Inte ett öga torrt…

Jag jobbade kväll igår och missade därför Tv4:s cancergala. Därför var det en trevlig morgonöverraskning att se två av mina favoritsångerskor, Linnea Henriksson och Jill Johnson, tolka If I needed you av min absoluta favoritlåtskrivare, Townes Van Zandt. Snacka om a match made in heaven. Inte ett öga torrt!

* * *

Det känns som att Townes Van Zandt börjar få en renässans, även på våra breddgrader, så här 17 år efter sin alltför tidiga och av sitt inte allt för hälsosamma levene orsakade bortgång. Hjältar som Emmylou Harris och Van Zandts gamle lärjunge Steve Earle har alltid hållit fanan högt men just If I needed you börjar dyka upp då och då i olika sammanhang. Senast var det när Jill Johnson sjöng den i Jills veranda tillsammans med Kristian Gidlund och sedan tog med sig låten till sin spelning på Malmöfestivalen i somras. Christian Kjellvander, Richard Lindgren och Thorsten Flinck har tolkat honom, liksom Dan Hylander som för några år sedan också gjorde en svenskspråkig version av Waiting ‘round to die.

För att dra ett slitet Steve Earle-citat:

Townes Van Zandt is the best damn songwriter in the world and I’d stand up on Bob Dylan’s coffee table and say that out loud.

Gräver guld…


Alltså Amanda Jenssen! Du kan ju inte göra När vi gräver guld i USA. Det förstår du väl själv?!?

Jag minns fortfarande sommaren 1994 klart och tydligt. Jag hade flyttat till Göteborg i början av januari men var hemma i Falkenberg för att sommarjobba. Det var sommaren jag för första gången brydde mig om fotboll. Det var sommaren som rätt många som i vanliga fall inte brydde sig ett skit om fotboll plötsligt började göra det.

Det var en magisk sommar. Fotbollslandslaget bara vann och vann, tycktes det. Och allt skedde till tonerna av När vi gräver guld i USA, en låt som är ett under av lökighet.

Alltså. 1994 lyssnade jag på grunge, punk, alternativrock, altcountry och lite britpop. Vad herrar Glenmark, Eriksson och Strömstedt sysslade med brydde jag mig inte ett skit om. I något ogarderat ögonblick hade jag väl kanske kunnat erkänna att några av Orups tidiga låtar – och naturligtvis ”The little cat and the dirty dog” med Ubangi – faktiskt var rätt bra – men det Glenmark och Strömstedt gjorde…

När vi gräver guld i USA är som sagt en rakt igenom kass låt men den har ett skimmer över sig på grund av kopplingen till den där magiska sommaren och till det där vm-bronset. Men att göra en cover på den? Nej det är ju bara fånigt. Att göra en cover och att dessutom få det att låta som om låten vore bra?`Det är ju bara omöjligt.

Skulle man kunna tro.

Nej. Jag tänker inte skriva om varenda en av Amanda Jenssens tolkningar i årets Så mycket bättre. Men är man kaxig nog och dumdristig nog att göra DEN låten så förtjänar man faktiskt alla tänkbara hyllningar.

Den dramatiska känslan. Den närvaron. Den attityden. Den självtilliten som krävs för att gå upp och göra DEN låten på DET viset. Det är det som gör att Amanda Jenssen till vinnare av årets Så mycket bättre. Och då är programmet inte ens någon tävling.

* * *

Jag kan knappt vänta på att få höra Vesterbro Safari-versionen. För det kommer väl en sådan senare under veckan, hoppas jag… Och om det är så att alla hennes tolkningar spelats in i avskalade liveversioner på samma sätt som Calleth you, cometh I så hoppas jag verkligen att de ges ut på skiva.

* * *

 Uppdatering: Vi behövde inte vänta! Yippie!

