beprövade metod att hålla sig samtida genom att ta hjälp av de för tillfället hetaste artisterna, låtskrivarna och producenterna. Samtidigt kan ingen ta ifrån henne att det har fungerat fantastiskt väl för henne under en karriär som nu är inne på sitt fjärde decennium. För ingen kan säga något annat om Madonna än att hon alltid kommer tillbaka. Minns det beryktade framträdandet på VMA:s för ett antal år sedan där hon kysste Britney Spears och Christina Aguilera. Budskapet var glasklart: starlets kommer och starlets går men Madonna består.

När Madonna nu släpper sex nya spår som en för tidig julklapp – eller paniksläpper för att täppa till läckorna av halvfärdiga låtar från kommande albumet Rebel Heart om man hellre vill det – har hon naturligtvis inte släppt den vinnande formeln. Och varför skulle hon det? På 80-talet var det folk som Stephen Bray, Nile Rodgers och Jellybean som agerade bollplank, nu är det Diplo, Nicki Minaj och Kanye West bland andra som står för uppbackningen. Det gör henne till något av en termometer som tar temperaturen på den musikaliska tidsandan.

Resultatet låter den här gången inte alls oävet. Framförallt de mer balladbetonade låtarna är starka. Jag ska villigt erkänna att Madonna inte längre engagerar mig på samma sätt som hon gjorde en gång och jag hade gärna klarat mig utan Illuminati –  som hon i motsatsen till den populära konspirationsteorin om en hemlig elit som styr världen menar i själva verket är sanningen och ljuset och står att finna i dansen (om jag tolkar texten rätt). Men å andra sidan är det ju inte som textförfattare Madonna har sin starkaste gåva.

Bland de sex spåren finns också betydligt vassare saker. Framför allt faller jag för den mollstämda men ändå upplyftande Devil pray. Här har Madonna samarbetat med, förutom kanadensaren Blood Diamond, svenska storheter som Avicii, Rami Yacoub och Carl Falk. Även Unapologetic bitch är en pärla som lyckas kombinera ett (hyffsat) modernt sound med ett avtryck som är distinkt Madonnas eget, den lätta reggae-touchen till trots.

Ghost town är klassisk melankolisk Madonna-pop och Living for love lite muntrare och mer dansgolvsinriktad sådan. Den sistnämnda växer på mig trots att Love’s gonna lift me up-kören inte med bästa vilja i världen kan kallas originell.

Däremot tycker jag att Bitch I’m Madonna, där Nicki Minaj gästar inte bara som låtskrivare utan även bidrar med rap, fungerar sämre. Det blir en krock mellan fina verser, en rätt trist refräng, EDM-inslag och den lätt aparta rappen. Minaj är bättre på egen hand, här låter det som att hon ska inordna sig i en mall som inte passar henne särskilt väl.

Sammantaget bådar det i alla fall gott för albumet som släpps i mars även om det vi fått höra hittills inte når upp till karriärens allra starkaste givar.

En Malmö-trippel

Seguwita 1Seguwita Foto: Ralph Bretzer

Kulturbolaget bjöd på en en Malmötrippel på fredagskvällen. Tre Malmöband i lite olika fas av karriären, men alla på uppåtgående. Stella Lugosi gjorde sin sista spelning för året och det iförda svarta luciaskrudar dagen till ära.
– Det är första och sista gången vi gör ett luciatåg, sa sångerskan och låtskriverskan Anna Bergvall efter spelningen.

Stella Lugosi har spelat mycket under hösten och går in i studion i januari för att spela in sin första skiva. Den ser jag mycket fram emot. Deras långsamma och dramatiskt laddade indiegospel går rakt in i hjärtat på mig. Deras förkärlek för att leka med presentationen och arrangemangen gör varje spelning spännande att se. Kören ger dem dessutom en fyllighet i ljudbilden som får dem att stå ut.

Bandettes har skapat svallvågor med sin låt The Beard Song. Den har spelats för sex miljoner amerikaner på CBS, ett grekiskt skäggsällskap har tagit den till sig och ett slovenskt punkband har  gjort cover av den, berättar sångerskan och gitarristen Anna Linnéa från scen. Jag gillade deras country- och folkfärgade debutalbum men live växer de ut till något mycket mer. De har ett bra driv och fint samspel sinsemellan, både musikaliskt och scenmässigt. Dessutom har Anna Linnéa Edström  och bassisten Hannah Billing, som delar på det vokala insatserna, en mycket bra dynamik sinsemellan varandra.

The Beard Song är naturligtvis en höjdpunkt men för mig är den riktigt peaken under spelningen när Anna Linnéa Edström  ställer undan gitarren och med den nyvunna rörligheten hon då får låter sig själv blomma ut som publikdomptör, Hon förvandlar oss alla till en enda stor gospelkör i den jazziga Niagara Falls. Låten är riktigt bra på skiva men här får den mycket mer kraft. I kombination med bandets uppenbara spelglädje räcker det för att golva mig.

