Tjurskallighet


Det finns en gammal intervju med Nick Cave & the Bad Seeds från tv-programmet MTV’s 120 Minutes. Det är en klassisk intervju där Nick Cave bland annat säger till intervjuaren Paul King att kanalen han just blir intervjuad i är en ond och cynisk kraft inom musikindustrin, detta alltmedan hans bandkollegor Mick Harvey och Blixa Bargeld – normalt knappast några blyga violer själva – skruvar besvärat på sig.

Mick Harvey, som väl då i brottet mellan 80- och 90-tal närmast var att beskriva som bandets kapellmästare, berättade också hur det gick till när Cave kom med en ny låt till bandet. Cave kommer in med en akustisk gitarr och hamrar på ett ackord medan han mässar fram texten. När han är färdig tittar medlemmarna i bandet på varandra frågande. ”Vad tusan ska vi göra med det här?” Sedan börjar de jobba med att förvandla råmaterialet till en låt.

trunk
Ulf Lundell
”Trunk”
(Warner)
Betyg: 3

Jag vet inte riktigt hur det går till när Ulf Lundell är klar med en ny låt men han hade definitivt behövt en Mick Harvey som styrde upp och gjorde klart de låtskelett han presenterar på allt för många album på senare år. Nya albumet Trunk är ingert undantag. Allt för ofta hamnar han i något slags E Street Band-harvande på tomgång. Då är musiken mer ett sound, ett groove och en bakgrund för honom att lägga ut texten över än verkliga kompositioner.

Och så har det ju inte alltid varit. Jag har lyssnat mycket på Lundell genom åren, framför allt den musik han gjorde under 70- och 80-talen. Det känns – utan någon inblick i hans studioarbete  – som att han i de konstellationer han jobbade i under de åren – inte minst tillsammans med Lasse Lindbom och Kjell Andersson när de gjorde megaklassikern Kär & galen – hade det bollplank och de personer som kunde hjälpa honom att ta gå från ax till limpa.

Ändå finns det något djupt uppfriskande med Ulf Lundells sätt att vara på konstant kollisionskurs med sin samtid, att liksom bara tjuskalligt köra på. Att han kör sitt eget race rakt in i kaklet. Och jag sveps med av det ursinniga drivet i Fritt fall, det sköna spikpianot i Vi är inte arbetslösa och vemodet i Kom hem igen. Och kanske mest av allt den fina betraktelsen över åldrandet i 63 i november.

Men är inte riffet på Gå på tvärs lite väl likt alla tiders mest utslitna gitarrfigur – den i Smoke on the water? Det känns lite som när Vanilla Ice snodde den nästan lika klassiska basgången i Queen och David Bowies Under pressure och ändrade ett enda slag till sin Ice ice baby.

* * *

Först släppte Bad Religion ett julalbum och nu kommer Attentat med en julsingel. När fan blir gammal släpper punkaren julplatta. Nytt djungelordspråk.

* * *

Nick Cave har för övrigt en ny liveplatta på gång. Live from KCRW – en liveradio-session inspelad i Los Angeles – släpps 2 december.

* * *

Lika som bär?

collage

Ulf Lundell? Obi Wan Kenobi?
Tipstack, Jon Rinneby! Foto: Scanpix

Hjärta, humor och rock n roll

Del Lords 1

Foto: Ralph Bretzer

Om man vänder på omslaget till Lou Reeds LP New York kan man läsa texten You can’t beat two guitars, bass and drums. Även om det naturligtvis är en förenklad syn på musik (vilket jag tror att Reed hade varit den förste att erkänna) så ligger det något i det.

Det, om inte annat, bevisade Reeds fellow New Yorkers, The Del Lords, när de på torsdagen spelade hos Dr Rock på St:Gertrud i Malmö. Bandet som egentligen kastade in handduken för mer än 20 år sedan är sedan tre år tillbaka på vägarna och nu, dessutom, med en ny platta i bagaget som väl håller måttet mot klassikerna från 80-talets andra hälft. Inte minst When the drugs kick in är väl så bra som favoriterna från förr.