Punk rock party

MarthaFoto: AP/TT

Titta på kvinnan på bilden. Japp, det är hushållsgurun (som Svenska Dagbladet kallar henne) Martha Stewart. Visst är det henne ni skulle vända er till för tips när ni så här lagom till Halloween ska ha punkfest för era ungar. För att vara sådär punkigt elak har jag naturligtvis valt en bild på henne där hon leds ut från rättssalen efter att 2004 ha dömts för insiderbrott. Och inget skriker ju mer punkrock än ekonomisk brottslighet…

På hennes sajt kan man få en massa praktiska tips för sitt punkparty.

”So what do you need to throw a birthday bash for a pint-sized punk rocker? A multicolored mohawk? Check. Leather jacket? Check. The rest of the party? That’s a little trickier. Here’s how to pull together a party that won’t turn into a riot.”

Resten är en strålande uppvisning i total nollkoll på vad punkrock är. Tänk tänk guld- och tartanfärgade julgranskulor (!) som dekoration, ”wild and crazy” frisyrer och dödskallar gjorda av spenat och ricotta. Inbjudningskort föreslås vara utformade som konsertbiljetter som även får tjänstgöra som bordplaceringsskyltar. (Bordplacering? Verkligen?)

Det är riktigt rolig läsning om än inte på det avsedda sättet. Ännu roligare är de syrliga och ironiska kommentarerna till densamma.

”I want to throw my kids a super authentic punk rock party, so I want to hire some bouncers (I know some grumpy bodybuilders who will do just great!) to rough up the kids a little bit. As a good host, what is an acceptable loss/injury ratio?
And, when the ”pigs” (my brothers in police costumes) show up, should we simulate tear gas with a fog machine, or can we just use the real thing?
I don’t want to cheat anyone of a real punker experience!” skriver signaturen Zachres.

Nu ska det i ärlighetens namn sägas att det inte är Martha Stewart själv som skrivit texten utan en kvinna som av sin bylinebild att döma är betydligt yngre, men för den sakens skull inte ett dugg punkigare. Hon har, återigen enligt bylinen, en soft spot för små terrarier, rosévatten-recept och antika flaskor. Väldigt punkrock. Verkligen. Eller, ja, det skulle vara de små terrarierna i så fall…

 

Så mycket bättre, Amanda

Årets Så mycket bättre artar sig till att kunna bli bästa säsongen hittills. Skit i de sönderklippta snacken mellan låtarna och de fjantiga lekarna. Nöjet att få höra Carola ta sig an The Ark går inte att skoja bort. Jag tycker oftast att hon sjunger starkt mer än bra men här kommer hon till sin rätt. Hon är over the top och det var The Ark också.

Johan T Karlsson och Love Antell var två andra höjdpunkter. Karlssons skruvade elektroversion av Breaking up with god är kanske inte allas tekopp men definitivt egensinnigt och smått genialisk. Rockkameleonten Antell å sin sida tog sig an One of us is gonna die young och fick den att låta som John Cougar Mellencamp. En bedrift i sig.

Trogna läsare av den här bloggen kan knappast ha missat att jag verkligen gillar Amanda Jenssen. I lördagens premiäravsnitt  nådde hon dock inte riktigt fram till mig, trots att Calleth you, cometh I passar henne som hand i handske. Det var som om något höll henne tillbaka, samtidigt som någon i ljudproduktionen lagt ett filter mellan rösten och lyssnaren.

Så kommer då det här ut på Youtube idag. Amanda Jenssen sjunger Calleth you, cometh I i ett kafé på Vesterbro i Köpenhamn. Skillnaderna mellan de båda versionerna är påtaglig från första andetaget. Det handlar inte bara om att arrangemanget är ordentligt nedskalat och med fokus lagt på kompgitarren och elpianot. Det är framför allt rösten som når fram på ett helt annat sätt än den gjorde i TV4-programmet. Varje biljud, varje inandning är hörbart vilket skapar en närhet som TV4:s ljudproduktion inte är i närheten av. Att kaféet verkar vara ett coolt ställe och att det är filmat på ett lite rått men mycket snyggt sätt gör inte saken sämre.

