Själ, hjärta och energi

DSC_0867Foto: Ralph Bretzer

Såg ni Linda Pira: Ladies First när den gick på tv? När Nathalie ”Cleo” Massaoui dyker upp några låtar in är det vad som brukar kallas A showstopping number. Hon har en sådan pondus på scen och en sådan energi att det rensar banan ren. Det som har föregått bleknar bort.

Sent natten till söndag uppträdde hon tillsammans med Kristin Amparo och dj-duon Broke n Tipsy på Moriskan. Efter att ha lyssnat mycket på deras briljanta gemensamma minialbum Vem é han från i våras var förväntningarna högt uppskruvade. De blev inte mindre av att minnet av dem som den stora behållningen när de uppträdde med projektet Kwaai på Malmöfestivalen för ett par år sedan. Jag blev inte besviken.

Cleo och Amparo har ganska olika närvaro på scen. Cleo är den hyperenergiske rapparen som flyger fram över scenen medan Amparo är den stora rösten med den lugnare framtoningen. Det skapar en bra dynamik dem emellan. Dynamik skapas också av det faktum att de över bara sex låtar på sin gemensamma platta – och här över en lite drygt tre kvart lång spelning – lyckas spela upp ett så brett register. Det är fest, det är allvar, det är politisk ilska och kaxig attityd. Men oavsett vilket levereras det med själ och hjärta.

Själ och hjärta. Och spetskompetens, kan man tillägga. Cleo är en grym rappare och Amparo en lika duktig sångerska. Dessutom har de förmågan att projicera hur mycket de faktiskt älskar det de gör och det är en känsla som alltid går igenom. Inte minst i den lysande avslutningen med favoriterna Gå på salong och en studsande Kär & galen etsar sig fast i minnet på mig.

DSC_0331

DSC_0560

DSC_0160

DSC_0730

DSC_0374

 

De var slödder och visste om det

Black Sabbath.
Tre fjärdedelar av originaluppställningen av Black Sabbath: Geezer Butler, Ozzy Osbourne och Tony Iommi. Bilden är tagen 1999. Frånvarande är trummisen Bill Ward. Det har han varit på alla återföreningar sedan dess. Foto: TT

“De var slödder och visste om det.”

Det är en storartad öppningsmening på en bok. Inte minst är det en storartad öppningsmening på en bok om verkliga människor som spelar i ett av världens mest inflytelserika rockband. Tillsammans med Led Zeppelin och Deep Purple lade Black Sabbath i brottet mellan 60- och 70-tal grunden för den musik som skulle komma att kallas heavy metal. Men det skulle dröja länge innan de fick den respekt de förtjänade för sin banbrytande musik.

“De var slödder och visste om det.”

Det är en mening som öppnar för klassanalys, för en bok som sätter in bandet i en social kontext. Gudarna ska veta att det finns intressanta tankar att tänka om Black Sabbath i det perspektivet och lika intressanta paralleller att dra mellan hur deras musik lät och platsen de kommer ifrån.

"Black Sabbath" Mick Wall (Forum)
”Black Sabbath”
Mick Wall
(Forum)

De fyra originalmedlemmarna i Black Sabbath har sina rötter i Birmingham, i utkanten av Black Country, det område i västra Midlands som var ett av de mest och tidigast industrialiserade områdena i Storbritannien. Området var känt för sina kolgruvor, stålverk och koksframställningsindustrier. För arbetarklassgrabbar som växte upp där på den tiden var det hårda, tunga och inte sällan farliga jobb som stod till buds. Och det i ett av de mest utpräglade och segregerade klassamhällen västvärlden kunde uppbåda.

