Öresundsfestivalen – fredag

Nicole Sabouné 3

 Nicole Sabouné. Foto: Ralph Bretzer

Det stora utropstecknet. för mig, under Öresundsfestivalens första dag, var Nicole Sabouné. Den lundabördiga sångerskan förvandlade Babel till en kokande kittel av högoktanig svartrock. Jag gillar hennes debutalbum väldigt mycket, inte minst för att den talar till min egen nostalgiska sida – det här var precis den typ av musik jag själv lyssnade på i slutet av 80-talet.

Nicole Sabouné 9Live tillför hon något extra. Intensiteten är uppskruvad. Basen och trummorna pumpar så mycket hårdare och skapar ett kompromisslöst dansant driv. Nicklas Stenemos gitarr kanaliserar The Edges övertoner, Gang of Fours postpunkfunk och Sisters of Mercys olycksbådande melodislingor och synthen frammanar det olycksbådande mörkret som lurar i musiken.

Bäst är ändå Sabouné själv.  När hon sjunger rör hon sig återhållet ryckigt för att inte säga spattigt. Hon är som en tryckkokare på väg att explodera. Vokalt rör hon sig från det mörkt mässande till snabba utfall uppåt i registret som för tankarna till såväl Toyah Wilcox som Siouxsie Sioux. Och bland alla dessa tydligt urskiljbara influenser hittar hon ändå något eget. Hon ska också ha en eloge för det kaxiga draget att köra en ”svår” cover som Suicides Dream baby dream som extranummer.

Gensvaret från publiken talar sitt tydliga språk. Det är lika energisprakande som artisterna på scenen och när Dream baby dream byggt upp från sin lågmälda inledning till sitt crescendo känner jag mig alldeles överväldigad.

Öresundsfestivalen1Linnea Henriksson och Mads Langer till vänster. Kill J och Lisa Alma till höger och Fievel i mitten tillsammans med Vindla String Quartet.

Ett annat utropstecken var föga förvånande Öresund Session. Jag har skrivit om konceptet tidigare och det är närmast något av en programförklaring för hela festivalen: att förena musikscenerna på båda sidorna sundet. Stråkkvartetten Vindla bildar basen och till den kommer sju av festivalprogrammets starkaste vokalister – tre från Sverige och fyra från Danmark. Allt framfört till Vindlas arrangemang i Moriskans vackra spegelsal.

Stråkkvartetten är skoningslöst avslöjande som form. Här finns ingen starkt markerat groove eller tunga gitarriff att gömma sig bakom. Trots det är det ingen som skakar på manchetten. Insatserna är över lag starka med Linnea Henriksson och Kill J som starkast lysande stjärnor. Än en gång förbannar jag att de båda har fått sina egna spelningar placerade samtidigt. Men så är ju festivaler…

Mads Langer 2
Mads Langer

Det är ett briljant koncept som ju också ger ett smörgåsbord att välja från senare under festivalen. Mads Langer var till exempel okänd för mig och jag gick och tittade på honom när han spelade halvannan timme senare på samma ställe.

Jag ska villigt erkänna att den typ av musik Mads Langer gör inte riktigt talar till mig. Det är lite för snällt och lite för mycket James Blunt för att jag ska gå lossa på det. Samtidigt kan jag inte låta bli att imponeras av ett riktigt gott hantverk.  Rösten är riktigt bra och hans känsla för timing är smått fantastisk.

Ensam på scenen, antingen bakom miniflygeln eller med gitarren om halsen, fångar han upp publiken med sin röst och sitt avslappnade och sympatiska sätt. Att han dessutom har humor gör ju inte saken sämre. Jag gillar till exempel historien om när han blev felbokad till att spela på en hårdrockfestival och tacklade det genom att spela sin allra snällaste låt (bland många snälla låtar). Just den låten är närmast parodisk i sin vänlighet men han framför den med en sådan självdistans att det blir roligt snarare än mesigt.

