En väldoftande svinstia

IMG_20130930_145711-001

En gång i tidens gryning – det vill säga på 90-talet – fanns det i tidningen Close-Up en stående krönika med titeln Sörlings Svinstia där Sörling själv, med Mikael i förnamn, recenserade i princip alla svenska punkdemos som folk skickade till honom på kassettband. Det är naturligtvis honom ni ser med Doctor Martinsen på skrivbordet och gristryne ovan.

90-talet. Britpop, trip-hop och madchester. Rave, nu-metal och eurodisco. Och så punkrocken då. Nirvana och de andra grungebanden sparkade igång en revival utifrån och här på hemmaplan hade vi den andra vågen av svensk punk. Dia Psalma, Charta 77, Coca Carola och De Lykliga Kompisarna nåde sitt zenit. Sedan kom hardcore och skatepunk. Refused och Millencolin.

Men under de stora namnen som fick göra riktiga skivor och åkte på turnéer växte en snårskog av band vars musik spreds kassettband och luktade bränd bakelit, avslagen folköl och svett. Så här 20 år senare kan jag nästan känna den där replokalsdoften i näsborrarna. Det är doften av drömmar, framtidstro och en önskan att sparka hål i småstadstristessen.

IMG_20130930_145711Nu har Sörling, efter en crowdfunding-kampanj, samlat ihop det bästa av de där banden han skrev om i sin krönika mellan 1992 och 2003. 44 låtar med lika många band på en vinyldubbel – eller på Spotify. Från trallpunk till stenhård hc; från skämt till allvar; från Trelleborg i söder till Gällivare i norr. På några ställen dyker bekantingar upp. Heffa Klump skulle byta namn till Randy, Jet Black Gasoline hade kopplingar till Raped Teenagers och i Laholmsbandet med det obetalbara namnet Svintask återfinns medlemmar som numera spelar i Malmöbandet Bäddat för trubbel.

Annars är det mesta för mig helt okänt. Ändå ryms här en stor spännvidd i (brist på) professionalitet, Från Total Assbreakers med sin enda demo och ett totalt antal gjorda spelningar som slutar på 0 till Umeåbandet DS-13 som turnerat i både Europa, Japan och USA. Banden, med ett undantag, presenterar sig själva på konvolutet och berättar vad det blev av dem efteråt.

Det är naturligtvis en kulturgärning av sällan skådade mått. En hel generation av underjordisk svensk punkmusik, i praktiken hela den andra punkgenerationens undervegetation, räddad från glömskan. Allt är inte jättebra men även i sina sämsta stunder andas den en entusiasm, en kreativitet och ett gör det själv-tänkande som mer polerad musik bara kan drömma om.

Och det är inte alltid det bästa som engagerar mest. Jag kommer på mig själv med att på jobbet skråla med (högt) i Wildcat Strikes oi!-punkiga redskin-dänga Save your whiskey  for the boot boysen låt som, med sin refrängmelodi uppenbart stulen från The battle hymn of the republic, visar att det tydligen lyssnades en hel del på Dropkick Murphys i Linköping runt 2001. Originellt? Nej. Bra? Njo. Skoj? Solklart!

* * *

Fotnot: Skånska band som finns med på Sörlings Svinstia: KKPA från Trelleborg, Amok och Kontrovers från Lund, Grudge från Klippan och The Quilpish från Kristianstad.

Mikael Sörling, som numera är bosatt i Malmö återfinns på bloggen Turist i tillvaron.

Serengeti förtjänar större publik

SerengetiFoto: Ralph Bretzer

Det var glest på Babel igår kväll. Väldigt glest. Det är synd för Serengeti, den göteborgska reggaeduon bestående av Zany Lou (tidigare Mästerkatten) och True som på scen backas av Empress Union som sägs vara det första tjej-kompbandet någonsin i genren, förtjänar bättre.

Spelningen var den första av tre i en miniturné för att fira bandets andra plattan Rebellious Hearts (Swing Kids) som släpptes i förra veckan. På den tar bandet ett rejält kliv framåt. Där debuten vilade tungt mot den lysande singeln Walk with an empress – en låt som de för övrigt sparkar igång Babel-spelningen med – är den nya skivan betydligt jämnare.

