Stark solodebut av Nina Persson

Nina

Foto: Janerik Henriksson/TT

Nina Persson står ensam vid flygeln. Över ett avskalat och melankoliskt pianokomp sjunger hon så jag får bilder i huvudet från de litterära salongerna kring sekelskiftet 1900. “This is heavy metal” sjunger hon på avslutningsspåret och den är i sin nakna enkelhet något av en anomali på en platta som annars är betydligt mer instrumenterad. Och ändå är det på något sätt en lika logisk som perfekt closer – och i mitt tycke skivans enskilt starkaste spår.

115359
Nina Persson
“Animal heart”
(Universal)
Betyg: 4

20 år har gått sedan Nina Persson klev ut i offentligheten i och med The Cardigans debutplatta, Emmerdale, och fem år sedan hon senast lät höra sig i albumform, då med A Camp. Det är så dags, kan man tycka, att hon nu solodebuterar.

Under alla dessa år har det funnits en framåtrörelse. Cardigans sökte sig nya vägar och Persson har fortsatt på samma vis. Ändå är hennes avtryck lätt igenkännbart. Här omges hon av lätt discodoftande analoga syntar som skickar tankarna till svunna tider. Ändå låter det modernt.

Framför allt är det slående hur bra hon sjunger idag. Från att en gång i tiden ha haft en ganska svag röst har hon bara blivit starkare med åren och hon har vett att använda sitt fina vibrato ekonomiskt. Att hon dessutom lagt sig till med en viss raspighet är bara klädsamt.

Faktum är att jag inte hört henne sjunga så här bra sedan You’re the storm och The Cardigans senaste (sista?) platta. De senaste årens frånvaro har uppenbarligen gjort henne gott.

Banjon har tystnat

Han avled i New York på måndagen, 94 år gammal, skriver Variety.
Seeger gav ut över 100 skivor under sin karriär, och hade en enorm betydelse för den amerikanska politiska folkmusiken. Hans låtar har tolkats av artister över hela världen – till exempel är Bruce Springsteens ”Seeger sessions” en hyllning till honom. Bland Seegers mest kända låtar kan nämnas ”If I had a hammer” och ”Where have all the flowers gone”.
Seegers engagemang, främst genom musiken, för bland annat den svarta medborgarrättskampen och mänskliga rättigheter i allmänhet har givit honom en legendarisk status som kan liknas vid hans nära vän och förebild Woody Guthries.
Han tilldelades en Grammy för sin livsgärning inom musiken 1993 och valdes in i rockens Hall of Fame 1996.

Blygsamt självförtroende

Gavlyn collage

Skärmdumpar från videorna till All too well och Why don’t you do right.

Några dagar innan julafton satt jag i en buss på väg från Malmö till Göteborg. I vanlig ordning hade jag datorn i knäet och klickade mig lite ostrukturerat runt på Youtube. Så dök hon plötsligt upp på skärmen och i mina lurar. Gavlyn, den i övermorgon 24-åriga rapparen från Los Angeles-området San Fernando Valley som jag sedan dess lyssnat nästan konstant på. Jag var fast från första stavelsen. Resten av bussresan ägnades åt att plöja alla musikvideor och intervjuer som jag kunde hitta med henne.

maxresdefault
Gavlyn
“Habit that you blame”
(Broken complex/Import)
Betyg: 4

Gavlyn debuterade som 19-åring 2009 med skivan Habit that you blame. På omslaget syns hon liksom tränga ut ur tapeten. Det är en både talande och missrepresenterande bild, beroende på hur man väljer att se den. Den unga artisten som hörs på skivan smälter knappast in i bakgrunden, om man säger så.

Skivan är lite opolerad men på ett charmigt och kreativt vis. Gavlyn själv har redan på debuten utvecklat en distinkt röst som lyckas utstråla både kaxig självsäkerhet och ett visst mått av blygsamhet. Vilket som är hennes hemort går inte att ta fel på. Här finns en distinkt ton av 90-talets västkustscen.

gavlyn-from-the-art-front
Gavlyn
“From the art”
(Broken complex/Import)
Betyg: 4

Uppföljaren From the art spelades in kort efter debuten men det skulle dröja tre år innan den landade på skivdiskarna. Varför? Jag har inte en aning men det lär inte bero på musikaliska brister i alla fall. From the art låter som debuten förutom att den är vässad på alla punkter.