Gnucci 2
Gnučči

För min del avslutar jag fredagskvällen något i förtid eftersom jag jobbat sedan klockan sex på morgonen (ingen ursäkt, jag vet) med att kolla på Gnučči. Det är svårt att inte bli golvad av hennes blotta energi och hennes tokskruvade blandning mellan modern dansmusik och hiphop.

Det finns en väldigt tilltalande anarkism bakom både låtar som Goodah och 360 Donna och hennes scenpersona. Hon kan synbarligen problemfritt kasta sig från stenhårda beats till den mest kommersiella och säljande refräng man kan tänka sig. Det är som att musiken lever mellan två världar.

Psychohappy heter Gnuččis senaste EP. Det är ett bra ord som väl sammanfattar känslan av att lyssna på hennes musik.

 

Andäktigt på Babel

Damien 1

 Foto: Ralph Bretzer

Det finns artister som bara skriker stjärna när man ser dem. Jag såg Conny Bloom, frontman i då insomnade och halvt bortglömda funkhårdrockarna Electric Boys, sittande i en kur, väntande på spårvagnen en gråkall Göteborgsmorgon någon gång i mitten av 90-talet. Trots att han var en bit från sin kändismässiga peak skrek hela hans uppenbarelse ”rock star”.

Damien Jurado är själva antitesen till det. Han ser ut som en nästan påfallande vanlig snubbe med allvarliga anletsdrag när han kliver upp på Babels scen på torsdagskvällen med sin gitarr under armen. Han börjar spela och även hans gitarrspel är påfallande oanmärkningsvärt. Det är visackord, han slår an med tummen vilket ger ett ganska diffust ljud.

Men så börjar han sjunga. Med ens har han den välfyllda lokalen i sitt grepp. Det vilar en andäktig tystnad över publiken. Han sjunger kanske inte skönsångarvackert men där finns en direktkontakt mellan orden och uttrycket som är väldigt gripande. Dessutom har han ett väldigt snyggt sätt att glida upp i falsett och använda den som ett soloinstrument i avsaknad av kollegor på scen.

På senare år har Jurados skivor blivit allt mer orkestrerade och det finns en rörelse bort från den renodlade singer/songwriter-genre som han startade i hemma i Seattle i slutet av 90-talet. På senaste albumet, årets Brothers and sisters of the eternal son, har progressiva element smugit sig in i ljudbilden och han har även lagt sig till med en sångstil på vissa spår som minner om Pink Floyd.

Av de progressiva elementen hörs naturligtvis inte så mycket i det avskalade formatet men när Jurado skruvar upp intensiteten allt eftersom kommer också de vokala Pink Floyd-vinkningarna upp till ytan och spelningen växer ytterligare några snäpp. Med det sagt är det ändå ett av de äldsta örhängena i settet som dröjer sig kvar i minnet: den avslutande Ohio från 1999.

Mest överraskande, för mig som inte sett Jurado tidigare, är att karln, sitt allvarsamma anlete och sorgsna sånger till trots, faktiskt är riktigt rolig också. Att kalla mellansnacken sparsmakade vore en underdrift – ända till han två tredjedelar genom sin spelning avbryter musiken för ett mellanspel som närmast kan beskrivas som stand up (eller snarare sit down) comedy. Det ger en motvikt mot det allvarliga och finstämda som ger spelningen balans.
Damien 2

  * * *

Stella 3

Uppvärmare för Damien Jurado var Malmöbandet Stella Lugosi. På ett sätt är de hans motsats, och på andra sätt inte alls. Där Jurado är ensam på scen (av ekonomiska skäl, berättar han) ställer Stella Lugosi upp 13 personer. Det är kör, gitarr, två keyboards, trumpet, bas och trummor. Det stora formatet tjänar dem väl, inte minst gör kören mycket till för att sätta bandets ljudbild.