Problemet är bara att Mick Wall i sin Black Sabbath-biografi inte gör klassanalysen annat än möjligtvis underförstått. Han gör inte heller något särskilt bra jobb med att måla upp bilden av den miljö som formade bandet.
Över några få utgångar i en magasinsartikel om Judas Priest-sångaren Rob Halford lyckades journalisten Roy Wilkinson nyligen i Mojo bättre med att slå huvudet på spiken om var Sabbaths musik hämtade sin näring än vad Wall lyckas med på flera kapitel:

“The grim reaches of Mordor in Tolkien’s Lord Of The Rings were inspired by the industrialised grime of the Midlands area known as the Black Country, in Birminghan, were Black Sabbath. With their black magic references and invicible down-tuned grind, Black Sabbath were the musical equivalent of Tolkien’s giant, whip-wielding Balrogs – charismatically brutal, clearing the way for others to follow”.

Låt vara att anledningen att bandet spelade så nedstämt var att Tony Iommi vid en arbetsplatsolycka kapat av sina fingertoppar och på grund av smärtan inte kunde spela med normalt stämda strängar.

Den första av bokens två delar, som omfattar ungefär en tredjedel av sidantalet och avhandlar storhetstiden med Ozzy Osbourne på sång och resten av originaluppsättningen intakt, haltar svårt. Det är delvis på grund av bristen på djupare analys men också på att det saknas gestaltning. Det blir i och för sig informativt och kunnigt collage där det klipps och klistras från olika källor och författarens mer sentida intervjuer med bandmedlemmarna. Det är trist för det är under den här tiden bandet gör det mesta av sin bästa musik.

Att det sedan är rätt tröttsamt att läsa om sprit-, knark- och sexorgier – klassisk 70-talshårdrocksdekadens – är i och för sig inte Mick Walls fel. Det hade knappast varit en rättvisande bild annars av ett band vars grava missbruksproblem ligger bakom att de under slutet av 70-talet och framåt – med undantag av den korta period de spelade med den betydligt skötsammare Ronnie James Dio på sång – allt som oftast halkade i diket.

Bokens andra del är mycket bättre. Det är här Mick Wall själv kliver in i berättelsen, bland annat i egenskap av PR-man för Black Sabbath och som spökskrivare för Ozzy Osbournes självbiografi. Plötsligt blir texten oändligt mycket mer levande. Nu känner han dem han skriver om och kan använda sina egna ögon och minnen. Nu har han också tillgång till bandmedlemmarna och intervjuar dem åtskilliga gånger genom åren både, på senare tid, för den här boken och, tidigare, för olika publikationer. Texten blir inte längre ett tredjehandsreferat och då är det också betydligt roligare att läsa.

Det bestående intrycket, när jag slår ihop pärmarna, är dock bristen på analys. Wall lägger kritiska öron till musiken och texterna men förmår inte sätta in bandets musik i ett samhälleligt perspektiv. Det är synd för han kan bandets historia på sina fem fingrar och har genom sin egen en ganska unik inblick i densamma.

Rival Sons satte KB i gungning

SF201410141129994AR-600x334Foto: Ralph Bretzer

Om någon någonsin gått ut Rock Star Academy som kursetta så lär det vara Jay Buchanan. Bästa ämne? Mikrofonstativshantering och scennärvaro.

Hans band, Rival Sons, må inte vara stora nog för att headline:a arenor ännu men det är bara en tidsfråga. Själv är bandets karismatiske sångare och självklara blickfång redo att ta sig an världen. Redan när Long Beach-kvartetten – som på scen är förstärkta med turnémedlemmen Todd Ögren-Brooks på keyboards – sparkar igång på KB:s scen står han längst ut på scenkanten som för att kasta sig ut. Stället är kvällen till ära slutsålt.

Precis som Afghan Whigs på sin tid gräver Rival Sons djupt i musikhistorien, till den bästa av rock n soul och rhytm n blues, och tar med sig sina fynd in i samtiden. Med sig på resan genom tidens väv har de även snappat upp något av Tony Iommis nedstämda riffande och den där demonen som red Robert Plant genom Led Zeppelins mest klassiska plattor. Någonstans slank Jim Morrisons ödlekung med på köpet.

