Musikåret listat


Det är årets näst sista dag. Dags att samla sig till att lista mina favoriter för i år. Oddsen att något nytt kommer bryta sig in på listan innan midnatt imorgon är ju inte så hög… Ovan har jag satt ihop en spellista med ett helt gäng av mina favoritlåtar från året som gått.

Ärets bästa album:

  1. Neko Case “The Worse Things Get, The Harder I Fight, The Harder I Fight, The More I Love You”
  2. Lindi Ortega “Tin star”
  3. Sleaford Mods “Austerity dogs”
  4. Avishai Cohen “Almah”
  5. Mariam the Believer “Blood donations”
  6. Sällskapet “Nowy Port”
  7. Vic Vem? “Villkorslös”
  8. Jenny Wilson “Demand the impossible”
  9. Stor “Shere Khan XIII”
  10. King Krule “6 feet beneath the ground”

PicMonkey Collage2Foto: Ralph Bretzer

Årets bästa spelningar:

  1. Alicia Keys på Way out west i Göteborg i augusti.
  2. Patti Smith på Trädgårdsföreningen i Göteborg i juli.
  3. Fallulah på Öresundsfestivalen i Malmö i maj.
  4. Lindi Ortega på Malmöfestivalen i Malmö i augusti.
  5. Amanda Jenssen på Stålboms i Falkenberg i juli.
  6. Bat for Lashes på Way out west i Göteborg i augusti.
  7. Agnes Obel på Öresundsfestivalen i maj.
  8. Bonnie ”Prince” Billy och Dawn McCarthy på KB i Malmö i juni.
  9. Lydia Lunch Retrovirus på Malmöfestivalen i Malmö i augusti.
  10. Linda Perhacs på Moderna Muséet i Malmö i november.

Årets upptäckter:

  1. Lindi Ortega
  2. Gavlyn
  3. Sleaford Mods
  4. Linda Pira
  5. Lucius
  6. King Krule

Årets lokala:

I år golvades jag av Skillas spelglädje och dramatiska utspel, Vånna Ingets svärta, Dalaplans snärtighet och MF/MB/:s intensitet. Dessutom släppte alla fyra banden riktigt bra album i år.

Årets comeback:

David Bowie. naturligtvis.

Årets besvikelse

Känslan av att se en festival bara tappar luften när Neil Young ställde in på Way out west en halvtimma innan spelningen. Det och festivaldöden som drog genom landet under försommaren och svepte med sig stor (Peace & Love) som liten (Siesta).

Great expectations inför 2014:

Lindi Ortegas spelningar i Göteborg och Köpenhamn (hon har en ledig dag däremellan, vad sägs om att lägga in en Malmöspelning?). Och Gavlyns tredje album Modest confidence som släpps i januari verkar mer än lovande att döma av de låtar som redan lagts ut på Youtube.

Fotnot: Jag vet att Alicia Keys låt Tears always win som är med i min spellista över årets låtar är med på ett album som släpptes i november 2012 men singeln släpptes i år och efter hennes episka avslutningsspelning på WoW så ville jag ha med henne på listan.

 

Laptop-punk eller huligan-house?

James Williamson greppar micken och orden flödar redan innan han har någon musik att lägga dem över. Han rappar inte, han sjunger inte men orden måste ut. Rösten dryper av vinägerchips, ljumna pints nere på puben och vreden över att tillhöra en ständigt marginaliserad arbetarklass dömd till ett liv i council estates i Nottinghams mest nedkörda delar; liv med skitjobb för skitlön och noll framtidsutsikter.

Andres Fearn klickar på play på sin laptop och ur stora spruckna högtalar drar en skitig basloop igång tillsammans med en trummaskin som verkar leva sitt eget liv. Spelar den ens i takt? Vem bryr sig?
Williamson är riktigt sur nu. Han nästan gapar fram verbala käftsmällar åt alla håll. Ur hans mun kommer bilder som kunde vara hämtade från filmen och boken Trainspotting. Det är loftgångar, betong, gråfuktig himmel och knarkaffärer som avhandlas nere på asfalt- och betonggården.

Ingen skanderar Lager, Lager Lager som Underworld i Born slippy men det kunde de ha.
Ingen sjunger Gå upp, gå till jobbet, jobba, jobba, äta lunch – samma sak händer i morgon som Ebba Grön i Vad ska du bli. Men det kunde de ha.

Musiken gränsar bitvis till det enformiga men det är nästan en poäng i sig och det är orden det handlar om. Så trycker Fearn på stopp och låten stannar mitt i beatet. Nästa är igång en halvsekund senare. Den startar också mitt i beatet. Eller, nej, det gör den inte men det känns så. Här hinns inga intron eller outron med. Williamson har för mycket att säga när han glider mellan olika berättarjag. Det är lad-kulturens implosion, grabbkulturens totala sammanbrott och det frikostiga bruket av svordomar gör att det är lätt att missa hur elegant gestaltningen är.