För både Stela Lugosi och Bandettes utgjorde fredagskvällens spelning deras första på KB. För Seguwita som avslutade kvällen var det deras första över huvud taget. De släppte sin första ep tidigare i år och den innehåller tre spår som skickar tankarna till The Gaslight Anthem. Rock med ett bultande hjärta och en punkig egg som står lika mycket i skuld till den unge Springsteen som till The Clash.

Det var, som sagt deras första spelning någonsin men det handlar definitivt inte om några musikaliska nykomlingar. Istället handlar det om något av ett malmöitiskt superband och bakom det märkliga bandnamnet döljer sig medlemmar från bland annat Sista Sekunden, Atlas Losing Grip, Satanic Surfers och Terrible Feelings. Så sitter allt där det ska redan från första stund. De må inte ha skrapat ihop en låtkatalog av den kvalitet The Gaslight Anthem kunde visa upp på sin karriärhöjdpunkt The ’59 sound men det jag hörde bådar gott inför framtiden. Här finns både passionen och kunskapen att kanalisera den i musikalisk form.

Stella Lugosi 2Stella Lugosi som svart luciatåg.

Stella Lugosi 1
Bandettes 1Bandettes

Bandettes 2

Seguwita 2Seguwita.

Seguwita 3 liten

Musikhjälpen Malmö Style

StellaStella Lugosi i samklang med I am Super Ape. Foto Ralph Bretzer.

En spiraltrappa upp på en bakgård vid Möllan. Via balkongen in i klubben. På Grands scen står en dryg handfull schyssta Malmöband kryddat med ett stockholmskt gästspel. Den högst rimliga inträdesavgiften går direkt till Musikhjälpen, liksom garderobsavgiften och personalens dricks. Den sistnämnda dubblas dessutom av etablissemanget.

När jag kom till jobbet i svinottan i tisdags var det första jag gjorde att sätta på tvn:n och den livesända Musikhjälpen. Det är ett sympatiskt sällskap: en god sak, musik och snack i ljuv förening.

När kollegan Matilda kommer ett par timmar senare berättar hon hur den årligt återkommande välgörenhetstillställningen ger henne julkänslor. Det slår mig då att Musikhjälpen blir ännu bättre om man ser det som en jultradition, som en välbehövlig motvikt till allt det tokkommersiella.

Enda felet är att den inte äger rum i Malmö i år. Det blir inte samma känsla när den där glasburen står i Uppsala i stället för på Gustav. Kanske är det för att den varit här så många gånger att det börjat kännas som en tradition.

Det är en bra kväll, där på Grand. Mycket folk, trevligt sällskap och god stämning. Flera av de korta spelningarna – varje band har ett tjugotal minuter på sig på scen – är också mycket minnevärda. Personliga favoriter som Skilla och Stella Lugosi varvas med nya bekantskaper som Sista Bossen och I am Super Ape. Dessutom får det den där glasburen att kännas betydligt närmare.

* * *

Sista Bossen, förresten. Det är ett Malmöband som skivdebuterade tidigare i år med ep:n Identitetskris. Det är ett band vars musikaliska rötter går djupt ned i den skånska musikaliska myllan.

Musik och geografi. Det är som att vissa platser – städer, områden eller hela nationer – har ett eget ljud, en gemenskap i tonalitet. Liksom det i de mest väsenskilda australiska akter går att spåra en slags torr öppenhet i ljudbilden har även den skånska rocken sitt eget tilltal. Det finns en anarkistisk röd tråd som går från Kal P Dal till Familjen via Philemon Artur & the Dung, Wilmer X, Torson och Klippanbanden.

På något sätt känns det som att Sista Bossen, med sina punkiga utfall, närmast progressiva melodier, humor och nästan övertydliga skånska idiom, är nästa led i den utvecklingskedjan.

 

SkillaCollageSkilla

I am super ApeI am Super Ape

NolaNola

Sista BossenSista Bossen

Stella 2Stella Lugosi

 

En verkligt originell artist

Edda Collage 2Foto: Ralph Bretzer

Det finns rätt få artister som är verkligt originella. Edda Magnason är en sådan artist. Hon tycks dansa efter en helt egen pipa och det känns väldigt frestande att ta till ett ord som genialisk, även om det är svårt att bedöma förrän långt efteråt. Därtill besitter hon oanade talanger inom många områden. Att hon är en synnerligen begåvad musiker, låtskriverska och sångerska stod klart redan med hennes två första album. Så kom Monica Z-filmen och visade att hon var strålande som skådespelerska.

Edda Magnason "Woman travels alone" (Parlophone/Warner) Betyg: 4
Edda Magnason
”Woman travels alone”
(Parlophone/Warner)
Betyg: 4

Hennes sommarprat visade dessutom upp henne som en god berättare. Efter den formidabla succén med Monica Z hade man kunnat förvänta sig att sommarens turné skulle vara strösslad med örhängen ur Monicas digra repertoar för att blidka sin nya publik. Så blev det dock inget. Istället för Sakta vi gå genom stan och Gröna små äpplen blev det uteslutande egna låtar, huvudsakligen från hennes då osläppta nya album.