Torsdagens spelning var utsåld och det var rejält svettigt inne på Pub Kuntze. Så utsåld, faktiskt att man lagt in en extraspelning på onsdagen. Det började dock lite skakigt, trots att bandet sparkar igång med Flaming Groovies fina Jump in the night. Ett par låtar in, när egna pärlan Cheyenne kommer, släpper det och sedan blir det bättre och bättre ju längre spelningen lider.

Det enda som drar ned intrycket något är att Eric Ambel är rejält förkyld och att de låtar där han sjunger lead på grund av det inte riktigt lyfter. Man ser hur han lider men han ska en eloge för att han kämpar.

You can’t beat two guitars, bass and drums.

Vi snackar rock n roll utan krusiduller. Rock n roll som skriver in sig själv i ett historiskt sammanhang från Blind Alfred Reed (vars How can a poor man stand such times and live sparkar igång Del Lords debutalbum och även var med på spelningen igår) via 60-talets garagerock och Velvet Underground till den tidiga punken där både frontmannen Scott Kempner (tidigare i Dictators) och nye basisten Scott Almaas (från Minneapolis-punkarna Suicide Commandos) har sitt musikaliska ursprung.

Det är rock n roll med ett stort varmt hjärta, en smula humor, en gnutta attityd och en hel massa jävlaranamma. Ibland behövs inte mer än så. Dessutom ska de ha en eloge för den känslosamma hyllningen till Kempners forne granne Lou Reed, en artist som Del Lords för övrigt turnerade med på det glada 80-talet.

Fotnot:  Om någon till äventyrs undrar vad bandnamnet kommer ifrån så var Delmer ”Del” Lord mannen som regisserade The Three Stooges-filmerna.

Del Lords 2

Del Lords 3

Skillas bästa hittills

DSC_0284Foto: Ralph Bretzer

Jag är mycket svag för Malmökvintetten Skilla och deras fint utmejslade, och inte så lite teatrala, popmusik. Och deras senaste album, A storm (Or die records/Stereoflex), är deras bästa hittills. Uttrycket är vässat över hela linjen, från låtskrivande till arrangemang och framförande.

sk
Skilla
”A storm”
(Or die records/Stereoflex)
Betyg: 4

När Nina Christensen kliver fram och tar ut svängarna med sin sång går behagliga rysningar längs ryggraden. Hennes dramatiska utspel har alltid varit något av bandets adelsmärke, tillsammans med lekfullheten och spelglädjen. Med tiden har hon också förfinat sitt framförande och tonat ned tendenserna till överspel. Resultatet är anslående.

Tänk om en klåfingrig storbolagsproducent hade fått sätta tänderna i dem och slipat bort alla ojämnheter, då skulle det ha kunnat hända stora saker – kommersiellt sett. Samtidigt är jag innerligt tacksam för att så inte skett. Den där råheten de har i produktionen släpper igenom spel- och skaparglädjen på ett sätt som går rakt in i hjärtat på mig.

Sfärernas musik

DSC_0190Linda Perhacs. Foto: Ralph Bretzer

Jag älskar att gå på konserter. Jag älskar riktiga rockklubbar, och av sådana har Malmö sin beskärda del. Ibland är det dock trevligt med spelningar som bryter det klassiska mönstret. En sådan var jag på under onsdagskvällen i ett samarrangemang  mellan Moderna Muséet och Music Doc.

Vi befinner oss på muséets lastkaj, ett bakre rum med kuddar på golvet och biofotöljer längs väggarna. På väggen bakom ”scenen” – projiceras ett kalejdoskop-mönster och i högtalarna spelas jazzmusik på låg volym som sätter stämningen innan spelningen drar igång.

Kvällens huvudakt är något av en begivenhet. Linda Perhacs släppte sitt hittills enda album, Parallelograms,  1970. Plattan som är ett exempel på den tidens psykedeliska folkmusik gjorde då inte mycket väsen av sig trots uppenbara kvaliteter. Den spänner från förtjusande vacker folkpop a la Joni Mitchell och Crosby, Stills & Nash via den rootsiga Paper Mountain Man till huvudnumret, det komplexa och utmanande titelspåret som får mig att tänka lika mycket på modern konstmusik som på folkpop.

Med tiden har hennes musik dock börjar sippra igenom sprickorna i tiden och på ett nästan lite märkligt sätt influera tiden. Så olika artister som Daft Punk, freakfolksångaren Devandra Benhart och svenska melodiska dödsmetallbandet Opeth tillhör dem som låtit sig influeras. För några år sedan började hon plötsligt uppträda och nu är en uppföljare på gång. Spelningen i Malmö är hennes andra i Europa någonsin – den första var i Berlin i måndags.