De gör också en intressant uppenbarelse på scen. Inte minst i kontrasten mellan sångerskan och låtskriverskan Anna Bergvall och keyboardisten Valentina Mazzarelli. Bergvall är blond, bär vit klänning och har ett vitt kors hängande från mikrofonstativet. Mazzarelli. å andra sidan, är svarthårig, svartklädd och med ett pentagram hängande runt halsen.

Det illustrerar på sätt och vis bandets musik. Bergvalls sånger är vackra men med något mörkt och nästan lite olycksbådande som vilar under ytan. Det är en mörk och lite plågad gospel där Bergvall stundtals låter coolt blasé för att sedan växla på en femöring till innerligt uttrycksfullt.

När bandet lade upp sin första video, This war belongs to you, på Youtube för knappt två månader sedan blev jag helt golvad. Det starka intrycket står sig när jag ser dem live men även resten av materialet håller samma höga klass, vilket gläder mig. Det ska bli mycket spännande att höra deras första album som ska spelas in under sensommaren för släpp till hösten eller vintern.

Stella 4

Ett spontant(?) konsertminne

Tommy

Tages på en bild från 1966. Tommy Blom är sannolikt mannen till vänster i bild. Bilden till höger är tagen 2010. Foto: TT

Snett över gatan där jag bor i Göteborgsstadsdelen Majorna ligger ett kafé. Varje torsdag under sommarsäsongen ordnar den lokala kulturföreningen Kultur 414 spelningar på det kaféets uteservering. Det är fri entrę och det brukar vara mycket folk. Är vädret fint brukar det vara publik ända ut i gatan.

Och vädret var fint den där augustitorsdagen 2010 när Soundtrack of our lives-sångaren Ebbot Lundberg spelade på Marmelad, som kafeet heter. I publiken – bland de lyckliga som fått både bord och stol – satt en man i övre medelåldern. Någonstans halvvägs spelningen tycks Ebbot upptäcka mannen och presenterar honom för oss andra. Som av en slump visar det sig vara den före detta Tages-sångaren, tillika radiomannen Tommy Blom. Efter lite mild övertalning går han med på att göra Ebbot och dennes gitarrspelande kamrat sällskap på den improviserade scenen för några lika improviserade duetter. Jag är inte hundra men jag vill minnas att Tages-klassikern ”Sleep little girl” var en av låtarna de körde.

Det var ett sådant där musikaliskt möte som höjer en annars rätt anspråklös spelning. Två generationers göteborgska musikprofiler. Den ena med status från 60-talets kanske bästa svenska popband och den andra från två av den moderna rockens finaste band. Jag minns att Tommy Blom gjorde ett väldigt sympatiskt intryck på scen.

Dagen efter sparkade Way out west-festivalen igång på allvar. Ett av den första dagens starkaste kort på programmet var mötet mellan The soundtrack of our lives och Göteborgs Symfoniorkester. TSOOL:s redan storslagna anslag fick en ytterligare dimension av symfoniorkesterns stråkar och bjöd en mäktig upplevelse. Och vem dök upp där på scen om inte just Tommy Blom. Det där ”spontana” gästspelet kanske inte var så spontant trots allt…

Igår gick Tommy Blom ur tiden. 67 år gammal tog cancern hans liv.

Kan inte sluta kolla…

Jag har ju tidigare skrivit om Öresund Session och försmaken på den som gavs på svenska ambassaden i Köpenhamn i samband med att Öresundsfestivalen presenterade sitt program. Både danska Kill J och svenska Linnea Henriksson var lysande backade av Vindlakvartetten. Idag kom två av låtarna därifrån ut på den danska bloggen Here today som filmade det hele.

”Spine tingling” kallar Here today deras insatser och det är knappast någon överdrift.

Kolla in klippen här. Själv kan jag knappt sluta kolla!