Det låter blytungt, fett och kraftfullt. Men trots alla muskler levererar musiken med blir den aldrig tungfotad. För det viktigaste bandet lärt sig av det sena 60 och tidiga 70-talets bluesiga rock- och hårdrocksgiganter är svänget, drivet och dynamiken. Dessutom är de med Buchanan som domptör skamlöst underhållande på scen.

 

Folkig rock och egensinnig pop

Skrivbord21Martin Prahl och Luna Green. Foto: Pressbild och Ralph Bretzer

booklet_front_text
Martin Prahl ”River ocean wide” (Dead air for radios) Betyg: 4

Efter ett närmast Ennio Morricone-klingande spagettiwestern-intro kastar sig Martin Prahl in i Heading for a fall. En Deep Purple-ylande Hammond-orgel, snyggt riffande gitarrer och så då Prahl stämma med muskler men också känsla och pondus. Den snyggt utmejslade melodin bär, den rockiga omgivningen till trots, en distinkt känsla av folkmusik.

Det är kanske inte så konstigt. Martin Prahls debutalbum var tydligt folkmusikinfluerat men vägde lite lätt i den rockiga delen av sitt folkrocksound. På uppföljaren lutade det i stället över åt det andra hållet. Båda albumen var bra utan att riktigt uppnå sin fulla potential.

Till tredje plattan har Prahl finkalibrerat alla reglage och alla bitarna har fallit på plats. Han har kallat in lite välmeriterat bistånd från The Levellers violinist Jon Sevink och Arch Enemys-gitarristen Chris Ammot men står själv i centrum. Mina tankar går till Deep Purple, Thin Lizzy. Tom Petty, tidiga Chris DeBurgh och Fairport Convention. Inte sällan samtidigt. Och resultatet av det är ett helgjutet album fyllt av bra låtar, ett lika bra sound och en hel massa övertygelse. Det övertygar åtminstone mig. Och får mig att förbanna att jag missade releasespelningen i helgen.

* * *

 

Luna Green "Havana Sessions" (National/Warner) Betyg: 4
Luna Green
”Havana Sessions”
(National/Warner)
tyg: 4

Det är något gåtfullt med Luna Green. Både i hennes uppenbarelse på scen och i hennes musikaliska uttryck. Delvis beror det på hennes halvviskande sångstil men det är inte hela orsaken. Influenserna spretar åt alla håll och gör henne svårplacerbar – och spännande.

”Havana Sessions” är hennes tredje album på ganska precis ett år. Likt Lisa Ekdahl på hennes senaste album har Green dragit till Kuba för att supa in stämningen och spela in. Och precis som Ekdahl är det svårt att höra några karibiska influenser som letat sig in i musiken. Däremot har man hittat en väldigt levande, läs: mindre producerad, känsla än på tidigare plattor. Det klär henne alldeles utmärkt.

Låtarna är en blandad kompott. En handfull covers, ett gäng nya tolkningar av låtar från tidigare album och några nya låtar. Underbara singelspåret Neptune, som inleder plattan, har jag redan skrivit om (och hyllat) här på bloggen. Även cirkusvalsen Showtime är en riktig pärla. Bland de nya versionerna av egna ”äldre” spår står Sussh (ursprungligen på albumet Swedish strawberries som kom i våras) ut som den som har vunnit mest på omarbetningen. Den är riktigt bra redan innan och låter här betydligt närmare och mer vital i sin i inte lika polerade ljudbild.

Covervalen ger oss bitar till det stora pussel som utgör Luna Greens musik. Det är en disparat – men intressant – samling som spänner från Tom Waits Temptation via Kents Kräm, Soundtrack of our lives Grand Canaria, Atomic Swings Mosquitos on Mars och gamla jazzstandarden Why don’t you do right (en låt med lång och intressant historia men som är mest känd med Peggy Lee). Spretande som sagt. Men intressant.

