En musikalisk uppenbarelse

VALERIE JUNE

Valerie June. Foto: SvD/TT

Under huven på Spotify sitter det en liten och hemlig algoritm (eller nåt) som räknar ut din musiksmak (typ). Det är den som ligger till grund för musiktipsen som tjänsten ger dig.

Jag vet inte hur det fungerar för er men för mig fungerar det så där. En spelning av ett tv-serieledmotiv från 80-talet och jag får tips om tysk schlager. Det är inte minst anmärkningsvärt eftersom ledmotivet ifråga var en folksång från de brittiska öarna. När jag spelat en platta av June Carter countryrockande dotter Carlene tycker den att jag ska lyssna på ett danskt (?) dansband som heter Ole-Ingvars (!). Nej, det tänker jag inte.

För en tid sedan träffade den i musiksmaken mer rätt – men ändå så fel – när den ville att jag skulle lyssna på Velvet Undergrounds nya platta “White light/White heat”. Jorå, den har man ju lyssnat på en hel del. Det är bara det att albumet i fråga släpptes 1968.

Nåja, smak är svår att kvantifiera och jag har ju en ohemult bred smak, det kan ju vara komplicera saken för vad som i grund och botten är en matematisk formel. Vad gäller Velvet Underground-plattan är ju problemet att Spotify (eller är det skivbolagen?) har så förtvivlat svårt att ange rätt utgivningsår på skivorna.

* * *

Häromdagen träffade jag dock på en guldåder tack vare musiktipsen. Valerie June heter artisten i fråga och det var kärlek vid första öronkast. I mer än ett dygns tid har hennes musikaliska produktion gått på repeat och jag har inte ens kommit närheten av att tröttna. Därför bara måste jag skriva om henne även om senaste plattan faktiskt släpptes för ett år sedan.

Music Review Valerie June
Valerie June
”Pushin’ Against a Stone”
(Sunday Best)
Betyg: 5

Efter tre egenutgivna plattor med folksånger i rakt nedstigande led från Buffy Sainte-Marie, Pete Seeger, The Carter Family och Woody Guthrie mellan 2006 och 2010 kom hennes första platta på “riktigt” skivbolag förra året. Och det är något av en uppenbarelse. Här har hon blommat ut från att vara ”begåvad och bra” till att bli något ännu mer.

På “Pushin’ against the stone” har Memphis-dottern June skapat ett album som lämnar den strikta folkmusiken för att istället omfamna hela det musikaliska arvet från den djupa södern. Här finns soul, country, gospel och bergssånger. Och här finns framförallt en stark, själfull och personlig röst. Med på ett hörn som medkompositör till flera låtar finns Dan Auerbach från The Black Keys och den legendariske Booker T Jones, en man som varit med om att som en del av husbandet på skivbolaget Stax varit med om att skapa soulmusiken som vi känner den.

Inte minst intressant är det hur väl musiken hänger ihop, trots sin genremässiga spännvidd. Det ger en fingervisning om hur närbesläktade förment “svarta” musikstilar som blues och soul å ena sidan och förment “vita” som country och folk faktiskt är med varandra; att de faktiskt växt fram ur samma – om än segregerade kultur.

* * *

Lika som bär? Foto: TT
Lika som bär?
Foto: TT

Är inte förresten Valerie June något alldeles väldigt lik skådespelerskan Gina Torres (Angel, Firefly/Serenity och Suits)? I alla fall om man tänker bort åldersskillnaden och att June har betydligt häftigare frisyr.

House goes punk?

Likasom

RF eller DK? 

Har Rebecca och Fiona Dead Kennedys som förebilder? Eller är det bara ett lustigt sammanträffande? Allt beror på hur man vrider och vänder på det…

omslag-Beauty-is-PainAlabama 3, ni vet de som gjorde ledmotivet till Sopranos, kallade en gång i tiden sin musik för ”good ol’ country house music”.

Om Rebecca och Fiona funderar på att gifta samman sin housemusik med punk på samma sätt som Alabama 3 gjorde med country vet jag inte men är inte deras logga på kommande plattan (som släpps i nästa vecka) misstänkt lik de gamla Bay Area-punkhjältarnas?

Det är inte utan att man kommer att tänka på den lite oväntade vinkningen till brittiska crust-punkarna Doom i Lady Gagas Telephone-video.

