Bobby Womack har gått ur tiden

Bobby

Foto: TT

Hade egentligen tänkt skriva om Bunny Wailers Sverigebesök men det får bli imorgon. Idag kom nämligen nyheten om Bobby Womacks bortgång. Så här skrev jag när hans senaste album, The bravest man in the universe, kom ut för två år sedan:

När Joe Henry rattade Solomon Burkes comebackplatta, den mästerliga “Don’t give up on me”, gav han den gamle soullegendaren en varm och tidlös musikalisk omgivning.
Blur- och Gorillazsångaren Damon Albarn och XL-bossen Richard Russel gör precis tvärtom med Bobby Womacks första album med eget material sedan 1994.
Womacks själfulla stämma kontrasteras med ett ödsligt piano och sprakande elektroniska maskinrytmer. Resultatet är hänförande. “The bravest man alive” tar Womacks klassiska soul och placerar den mitt i samtiden. Det bådar gott inför sommarens Sverigebesök.

Betygsfemman var självklar, platsen på årsbästalistan likaså. Womack hade varit borta länge och jag kan inte påstå att jag lyssnat ihjäl hans 80-tal. Men musiken han gjorde på 70-talet ligger mig mycket nära hjärtat; kanske framförallt låten Across 110:th street – en av mina favoritlåtar genom alla tider.

Det stämningsladdade introt, den kokande grytan av rytmer som kombinerar svart soul med latinska inslag och så Womacks ödsliga wohoo som leder fram till en gripande berättelse om amerikanskt innerstadsliv i början av 70-talet och om kampen för att ta sig över den där gatan:

I was the third brother of five doing what I had to do to survive
I’m not sayin’ what I did was alright
trying to get out of the ghetto is a day to day fight.

Tilläggas kan att 110:e gatan. den gata som låtens protagonist vill ta sig över är den gata i New York som skiljer Harlem – då en betydligt ruffigare stadsdel än vad det är idag – från de burgna kvarteren på var sin sida av de burgna kvarteren på båda sidor av Central Parks norra del.

Det är naturligtvis imponerande att en artist som var som mest relevant på 70-talet efter 18 års tystnad plötsligt släpper ett av sina allra bästa album som låter så extremt samtida som The Braves man in the Universe gör. Det känns tragiskt att det också skulle bli Womacks sista.

En av de stora – för mig den största – besvikelserna under 2012 års Way out West var utan att tvekan när Bobby Womack ställde in. Samtidigt var det inte mycket att säga om. Det var känt att han led av cancer och att det var illa ställt. Året därpå blev han också diagnosticerad med alzheimer. Han avled på fredagen. Dödorsaken är inte känd men vid sidan om alzheimer, prostata- och tjocktarmscancer led han även av diabetes.

Bobby Womacks karriär och musikaliska gärning sträckte sig över sju decennier och var verksam fram till sin död och höll på med att spela in ett nytt album. Han blev 70 år gammal.


First Aid Kit skimrar

FIRST AID KIT

Foto: Malin Hoelstad/SvD/TT

I bonus-dvd:n som följer med boxutgåvan av “The lion’s roar”, förra albumet med First Aid Kit, finns en scen som är väldigt talande. På en bar någonstans i USA soundcheckar systrarna Söderberg. Så fort de börjar sjunga stannar personalen, som håller på att ställa etablissemanget iordning inför kvällen upp för att lyssna.

americana First Aid Kit “Stay gold” (Sony) Betyg: 4
americana
First Aid Kit
“Stay gold”
(Sony)
Betyg: 4

Att som svensk – eller vilken annan ickeamerikansk nationalitet som helst – göra americana som får amerikaner att lystra är minst sagt svårt men ändå lyckas de. Det handlar naturligtvis om den undersköna stämsången, men också om den där olycksbådande stämningen som de lyckas mana fram. Och om deras förmåga att göra musik som är både vacker och vänlig men som ändå har en vass kant.

Ända sedan debuten har de finslipat sin egen variant av det som Gram Parsons kallade för “cosmic american music”, en modern men ändå jordnära folkmusik med element från rocken och “the summer of love”. Country, men ändå inte.

Precis som på “The lion’s roar” är det Mike Mogis från Bright Eyes som sitter i producentstolen och tillsammans bygger de vidare på ljudbilden från den plattan. Utan att röra sig allt fär lång bort låter det lite större, med lite mer stråkar än sist. Musiken skimrar precis som de gyllene kläder de bär på omslaget.

Precis som på briljanta förstasingeln “My silver lining” tjänar den större ljudbilden dem väl. Deras sällsamt sköna stämsång nästan ber om en inramning som matchar dem. Ändå är det på avslutande “Long time ago”, med sin nedskalade instrumentering där pianot och rösterna får regera, som går rakaste spåret in i hjärtat.