 

En underhållande fantasyskröna

LT caroline32Foto: Malin Falk/Arkiv

Gud är utbränd och hörs inte av. I de nedre regionerna gör demonerna, ledda av Beelzebub, uppror mot hin håle själv. Och i mitten av alltihop hamnar naturligtvis mänskligheten. Allt verkar gå åt helvete högst bokstavligt och de fyra ryttarna börjar vädra morgonluft.

"Demonologi för  nybörjare" Författare: Caroline L Jensen Förlag: Kalla kulor
”Demonologi för
nybörjare”
Författare: Caroline L Jensen
Förlag: Kalla kulor

I ett helt vanligt svenskt bostadsområde bor helt vanlige – eller är han det? – 19-årige Isak tillsammans med sin mentalt frånvarande mamma och sin älskade men förmodligen ondskefulla lillasyster. Tillsammans med kompisen Rufus och deras ledsagare, den talande råttan Beatrice, faller det på Isaks lott att ställa allting till rätta. Och det helst innan jorden går under.

I sin fjärde roman smälter Caroline L Jensen samman Neil Gaiman med Michail Bulgakov och gjuter smältan i Dantes form när Isak, Rufus och Beatrice beger sig på en resa genom helvetets kretsar för att rädda livet på Satan (!) och därmed världen och hela mänskligheten.

Jensen når kanske inte riktigt upp till nämnda författarstorheter rent stilistiskt men hon har helt klart fått till en underhållande och lätt vanvördig fantasyskröna där hon sätter sin egen skruv på den kristna teologin. Visst är Gud god och mäktig, men är han verkligen allsmäktig? Och finns det någon över honom i hierarkin?

I Bibeln tar karaktären Gud ett skutt mellan gamla testementets lynniga och bekräftelsekrävande krigargud och den frånvarande guden i det nya testamentet. Guden som låter sin son tala om förlåtelse i hans ställe. Det får här sin förklaring på ett ganska intressant sätt.

Patti Smith sjunger för påven

Jesus died for somebodys sins but not mine.

Så lyder Patti Smiths kanske mest kända textrad. Den finns på hennes turné-t-shirts och den är med i en hennes tolkning av Thems gamla soulrockdänga Gloria, från debutplattan Horses som kom ut i nådens år 1975.

Nu har påven bjudit in Patti Smith att sjunga på Vatikanens julkonsert i Rom. Den såg man inte komma. En påve med god musiksmak…

Vad var det Dylan sjöng en gång i tiden? The times they are a´changing… Jag tror inte hon hade spelat där under förre påven om man säger så. Men frågan återstår: kommer hon att spela Gloria?

Explosivititeten i behåll

När Ali McMordie (till höger i bild) ringde upp Jake Burns (till vänster) för första gången på flera år resulterade det i en blöt kväll och en återförening som varat långt mycket längre än bandets ursrprungliga tid tillsammans.

Foto: Ralph Bretzer

“I could be a soldier
Go out there and fight to save this land
Be a people’s soldier
Paramilitary gun in hand”

Belfast. Epicentrum för the troubles, kampen mellan lojalister och republikaner på Nordirland. Här växte Jake Burns och hans kompisar upp under 70-talet.

– Det var bomber, upplopp och oroligheter. Men mitt största intryck var att det var väldigt tråkigt, säger han när vi möts i turnébussen i samband med att Stiff Little Fingers – bandet han varit ledare för sedan 1977 – ska spela på KB.

– Från början var det nästan spännande eftersom man var barn, sedan blev det skrämmande och till sist bara tråkigt. Det är en av orsakerna att jag började spela gitarr. Man kunde ändå inte gå ut på kvällarna på grund av alla avspärrningar.

”I won’t be a soldier
I won’t take no orders from no-one
Stuff their fucking armies
Killing isn’t my idea of fun”

Bandets första singel “Suspect device” med b-sidan “Wasted life” (som citaten är hämtade ifrån) kom tidigt 1978. Det är en liten brandbomb till skiva och låtarna på den låter på scen lika explosiva idag som när det begav sig, trots att den då så gänglige 19-årige sångaren förvandlats till en jovialisk 56-årig man med lågmäld framtoning och nära till skrattet.