Jag såg henne två gånger i somras och redan andra gången jag hörde låtarna hade de satt sig i mig. Som jag skrivit tidigare så var det ett helt riktigt beslut att utelämna låtarna från filmen, även om många i publiken säkert blev besvikna över detta. Hon må ha varit lysande som Monica Zetterlund men Edda Magnason är ändå bättre som sig själv.

Som ingen annan kastar hon sig på Woman travels alone mellan influenser och melodiska infall och texterna är lika egensinniga som musiken. De närmaste referenserna jag kan tänka på är Kate Bush och Björk, artister som bygger upp sina egna musikaliska universum. I grunden är det popmusik men med tydliga glidningar mot jazz och avantgarde. Det intrycket förstärks av det lyckade samarbetet med producenten Johan Lindström från experimentella jazzkombon Tonbruket. Tillsammans har de fått till en levande och säregen ljudbild.

Det kan låta på mig som att plattan skulle låta väldigt knepigt men faktum är att Magnasons melodikänsla är så stark att hon får med sig lyssnaren genom musikens alla vindlingar och lappkast. Samtidigt som det ligger ett oerhört kompetent låtskrivande bakom drivs musiken av en sådan musikglädje att det är oerhört svårt att inte låta sig ryckas med av låtar som Hurry water, Game of gain eller Dare devil. Varför man nu skulle låta bli att göra det.

Trist men begripligt

704165_10151196756193682_277677406_oBilden är från Tant Struls tack- och farvälspelning på Pustervik i Göteborg 2012. Foto: Ralph Bretzer

Jag sitter på ett X3000-tåg i riktning mot Malmö när jag läser i Kajsa Grytts Facebook-flöde att hon hoppar av vårturnén efter allt näthat och den dåliga kritik hon fått för sina tolkningar i Så mycket bättre. Istället ska hon ägna sig åt att skriva nytt material.

Den uppskattning och värme som kommit direkt till mina forum har varit fantastiskt härlig. Men det har också varit väldigt negativ press, och mycket hat på nätet som jag har varit bra på att stänga av, men lusten och peppen att slå på stora trumman och ge mig ut på seger-turné försvann, skriver hon.

Det är naturligtvis väldigt trist att hon väljer att fimpa vårturnén. Samtidigt är det begripligt att lusten försvinner när gensvaret blir som det åtminstone delvis har blivit. Kritiken är vad den är och jag kan tycka att Kajsa Grytt är som allra bäst när hon sjunger sina egna låtar. Så var också programmet där hennes musik spelades ett av de starkaste under säsongen. Både låtarna med Tant Strul och senare som soloartist har en substans som många av låtarna i de andra avsnitten saknade. Om man säger så här: Amanda Jensens tolkning av När vi gräver guld i USA är fantastisk men låten som sådan utmärker ju sig inte direkt för sitt fylliga innehåll.

När det gäller Kajsa Grytts tolkningar av de andra artisternas låtar var det väl inte alltid som de blev minnesvärda. Hennes själfulla tolkning av Orups Magaluf och punkiga version av Florence Valentins Spring Ricco biter sig dock fast.

Kritiken är som sagt vad den är. Som artist får man finna sig i att bli bedömd av både yrkesmässiga kritiker och av publiken. Näthatet, däremot… Ibland undrar jag när jag läser kommentarer i olika trådar – det kan röra artister, politiker eller andra mer eller mindre kända namn – om folk inte fattar att de personer det rör sig om faktiskt kommer att läsa det som skrivs. Om de inte förstår att det är riktiga människor av kött och blod. Eller om det är så att de helt enkelt inte bryr sig.

Man får vara ganska hårdhudad som kändis. Så har det alltid varit. Men nätet har gett fikabordsgnället och allmänna elakheter vingar. Plötsligt kan dina – och mina – ord höras överallt. När alla dessa röster hörs blir de till ett brus och för att ta sig igenom det blir det att människor tar till allt högre brösttoner – och allt värre förolämpningar – för att höras, att märkas. Det räcker inte att skriva att man inte gillade någonting i en diskussion; man måste säga att man hatade det, att det var det värsta någonsin och att man borde göra det ena eller det andra med personen som gjorde, sa eller skrev det.

Hur gör vi då för att komma tillrätta med detta förhöjda tonläge som inte bara är skadligt för de människor som drabbas utan även förödande för det offentliga samtalet? Ja, inte vet jag. Inte mer än att var och en måste ta in det i bilden att när man skriver något om någon på nätet så är chansen, eller risken, att den personen kommer nås – och kanske drabbas – av budskapet. Att tänka tanken: hur skulle jag själv reagera om någon sade det här till mig?

Kanske även något för mig själv, i egenskap av kritiker, att ta till mig.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×