11870-austerity-dogs
Sleaford Mods
”Austerity Dogs”
(Harbinger/Import)
Betyg: 5

Jag snubblar över Sleaford Mods genom ett kort ljudklipp från låten Fizzy på en musik-podcast och deras hysteriska driv och Williamsons stream of conciousness-flöde fångar mig omedelbart. Jag letar upp deras senaste album Austerity Dogs som släpptes tidigare i år och är hooked från första låten, Urine Mate, Welcome to the club. Jag lyssnar på skivan om och om igen.

I used to be in bands, fuckin hated it.

Så lyder bandets hela presentation på deras Bandcamp-sida. Det är genialiskt i all sin enkelhet. Musikaliskt har de sina rötter i den skitigare änden av brittisk ravekultur. I band från Underworld till tidiga The Streets. Men jag associerar lika mycket till Jimmy Pursey från Sham 69, till The Fall och punkpoeter som John Cooper Clarke och Attila the Stock Broker när jag hör Williamson prata, gapa, rappa och halvsjunga.

The Streets är väl den mest självklara referensen men Williamson är inte lika jovialisk som Mike Skinner. Han låter äldre och bittrare och inte lika marknadsförbar till en masspublik. Det gör inte musiken mindre instressant.

Sleaford Mods är punk om än lätt maskerad till dansmusik. Huliganhouse eller laptop-punk. Eller kanske dansmusik för folk som hellre dricker öl och skränar Lager Lager Lager än dansar; dansmusik för folk som tar baseboll-träet till stereon när Avicii kommer på.

Black Flags återkomst?

SkrivbordBlack Flag-omslag från den klassiska eran. Alla, utom Damaged (längst upp till höger) och I Can See You (andra från höger i nedre raden) designade av Raymond Pettibon.

Black Flags betydelse för den oberoende amerikanska musikscenen kan knappast överskattas. Inte bara var de ett av banden som lade grundstenarna till det som skulle bli hardcore, de var även föregångare när det gällde att driva eget skivbolag – gitarristen och bandledaren Greg Ginns SST – och genom ett ständigt turnerande bland mindre orter USA runt kom de att lägga grunden för hela den infrastruktur som indie-band sedan dess levt på.

Det eviga turnerandet (lästips: Henry Rollins Get in the van) berodde till stor del på att ständiga bråk med polisen gjorde det svårt för bandet att spela på hemmaplan i Los Angeles men ledde till att de inspirerade unga band runt om i landet till att plocka upp sina instrument (lästips Michael Azerrads Our band could be your life – Scenes from the anerican indie underground 1981-1991). Till och med bandets omslag, flyers och inte minst den stiliserade logotypen – huvudsakligen designade av Ginns bror Raymond Pettibon – blev stilbildande.

Black Flag “What the…” (Border) Betyg: 2
Black Flag
“What the…”
(Border)
Betyg: 2

Jag är lite kluven till bandåterförreningar. Ofta handlar det bara om att mjölka de sista stålarna ur den döda kon. Å andra sidan ger det folk möjlighet att se band som man var för ung för att se eller bara missade första gången det begav sig. Hur som helst kan man nu åter se Black Flag på scen och på skivdiskarna ligger ett nytt album, deras första sedan 1986.

Black Flags karriär kantades av medlemsbyten och kanske är det inte så konstigt att två olika versioner av bandet nu existerar samtidigt. Grundaren Greg Ginn äger rättigheterna, därför är det den här inkarnationen som bär bandnamnet medan den andra, till Ginns förtret, kort och gott går under namnet Flag.

Med Ron Reyes bakom mikrofonen innebär “What the…” en återgång till det mer renodlade punksoundet som bandet hade innan Henry Rollins tog över som frontman. Energin finns där liksom en del snyggt gitarrarbete från Ginn men på det stora hela måste nog albumet ses som en besvikelse.

Låtarna är inte särskilt minnesvärda och det finns en obehaglig känsla av att det handlar mer om pengarna än musiken. Till och med omslaget (som inte är designat av Pettibon) andas hafsverk.

Känslan av cash-in blir inte mindre av att Reyes redan fått sparken och ersatts av en professionell skateboardåkare, vilket lämnar Ginn ensam kvar som medlem från den klassiska eran, om det reinkarnerade bandet ens existerar längre. Flag, å andra sidan, som leds av Keith Morris (som förutom Black Flag känns igen från Circle Jerks och Off!), av de youtube-klipp jag sett med dem att döma, verkar handla mer om att ha kul med gamla polare från förr vilket jag tycker är att föredra.

