Anttila bortom elgitarren

Anttila5Foto: Ralph Bretzer

Jag förknippar Kristian Anttila väldigt mycket med hans typiska elgitarrspel; halvvägs mellan ystert sprittande och Matthew Sweet-melodiskt. Det och med hans snygga arrangemang har blivit något av ett signatur-sound. Ta bort det och vad återstår då?

Det var en Anttila i sin allra mest avskalade form som besökte Far i hatten i Malmö Folkets park igår kväll. Ensam med den akustiska gitarren inträngd på en minimal scen i markhöjd. Inne i den lilla intima lokalen var det rejält trångt och jag misstänker att det var många längre bak som inte såg så värst mycket. Lokalen är formad lite som ett ”L”, kring bardisken, med scenen placerad längst upp. Han tog själv in problemet och hyschade ned publiken innan han drog ur sladden, smet in bakom baren och körde en låt helt opluggat medan han rörde sig genom lokalen.

Det finns olika sätt att tackla det här med ”ensam med gitarren”-spelningar och väldigt olika resultat. Det finns artister som förlitar sig på sitt vanliga uttryck och kör på som om allt var som det brukar medan andra låter det formatet genomsyra materialet. Det finns artister som blir stentrista utan sin vanliga inramning och åter andra som blommar ut och kommer mer till sin fulla rätt.

I båda fallen faller kommer Anttila närmare de sistnämnda kategorierna. Jag gillar hans elektriska sound men det här är något annat. Utan den ordinarie inramningen framstår det klarare vilken duktig låtskrivare han är. En låt som Västra Frölunda lever på skiva högt på sin gitarrhook och det är lätt att glömma av hur bra låten faktiskt är.

Kristian Anttila säger att han är sjuk och beklagar att han inte låter som han borde på rösten. Själv tyckte jag att han lät alldeles utmärkt om än kanske lite mer nedtonad än vad jag vant mig vid att höra honom men inte så att det stör.

Ta bort elgitarren och arrangemangen och vad återstår då? Tja, en begåvad sångare och låtskrivare med en sympatisk framtoning på scen som kontrasterar hans ibland närmast lite tourettes-artade textinfall. Det är svårt att inte göra liknelsen med en lite taggigare Håkan Hellström. Någonstans känns det som att de kommer från samma plats, inte bara geografiskt utan även musikaliskt.
Anttila4

Anttila2

Anttila1

Sorgkantad eufori

Bland de artister som dykt upp i Broder Daniels efterföljd tillhör Kristian Anttila de intressantare. Han må aldrig ha nått samma kommersiella framgång som Håkan Hellström men det hindrar inte att hans musik, med sin sorgkantade euforia och sitt aldrig sinande ordflöde, är ett strålande exempel på anglofil Göteborgsindie.

kristian-anttila-popruna-2003-2013
Krisrian Antilla
”Popruna 2003-2013”
(Birds will sing for you enterprises)
Betyg: 3

Popruna 2003-2013 samlar han sina första tio år i branchen på en cd och parar ihop den med en platta med nya låtar. Jag ler gott åt “Rock ‘n’ roll babbe” där han på ett begåvat sätt leker med den sd-märkta järnrörsskandalen från i vintras men gillar egentligen bättre när han slår sig samman med El Perro Del Mar och sjunger “Livet är fult och jag sjunger så fint jag kan”.

Anslaget är något mer nedtonat på de nya låtarna och det tycker jag han vinner på. De kan bli lite mycket med de ständiga popfyrverkerierna på den första cd:n.

Ikväll spelar Anttila för övrigt på Far i hatten i Malmö. Recension kommer imorgon bitti.

Lou Reed ur tiden

Lou Reed har gått ur tiden vid 71 års ålder. Av alla musiker jag håller nära hjärtat är han kanske den som haft störst inflytande. Jag vet inte när jag upptäckte hans musik. Han har liksom alltid funnits där, både i egen hög person och som influens för en så stor del av den musik jag lyssnat och lyssnar på. Det är svårt att tänka sig glamrock, punk och alternativrock utan Reeds influens. Han dök upp i en oskyldigare poptid och förde med sig litteraturen, konsten, oväsendet, mörkret och dekadensen. Världen skulle aldrig bli sig lik.