Jag är inte säker men det verkar när jag läser infotexten om klippet på Youtube som att alla Amanda Jenssens tolkningar i programmet ska läggas upp i liknande versioner inspelade på samma ställe. Det ser jag i så fall fram emot.

* * *

För övrigt hoppas jag att Love Antell kommer sjunga Tant Struls Slicka mig ren när det blir Kajsa Grytts kväll. Och att Carola tar sig an Allt ni bygger upp ska vi meja ned när det är Antells afton. Det sista kan tyckas vara ett konstigt val men allas vår schlager-Carola har åtminstone haft en punkig ådra i sig en gång i tiden. Så här berättar punkhjältarna KSMB:s trummis och huvudsaklige låtskrivare, allkonstnären Johan Johansson, om bandets tidiga dagar:

– Nu repade vi i Kärsbyskolan i Norsborg, och våra repetitioner var i stort sett offentliga. Det brukade alltid hänga en massa folk i lokalen när vi repade, en av dom var en väldigt ung Carola Häggqvist.

En basgång biter sig fast

1534716_10152383832323682_5012478525736847507_oFoto: Ralph Bretzer

Dum Dum Du-Di. Dum Dum Du-Dö.

Basgången är enkel men biter sig fast med en gång. Så ett neddrag på en gitarr med massor av reverb. Så Luna Greens viskande röst som nynnar med i basgången. Nytt  neddrag på gitarren och hon går över till att sjunga – fortfarande viskande, fortfarande i unison med basgången. Hon släpper den efter ett tag och ger sig ut på vokala utflykter i melodin men då är det redan försent. Basgången sitter fast i hjärnbarken och den tänker inte släppa taget på länge än.

Da Da Da-Dun. Da Du-Du-Dun…

Kommer ni ihåg The Breeders, bandet Kim Deal från Pixies bildade som ett sidoprojekt tillsammans med Tanya Donelly från Throwing Muses? De släppte en platta ’90, en briljant ep ’92 för att sedan fullständigt explodera året därpå med albumet Last splash. Eller albumet, förresten. Det exploderade med en låt, Cannonballoch framförallt en helt fantastisk basgång. Idag är den där basgången  (tyvärr) det enda de är ihågkomna för. Så bra var den.

Dum Dum Du-Di. Dum Dum Du-Dö.

Jag såg Luna Green i somras, när hon spelade förband till Miss Li på Falkenbergs musikdagar. Jag hade då aldrig hört henne tidigare men hon fångade mig direkt med sin närmast hypnotiserande stämma. En referens är Lana Del Rey fast utan den botten av hip hop som hennes musik har någonstans djupt inom sig. Luna Greens musik är svårare att ringa in. Hon rör sig i sitt eget musikaliska universum. Visst hör jag beröringspunkter med en massa andra artister och genrer men i sammansättningen är den djupt personlig. Hennes andra album, Swedish strawberries, som släpptes i våras har gått varm i mina lurar sedan den där sommarspelningen.

Idag premiärspelades nya låten Neptune på P3 Musikguiden och det är en giftig liten rackare. Den är naturligtvis mer än sin basgång men det är den som krattar manegen för resten av låten som är en liten pärla. Lite smått olycksbådande men ändå lockande. Det är fara och förförelse, lite i stämningen som sirenernas sång i Oh Brother, where art thou. Och det är ju passande eftersom det är de fagra sirenerna som lockar sjöfarare i vågornas kvav i Odyssén. Och Neptunus är som bekant havsguden.

Dum Dum Du-Di. Dum Dum Du-Dö.

Den vill bara inte släppa.

Nobla franska toner med Malmökoppling

Nej, jag hade inte läst Patrick Modiano när Peter Englund utropade honom till årets nobelpristagare igår. Och det lär nog dröja innan jag gör det. Biblioteket lär ha en milslång kö på sina exemplar vid det här laget och bokhandeln närmast jobbet sålde slut de två böcker de hade inne per omgående. De var dessutom på franska, ett språk jag inte behärskar.