Live är de säkerheten själva och om det stör dem att publiken är så fåtalig låter de inte det synas utåt. Det svänger skönt om bandet och Zany Lou och True har en självklar pondus i sitt framträdande som skvallrar om hårt turnérande.

Det finns en vänlighet i deras tilltal som inte ska förväxlas med mesighet. De är inte rädda för att ta ställning och föra fram sin syn på sakernas tillstånd. Ibland hade det kanske inte gjort ont med lite hårdare kanter i musiken men det är en randanmärkning.

Serengeti2

True

Lilla Namo äntligen här

P3 GULD 2013

Foto: Robin Haldert/Scanpix

För ett år sedan gjorde dansgolvsvältaren Haffa guzz sitt segertåg bland landets klubbar och i våras var Lilla Namo det bästa med Petters senaste platta när hon dök upp på låten King. Vi har också hört henne på låten Pyromantiker med Looptroop Rockers.

lilla-namo-tuggare-ep-S
Lilla Namo
”Tuggare utan gränser”
(Baba Recordings)
Betyg: 3

Hon har tagit god tid på sig men idag ligger den ute, Lilla Namns efterlängtade första skiva: ep:n Tuggare utan gränser. Att det tagit tid är kanske inte så konstigt med tanke på att hon ägnar sig åt musiken vid sidan om civilingenjörsstudier på KTH.

Tuggare… visar Lilla Namo upp en vid palett av musikaliska uttryck. Hon skrytrappar om att hon har 500 högskolepoäng, dissar ghettoromantik och fantiserar om vad hon skulle göra om hon var snubbe (ragga brudar 24/7). Kaxiga klubbbangers som Haffa Guzz och Höj volymen får sällskap av det betydligt lugnare och mer eftertänksamma titelspåret, reggae, dancehall och fina samarbeten med såväl Timbuktu som Jaqe och, mer oväntat, Linnea Henriksson.

De två sistnämnda dyker upp på plattans bästa låt, Alla fel på samma gång. Det är skivans mest stillsamma stund där Henrikssons sjunger med sin allra mest sårbara röst och kontrasterar fint mot Jaqes och Namos hårda rap. Textmässigt känns det också som ett nyckelspår där ghettoromantiken hålls fram för vad den är: exotism.

Attityd i kombination med intellekt, språkkänsla, humor och musikaliskt driv. Det är en imponerande debut. Även om mitt betyg blir ”bara” tre pantrar så är varje enskild låt betydligt bättre än så. Det är helheten som inte riktigt håller ihop. Som platta betraktad blir den, med tre olika producenter över sju låtar, lite för splittrad. Det hindrar inte att den kommer att gå hårt i mina lurar under hösten.

Från våldspop till Berlinmörker

WinnerbäckFoto: Erik Mårtensson/Scanpix

Jag har ett kluvet förhållande till Lars Winnerbäck. Ena stunden gillar jag honom och nästa tycker jag att han är rätt trist. Det där har gått upp och ned över tid och kan även skifta från timma till timma.

Jag minns när jag var med och arrade spelningar i musikföreningen Kulturlagret i Falkenberg i början av 90-talet; snacket som var efter att Linköpingspunkarna Snoddas hade spelat där, en spelning jag för övrigt missade. Deras ep, med den klämmiga titeln Snoddas serverar en skål nyvispad våldspop på singel, köpte jag dock och gillade. Under någon månad gick den het på stereon därhemma.

Att deras sångare skulle bli något stort var det inget snack om. Snack var det däremot om att han tydligen lirade visor vid sidan om punken och visst blev man nyfiken. Det var den andra svenska punkvågen och Dia Psalma (före detta Strebers) och De Lyckliga Kompisarna gick hand i hand med Stefan Sundström och Lars Demian.

Några år senare hade jag flyttat till Göteborg och en av mina polare pluggade på teaterlinjen på Nordiska Folkhögskolan i Kungälv. Han berättade om en begåvad kille som gick vislinjen på samma skola. Jag kände igen namnet, visst var det han, Snoddas-sångaren! Kompisen fixade en demo åt mig och den spelade jag sönder och samman. Framför allt var det låten Balladen om Pippi, Rasmus och Ronja som gick rakt in i hjärtat. Låten skulle senare, under namnet Balladen om konsekvenser, finnas med på Lars Winnerbäcks andra platta, Rusningstrafik, som kom ut några år senare.