Det sägs att bara 1 000 personer köpte bananplattan med Velvet Underground & Nico – den grupp med vilken Lou Reed blev ett namn att räkna med – men att alla som köpte den startade band. Det är tillspetsat naturligtvis men inte allt för långt från sanningen. Den kommersiella framgången var – då – närmast obefintlig men dess påverkan på musikhistorien är enorm.

Skivan är inspelad 1966 och släppt tidigt året därpå. Andy Warhol målade det klassiska omslaget och står som producent även om det är oklart hur mycket han egentligen hade att göra med musiken. Istället byggde bandet sin musik kring krocken mellan två världar, Lou Reed kom från rock’n’rollen och John Cale från konstmusiken, tillsammans skapade de något som var både och. Det är 46 år sedan det albumet släpptes och ännu hörs dess påverkan lite varstans.

Efter att Reed lämnat Velvet Underground startade han en berg och dalbane-lik solokarriär där höjdpunkter som Transformer (1972), Berlin (1973), New York (1989) och Set the twilight reeling (1996) kontrasteras av den underbart konstiga Metal machine music (1975), den ärkepretentiösa The Raven (2003) och det styltiga Metallica-samarbetet kring Frank Wedekinds pjäs Lulu (2011).

Desktop6Några favoriter ur ett digert livsverk.

På något sätt var dalarna en förutsättning för topparna. Lou Reed lär inte ha varit en enkel person att ha att göra med, om det finns det många vittnesmål. Han utmanade sig själv, andra och inte minst sina lyssnare. Kände han för att göra en evighetslång rundgångsorgie utan lätt identifierbar tematik (Metal machine music) så gjorde han det. Samtidigt kunde han vara både rolig och djupsinnig, underhållande och rörande.

På sitt andra soloalbum, Transformer, var han allt det på en och samma gång och kasserade in karriärens förmodligen största succé. Här fick vi Sattelite of love. Här fick vi den glammiga Vicious och den förtjusande Perfect day. Och så förstås Walk on the wild side med sin oemotståndligt avslappnat gungande basgång, sin doo wop-känsla och dekadenta Manhattan-atsmosfär fylld av karaktärer det glamorösa livets skuggsida

Alla de sidorna fanns egentligen där redan hos Velvet Underground, om än inte lika tillgängligt paketerat som på den David Bowie-producerade Transformer. Redan på Velvet Undergrounds  debutplatta visade de upp hela spektrumet från finstämd pop (Sunday morning) via rå rock n roll (Waiting for the man) till smått atonala oljudssymfonier (European son och Black angels death song). Än idag erbjuder den tuggmotstånd och varje gång jag lyssnar på den slås jag av frågan: Hur kunde de spela in det här 1966, mitt i flower power-eran?

Reed och Cale skiljdes inte direkt åt på god fot men i samband med Andy Warhols död förenades de igen för fina duoplattan Songs for Drella. Jag antar att det var då idén föddes att återsamla bandet. 1993 turnerade Velvet Underground i Europa och besökte bland annat Roskildefestivalen. Jag minns att jag stod i publiken framför orange scenen och inte kunde fatta att jag verkligen såg de här människorna tillsammans på en scen. Nu är två av dem borta. Sterling Morrison dog två år senare och Reed idag. Kvar i livet finns John Cale och Maureen Tucker.

På många sätt är Lou Reed New York. Det finns en scen i filmen Blue in the face (1995), en film som är något slags uppföljare till Paul Auster-filmatiseringen Smoke, där Lou Reed dyker upp som sig själv och pratar om sitt förhållande till New York. ”Jag har varit på väg att lämna New York i 35 år och jag är nästan redo”. Han lämnade aldrig staden som han satt ord och toner på under hela sin karriär. Och på något sätt känns det naturligt just därför att mitt favoritalbum av Reeds soloplattor är just den som bär hemstadens namn.