Med tanke på att hon knappast är någon ungdom längre och att det har gått 43 år sedan hennes enda platta släpptes vet jag inte riktigt vad jag har att vänta men det visar sig att hennes röst är vid god vigör och att hon backas av ett mycket fint band. De nya låtarna från kommande plattan håller också hög standard och faller fint in med klassikerna.

Perhacs tar en paus en bit in i spelningen och låter var och en av sina medmusiker ta lead på var sin låt. Det är ett kvitto på hur bra bandet är att spelningen inte dalar allt för mycket under den tiden. Inte minst imponerar hennes två medsångerskor Michelle Vidal och Durga McBroom-Hudson. Den sistnämnda kanske någon kommer ihåg från technoduon Blue Pearl som var stora i början av 90-talet eller från sin tid som körsångerska med Pink Floyd.

Linda Perhacs musik har förmågan att transportera lyssnaren till andra sinnestillstånd och har också en mycket stark visuell, nästan cinematisk, aspekt. På frågestunden efter spelningen tar någon upp det där med det visuella i musiken och Perhacs berättar då om hur det lite märkliga mellanspelet i Parallelograms kom till som en slags musikalisk representation av ett himlafenomen hon sett när hon körde bil hemma i Topanga Canyon, Los Angeles.

Det är ett något svårgreppbart resonemang men när man lyssnar på stycket känns det inte så svårt att förstå, ändå. Jag tror att det var Pythagoras som pratade om sfärernas musik, den tänkta musik som himlakroppar skapar genom sina rörelser. Med tanke på att både himlakropparna och musiken styrs av matematikens lagar så finns det ju en logik i det. Jag vet, det låter flummigt, men jag har inget bättre sätt att beskriva hur Linda Perhacs musik låter.

En låt som hon tyvärr inte körde på spelningen är Paper Mountain Man, en sång som står inte stark kontrast till allt annat på skivan med sitt jordnära sound som påminner mig mer om Bobbie Gentrys countryrock än om psykedelia. Jag frågar henne om den på frågestunden och hon berättar att låten handlar om en man som hon hade ett förehållande med och som hon såg som sin stora kärlek men som sårade henne och som senare knarkade ihjäl sig.
– Han behövde ett annat sound. Det var sådan han var, säger hon.

DSC_0052

DSC_0047

Frågestund efter spelningar… Vilken bra grej. Det borde det vara efter varje konsert.

DSC_0018

För uppvärmningen stod Sarah Hepburn, en sångerska från Chicago som numera är bosatt i Köpenhamn och som har jobbat mycket med Neil Halstead från Mojave 3 och Slowdive. I mitten av 00-talet släppte hon sin första soloplatta ”Stars & haze”, en sympatisk men lite blek singer/songwriter-skiva där hon backades av folk från Mojave 3.

På scen nu är hon betydligt mer spännande än så. Avskalat till den egna akustiska gitarren, rösten och ibland tvärflöjt och med en elgitarrist och lite elektronik som enda backup trollband hon under de allt för få låtar som hon hann köra. Hon lyckas slå an en känsla som är både uråldrig, modern och tidlös på en och samma gång.

DSC_0030

Tyst för fan!

När vi har blivit gamla 
och vårt hår har blivit grått, 
när livet börjar mörkna 
och dagarna har gått, 
när våra kroppar kroknar 
och våra steg blir tunga, 
ska nya röster sjunga, 
ska nya röster sjunga. 

Så skaldar Mikael Wiehe i sin kanske allra finaste sång, Ska nya röster sjunga. Monica Zetterlund sjunger den allra finast (även om producenten förlyssnat sig på Paul Simons Graceland och Peter Gabriels Real world-plattor).

På något sätt känns den som en vettig inledning till vad som ska bli en text om en hyllningsplatta till Ebba GrönInte för att Thåström och company har blivit gamla än, men nog är de lite gråsprängda alltid. Och även om han just nu gör musik på toppen av sin förmåga, både solo och med Sällskapet, så är det ändå så att det är en ny generation som tagit  över och sjunger:

Sångerna om frihet, 
om rättvisa och fred, 
sångerna om folket, 
som aldrig kan slås ner,
sångerna om kärlek, 
som aldrig kan förstummas, 
ska nya röster sjunga, 
ska nya röster sjunga. 