Men man kan ju alltid gå till Spotify. Modiano har, som Aftonbladet berättade igår, skrivit texter till den franska chanteusen Françoise Hardy. Men så var det det där med att de är på franska…
Men då kan man ju istället vända sig till hans dotter, Marie Modiano, som även hon är chanteuse och dessutom sjunger på engelska. Inte så att hon sjunger hans texter, men ändå.

3298499001692_600Marie Modiano har släppt fyra album, de två första finns på Spotify. I’m not a rose kom 2006 och visar upp en kompetent singer-songwriter som låter lite som en ung Rickie Lee Jones fast med frankofila drag. Hon sjunger fint och det är både välspelat och välproducerat men också lite oanmärkningsvärt. Men öppningsspåret A shadow by my window är en riktigt fin fransk blueschanson som för tankarna till Patricia Kaas Kennedy Rose med sin ödsliga slidegitarr.

marie_modiano_-_outlandUppföljaren Outland från 2008 är i mitt tycke ett betydligt mer helgjutet, för att inte säga förtjusande, album. Hon sjunger med mer pondus, det låter mindre generisk fransk snällpop och framförallt: låtarna är över lag bättre.

Förra året släppte Marie Modiano två album, Ram on a flag och Espérance mathématique. Dessa finns dock inte på Spotify. Det sistnämnda har hon spelat in tillsammans med sin make, den Malmöfödde musikern Peter von Poehl. Modiano läser sina dikter till von Poehls kompositioner och akompanjemang. Resultatet är suggestivt och närmast hypnotiskt.

Klippet ovan är väl kanske inte deras vassaste spår men jag tycker att det är lite kul efter som det är döpt efter Graham Greene, en författare som var ständigt aktuell att få nobelpriset men aldrig fick det – trots att han väl egentlige borde ha fått det, kan jag tycka. Han lär ha varit nummer två på akademins lista 1961, det år som den jugoslaviske författaren Ivo Andrić fick det.

* * *

Uppdatering: Noterar att Natalia Kazmierska skriver på Aftonbladet Kultur att ”Så sluts cirkeln, alltså den mellan schlagern och Svenska Akademien”, angående att Peter von Poehl skrivit ett franskt bidrag till Melodifestivalen. Den cirkeln är faktiskt sluten för länge sedan och på betydligt närmare väg när dåvarande akademiledamoten och numera bortgångne lyrikern Lars Forssell skrev  texten till ”Sommar’n som aldrig säger nej” med gruppen Malta som tävlade i Eurovision Song Contest 1973. Det är den med den odödliga textraden ”Dina bröst är som svalor som häckar”.

Miriam Bryant bäst akustiskt

Miriam 2 Drag

Miriam Bryant på Malmöfestivalen i somras. Foto: Ralph Bretzer

Det är en mäktig stämma hon har, Miriam Bryants: utrycksfull, personlig och starkare än en stridsvagn som krossar allt motstånd – och det utan att förlora i dynamik. Jag gillade debutplattan Raised in rain som kom förra våren. Förutom rösten hade den ett knippe starka låtar med titelspåret och hitsen Finders keepers och Push play som lyfte henne över epitetet Sveriges Adele som tidigt tillskrevs henne. Samtidigt tyckte – och tycker – jag att man dels gett henne en alldeles för maskinell inramning och dels hållit på att mixtra för mycket med vokala studioeffekter.

Miriam Bryant "I am dragon" Betyg: 4
Miriam Bryant
”I am dragon”
Betyg: 4

Nya EP:n I am dragon visar att Bryant är här för att stanna. Singelspåret Dragon hörde jag för första gången när hon spelade på Malmöfestivalen i somras och var väl inte överförtjust då men den har växt på mig sedan dess. Rejält. Det är en grym låt fullt i nivå med hitsen från debuten. Även öppningsspåret Satellite har hit skrivet över sig med stora bokstäver. Samarbetet med EDM-producenten Zedd, Find you får här en soloversion som jag tycker är betydligt bättre än originalet.