På skivorna i eget namn har jag aldrig riktigt gått loss på honom på samma sätt. Jag gillar hans texter, tillbakadragna framtoning och hur han i sina bästa stunder får till riktigt lyssningsvärda låtar. Å andra sidan har han, likt Ulf Lundell, en förmåga att emellanåt bara liksom mala på som gör att hans skivor blir lite tröglyssnade.

Lundell, naturligtvis, Vreeswijk, Springsteen och Dylan. De namnen  kommer alltid upp när man talar om Lars Winnerbäck. Han har det där lite ordrika och bredbenta kombinerat med en botten i vistraditionen.

* * *

Senast det begav sig var han långt ute i folkrockens vildvuxna ödemark; på en biltur i en rostig Amazon med Perssons Pack i bilbandaren. När han nu, fyra år efter  Daugava slår sig samman med, bland andra, tre femtedelar av forna Hellacopters landar han i… Thåström.

hosianna-23884350-frntlHosianna har svärtan och den laddade monotonin som äter sig in i medvetandet och skapar tryck samtidigt som Winnerbäcks melankoliskt lugna röst – på gott och ont – släpper på detsamma. Svensk urskog möter 80-talets Berlin.

På gott och ont för att förlösning kan vara välbehövligt men samtidigt gör hans lugn att trycket inte riktigt får bygga upp till bristningsgränsen. Lite mer desperaration, en skärande elgitarr som skapar oordning och den här plattan hade nått hela vägen fram.

Lärofader Thåström själv dyker upp i plattans enskilt vassaste spår, duetten “Gå med mig vart jag går”. Här bibehålls trycket rakt igenom samtidigt som en skön oljudsgitarr skär sönder arrangemanget. Här känns idén genomförd till sin logiska slutpunkt medan resten inte riktigt når fram.

Betyg: 3

Rösten och orden i centrum

Tanten

Kajsa Grytt på Tant Struls sista spelning, på Pustervik i Göteborg i november förra året. Foto: Ralph Bretzer

Det mörka, alternativa, 80-talet står högt i kurs just nu. De gamla hjältarna håller fanan högt samtidigt som unga band som Vånna Inget, Tysta Mari och Knivderby – eller varför inte Dalaplan – vars första albulm är recenserat här nedan – bär den vidare.

Kajsa_Grytt_-_Jag_ler,_jag_dör_artworkEfter förra årets mycket lyckade “tack och farväl”-turné med sitt gamla band Tant Strul hade det varit lätt för Kajsa Grytt att fortsätta i samma spår och göra en retroskiva. Men Grytt är en alldeles för intressant artist för att upprepa sig själv på det sättet.

Visst gör hennes speciella röst, poetiska texter och mörkret i musiken att man tänker på Tant Strul men tillsammans med producenten och gitarristen Jari Haapalainen.har hon på “Jag ler, jag dör” (Playground) fått till en varierad och intressant ljudbild som känns både samtida och djupt personlig.

I centrum står ändå, som alltid med Kajsa Grytt, rösten och orden och de förtrollar till och med mer än den snygga och spännande musikaliska omgivningen. Betyg? Fyra pantrar.

Dalaplan debuterar ”på riktigt”

dalaplanTidigt 80-tal, åh-åh-åh-körer, ett ruggigt driv och en ylande orgel. När Malmöbandet, döpt efter sitt hemkvarter Dalaplan, efter en rad singlar och ep:s samlar sig till sin första, självbetitlade, fullängdare är det svårt att inte falla som en sten om man, som jag, har den minsta förkärlek till punk, new wave och powerpop.

Drygt hälften av de 14 spåren känner vi igen från de senaste fyra vinylsjuorna, resten är nytt. Om man ska anmärka på något är att är det att det mesta går i samma tempo och är i samma lätt desperata känsloläge men på det stora hela är det en randanmärkning.

“Dalaplan” är en riktigt bra platta med snygga låtar och refränger som sätter sig redan vid första lyssningen. Då blir betyget fyra klockrena pantrar.