Gaga

Notera märket i nederkanten på Gagas nitade läderjacka. Ett band man inte direkt associerar med hennes lätta danspop.


Med rösterna i fokus

StellaFoto: Ralph Bretzer

– Jag hade en tanke om att jag ville ha en damkör …
Stella Lugosi har gått från klassisk powertrio till ett ständigt växande musikaliskt kollektiv med rösterna i fokus.

Det var Anna Bergvall som från början var Stella Lugosi. Namnet är en ordlek med den ungerskamerikanske skådespelaren Bela Lugosi – mest känd för sina klassiska tolkningar av Dracula – och är hämtat från Bauhaus nästan lika klassiska gothrocklåt “Bela Lugosi’s dead”. Det började som ett alias på sociala medier men har kommit att bli namnet på det band där hennes låtar står i centrum. Efter att ha hört – och förälskat mig i hennes låt – “This war belongs to you” stämmer jag träff med henne och bandkollegan Valentina Mazzarelli på Möllan i Malmö.

Projektet som började som en trio med Bergvall, Mazzarelli och Anna Jadéus (från Iryas Playground) har svällt och växer fortfarande. Tio röster, trumpet, bas, microkorg, pianon och gitarr. Planer finns på att trots allt ta in en trummis – om än en sparsmakad sådan. Men hur får man det att fungera med en så stor grupp?
– Vi är som en arbetssökande – vi är sjukt flexibla. Och vi är inte alltid allihop, säger Anna Bergvall med ett leende.

För knappt två veckor sedan dök bandets första video på Youtube upp. “This war belongs to you” är en suggestiv sång där kören skapar en ödesmättad stämning bakom Anna Bergvalls gitarr och speciella röst.
– Den skulle faktiskt hetat “Ghost” från början, säger Anna Bergvall när jag berättar att jag tycker att den låter nästan lite spöklig.

Videon, som är gjord av Valentina Mazzarelli, är inspelad i Anna Bergvalls barndomshem i Karlskrona där bilder på henne medan hon spelar överlagras med bilder från tågresan dit, där körpartierna repas in i tågkupén.
– Låten handlar om när man jättegärna vill hjälpa någon. Man ser hur personen mår dåligt och går helt upp i det. Man skulle ge sin högra arm för att hjälpa men vissa saker måste man lösa själv, vissa strider är inte mina även om jag skulle vilja.

I en tidigare upplaga var Stella Lugosi en klassisk trio med gitarr, bas och trummor men i sin nya inkarnation, som tog sin början förra sommaren, har bandet utvecklats till något helt annat.

– Jag hade en tanke om att jag ville ha en damkör. Jag har alltid haft mycket körarrangemang när jag spelat in mina låtar själv, berättar hon.
– Jag tänkte att: fan vad roligt att ha en kör, att träffas hemma och slippa allt det tråkiga: snubbarna, replokalen och trumsetet. Man slipper allt det som också är lite meckigt och kan börja med det roliga.

– Det är mycket för systerskapet. Det är en väldigt mansdominerad bransch. man blir till slut så trött på alla de här soundchecken där ljudteknikern behandlar en annorlunda än killarna.
Valentina Mazzarelli fyller i:
– Det märks att de inte är vana vid en sådan uppsättning. De kan det här med trummor, bas och gitarr men när det är en kör blir de helt ställda.

De beskriver Stella Lugosi som ett feministiskt band.
– Det finns en större mening med bandet: att få fler tjejer att inte sitta på sin kammare och vara sjukt duktiga på någonting och ändå inte stå på scen. Om tjejer är med i något band är det ofta för att de är ihop men någon eller på ett eller annat sätt hamnar där på grund av någon snubbe.

Nu är det skivinspelning på gång. I augusti ska den spelas in för släpp någon gång under höst, vinter.
– Jag tror att det kommer bli … Vi spelar i ganska olika genrer … vi väljer bland en massa låtar som kan vara en dag gamla eller fem, sex, sju, åtta år. Det kommer nog bli som en split med oss själva där en sida är hård och grungig – lite som det gamla Stella Lugosi – och den andra mer lugn. sävlig, långsam, med en massa körer.

Jag vill inte betala…

Oavsett vad du har på din hårddisk, dina cdr- eller dvd-r-skrivor så betalar du en slant till copyright-ägarna. Så också för innehållet i din mobiltelefon. För det är vad beslutet idag i Lund tingsrätt i praktiken innebär. Den privatkopieringsavgift som Sony – och alla andra tillverkare av telefoner som kan spela musik – tvingas betala kommer naturligtvis att tas ut på konsumenterna.