Låtarna är starkare, produktionen bättre och Gavlyns rap flyter ännu mer självklart. Videon till What I do blev en Youtube-succé med idag närmare sex miljoner visningar. Den jazziga Why don’t you do right – som bygger på Lil’ Greens 40-tals-blues med samma namn – är en personlig favaorit och den avslutande programförklaringen Soulfire med sitt g-funk-beat släpper inte heller den taget.

Gavlyn “Modest confidence” (Broken complex/Import) Betyg: 5
Gavlyn
“Modest confidence”
(Broken complex/Import)
Betyg: 5

Så kom den då för precis en vecka sedan. Gavlyns senaste album med den för hennes rapstil talande titeln Modest confidence. Och formkurvan håller i sig. Hennes tredje album är också hennes bästa.

Till skillnad från på tidigare plattor jobbar hon här bland annat med ett gäng europeiska beatmakare och producenter. Det innebär en resa bort från västkusten, från 90-talet och g-funken. Det innebär också en resa bort från de starka vokalsamplingar som drivit många av hennes tidigare starkaste spår. Och det är helt rätt väg att gå.

Hon behöver dem inte längre. Mot den mer nedtonade bakgrunden som mer bygger stämningar runt hennes röst än driver den kommer hon ännu mer till sin rätt som rappare.

Samarbetena med producenter från olika sidor av Atlanten innebär ett mer eklektiskt sound som ändå inte faller isär, mycket på grund av Gavlyns starka personlighet. Jag är svag för den melankoliska saxofon-loopen som bildar bas för Guilty pleasure,  den andlösa vokalditon i Search & destroy vars vaga konturer bara får Gavlyns rap att framstå i än skarpare dager.

Allra bäst är ändå All too well, det spår som minner mest om västkustarvet; samma låt som fick mig att falla så handlöst där i bussen på väg norrut.

* * *

Förutom ovannämnda album som hon släppt i eget namn medverkar Gavlyn även, tillsammans med Topdime och DJ Dubplate,  som en del av gruppen The Black Roses på albumet Awakening. Även det är klart lyssningsvärt.

Gavlyn spelar på Loppen i Köpenhamn den 20 februari.

* * *

Apropå Why don’t you do right. Mitt första möte med denna fantastiska låt kom när jag som 16-åring i slutet av 80-talet såg Who framed Roger Rabbit på bion i Falkenberg. I den sjunger den animerade karaktären Jessica Rabbit den. Men dess historia är betydligt äldre än så. Den började sin bana 1936 som The weed smoker’s dream med bandet The Harlem Hamfats.

Lil’ Green gjorde tillsammans med ”Big Bill” Broonzy blues av den med sin nuvarande text 1941 innan Peggy Lee och Benny Goodman gav den dess slutgiltiga (?) jazzversion med sina två inspelningar av den 1942 respektive 1947. Sedan dess har den spelats in av alla från Ella Fitzgerald till Sinead O’Connor.

Med tanke på sin ursprungliga titel och namnet på den sångerska som gjorde den med sin nuvarande text måste man väl ändå säga att den är i tredubbel bemärkelse en evergreen.

Dålig frisör gör bra rock

Bad Barber “Courtney Cox & Rock n Roll” (Bad Barber records) Betyg: 3
Bad Barber
“Courtney Cox & Rock n Roll”
(Bad Barber records)
Betyg: 3

Att det fungerar att kombinera modern hård rock med gamla tiders rock n roll-sväng och tung soul har Danko Jones visat med all önskvärd tydlighet.

Malmökvartetten Bad Barber gräver i samma mylla. Skillnaden är att skåningarna drar mer åt soulhållet – och det gör de naturligtvis alldeles rätt i. Det är ylande orgel och ett ruggigt driv från start till mål utan att för den sakens skull sakna dynamik, tvärt om.

Allra bäst är det när de slår av på tempot och sångaren Mange Andersson (som vi tidigare hört bakom mikrofonen i Brickhouse) kanaliserar sin inre Joe Cocker i avslutningsspåret “Tangled up in you”.