Inte minst känns det som en vettig inledning därför att Ebba Grön och Thåström var bryggan mellan progg och punk, mellan 70-tal och 80-tal. Det är inte en slump att de spelade in Staten och kapitalet (eller Den ena handen vet vad den andra gör som den heter i original med Blå Tåget) eller att Thåström plockar upp Wiehes Keops pyramid på scen. Då var det de som var de nya rösterna att sjunga.

* * *

TystförfanOmslag
Blandade artister
”Tyst för fan – Ekon från Ebba Grön”
(BMG)
Betyg: 3

Jag är svag för hyllningsplattor. Det ska medges att de i princip aldrig hänger ihop som album och ofta är alldeles för hovsamt inställda till originalversionerna. Men när de är som bäst kan de ge nya infallsvinklar på sönderspelade klassiker.

Tyst för fan – Ekon från Ebba Grön (BMG) är det Adam Tensta som tar ut svängarna mest, och bäst kan man tillägga. Tillsammans med unge kollegan Nebay Meles tar han till storsaxen och stöper på snudd på genialt vis om Vad ska du bli i hiphop-tappning. Annan generation. Annan förort. Samma ångest. Det är hyllningsplattetolkning när den är som bäst. Utan överdriven respekt för originalets form men desto mer för dess innehåll.

På “Tyst för fan” finns mer att gilla. Julia Vero hittar en skön elektronisk nervighet i Die Mauer medan norska punkarna Honningbarnas oi-version av Mona Tumbas slim club och Alina Devecerskis adrenalinstinna 800 grader får mig att le lyckligt.

Det kanske är någon finkänslig pop-tolkning för mycket men på det stora hela är Tyst för fan en lyckad hyllningsplatta. Lite oväntade unga namn som Say Lou Lou och Noonie Bao förhöjer känslan av att det är de nya rösterna som sjunger. Men de gamla har inte tystnat ännu. På skivans allra sista spår dyker den för mig obekanta konstellationen Farsta upp med Mental istid.

Bakom bandnamnet döljer sig bland annat en viss Gunnar ”Gurra” Ljungstedt som en gång i tiden var trummis i Ebba Grön. Och även om Mental istid kanske inte är den av bandets låtar som åldrats med mest värdighet så finns det en fin känsla av avslut att Gurra nu får spela in den enda av bandets låtar som han inte spelade på i original.

Betyg: 3

* * *

Bara för det kör vi en Ebba-favorit som inte är med på Tyst för fan.

One hit wonder?

Kan man vara ett one hit wonder om man är ett namn, släppt flera plattor och haft åtskilliga hits?

uno-svenningsson-7-550x550
Uno Svenningsson
7
(Playground)
Betyg: 2

Jag tycker nog att Uno Svenningsson är ett bevis på det. “Under ytan” är en av de där klassiska svenska låtarna som kommer leva långt efter att han själv lagt karriären på hyllan. Frågan är om någon annan av hans sånger kommer göra det. Jag kommer i ärlighetens namn inte ihåg en enda förutom den.

Efter att ha lyssnat på hans senaste alster kommer det att förändra sig på intet sätt alls. Albumet, hans sjunde i ordningen efter separationen från Freda’, är ungefär lika fantasifullt som sin titel, 7 (Playground). Det är sympatiskt, kompetent, välgjort och något alldeles väldigt tråkigt. Det är som att varje riff, varje medlodisk hake tonats ned för att inte störa gammelmoster Agda när de dyker upp i P4-skvalet.

Och det var väl inte så rock- och popmusik skulle vara?

* * *

Blasts from the past

På tal om one hit wonders. Det tyska bandet Nena är ju en trevlig orkester som alltid är med när sådana ska avhandlas. Deras 99 Luftabllons är ju en sådan där odödlig klassiker och sedan hände ingenting. Eller, jo det gjorde det. På hemmaplan, i Tyskland, släppte bandet flera bra plattor efter den. Jag antar att det bara finns plats för en tyskspråkig hit per årtionde och bandets musik gjorde sig aldrig på engelska (99 red balloons).