HR Giger ur tiden

H.R. Giger and Anneka VastaHR Giger som han såg ut 1980, året han fick ta emot en Oscar för monstren i Alien. Foto: TT

In space nobody can hear you scream…

Jag var på läger i England. Det kan ha varit sommaren 1984 när jag för första gången såg Ridley Scotts film Alien som då visades på TV. Jag vet inte riktigt hur jag skulle ha reagerat på den om den hade kommit idag men då, i mina tidiga tonår var den nog det läskigaste jag sett. Kombinationen av de lika snygga som skrämmande rymdmonstren och att man aldrig fick se så mer av dem än korta glimtar – trickfilmtekniken var som bekant inte så långt kommen 1980 – hjälpte till att skapa den där typen av krypande Hajen-skräck där man aldrig vet var monstret kommer dyka upp nästa gång. Kommer det att vara bakom nästa hörn? Eller i din vapenbroders mage?

Bakom det där monstret och flera andra designer i samma film, bland annat rymdskeppet The Derelict, stod den schweiziske surrealistiske konstnären H.R. Giger. 1980 fick han och det övriga teamet bakom de visuella effekterna ta emot en Oscar för sitt arbete. Med sin distinkta, närmast organiska skräck- och science fiction-inspirerade stil har Giger blivit något av en populärkulturell ikon. Han gick på gränsen mellan det mekaniska och det biologiska med sina så kallade biomekanoider. Hans konstverk hade ofta starka sexuella inslag och kan ibland uppfattas som stötande. Samtidigt finns där, upplever jag, en svart humor i dem, en vilja att retas med den goda smaken.

WEB_NOJE
Korn-sångaren Jonathan Davis och hans Gigerdesignade mikrofonställ. Foto. TT

Hans designer för Alien-filmerna är kanske de mest kända. Men lika viktiga för att göra honom till en populärkulturell ikon, tycker jag, är de skivomslag han gjorde för artister och band som Emerson, Lake & Palmer, Debbie Harry, Celtic Frost och Danzig är. Han gjorde hårdrockbandet Korns mycket speciella mikrofonstativ och, inte minst, ligger ett av hans verk bakom ett på sin tid mycket uppmärksammat rättsfall.

Det är svårt att tänka sig idag men på 80-talet var rockmusik farligt. Väldigt farligt. The Moral Majority och PMRC – Parents music resource center – med Tipper Gore (gift med en viss Al Gore) i spetsen bedrev ett korståg mot framförallt punk och hårdrock. Dee Snider i bandet Twisted Sister ställdes inför ett senatsförhör och Judas Priest åtalades (på mycket märkliga grunder) för att ha orsakat två fans självmord.

I San Francisco fanns punkbandet Dead Kennedys som med sin skiva Frankenchrist från 1985 hade bifogat en poster av Gigers målning Landscape #XX – även känd som Penis landscape. Målningen hade, i alla fall om man ska tro Dead Kennedys-sångaren Jello Biafra, varit utställd på åtskilliga gallerier i USA utan att stöta på patrull. När den följde med ett punkbands skiva var det dock en helt annan sak och anklagelser riktades mot bandet för obscenitet. De åtalades också med den märkliga brottsrubriceringen ”distribution of harmful matter to minors”. De frikändes dock sedan juryn inte kunnat komma överens.

Förra året valdes han in i Science Fiction and Fantasy Hall of Fame och igår gick H.R. Giger ur tiden, 74 år gammal. Han avled i sviterna av de skador han ådragit sig vid ett fall.

Giger2Omslagen till Emerson, Lake & Palmers ”Brain Salad Surgery” (1973), Debbie Harrys ”Koo Koo” (1981) och Danzigs ”Danzig III – How the gods kill” (1992)

Fotnot: För en synnerligen underhållande beskrivning av rättsfallet mot Dead Kennedys kolla in Jello Biafras spoken word-album High Priest of Harmful Matter – Tales from the Trial från 1989.

Ska musik byggas utav glädje?

DSC_1033Foto: Ralph Bretzer

Musik ska byggas utav glädje. Av glädje bygger man musik.