Här finns det självklara lätta groovet som han haft med sig ända sedan starten, känslan för effektiva ackordväxlingar och hans oefterhärmligt ekonomiska sångstil. Men famförallt visar han upp ett vasst obesevatörsöga när han tar temperaturen på sin stad i slutet av Reagan-eran och en ännu vassare penna när han sätter ord på sina obeservationer.

”One chord is fine, two chords is pushing it, three chords and you’re into jazz.”

En (syster) sol som värmer

SS9

Syster Sol på Siestafestivalen 2012. Foto: Ralph Bretzer

Bättre och bättre skiva för skiva. Så kan man sammanfatta Isabel “Syster Sol” Sandbloms skivkarriär så här långt. För varje platta sjunger hon bättre, samtidigt som både texterna och musiken blir vassare.

syster_sol_mellan_raderna
Syster Sol
”Mellan raderna”
(Universal)
Betyg: 4

Så inte minst på nya Mellan raderna. Det är en samtidig avslappnad, varm, rolig, lekfull, stilsäker och allt igenom sympatisk platta.

På sina håll har ett hårdare, mer elektroniskt sound, smugit sig in vilket ger skivan en större spännvidd. Trots det känns den inte ett dugg splittrad, bara mer varierad och underhållande.

Bland många favoriter finns den indiskfärgade Throw it on the floor, tillsammans med Dirty Jens (missa inte den fantastiska videon), och den sköna duetten med Aki från Labyrint, “Full fokus”. Den sistnämndas handlar om de fördomar som finns mot reggaen som musikform, inte minst från myndigheternas sida, och titeln hade kunnat stå som motto för hela skivan.

Egentligen har Mellan raderna bara en enda svag punkt. Det är en onödig, Marcus Price-signerad, remix av inledande Inte som det verkar.

Betyg: 4

We gotta get out of this place

Det finns en viss typ av vemod som har förmågan att göra mig väldigt glad. Till Malmö utflyttade exilsmålänningarna i Vånna Inget har gjort det vemodet till sitt adelsmärke. Fullängdsdebuten hette “Allvar” och det sätter huvudet på spiken.

VANNA BOTTEN
Vånna Inget
”Ingen botten”
(Heptown/Sound Pollution)
Betyg: 4

När de nu följer upp den med Ingen botten (Heptown/Sound Pollution) är tempot något lägre men också mer varierat. Desperationen i Karolina Engdahls röst är oförminskad. Det handlar om att slita sig loss, ta sig bort från där man är, oavsett om det rör sig om småländsk obyggd, en nordvästskånsk Hell Town eller ett sinnestillstånd. Det är ett odödligt rocklåtstema som fungerar lika bra idag som när Eric Burdon en gång i tiden sjöng “We gotta get out of this place”:

Det här är punk med rötterna ned i 80-talets allra mörkaste postpunkvrår, till Tant Strul och sena Ebba Grön. För mer samtida referenser tänk Invasionen, Tysta Mari och Masshysteri. På något sätt har genren blivit mer aktuell än någonsin och Vånna Inget har ett sätt att föra sig med driv, sorgset melodiösa gitarrslingor och ödesmättad orgel som går rakt in i hjärtat, för trots de tydliga referenserna bakåt i tiden känns det inte ett dugg otidsenligt. Så är ju längtan bort också en känsla som aldrig kan bli gammal.

http://www.youtube.com/watch?v=jxNEiZhpinY

En musikalisk resa

Anna CalviFoto: Armando Franca/AP/Scanpix 

En naken, dramatisk men samtidigt nedtonad röst till nervigt komp för tankarna till ett Suicide med gitarr i stället för synt. Stämningen byggs upp och man väntar på explosionen. Den kommer men förvandlas på någon sekund till ett närmast pastoralt symfoniskt parti, om än med en olycksbådande orgel i bakgrunden.