En egen ljudvärld

Alice

Skärmbild från videon till ”What”. Bild: Youtube

Malmösångerskan Alice Boman är den nya tidens singer/songwriter. Den akustiska gitarren får hänga kvar på väggen och pianot står inte längre i centrum. Istället bygger hon upp ett ljudrum som känns som sin egen lilla värld där allt annat skärmas av.

alice-boma-ep-ii-skisser
Alice Boman
“EP II & Skisser”
(Adrian)
Betyg: 4

Ep:n Skisser från förra året var en samling sent på natten-inspelade demos och lyckades omedelbart skapa svallvågor. Fullängdsdebuten är, som titeln anger, en sammanslagning av den och en ny ep. Tillsammans med Tom Malmros från This is head har hon på de nya spåren filat till ett lite mer genomarbetat sound utan att tappa det som gjorde Skisser så gripande.

Här finns en direkthet som fångar in mig och förstärks av den lika sparsmakade som fascinerande ljudvärlden som omger henne, där elektronikskrapande spelar lika stor roll som minimalistiskt pianospel och diskreta trummor. Men mest är det ändå rösten som får mig på fall.

Jag kommer att tänka på Anna von Hausswolff. Inte för att musiken låter särskilt lika – eller kanske lite ändå, de arbetar ju ändå i samma genre – men på grund av styrkan i den konstnärliga visionen. Och inte minst tron på densamma.

Mytisk resa bland dolda minnen

Neil Gaiman

 Neil Gaiman. Foto: TT

På väg från en begravning kör den namnlöse protagonisten runt på måfå och hamnar av en slump (?) på sin barndoms landsväg. Numera är den inte längre så lantlig men i slutet av vägen ligger fortfarande Hempstocks bondgård och bakom den finns ankdammen som är en ocean – och något mycket större än så.

Neil Gaiman  “Oceanen vid vägens slut” (Bonnier Carlsen) Översättning: Kristoffer Leandoer
Neil Gaiman
“Oceanen vid vägens slut”
(Bonnier Carlsen)
Översättning: Kristoffer Leandoer

Han färdas tillbaka i minnet till när han var sju år gammal – ett ensamt barn som levde i sina böcker – till mötet med den några år äldre Lettie Hempstock som verkade så mycket äldre än sina år, till när hans barndom tog slut.

Oceanen vid vägens slut kommer ut på ett barn- och ungdomsboksförlag och det är definitivt en saga. Men att klistra på etiketten ungdomslitteratur på boken är att förminska den. Som huvudpersonen, tillika berättarjaget, säger:

“Jag gillade myter. De var inte vuxenhistorier och de var inte barnhistorier. De var något ännu bättre. De bara var.”

Ända sedan genombrottet med serieromanerna om Sandman har Gaimans verk genomsyrats av legender, myter och sagor. I Sandman kunde han han ta in allt från Shakespeare (både personen och hans verk) till grekiska gudasagor, i Amerikanska gudar skapade han en helt egen mytologi utifrån gamla gudasagor och i Neverwhere byggde han om London till en skuggvärld under ytan av det vi ser.

“Oceanen…” är inget undantag. Även här putsar han bort verklighetens fernissa för att hitta något större, vackrare och mer otäckt därbakom. En plats att fly från och fly till. Tonen är melankolisk, språket närmast poetiskt. Att den är relativt komprimerad, boken är bara lite drygt 200 sidor, bidrar ocskå till att den gör ett så starkt intryck.

Kristioffer Leandoers översättning är smidig och fångar väl Gaimans berättarton. Jag frågar mig dock varför han valt att förflytta vissa brittiska begrepp till svenska dito. När systern spelar Kalle Johansson – tänker han verkligen på musiken med det namnet? Tänker han inte på den som Chopsticks – dess engelska namn? Och varför kallar hans pappa honom för “Bildsköne Bengtsson”? Jag har svårt att tro att vanliga människor i 60-talets Sussex vet att referera till svenska 30-talsgangsters.

Det är dock en ytterst marginell anmärkning. Oceanen vid vägens slut är en stor liten roman för ungdomar och vuxna lika.

Eller med Lettie Hempstocks ord:
“Jag ska berätta något viktigt för dig. Vuxna ser inte ut som vuxna på insidan heller. Utanpå är de stora och tanklösa och vet alltid vad de håller på med. Inuti ser de ut som de alltid har gjort. Som när de var lika gamla som du. Sanningen är att det inte finns några vuxna. Inte en enda, inte i hela vida världen.”