Så sjöng Lill Lindfors, som råkar fylla 74 år just idag, en gång i tiden. Den låten har alltid gått mig på nerverna. Visst, jag älskar Pharrell Williams Happy (framförallt i videon nedan) men den låten är något av en anomali, den går stick i stäv med vad min egen skivsamling säger mig. Musik ska byggas av kärlek, uppror, ilska, ångest… Ja, ungefär vad som helst utom glädje.

Det är ett deprimerande faktum att glada låtar sällan är särskilt bra – även om undantag naturligtvis finns.

I senaste numret av Språktidningen refererar man till (tyvärr inte närmare specificerade) forskare i marknadsföring som gått igenom alla listettor på Billboardlistan mellan 1960 och 2009. Där har man identifierat tolv nyckelteman:

  • Åtrå
  • Nostalgi
  • Strävan
  • Inspiration
  • Verklighetsflykt
  • Uppbrott
  • Uppror
  • Desperation
  • Förlust
  • Smärta
  • Förvirring
  • Trötthet

Som synes ingen glädje så långt örat når…

Forskarna har för övrigt – och kanske inte så förvånande – också kommit fram till att vilka teman som dominerar varierar med tiden. Under 60- och 70-talen hade till exempel uppror en framskjuten position medan det nya millenniets första decennium pendlade mellan desperation och inspiration.

Kanske är det just för att det är en sådan anomali som New York Times musik-podcast Popcast i slutet av februari ägnade ett helt avsnitt åt ”The radical happiness of Pharrell”.

Blir man inte glad av ovanstående lyckopiller till youtube-klipp vet jag inte riktigt vad som ska till.

Bättre förr…

Vet du vad tungstepp är? Om inte: möt Ludgo-Pelle! Konstigt är bara förnamnet och något att slänga i ansiktet på alla som tycker att musiken var bättre förr..

Har för övrigt svårt att bestämma mig vilket som är mest bisarrt, tungsteppen som sådan eller Ludgo-Pelles svamp-tröja.

Ludgo-Pelle, förresten. Jag upptäckte denne musikaliske gigant genom bloggen Katastrofala omslag. Om du inte känner till den: gör ett besök. Dålig smak har aldrig varit så underhållande.

Briljant röst från andra sidan

Kill J och Vindla String Quartet Öresund Session ÖresundfestivalKill J och Vindla String Quartet under kristallkronan på svenska ambassaden. Foto: Ralph Bretzer

I onsdags tog jag bron över till andra sidan sundet. Öresundsfestivalen skulle presentera sitt program och sina nyheter för i år på svenska ambassaden. En skön kontrast till Eurovision-hysterin som pågår längs Fan Mile – annars mer känd som Ströget – hela vägen från Rådhusplatsen ända till Nyhavn. I samband med det spelade Linnea Henriksson och sångerskan från electroduon Kill J tillsammands med Vindla String Quartet.

Ingen som läser den här bloggen kan ha undgått att märka att jag gillar Linnea Henriksson. Kill J är däremot en ny bekantskap för mig. Och vilken röst hon har, J som står bakom mikrofonen. Den låter riktigt bra på de två inspelningar som än så länge finns ute på Spotify. Så här, med det öppna, luftiga soundet från Vindlas stråkar och utan studiopolityr låter den fullständigt fantastiskt: stark, distinkt, personlig och lekfull. Ett mäktigt instrument som hon ver att nyttja till fullo. Att låtarna hon framförde, ”Bullet” och ”Phoenix”, är riktigt vassa gör inte saken sämre.

Om ett par veckor ska video från ambassadspelningen finnas ute på nätet. Tills dess får man hålla till godo med studioinspelningarna. Och det är ju inte så illa det heller…
Det ska för övrigt bli väldigt intressant att se henne på festivalen, både i sin elektroniska skepnad och på Öresund session, där hon, Linnea Henriksson och fem andra av festivalens artister uppträder tillsammans med Vindla.