 

Kungen och drottningen

PicMonkey Collage

Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

Jag tillhör inte de allt igenom Håkan-frälsta. Jag tillhör inte heller hatarna. Jag tycker att han är en helt okej artist på skiva som i sina stunder blommar ut i full briljans. Jag kan bli oerhört frustrerad över hans sätt att skamlöst stjäla från andra artister samtidigt som jag i hemlighet blir lite förtjust när jag plockar någon ny referens (som inte är lika uppenbar som U2:s New years day i årets låt på P3 Guld-galan igår – Det kommer aldrig va över för mig.

På scen däremot, framförallt i hemstaden Göteborg, har jag inga som helst dubier mot Håkan Hellström. Där är han en storartad artist som bär arvet från klassiska entertainers som Bruce Springsteen och James Brown. All den kärlek som möter honom från publiken kastar han tillbaka till dem vilket gör det hela till en enda stor love-fest.

Det handlar inte bara om Håkan Hellströms pojkaktiga charm eller hans kvaliteter som estradör och popsnickare. Det handlar om att han har satt fingret på något som är lite av popens motsvarighet till den heliga graal. Det är den ytterst svårdefinerade och svårskapande samhörighetskäsnlan han lyckas skapa mellan sig själv och sina fans, den där vi mot världen-aspekten (inte att förväxla med det betydligt osympatiskare vi mot dom-tänket), som får honom att transcendera artistrollen och bli något mer än bara en musiker som spelar sina låtar.

Veronica Maggio är jag mer odelat positiv till. Redan på debutsingeln Dumpa mig från 2006 fanns det där. Även om det inte var den musik jag normalt lyssnade mest på föll jag som en sten för det där sorgsna draget som gick på tvärs med musiken som andades glättig pophit lång väg.

Sedan dess har hon bara växt sig starkare och starkare som artist. Jag älskar hennes lågmält finurliga sätt att använda svenska språket, sorgkanterna  – även när låten går i dur – och hennes sätt att inte stanna, att fortsätta att utvecklas och förändras från platta till platta utan att någonsin tappa kompassen för vem hon själv är i musiken.

Numera är de självklara giganter på tronen, kungen och drottningen av svensk pop just nu. Då är det rätt självklart att de plockar hem de största av de av lyssnarna framröstade priserna på galan igår, de som årets liveartist (Hellström) och som årets artist (Maggio).

* * *

Årets nykomling är Lilla Namo och årets pop Jennifer Wilson. Inte mycket att orda om det heller. Helt rätt tycker jag även om Linda Pira – som stod för galans höjdpunkt med sitt framträdande – kunde gett Lilla Namo en match i den förstnämnda kategorin. Personligen hade jag gärna sett Sveriges svar på The Donnas: Tiger Bell i rockkategorin men jag kan ju inte direkt klaga på valet av Ghost heller.

* * *

Så påpassligt att den här videon lades upp på Youtube i förrgår… För övrigt ett av mina favoritspår på Maggios senaste platta.

En riktig talang trots såpan

Skrivbord5Foto: Erik Mårtensson/TT 

Lundabördiga Nicole Sabouné var med i The Voice på TV4. Strunta i det. På hennes debutalbum Must exist finns inget av den själlöst fabrikstillverkade känslan som kännetecknar många av de artister som tar sitt karriärmässiga avstamp i talangsåporna.

must_exist-25958239-frntl
Nicole Sabouné
“Must exist”
(Roxy)
Betyg: 4

Tillsammans med samarbetspartnerna Ola Salo från The Ark och Nicklas Stenemo från The Mo har hon gjort en skiva med både mörker, studsande rytmer och smittande melodier. Framförallt den förstnämndes handlag hörs tydligt. Det är pop som för tankarna till det tidiga 80-talets blandning mellan pop och postpunk.

I en intervju i Skånskan häromdagen pratade 22-åriga Sabouné om husgudar som Patti Smith, PJ Harvey och David Bowie. Själv tycker jag snarare att Toyah är en mer självklar, om än något mer obskyr, referens. Hos henne finner jag samma teatrala anslag, dansanta beats och lite svepande sångstil som då och då spräcker det dova grundläget med gälla utfall.