 

Öresundsfestivalen – lördag

DSSDen Sorte Skole. Foto: Ralph Bretzer

Vad gör man när de tre akter man helst vill se på festivalen spelar i princip samtidigt? Man går på alla tre, naturligtvis. Jag ser de första 20 minuterna av Linnea Henriksson på KB, springer snett över gatan till Inkonst för att se Kill J:s halvtimmeslånga set innan jag rusar tillbaka för att se Linneas avslutning. Därefter är det raka spåret till Moriskan och Den Sorte Skole.

Kill J
Kill J

Kill J först. Jag vet att jag tjatar om denna danska electronica-duo men det är av goda skäl. Det är inte en slump att de lyckades med konststycket att bli bokade till Roskilde med bara en singel i bagaget, den fantastiska Phoenix. Nu har de släppt en andrasingel, den lika vassa Bullet och ytterligare en låt finns på Youtube. Julie ”J” Aargards röst är magnifik och växer ytterligare live. Inte minst är det en fröjd att se hennes mikrofonteknik.

Hon ägnar sig kanske inte åt att sjunga vackert i klassisk mening men hennes sånginsatser är extremt uttrycksfulla och hon använder rösten som ett instrument som både kontrasterar och arbetar tillsammans med Lennart ”Kill” Rasmussens beats och klaviatur. Upplevelsen är naturligtvis annorlunda än att höra henne tillsammans med Vindlas stråkar som vi fick på fredagen men den stämman fungerar utmärkt med båda typerna av inramning.

Linnea 1
Linnea Henriksson

Att se den danska duon så här tidigt i karriären ger lite känslan av att se en stjärna födas. ”Hon kommer bli lika stor som Robyn” hörde jag någon säga och det tror jag knappast är någon överdrift. Att Linnea Henriksson är en riktigt bra liveartist kommer däremot knappast som en överraskning. Hon har en sällsynt förmåga att sprida glädje från scen. Dels handlar det naturligtvis om hennes varma personlighet och fina låtar men lika mycket om att det är så uppenbart att hon älskar det hon gör. Hon tycker helt enkelt att det är skitkul att stå på scen och den känslan sprider sig till publiken.

Bandet är utökat sedan förra turnén och det delvis nya soundet på senaste skivan med betydligt mer dansorienterad musik finner sig väl till rätta live. Henrikssons energi tycks outsinlig och det är väldigt svårt att låta bli att le ett lyckligt leende när man ser henne dansa och hoppa på scen. Ändå är det till syvende og sidst den personliga rösten som gör henne till den stjärna hon är.

Jag lyssnar privat inte på särskilt mycket dj-musik. På stark inrådan går jag ändå och tittar på Den Sorte Skole. Jag hinner bara se de sista 20 minuterna men det jag får se är omskakande. Till visuella effekter signerade Dark Matter strömmar musikhistorien genom den stora salen på Moriskan. Det gör ett slags collagemusik där mängder av samplingar lyfta från gamla vinylskivor.Olika världsdelar, tidsperioder och genrer möts till en enhet som känns hypermodern trots sina uråldriga beståndsdelar.

Talande är att de, trots att det rör sig om just collagemusik och att de tvingats släppa sitt senaste dubbelalbum Lektion 3 gratis på nätet eftersom de inte kunnat cleara alla samplingar, lyckats kamma hem det danska kritikerpriset Steppeulven som årets kompositörer. Man kan jämföra det med hur Public Enemy – inga musikaliska likheter i övrigt – en gång i tiden skapade en helt ny ljudvärld genom att sammanfoga samplingar av redan existerande musik.

Bland övriga akter jag hann fånga under lördagskvällen förtjänar Malmötrion OLD och danska sångerskan och låtskriverskan Broken Twin – eller Majke Voss Romme som hon egentligen heter – ett omnämnande. OLD bjuder en lekfull och till stor del elektronisk popmusik som är svår att katergorisera. Jag kommer att tänka på Le Tigre i tilltalet och sämre associationer kan man ju definitivt få. En synnerligen underhållande spelning med den ljuvliga Knee hang gang som självklar höjdpunkt.

Broken Twin, å andra sidan, är en betydligt mer melankolisk och stillsam upplevelse. Men inte ett dugg mindre fängslande. Det är mörkt inne på Babel under bandets spelning. Enstaka röda ljusslingor lyser delvis upp Voss Rommes ansikte. Det är en perfekt inramning till det sorgsna, vackra och suggestiva sånger. Johnny Thunders You can’t put your arms around a memory har säkerligen aldrig låtit vackrare.

Öresundsfestivalen Dag 2OLD och Broken Twin.

 

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×