En av årets viktigaste plattor

På storbolagsdebuten Ånger & kamp hade Kartellen tonat ned gangsterromantiken till förmån för självreflektion. På del två fortsätter de ned mot avgrunden. Av romantiken finns ingenting kvar, bara återfall och evighetslånga fängelsstraff; förstörd barndom och döda vänner.

Kartellen “Ånger & kamp del 2” (Universal)
Kartellen
“Ånger & kamp del 2”
(Universal)
Betyg: 4

Det börjar med ett  33 år gammalt tal av Olof Palme om bostadssegregationens Sverige. Det är lika slående som deprimerande hur lite som förändrats sedan dess och det är denna segregation som bildar bakgrund för en Golgata-vandring genom den svenska förorten, en vandring fylld av titelns ånger och kamp; knark och kriminalitet. Scarface möter Dostojevskis Brott och straff.

Ni minns historien, ni minns kvällstidningsrubrikerna. Kartellen. Sveriges kanske enda riktiga gangsterrappare. Sedan dess: storbolagskontrakt och Sebbe Stakset på Dramatens scen. Etablissemangets godkännande och tangentbordskrigarnas vässade pennor i kommentarsfälten.

För det är ju enklare att avfärda Kartellen som kriminella och knarkare än att lyssna på den nattsvarta sociala journalistik de ägnar sig åt i sina texter. För det är tungt att ta in den verklighet de skildrar, samtidigt är det viktigt att göra det om man har någon som helst ambition att försöka förstå samhället i sin helhet.

Det är lätt att dra paralleller till Labyrint även om de är betydligt ljusare och lättare i sin ton och kanske har de just därför större potential att nå fram. Det hindrar inte att Ånger & kamp del 2 är ett av årets viktigaste skivsläpp.

* * *

Det har ju redan varit mycket snack om det hot som Sebastian Stakset uttalar mot en viss partiledare i låten Svarta duvor och vissna liljor. Talmannen ville inte vara med och hylla Timbuktu, som medverkar i låten, till exempel, och jag drar mig till minnes det glada 80-talet. Då var det hårdrock och punk som var farligt och dess utövare läskiga typer som ville världen illa. Från 90-talet och framåt är det som bekant rapparna som tagit över den rollen.

Men de är ju inte ensamma om att sjunga/prata om våldsdåd och kriminalitet. Här kommer några som dyker upp i tankarna och som aldrig brukar få kritik för det:

From the town of Lincoln, Nebraska with a sawed-off .410 on my lap / Through to the badlands of Wyoming I killed everything in my path.

Bruce Springsteen Nebraska

She could drag me over the rainbow / And send me away / Down by the river I shot my baby / Down by the river, dead, shot her dead.

Neil Young Down by the river

When I was just a baby / My Mama told me, ”Son / Always be a good boy / Don’t ever play with guns,” / But I shot a man in Reno / Just to watch him die”

Johnny Cash Folsom Prison Blues

Early one mornin’ while makin’ the rounds / I took a shot of cocaine and shot my woman down / I went right home and I went to bed / I stuck that lovin’ forty-four beneath my head.

Johnny Cash Cocaine Blues

Jag minns att Neil Young själv tog upp det bisarra i att Ice T fick ta emot en skitstorm för låten Cop Killer medan han själv kan gå upp på scen varje kväll och sjunga Down by the river – en låt som skriver in sig i den stolta folkmusiktraditionen med mördarballader – utan att någon så mycket som lyfter på ögonbrynet.

TOYT putsar vidare på sitt recept

14_noje_turnTurn off your Television. Foto: Pressbild

Ny höst innebär nytt album från malmöitiska folkpoptrion Turn off your television. Men tre album på lika många år hade det varit förståeligt om bandet hade tappat lite av sin fart på vägen men så är inte fallet. Plattorna har hållit en hög och jämn kvalitet – och till stor del hållit sig till den redan från början utstakade vägen. Save all the liars (Sound of wool) är på intet sätt något undantag.

save-all-liars
Turn off your Television
”Save all the liars”
(Sound of wool)
Betyg: 4

Jon Rinneby och hans kollegor har inte fått någon “A writer’s cramp” som de själva sjunger om. Istället putsar bandet vidare på sitt recept bestående av skäggrock, klassisk pop och 60-talets folkrock.

Det är hantverksskickligt utsnidade popmelodier i lekfulla arrangemang som framförs på ett som känns som känns väldigt levande. Framförallt bär bandet på en värme i sitt uttryck som jag tycker väldigt mycket om. Frågan är om de inte med “Save all the liars” fått till sitt bästa album hittils. Jag är böjd att tycka det. Framförallt växer sig deras låtskrivande bara starkare och starkare.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×