Jag kan tycka att refrängen på Conquer or suffer låter lite väl mycket som The Arks Clamour for glamour och att gitarrslingan på samma låt är väldigt mycket tidiga Sisters of Mercy men det är randanmärkningar. På det stora hela är “Must exist” en alldeles förtjusande platta som träffar mitt hjärta på precis rätt ställe. Inte minst är singelspåret Win this life en ny favorit, liksom Unseen footage from a forthcoming funeral med sin Joy Division-bas, Siouxsie & the Banshees-gitarrer och sång som ekar av Sisters of Mercy-sångaren Andrew Eldritch. Att titeln på den sistnämnda låter så osannolikt 80-talig att det nästan känns konstigt att ingen kom på den 1982 är en bonus.

* * *

På tal om Toyah. Toyah Willcox har ju blivit lite oförtjänt bortglömd trots att hon fortfarande är aktiv, kan jag tycka. Men på Youtube frodas ju alla gamla hjältar från förr och jag hittar denna pärla: en spelning från Theatre Royal i London 1981 som jag hade (och har, någonstans i en låda på vinden) på VHS-band då det begav sig.

Frisyren (eller peruken, eller mössan – vad man nu vill se det som) har väl inte klarat tidens tand så bra men nog står sig musiken väl, tycker jag, även om det är lite smått överteatralt.

Hon är också skådespelerska och det är väl i den egenskapen hon varit mest aktiv de senaste 25 åren. Jag minns henne speciellt från filmen The ebony tower (1984) som var en filmatisering av John Fowles roman med samma namn. I den delade hon rampljuset med storheter som Sir Laurence Olivier och Greta Scacchi.

Fotnot: för rockkalenderbitare kan nämnas att Toyah är gift med fantomgitarristen Robert Fripp från King Crimson.

På väg till Fight Club

Ett skramligt trumkomp i midtempo. En fallande basgång och övertoner från en distad elgitarr. En stämning av att något satyg ligger i luften. Sångaren kommer in. ”I see you walking down that dirt road”. Han låter riden av någon typ av demon. En saxofon svarar upp.

Det ligger något konfrontatoriskt både i bandets musik, i sångarens vokala utspel och i bandmedlemmarnas uppsyn i videon ovan. De ser unga ut men har ändå något världstrött i blicken. Det ser ut som att de är på väg till (eller kanske ifrån) en session i Fight Club snarare än en spelning.

Årets första musikaliska upptäckt, från min sida, Glasgowbandet The Amazing Snakehead, för mest av allt tankarna till Nick Caves gamla band The Birthday Party, men också till Morphine och The Gun Club, Jag måste erkänna att jag är väldigt svag för den här typen av manisk och laddad postpunk, inte minst när det finns ett element av westernfilm som ekar någonstans där mitt i det ärkebrittiska oväsendet och den skotska dialekten.

Flatlining, med lika postpunkiga B-sidesspåret The Bullfighter, är deras andra singel och släpps den 20 januari men a-sidan finns sedan en tid tillbaka ute på Youtube. Jag ser fram emot kommande album och kanske ännu mer förhoppningen om att få se dem live. De låter som ett band som gör sig väl på scen och de liverecensioner jag läst i brittisk media antyder inget annat.

* * *

Smg
Sarah Michelle Gellar tar emot sin Peoples Choice Award. Foto: Chris Pizzello/Invision/AP/TT

Noterar att Sarah Michelle Gellar (Buffy the Vampire Slayer) fick sin första Peoples Choice Award häromdagen. Välförtjänt. Hon räddar på egen hand serien The Crazy Ones som utan henne hade hade imploderat fullständigt under tyngden av Robbie Williams enorma överspel.

Serien, som är skapad av David E Kelley – mannen bakom Ally McBeal, är i mångt och mycket en lättviktigare och inte lika välbalanserad House of Lies.  Sarah Michelle Gellar är dock lysande som Williams dotter och kompanjon. Hennes karaktär, och hennes skådespelelartalang, är det som håller samman ensemblen och får serien att fungera. Dessutom är hon, till skillnad från Williams, rolig.

Saken blir inte sämre av att hon på Peoples Choice-galan skickade ut en shoutout till ensemblen, alla bakom scen och alla fans av Buffy.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×