Cherry med tuggmotstånd

NenehFoto: TT

Neneh Cherrys storstilade comeback – för så får man väl ändå kalla det, ett par album med bandet Cirkus till trots – på 2012 års “The Cherry Thing” kan bara kallas för mästerlig. Tillsammans med frijazzgruppen The Thing tolkade hon då huvudsakligen andras låtar på ett sätt som var något av en uppenbarelse.

artworks-000063065622-5qj8ux-t500x500
Neneh Cherry
“Blank Project”
(Warner)
Betyg: 4

Nu följer hon upp den skivan med sitt första soloalbum på 18 år, sedan 1996 års “Man”. Producerad av Four Tet som den är har den ett betydligt mer elektroniskt sound än “The Cherry Thing”. Fokus ligger på trummorna och Cherrys röst som är postpunkigt kantig och hårdsvängande samtidigt som den är djupt själfull. Runt rösten ligger svepande sorgsna och stämningsladdade syntmattor.

Egentligen skulle Neneh Cherry kunna sjunga vad som helst med den rösten. Låtarna på “Blank Project” är inte heller lika omedelbara som de på föregångaren. Naturligtvis, får man väl säga. med låtar som The Stooges “Dirt” och Suicides “Dream baby dream” är halva slaget liksom redan vunnet. Cherry gör det inte heller lätt för sig. Hennes nya låtar erbjuder tuggmotstånd men de äter sig så sakteliga in i medvetandet.

En av de som först knackar på dörren och vill in är Robyn-samarbetet “Out of the black”. Men här finns betydligt mer än så att hämta.

Med skärpa och självförtroende

Lindi Ortega 3

Foto: Ralph Bretzer

Det är skärpan som gör det. Skärpan i rösten, i uttrycket, i låtskrivandet och i det visuella. Det var liksom aldrig någon tvekan när jag hörde Lindi Ortega för första gången – jag hade en ny idol. Och det är uppenbarligen inte bara jag som fallit för den Torontofödda och till Nashville flyktade country noir-sångerskan som träffande beskriver sig själv som lika delar Johnny Cash och Wonder Woman. När den brittiska tidningen The Telegraph skulle personifiera ”the new wave of Nashville” gjorde man det med Ortega och Taylor Swift.

Lindi Ortega 2

Nu är det förvisso två mycket olika artister. Swift är som bekant mer pop än country och uppträder på idrottsarenor medan Lindi Ortega är traditionalisten som än så länge är en angelägenhet för en smal finsmakarpublik. Frågan är dock hur länge till det går att se henne på nära håll på små klubbscener. När hon på söndagen beträdde Pusterviksbarens scen i Göteborg var lokalen fullpackad och gensvaret entusiastiskt. Och det är välförtjänt.

Det är som sagt skärpan som gör det. Och självförtroendet. I det drygt timslånga settet väljer hon att plocka in tre av den amerikanska musikhistoriens mest sönderspelade låtar: The Eagles Desperado, Johnny och June Carter Cashs Ring of Fire samt Hank Williams fantastiska I’m so lonesome I could cry. Det är ett kvitto på hennes egenart och obändiga tro på sig själv som artist att hon vågar göra dessa heliga kor till helt och hållet sina egna. Inte minst är så fallet med den sistnämnda som på många sätt är den kvintessentiella countrylåten.

Här låter Ortega den egna gitarren stå och koncentrerar sig till fullo på sången medan gitarrfantomen Champagne James Robertson med sin elgitarr växlar mellan att göra brottstycken av ett komp till att låta gitarren yla sin egen sorgesång. Hans spel är skitigt och vackert om vart annat och tillsammans med Ortegas röst blir den avskalade helheten så bra att nackhåren reser sig.

Mycket av det som gör hennes framträdande – och för den delen av hennes plattor – så bra handlar om hennes personlighet. Hon lyckas kombinera stilkänsla med vänlig charm och en dragning åt det lite bisarra och att vara totally bad ass. Att hon dessutom har en säkerhet som bara kan komma av åratals nötande av scenens tiljor gör liksom inte saken sämre.

Jämfört med sommarens Sverige-besök, där hon bland annat besökte Malmöfestivalen, då hon uppträdde enbart tillsammans med Robertson har hon förstärkt sitt lag ytterligare genom att ta med sig en trummis. Det ger ytterligare en dimension och även om jag kan sakna en bas så täcker Robertson upp väl med sitt dynamiska och personliga spel. Med senaste albumet, den utmärkta Tin Star, i bagaget har hon dessutom stärkt sin egen låtkatalog som redan tidigare höll mycket hög kvalitet.

På onsdag spelar Lindi Ortega på Vega i Köpenhamn. Ta chansen att se henne. Som sagt tror jag inte det kommer dröja så länge innan hon växlar upp till de lite större arenorna.

Lindi Ortega 1

Linnea kräver dans

Årets artist på förra årets P3 Guld-gala, albumet “Till mina älskade och älskare” i toppen av Spotifys albumlista och arenaturné med Gyllene Tider. Det har gått bra för Linnea Henriksson de senaste åren. Det gäller att smida medan järnet är varmt tycks hon tänka, och redan är uppföljaren här.

Linnea Henriksson “Du söker bråk, jag kräver dans” (Sony) Betyg: 4
Linnea Henriksson
“Du söker bråk, jag kräver dans”
(Sony)
Betyg: 4

Inte för att hon valt att stanna på samma ställe och stryka sin publik medhårs direkt. Redan första singeln, tillika titelspåret på albumet, “Du söker bråk, jag kräver dans”, pekade ut färdriktningen. Hårt uppskruvade  funkiga beats för tankarna till både Prince och, framförallt, Kaah. Mycket riktigt har hon också arbetat ihop med den sistnämnde på den dansanta “Händer”.

“Svärtan som lätt smyger sig in i min musik var bara ”poff”, non existing” skriver Linnea Henriksson på Facebook om sitt samarbete med Kaah. Det är en sanning med modifikation, kan jag tycka. Just det där sorgsna draget som finns i hennes röst, även i de mest euforiska stunderna, är något av hennes adelsmärke som sångerska. Kombinationen skänker ett sällsamt skimmer åt musiken; höjer den till nya höjder..

Även Lilla Namo – vars EP från förra året Henriksson gästade – dyker upp på ett hörn i låten med den i sammanhanget dubbeltydiga titeln “Klassfotot”. Precis som på Lilla Namos platta visar sig det (då) otippade samarbetet lyckat. Namo skänker en extra dimension åt Henrikssons svärtade skolminnen.

Nu är det inte så att alla de som förälskade sig i popen på solodebuten kommer känna sig vilsna när de lyssnar på “Du söker bråk…” Hennes artistiska personlighet är alldeles för stark för att låta sig tvättas ut av aldrig så funkiga beats eller egensinniga och karaktärsstarka samarbetspartners. Dessutom finns här sånger som “Cecilia”, “Du vet allt” och min personliga favorit, vid sídan om “Klassfotot”, “Håll så käft og kyss mig” som mycket väl hade passat in på “Till mina älskade…”

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×