Läs min artikel på Skånskan.se från i onsdags (lördagens papperstidning) om Öresundsfestivalen och Öresund session här.

En komplett bild av mannen i svart

Johnny CashJohnny Cash 1969. Foto: AP/TT

Bragebacken i Göteborg juli 1997 – den näst sista spelningen på Johnny Cashs sista Sverigeturné. Redan i samband med premiären av tv-serien The Johnny Cash Show 1969 beskrev en tv-kritiker hans ansikte som märkt av tiden.

Där i den varma Göteborgskvällen såg han betydligt äldre ut än sina 65 år. Anletet var djupt fårat av ålder, sjukdom och hårt leverne. Två månader senare gjorde han sin sista fullängdskonsert och sex år senare var han död. Hustrun June Carter Cash som delat scen med honom var då död sedan några månader.
Det minne som tydligast dröjer sig kvar är när han sjöng Bury me not (on the lone prairie). Sången fanns med på Ballads from the true west från 1965 och hade plockats upp till American Recordings-albumet nästan 40 år senare, ett album som – än en gång – skulle återföda mannen i svarts karriär.

30 noje 13043838_O_1
Johnny Cash – ett liv Författare: Robert Hilburn Förlag: Norstedts Översättning: Manne Svensson

Ansiktet må ha varit fårat men rösten, den där varma barytonen, lät fantastiskt och åren hade bara gjort den ännu djupare. Med absolut trovärdighet gav han liv åt den gamla folksången med rötter i det tidiga 1800-talet. Texten om kofösaren som mötte döden tycktes eka hans egen situation.
Att han närmade sig slutet var uppenbart och orden är nästan som ett destillat av det som gjorde honom till vad han var: den amerikanska naturen och historien, fördömelse och frälsning och, inte minst, en frihetslängtan starkare än det mesta. Ur någon annans mun hade de kunnat te sig patetiska men inte ur hans.

Just Cashs förmåga att ingjuta berättelser med trovärdighet går som en röd tråd genom Robert Hilburns biografi Johnny Cash – ett liv. Han kunde få lyssnaren att tro på honom, oavsett om han sjöng om indianernas kamp, som i The ballad of Ira Hayes, om kärlek, som i Walk the line, eller om fångar, arbetare och tågen som band samman hans älskade land.
Till och med när han sjöng en lättviktig poplåt som The ballad of a teenage queen – en låt han själv avskydde – gjorde han det med pondus.

Trovärdighet är också ett ord som kännetecknar känslan Hilburn ger läsaren. Johnny Cash var en historieberättare av rang och tog sig gärna poetiska friheter med sin egen historia. Och de vilda och tablettknaprande åren på framför allt 1960-talet skapat underlag för såväl vilda skrönor som sanna historier om galenskapen som följde i hans spår.
En av de populäraste myterna, och en myt som tjänat Cash väl genom åren, är att han själv skulle varit gammal kåkfarare. Inte minst hjälpte den säkert liveskivorna från Folsom Prison, San Quentin och svenska Österåkraanstalten en hel del på traven. I verkligheten bestod Cashs möten med fel sida av fångvården framförallt av enstaka nätter i fyllecell och en förnedrande natt i häktet i El Paso sedan han åkt dit för att ha smugglat amfetamintabletter från mexikanska Juarez.

Men författaren sållar agnarna ifrån vetet med sin lite torra sakprosa. Han har ett digert källmaterial som han förhåller sig kritiskt till. Över lag ger det ett mycket vederhäftigt intryck.
”Den definitiva biografin över min pappa” kallar äldsta Cash-dottern Roseanne boken i ett citat på omslaget och så kan det mycket väl vara.
Hilburn lyckas med den fina balansgången att vara empatisk utan att för den sakens skull väja för de mindre positiva sidorna hos Cash.
Sammantaget ger det vad som känns som en komplett bild av en mycket komplex person för vilken ljuset och mörkret alltid tycktes gå hand i hand.

Cash2

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×