Calvi 1
Anna Calvi
”One breath”
(Domino/Playground)
Betyg: 4

Att lyssna på den engelska sångerskan, låtskriverskan och gitarristen Anna Calvis andra album, , är som åt att åka på en resa. Hon kastar sig mellan genrer; Jon Spencer Blues Explosion-utbrott förenas med finstämd finsmakarpop och orkestrala inslag, inte sällan i samma låt. Allt levererat med intensitet, lidelse och pondus som binder ihop det till något som trots allt håller samman.

Det finns, i positiv bemärkelse, en råhet över sättet Calvi hanterar sin röst och gitarr som kontrasterar fint med de omsorgsfullt utarbetade arrangemangen och skapar en känsla av något som bara måste ut. Det är tydliga in- och utandningar och stort dramatiskt utspel. Närhet och distans. Avskalat och pompöst. Ändå blir jag inte sjösjuk. Bara imponerad.

Pogues gitarrist är död

The Pogues har tillhört mina absoluta favoritband ända sedan jag första gången hörde Fairytale of New York på radio, jag tror det var strax innan jul 1987. Den låten startade mitt intresse för irländsk och brittisk folkmusik i allmänhet och folkpunk i synnerhet. Albumet som innehöll låten, If I should fall from grace with godfick jag i present av min farmor sommaren efter.

Visst är det sångaren, poeten och huvudsaklige låtskrivaren Shane MacGowan som bär största ansvaret för gruppens framgångar men det fanns många fler som satte tydliga avtryck i bandet, inte minst gitarristen Philip Chevron som bland annat satte sitt namn under Thousands are sailing, en sång om de irländare som flydde svälten på den gröna ön för ett nytt, men inte alltid bättre, liv på den andra sidan Atlanten. Det är en låt som i mångt och mycket sätter fingret på den allvarligare delen av bandets musikaliska själ. Och den irländska folksjälen, kan man tillägga. Thousands are sailing är sedan länge upptagen i den kanon av sånger som utgör det traditionella irländska musikarvet.

The island it is silent now 
But the ghosts still haunt the waves 
And the torch lights up a famished man 
Who fortune could not save 

Philip Chevron var en av Irlands första punkare och grundade det första punkbandet på ön, Radiators from space, 1976. Deras andra och sista (före återföreningen på 00-talet) album, Ghostown, omnämns av The Irish Times som en av alla tiders bästa irländska skivor och ”a massively important cultural artefact”. Han kom med  i The Pogues lagom till deras andra, och kanske mest klassiska platta, Rum, sodomy & the lashfrån 1985.

Att det skulle komma ett dödsbud från Pogueshållet var väl kanske inte allt för oväntat med tanke på hur svårt märkt av sitt flera decennier långa missbruk MacGowan tedde sig på Way out west 2007 men när dödsbudet nu kommer är det inte han som gått ur tiden utan Philip Chevron som förlorade slaget mot cancern. Chevron opererades för tumörer i huvud och hals för sex år sedan och friskförklarades förra året. Men cancern kom tillbaka i augusti 2012 och bedömdes som oopererbar. I går morse dog Chevron. Han blev 56 år gammal.

Did the old songs taunt or cheer you 
And did they still make you cry 
Did you count the months and years 
Or did your teardrops quickly dry 

Ah, no, says he, ‘twas not to be 
On a coffin ship I came here 
And I never even got so far 
That they could change my name 

* * *

Jag kommer aldrig att glömma den 17 november 1989. Det var första gången jag såg The Pogues som då uppträdde på Lisebergshallen i Göteborg. En magisk spelning som jag minns som en av de bästa spelningar jag sett över huvud taget. Låt vara att jag kan vara lite nostalgiskt färgad här, jag var trots allt bara 18 år gammal och hade inte riktigt samma musikaliska referensramar som jag har idag. Väldigt, väldigt bra var det i alla fall.