EP:ns stora utropstecken är ändå den avslutande akustiska Weak heart där hennes röst får full frihet över en bas av stålsträngad gitarr, nedtonade stråkar, kör och handklapp. Här realiserar hon sin fulla potential som vokalist. Det är ju rösten som är hennes adelsmärke och som höjer henne över massan.

Det är till Weak heart jag hela tiden återkommer. Varje gång jag lyssnar på I am dragon så spelar jag den låten både två och tre gånger på raken. Tillsammans med den akustiska versionen av Push play (singelbaksida, finns på Spotify) och mäktiga genombrottslåten Finders keeper är den det bästa hon gjort. Hittills. Någonstans hoppas jag att hon någon gång ska göra en hel platta med ett minimum av elektronik och i stället satsar på levande instrument.

 

Miriam Collage

Twin Peaks 2.0

Sådär ja! Ställ in all nyhetsrapportering. Veckans bästa nyhet kom redan igår: ryktena och twitterantydningarna från herrar Frost och Lynch är sanna: Tuggummit du gillar kommer tillbaka. 25 år efter att Twin Peaks förändrade tv-världen gör serien come back, vilket tillkännagavs med det underbart creepy klippet ovan.

Bäst av allt: det förefaller inte som att det handlar om någon trött reboot utan om att återbesöka karaktärerna 25 senare. Och att det kanske är så att Mark Frost och David Lynch, som ska skriva manus respektive regissera, planerat det så hela tiden. Minns vad Laura Palmer säger i sista avsnittet: ”Vi möts igen om 25 år”. Att det är en av de amerikanska kabelkanalerna som inte behöver hålla sig till de kvävande tv-reglerna som gäller i USA gör ju inte saken sämre.

Det kansker låter som överord att säga att Twin Peaks, en serie som gick i en och halv säsong och som på slutet tappade radikalt i kvalitet, förändrade tv-världen. Det är det inte. Oavsett vad man tycker om den märkliga lilla orten i Sierra Nevada så har den bitit sig fast. Var och varannan tv-serie idag som utspelar sig i en liten märklig småstad anger Twin Peaks som förebild. Dessutom var det första gången som en Hollywood-regissör med cred och på höjden av sin karriär (tillfälligt) gick över till tv-mediet.

Twin Peaks var startskottet för den gyllene tv-era vi har nu där tv-serierna i princip har tagit över den status filmen hade en gång. Det är inom tv-mediet, snarare än inom Hollywood-filmen, som förnyelsen finns. Det är om tv-serier det snackas kring fikaborden, snarare än om vad som visas på den lokala biografen. Kanske hade den utvecklingen ägt rum även utan Twin Peaks men det känns ändå som att serien var en game changer. Så var känslan då och idag framstår det som uppenbart.

Därför ser jag fram emot de nio nya avsnitt som ska komma nästa år. Och för att det ska bli väldigt kul att återse gamla vänner som Dale Cooper och Audrey Horne.

Själ, hjärta och The Umph

The Mighty Stef

The Mighty Stef, live på Pustervik i Göteborg igår kväll. Mobilfoto: Ralph Bretxer

Det finns något slags svårgripbar känsla med musik man bara vet med en gång att man gillar utan att egentligen behöva göra några djupare analyser. Jag kallar den där känslan The Umph. The Umph är vad som skiljer det bra från det lysande. The Umph är när allting faller på plats: låtskrivarhantverk, samspelthet, utstrålning  och, framför allt, en auktoritet i framförandet som visar att här finns inga tvivel på att vi vet vad vi gör. Det slår in magen på en med ett enda stort umph.