Personligen är det dock låten nedan  som ligger mig närmast hjärtat, även om tidens tand inte farit så där värst milt fram med den:

Alla tiders bästa one hit wonder? Det skulle kunna vara The letter med The Box Tops. Den vid tiden för den här låtens inspelning blott 16-årige sångaren, Alex Chilton, skulle gå vidare och bli något av en undergroundlegend med bland annat bandet Big Star. Med Box Tops sjöng han i tre år men det är väl mest denna pärla som satt sig i minnet.

Artpop eller popart?

Lady-Gaga-artpop-1025

One second I’m a kunst
Then suddenly the kunst is me
Pop culture was in art
Now, art’s in pop culture in me

Lady Gaga går ut hårt och inverterar redan i titeln till nya skivan Artpop (Universal) det klassiska popkonstbegreppet, en rörelse med Andy Warhol som mest kända namn. På omslaget skrevar en Gaga-formad skulptur bakom en stor blå kula. Skulpturen är skapad av popkonstnären Jeff Koons (som i början av 90-talet blev världskänd även utanför konstvärlden genom sin skulptur av, och äktenskap med, den italienska porrstjärnan och parlamentsledamoten Illona “Cicciolina” Staller”). Bakgrunden utgörs av sönderklippta fragment av Botticellis renässansmålning Venus födelse och ett foto som jag tror föreställer den antika grekiska skulptören Alexandros från Antiochias Venus de Milo (eller Afrodite från Milo som den väl bör ha hetat innan den romerska eran) .

Lady-Gaga-artpop-1024x1024
Lady Gaga
”Artpop”
(Universal)
Betyg: 4

Någonstans finns det en logik i det. Precis som med Warhol och Koons är det svårt att dra gränserna för var konsten slutar och människan börjar, Det medvetet artificiella krockar med det “äkta”, inte sällan är det svårt att veta vad som är vad. Konst och liv; idé, uttryck och gestaltning möts i ett väl genomtänkt gesamtkunstwerk. Någonstans är det också det som gör Lady Gaga till en sådan intressant artist; liksom sättet att kombinera intressanta tankar med hyperkommersiell danspop.

Rent musikaliskt är Artpop en mer sammanhållen platta än den extremt spretiga Born this way. Visst finns det en musikalisk bredd utöver det vanliga men den fungerar bättre som helhet än föregångaren. Här finns också en hel del starka låtar även om hon inte riktigt når upp till den närmast magiska fingertoppskänslan för hit:en med stort H som var debuten The fame/The fame monster.

Samtidigt blir det hyperkommersiella emellanåt något av ett fängelse för Stefani Germanotta (snarare än karaktären Lady Gaga). Hon är aldrig bättre än när hon släpper loss sin mäktiga och uttrycksfulla röst i full frihet. Så var det med You and IBorn this way och så är det här med den electrorockiga Manicure och, framförallt, med den starka pianoballaden Dope. Den sistnämnda är i mitt tycke skivans finaste stund i konkurrens med den självreflekterande singeln Applause som föregått plattan,

Det sägs att “Artpop” kommer följas av en volym två, där detta är de kommersiella delen och tvåan den experimentella. Det låter väldigt lovande.

Betyg: 4

Barnasinnet i behåll

Det är svårt att, som född på 70-talet, inte få en nostalgisk tår i ögonvrån bara man tänker på kombinationen Janne Schaffer och Lasse Åberg. Electric Banana Band är för evigt en del av den egna barndomen man gladeligen fört över till sina egna barn. Om jag inte minns fel var äldste sonens två första musikskivor just med Electric Banana Band.

scha
Lasse Åberg och Janne Schaffer
”Musik/Schaffer Text/Åberg”
(Universal)
Betyg: 3

De grånade herrarna firar nu 50 år sedan första samarbetet i SVT-program. Nästa sommar står de på Sweden Rocks scen med Electric Banana Band och tillsammans har de nu släppt en skiva med mer vuxen musik. Det hade nu inte varit Lasse Åbergs texter om inte det varit en stor portion glatt vansinne. Kalla det musik för vuxna med barnasinnet i behåll.