Vilka copyrightägare är det då som ska ha kosingen? kanske du frågar dig. Tja, säg det. Vem äger rättigheterna till det du och jag har i våra mobiler?

Jag kan bara tala för vad som finns i min egen telefon. Innehållet faller in i tre kategorier:
1. Bilder tagna av mig själv.
2. Filmer filmade av mig själv.
3. Musik inte spelad av mig själv.

De två förstnämnda kategorierna utgör i runda slängar 90 procent av telefonens innehåll (och ja, jag vet att jag borde rensa den). Här är det jag och ingen annan som äger copyrighten. Här finner jag ingen som helst anledning att jag ska betala någonting alls till copyrightindustrin.

När det gäller musiken äger jag naturligtvis inte rättigheterna. Men det är inte särskilt mycket av den varan när det mesta lyssnandet sker via Spotify, Soundcloud och andra streamade tjänster. Huvudsakligen är det Spotify som rullar, en tjänst jag betalar för och därmed ger upphovsmännen sin beskärda del.

När det gäller den musik som faktiskt finns på telefonen faller den i sin tur i två kategorier. Skivor som jag ska recensera och inte är släppta än och skivor som inte finns på Spotify där jag köpt och rippat skivorna. När det gäller den senaste kategorin är det alltså musik jag redan betalt för och nu med andra ord tvingas betala för igen.

Frågan jag ställer mig själv är: varför ska jag betala privatkopieringsavgift för media som jag antingen äger rättigheterna till själv, eller där jag redan själv betalt för den en gång? Eller är det så att branschen kallt utgår från att allt är piratkopierat?

Ovärdigt om Cobain

Det har inte kommit många skivor här i världen som på allvar kan sägas ha haft någon större påverkan på den. Nirvanas Nevermind är dock tveklöst en sådan skiva. En skiva som gick utanpå den dittills rätt smala grungegenren, satte ett definitivt slut för 80-talet med sin yuppiementalitet, plastighet och själlösa – om än emellanåt rätt underhållande – pudelband. Det var en platta som lyfte upp hela den amerikanska underground-, alternativ-, och independentscenen på sina axlar och visade upp den för världen.

För mig som fyllde 20 år 1991 kom Smells like teen spirit som ett synnerligen upplyftande slag i magen. Visst hade jag hört Nirvana tidigare och hade gillat det jag hört, gått och gnolat på About a girl, men när MTV spelade Smells… var det så uppenbart att allting i ett slag hade förändrats. En era hade gått i graven och en ny inletts.

Industrin vaknade och hängde på med förväntat resultat. Tre år senare hade ord som just underground, alternativ och independant helt förlorat sitt värde. Jag säger inte att det var därför Kurt Cobain för igår 20 år sedan tog sitt liv men det, och att han själv blivit något han egentligen inte ville vara: en ikon, spelade säkert in.

SVT högtidlighöll minnet av Cobain på 20-årsdagen av hans död den 5 april 1994 med att visa en decenniegammal dokumentär om honom. Världen är full av halvhjärtade rockdokumenträrer. Den om Kurt Cobain som SVT just visade tillhör inte på något sätt de sämsta. En hel del intressant blev sagt men samtidigt saknades intervjuer med de viktigaste personerna, förutom arkivmaterial. Intervjuer med Krist och Dave. Med Butch Vig. Med Courtney Love.

Det hade också varit trevligt med andra musikerintervjuer, förutom den med Chad Channing (trummisen på Nirvanas första platta). Det hade ju varit lämpligt om de som lade grundstenarna till hela grungevågen fått komma till tals och inte bara en massa journalister. Till exempel Mark Arm i Green River och Mudhoney och Stone Gossard i Green River/Mother Love Bone/Pearl Jam hade tillfört mycket. För att inte tala om de som startade Sub Pop…

Och att de uppenbarligen inte fått loss rättigheterna till hans musik var ju bara dödsstöten. Iggy Pop, Lou Reed, David Bowie, Johnny Cash och Leadbelly i all ära men i en dokumentär om Kurt Cobain vill man väl ändå höra Nirvana? Nu fick vi bara några sekunder av hitsen och det känns inte riktigt värdigt.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×