I tisdags fick jag ett pressmeddelande. Jag får rätt mycket musikrelaterade pressmeddelanden och jag ska villigt erkänna att jag läser långt ifrån alla, speciellt när det gäller band jag inte hört talas om. Hur som helst är jag inte säker på varför jag läste just det här pressmeddelandet. Kanske berodde det på att jag tyckte att bandnamnet The Mighty Stef var rätt kasst. Hur som helst läste jag pressmeddelandet och de angivna referenserna Velvet Underground, Arcade Fire, Nick Cave och Echo & the Bunnymen satt ju rätt så rätt med min smak. Alltså klickade jag på länken till Dublin-bandets nya video. Det var kärlek från första ton.

Uppenbart redan från första ljudet ur sångarens strupe är att här bultar ett stort hjärta i musikens själva centrum. Det är rock med skit under naglarna utan att för den sakens skull sakna elegans. Det är musik som med röttern i garagerocken men som låter en mängd förgreningar löpa ut från den. Jag hör influenser från den irländska folkmusiken, från Brel, från aussierock, från sjömanssånger, från Stones, från americana… You name it.

20141004_140019
The Mighty Stef på Kafé Marmelad.

Det blir mycket The Mighty Stef i lurarna resterande veckodagar. Så blir det lördag och jag beger mig hem till Göteborg. Vid ett-rycket går jag ut för att handla och hajar till. Trots den tidiga timman är det livemusik på uteserveringen till kaféet på andra sidan gatan. Och det låter lite för bra för att bara vara en random gatumusikant eller krogtrubadur. Snubben har The Umph, helt enkelt. Och en riktigt skön rockröst på det. Jag går och handlar det jag ska och går sedan bort till kaféet för att kolla närmare på snubben. Låter inte den där låten väldigt bekant, förresten?

Jovisst. Det är Days of wine and roses från The Mighty Stef underbara debutalbum The sins of Sainte Catherine. Och mannen som står där i lång grön jacka, solglasögon och med en Martin-gitarr i sitt grepp är Stefan Murphy, The Mighty Stef himself. Han följer upp den med nya singelspåret Stella, från kommande albumet Year of the horse, och jag kan nöjt konstatera att det intryck jag fått genom bandets tre album håller streck även i verkligheten.

20141004_154659
The Mighty Stef på Bengans.

Två timmar senare går jag med mina barn förbi Göteborgs största skivaffär och vem ska just spela där om inte The Mighty Stef, denna gång i bandtappning, dock utan basisten som är hemma i Dublin på grund av ”family obligations”. Det är strax innan stängningsdags och glest med folk i lokalen. Det hindrar inte att intrycket växer sig än starkare och jag bestämmer mig för att det får allt bli Pustervik på söndag kväll trots allt.

Det är jag glad för. Hela spelningen på Pustervik är en enda stor uppvisning i The Umph. Och jag inser till min förvåning att i princip hela den låtkatalog som de spelar upp under kvällens gång har satt sig i mitt medvetande trots att det alltså är mindre än en vecka sedan jag hörde dem för första gången. Och på det sätt musiken träffar både min hjärna, mitt hjärta och mina ben. Jag brukar inte dansa på spelningar men det gör jag här.

Jag slås också av vilken bra textförfattare Murphy. Inte så att han är Dylan, Cohen eller Cave, det finns inte den typen av pretentioner här. Men han har en rak enkelhet som hittar hem hos mig. Jag kan bli barnsligt förtjust i formuleringar som ”You might stick the needle in your last responsive vein but don’t let it steel the sunshine from your eyes” i den förtjusande ”Sunshine serende”. Eller till ett rullande Stones-groove: ”Oh John the baptist, how much baptizing have you been doing lately? I feel unholy and I need someone to save me”. Det är kanske inte stor rocklyrik men det är förbaskat bra rock-n-roll-textrader. Och Stefan Murphy vet precis hur han ska använda sin djupa stämma för att hamra in dem i medvetandet för att jag så här en dag efter spelningen ska kunna citera dem ur minnet.

Så om du har någon kärlek i ditt hjärta för jordnära rock utan utanpåverk och imagebygge så kolla in klippet nedan och låt dig ryckas med av The Umph!

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×