Titeln, Musik/Schaffer Text/Åberg, är kanske inte så fantasifull men på innehållet låter de fantasin leka desto friare. Det är ganska underhållande men går mig ändå rätt spårlöst förbi när de, till exempel, som ovan leker Swedish House Mafia (förlåt, jag menar Swedish Mouse Mafia, naturligtvis).

 

Övertygande Billy Bragg

Foto: Ralph Bretzer

Senast Billy Bragg var i Sverige var förra sommaren när han stod ensam med sin silvergrå Fender Telecaster på Way out Wests största scen. Då var det punktrubaduren vi såg; den Billy Bragg som för mer än 20 år sedan fick mig att fastna för hans musik. Sedan dess har albumet Tooth & nail släppts, en skiva som hämtar näring från den amerikanska folk- och countrytraditionen. Det är inte svårt att se den som en naturlig fortsättning på den albumtrojka han gjorde tillsammans med Wilco där de tonsatte Woody Guthries sena texter, de texter som Guthrie vid slutet av sitt liv var för sjuk att själv kunna sätta musik till.

Det är också den Billy Bragg som på onsdagskvällen klev in på KB:s scen tillsammans med fullt band. Den första tredjedelen av spelningen har en tydlig countryprägel där steelguitar och ståbas får mycket utrymme. Materialet kommer huvudsakligen från senaste platta och Guthrie-skivorna. Det i kombinationen med Braggs roliga och sympatiska mellansnack med självironi, skrönor från livet på vägarna och tjuvnyp mot såväl en roddare som självaste Morrissey skapar en gemytlig stämning. Nya spåret No one knows nothing anymore känns också som en blivande klassiker.

Det är dock när bandet går av scen och Bragg byter den halvakustiska Gibsongitarren mot den silverfärgade Telecastern och sparkar igång den rödglödgade klassikern To have and have not från 30-årsjubilerande solodebuten Life’s a riot with spy vs. spy som det tänder till på allvar. Då drar kvällens första riktiga allsång igång och spelningen lyfter till en ny nivå. Det blir inte sämre när han följer upp den med alltid lika vackra The man in iron mask och The milkman of human kindness.

Stämningen håller i sig när bandet kommer tillbaka på scen och nu är det mesta av den inledande countryn som bortblåst. Istället bjuds det på jangle-pop a la Byrds i Sexuality, rak rock i Reckoning  för att i en smått extatisk final landa i folkpunkiga Help save the youth of America. Däremellan hinner han med åtskilligt, däribland självklara höjdpunkten A new England (och där inte många av de cirka 600 personerna på KB tysta) och ett par politiska brandtal: mot kapitalismen, naturligtvis, och vad, enligt honom själv, värre är – cynismen.

När jag såg Billy Bragg på Way out West var det första gången för mig, trots att jag lyssnat på honom så länge. Jag gillade verkligen vad jag såg men jag var nog mest av allt glad att han levde upp till mina högt ställda förväntningar. På KB, och med band, höjer han ribban. Det blir av naturliga skäl en mer fullfjädrad spelning med ordentlig dramaturgi utan att han för den sakens skull tappar den närhetskänsla han har när han är ensam med gitarren.

* * *

 

Men det går alldeles utmärkt att klara sig på egen hand på scen. Det visade Kim Churchill, den australiensisk singer/songwritern som agerade uppvärmare åt Bragg. Han är ett nytt namn för mig men jag måste säga att hans knappt halvtimmeslånga set räckte för att övertyga mig om hans förträfflighet.

Ensam på scen med akustisk gitarr, en baskagge, tamburin, chimes och en del elektronik visade han att termen enmansband inte måste vara bara en kul gimmick, det kan faktiskt låta bra också. Vi pratar folkrock som för tankarna till såväl The Low Anthems ärkemusikaliska amerikanska folkmusik, Bob Dylan och klassisk aussie-rock. Enda covern, Dylans Subterranean Homesick Blues sitter fint på slutet utan att få hans egna låtar att skämmas för sig.

Med starka låtar, ett personligt sätt att spela gitarr, vasst munspelande och framförallt en riktigt bra sångröst gjorde han mig mäkta imponerad. Enda felet var att hans tid var allt för kort. Jag hade velat höra mer.

Churchills tredje album, Detail of distance, som släpptes förra året finns på Spotify. Det rekommenderas å det varmaste.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×