Hur som helst minns jag också det märkliga förbandet Sexy Bongos. Eller minnet är ganska grötigt av dem, mest beroende på att det var en rätt grötig spelning de gjorde. Hur som helst tyckte jag mig känna igen medemmarna i bandet oväntat väl för ett band jag aldrig hört talas om. När jag nu, 24 år senare, lyssnar på boxen Just look them in the eye and say Poghuemahone!! och samtidigt läser Philip Chevrons liner notes får jag förklaringen;

”Andrew, Darryl, Jem, James and myself formed our own support band – “Sexy Bongo” – for just one show in Sweden. We wrote all the material at the soundcheck and performed it that evening, never to be repeated”. 

En gång Ramone…

Det är rätt mycket höga betyg på den här bloggen. Det beror på två saker: att jag inte lägger upp alla recensioner jag skriver för Skånskans papperstidning och att jag tycker att det är roligare att lyfta fram sådant som jag tycker är bra. Ibland behöver det dock lyftas ett varnande finger.
Släppet av Richie Ramones skiva Entitled är ett sådant tillfälle.

Ramone
Richie Ramones
”Entitled”
(Border)
Betyg: 1

Jo, jag vet att det är kutym att före detta Ramones-medlemmar håller fast vid sina tagna efternamn. Mig veterligen är den ende som inte gjort det Elvis Ramone, alias Clem Burke – mer känd som trummis i Blondie, men så gjorde han också bara två spelningar med bandet innan han fick sparken.

Richie Ramone spelade på tre av Ramones 80-talsplattor och skrev sex låtar varav en, Somebody put something in my drink, är en tvättäkta klassiker. Någon av bandets mer framträdande medlemmar är han dock inte. Han delar platsen som näst mest kortvarig medlem med Tommy Ramone, där den sistnämnde dock åtnjuter status som ursprungsmedlem.

Vi kanske kan bortse från det lite patetiska i att en snubbe som plågade skinnen i bandet under några år i slutet av 80-talet fortfarande släpar med sig artistnamnet från den tiden, oavsett hur “Entitled” (översättning: berättigad) han känner sig, och dessutom kannibaliserar på det bandets logga. För inte bara använder han ett liknande typsnitt på sitt namn som Ramones gjorde på sin tid, han har låter även omslaget domineras av Ramones Arturo Vega-designade logotyp med det amerikanska sigillet där olivkvisten är utbytt mot en äppelkvist och pilarna mot ett basebollträ.

Det värre problemet är att han skriver låtar som låter som något Rancids Tim Armstrong totat ihop på fyllan för att sedan förpassa till papperskorgen morgonen efter. När han dessutom sjunger som samme Armstrong efter en rotfyllning och med hela munnen fortfarande bedövad gör det inte direkt saken bättre.

Betyg:1

En värld av dualiteter

Emil Jensens lyriska och musikaliska värld är en av dualiteter. Aldrig är det mer tydligt än i dikten “Samma värld” som kommer när nya albumet, I det nya landet, närmar sig sitt slut. I den tar han igenom ett antal motsatsförhållanden tempen på tillståndet i världen.

Emil_Jensen-I_det_nya_landet-300
Emil Jensen
”I det nya landet”
(Adrian)
Betyg. 4

Men även i övrigt samsas motsatserna på skivan. Ljuset möter mörkret. Han använder inte egentligen humorn som verktyg i någon större utsträckning men lyckas ändå vara rolig – utan att för det tappa allvaret. Han spelar alla instrument utom trummor, bas och stråkar själv och lyckas trots det få till en väldigt levande ljudbild.

Vi får fina gästspel av Klara Söderberg från First Aid Kit på låten “Radioaktivitet” och Johan T Karlsson, alias Familjen, på “Fått nåt i ögat”. Dessutom hörs Monica Z-skådespelerskan Edda Magnussons vackra stämma på ett handfull spår.