Hela debutalbumet “Inflammable material” har den där laddningen där man känner att det är på liv och död.
– När vi hörde de första engelska punkbanden gillade vi vad vi hörde men jag kände aldrig att jag gick igång på att skriva låtar för att chockera människor som Pistols gjorde. När jag hörde The Clash slog det an mycket mer med mig eftersom de skrev om sina liv. Och där vi levde fanns det mycket att skriva om.

Stiff Little Fingers och The Undertones utgjorde de två ytterligheterna på den nordirlänska punkscenen när det gällde att tackla omständigheterna.
– De tyckte att eftersom de levde med det här dagligen var det det sista de ville sjunga om och såg bandet som en flykt från det som hände runt omkring dem. Jag förstår precis hur de tänkte men jag antar att jag bara är lite mer konfrontativ…

I samband med släppet av det första albumet lämnade bandet Nordirland och flyttade till England. Med det förändrades texterna.
– Det fanns andra band från andra platser som skrev om the troubles och om jag ska vara ärlig så tog vi det som något av en förolämpning. Det är också orsaken att vi slutade skriva om det det så fort vi lämnat Nordirland. Vi ville inte bli sedda som att vi skodde oss på the troubles.

När det gällde textskrivandet fortsatte Burns att gräva där han stod.
– En låt som Nobody’s hero (titelspåret på andra plattan) handlar till exempel om att försöka acceptera att man ena året är fyra killar i ett band i Belfast som ingen hört talas och nästa är man på tv och i tidningar och ens vänner börjar behandla en annorlunda.

Det blev fyra album innan bandet kastade in handduken 1982. Bandmedlemmarna som var i 18-årsåldern när bandet bildades hade växt isär. Små diskussioner blev till stora som blev till bråk och slagsmål.
– Vi var fortfarande unga och för dumma för att lugna ned oss och sätta oss och snacka igenom saker. På den tiden var allting på liv och död.

I fem år låg bandet nere innan basisten Ali McMordie ringde upp Jake Burns för första gången på flera år. Det resulterade i en blöt pubkväll som i sin tur resulterade i ett återförenat band.

– Det var strax före jul och vi ville alla åka hem och hälsa på våra föräldrar men var för panka för att göra det. Vi tänkte att återföreningen skulle ge oss pengar till biljetterna och till presenter. Men när vi annonserade ut återföreningen blev världen galen och biljetterna flög iväg. Vi fick spela på både fler och större ställen och det var utsålt överallt.

Idag har bandet stabiliserat sig kring ursprungsmedlemmarna Burns och McMordie tillsammans med Steve Grantley (trummor) och Ali McCallum (gitarr). De båda sistnämnda har varit medlemmar sedan mitten av 90-talet.

– Vi dricker mer te nu och mindre tequila, säger Jake Burns, med ett skratt, som svar på frågan om vad som skiljer turnerandet förr och nu.
– Vi är äldre och förståndigare och känner våra begränsningar.

Med sig i bagaget när de intog scenen på KB hade bandet sitt första nya studioalbum på ett decennium. Fyra låtar från den har letat sig in i aftonens spellista, bland annat fina ”My dark places” som handlar om Burns kamp mot en depression. Lejonparten av kvällens låtar kommer dock från de tre första plattorna. Jake Burns beskriver urvalet som en balansakt.

– Man måste hålla i åtanke att man inte står på scen för att marknadsföra sin nya platta. Vi vet att det finns låtar vi måste köra och det är helt okej. Vi har faktiskt fått klagomål för att vi kört för lite nya låtar. Det är naturligtvis kul att höra men vi har den tid vi har på oss och om vi ska ta in fler nya låtar vad ska vi då lämna ute?

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×