Queen Neko

Approved_general_use_by_Neko_Case_1

Foto: Emily Shur/Pressbild

Framför mig på skrivbordet ligger deluxe-utgåvan av Neko Case senaste platta med den korta och kärnfulla titeln The Worse Things Get, the Harder I Fight, the Harder I Fight, the More I Love You (Anti-/Playground). Det är inte många artister som får mig att gå igång så mycket med ett nytt skivsläpp som just hon. Detbuten The Virginian från 1997 var väl okej men efter det har varje nytt släpp varit snudd på magiskt. Och The Worse things get… är inget undantag.

neko-case-the-worse-things-getInga människoätande djur, inga brutala väderfenomen med mänskliga känslor, som på förra skivan Middle Cyclone. Efter en svår tid där bland annat hennes båda föräldrar gick bort har Neko Case nu istället skapat sin kanske mest nakna och personliga skiva hittills i karriären.

Inte så att hon tappat den där skevheten i perspektivet som är så svåremotståndligt men så här direkt i tilltalet har hon inte varit på mycket länge. Resultatet är en urstark platta som går rakt in i hjärtat. Här finns en hudlöshet som trollbinder, riktigt fina låtar och naturligtvis den där rösten som är stor nog att fylla flyghangarer men som också kan vara liten och bräcklig när Case så vill.

Neko Case tog en gång i tiden sitt avstamp i folksånger och country men med en punkighet i attityden som gav henne särprägel. Med tiden har hon utvecklats till en allt mer mångsidig sångerska och låtskrivare. Utan att egentligen ha gjort någon helomvändning spänner hennes musik, med americanan i botten, från ren powerpop i singelspåret Man till närmast experimentella ljudlandskap på den nerviga Where did I leave that fire.  

Sammantaget  innebär skivan med sin mer personliga sida av Neko Case att ett intressant konstnärskap blev ännu intressantare. Och betyget? Fyra pantrar som är uppe och nosar på en femte.

* * *

Vad är det med Neko Case och djur? Med tiden har det dykt upp allt fler naturfenomen i allmänhet och djur i synnerhet i låttitlarna på hennes plattor. På de tre första plattorna, Canadian Amp som bara säljs på spelningar medräknad, fanns det inga men sedan började de dyka upp:

  • Outro with BeesBlacklisted
  • The tigers have spoken på plattan med samma namn.
  • Fox Confessor brings the flood, Lion’s jaw och Maybe sparrow på Fox confessor…
  • Magpie to the morning och I’m an animal på Middle Cyclone som dessutom innehåller People got a lotta nerve vars protagonist är ett ospecificerat (och människoätande) rovdjur.
  • Wild creatures och City swans på The worse things get… vars deluxe- och Spotify-utgåvor dessutom innehåller tre bonusspår som alla bär djurtitlar: Madonna of the wasps, Magpie to the morning (lik men inte identisk låten på Middle Cyclone) och  Yon ferrets return.

* * *

Montage_of_Tacoma_cir
Tacoma, Washington. Foto: Jakeroot/Creative Commons

Jag började lyssna på Neko Case på allvar i och med Blacklisted från 2002 men min absoluta favoritlåt med henne är ändå Thrice all american från Furnace room lullaby som kom två år tidigare. Så här skrev jag om den när Skånskan för några år sedan skulle lista 2000-talets bästa låtar (jag hade den som nummer 2 på listan):

”I wanna tell you about my hometown/its a dusty old jewel in the south Puget Sound/Well the factories churn and the timbers all cut down/and life goes by slow in Tacoma”

En kärleksförklaring till en bespottad stad… I slutet av Puget-sundet, strax söder om det blomstrande Seattle, med sitt Starbucks, sitt Boeing och sitt Microsoft, ligger Tacoma; en nedkörd industristad med ett sorgkantat rykte. Om denna sin uppväxtstad vill den kanadensisk-amerikanska sångerskan Neko Case berätta med sina gyllene stämband och jag lyssnar.

Kanske är det för att jag själv besökt Tacoma i samband med att jag bodde i Seattle eller kanske är det för att man alltid måste gilla en underdog men något är det med Thrice all american som får mig att inte kunna värja mig mot den.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×