Många artister med orden i fokus tenderar att bli musikaliskt enkelriktade. Så inte Jensen. Det är uppenbart att kärleken till musiken är lika stor som ordglädjen. “I det nya landet” är underhållande och uppfinningsrik lyssning som manar till eftertanke. Jag faller både för det sympatiska tilltalet, det rytmiska drivet och den musikaliska lekfullheten.

Maggio & Melissa

Maggio 4Veronica Maggio på Malmöfestivalen 2011. Foto: Ralph Bretzer

“Jag är Sveriges otrognaste artist” deklararerar Veronica Maggio i senaste numret av tidningen Filter.

Handen i fickan fast jag bryr mig (Universal) är hennes fjärde album och den gör hon med sin fjärde uppsättning producenter. Det har gett några musikaliska lappkast som alla, ur ett lyssnarperspektiv, tycks ha fört henne närmare sig själv. Ombytligheten kan vara ett sätt att behålla kontrollen; att inte fastna; att inte bli en produkt.

veronica-maggio-handen-i-fickanNu innebär inte Handen… någon helomvändigt rent soundmässigt; inte om man jämför med hur det varit mellan hennes tidigare album. Det är modern pop med drivande trummor och inslag av gammelschlager, allt med en lagom oborstad yta. Lite mer gitarrer än förra gången. På ytan lättillgängliga låtar som dock döljer både djup och finesser.

Precis som Christian Waltz och Oskar Linnros före dem har firma Salem Al Fakir, Vincent Pontare och Magnus Lidehäll gjort ett gott jobb i producentstolarna. Men det mest anslående med den här plattan är ändå vilken fin sångerska Maggio utvecklats till och vilka kvalitetslåtar hon sätter sitt namn under, oavsett samarbetspartner.

Jag är också mycket svag för hur hon formulerar sig. Det finns en uppfinningsrikhet i sättet att använda språket som är oemotståndlig. Albumtiteln är ett bra exempel; en på ytan enkel fras som man stannar till för och som gömmer ett poetiskt djup.
Att Håkan Hellström dyker upp i duetten Hela huset känns helt logiskt. De är, sina olikheter till trots, kungen och drottningen av svesnk popmusik just nu.

Betyg: 4

* * *

Om Veronica är en högprofilerad popstjärna av den mest gyllene kalibern vars senaste platta marknadsförs med medvetet mystifierade affischkampanjer på stan och låt för låt-släpp på Spotify har Melissa Horn seglat upp till toppen på ett mer diskret sätt. Att hon är dotter till Maritza Horn hjälpte naturligtvis till att få ut musiken i början. Att hon är en lika begåvad sångerska som sin mor med en talang för att skriva fina låtar som berör har hållit henne kvar där.

melissa_522663ec9606ee449054df39När hon förra sommaren spelade på Malmöfestivalens stora scen framför 20 000 människor (min uppskattning) var det fler än jag som fullständigt hänfördes av hennes rena, nakna, röst, hennes allvarliga, innerliga, sånger och nedtonade men starka utstrålning. Det var en starkare konsertupplevelse än vad jag väntat mig och med en väldigt mycket större publik än vad jag trott.

I dagarna släpper hon, liksom Veronica Maggio, sitt fjärde album: Om du vill vara med mig (Sony). Inför släppet har ett videoklipp dykt upp på Youtube. I det står hon ensam på en åker med en akustisk gitarr och spelar Drömmen om Alice, ett av de starkaste spåren på nya plattan, med bara fågelkvittret som ljudmässig bakgrund. Orden och rösten hamnar i fokus och i all sin avskalade enkelhet låter det helt magiskt.

Jag tycker väldigt mycket om Melissa Horn. På Om du vill vara med mig är arrangemangen – trots medverkan av några av landets bästa instrumentalister som Goran Kajfes, Per “Ruskträsk” Johansson och Martin Hederos – dock överarbetade och tar för mycket fokus från rösten samtidigt som låtarna inte tillhör hennes starkaste. Det låter sympatiskt utan att riktigt greppa tag på det sätt jag vet att hon är förmögen att göra.

Betyg: 3

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×