Månadens bästa skiva?

Bara 19 år gammal har Archie Marshall, mer känd som King Krule, redan grepp om både det brittiska 80-talet och samtiden. Å ena sidan en nervig punktrubadur, med elgitarren i högsta hugg, som tar sitt avstamp i Billy Bragg och å den andra jazzigt blåögd soulpopsångare stöpt i 10-talets arrangemang och beats.

king-krule-6-feet-beneath-the-moonLika engelsk som fish and chips eller bangers and mash är han varje anglofils våta dröm. Inte minst som han både är en osedvanlig låtskrivartalang, har en musikalisk idé som bär och poetisk skärpa. Utan att ha så många direkta musikaliska beröringspunkter är det svårt att inte göra kopplingen till The Streets debutplatta Original Pirate Material som även den var något av en chock att höra för första gången. Även då rörde det sig om en artist som redan på sin fullängdsdebut var så slående färdig, så slående brittisk och så slående brilliant.

Framför allt är 6 feet beneath the moon (XL/Border) ett såväl varierat som utmanande och synnerligen underhållande album som växer ju mer man tränger in i det. Betyget kan bara bli ett: fem pantrar av fem möjliga.

 

En röst som betvingar

Mariam1

Foto: Ralph Bretzer

Jag minns första gången jag hörde Wildbirds & Peacedrums. Jag satt på jobbet och jobbade kväll. Tv:n var på och det var en spelning med Wildbirds. Mariam Wallentin röst fångade mig omedelbart och upplevelsen, när den bara kompades av maken Andreas Werliin, var hypnotisk. På soloalbumet Blood Donation som kom i januari fanns både Wallentin och Werliin med, men ljudbilden var utbyggd.

I centrum stod ändå rösten. Jag skulle kanske inte kalla den vacker men definitivt personlig och trollbindande.

På scen, på Malmöfestivalens Gustavscen, är det samma sak. Det är en röst som betvingar åhöraren, som utesluter allt annat och kräver total uppmärksamhet. Man kan ta till klyschor som att det är hypnotiskt; att musiken är suggestiv och krävande. Och de klyschorna stämmer ju. Mig lyckas hon fånga in i sin musikaliska väv utan några som helst bekymmer.

Sedan hjälper det naturligtvis att musiken även i övrigt svarar upp. Låtmaterialet är, inte minst med tanke på att hon bara har ett album i ryggen i denna inkarnation, starkt och arrangemangen klädsamt avskalade utan att det på något sätt känns tomt.

* * *

Dessutom har hon ju en alldeles ohemult snygg gitarr…

Mariam4

Skönt kaos med The Bronx

The BronxFoto: Ralph Bretzer

Han ser så sjukt nöjd ut där på Posthusscenen, Mark Caughthran. Sällan har en punksångare sett mer nöjd ut på en scen. Han har all anledning till det. Gruppen han frontar,  det amerikanska hardcorebandet The Bronx som förra året firade tioårsjubileum, har en ett grundmurat sväng som är svårt att värja sig mot. De har också en bredd i sin musik som gör dem till ett sant nöje att se live; de spänner från ren rock n roll till hårda hardcore-nummer.

Att jobba som musikkritiker och journalist på en festival är att missa en massa grejer man vill se för att man måste vara någon annanstans för något man ska skriva om. Så missade jag Avett Brothers i måndags och Kvellertak på tisdagen. Jag hann i alla fall klämma in 40 minuter av Bronx timslånga spelning och det är jag glad för.

Till exempel fick jag se vad som måste vara spelningens absoluta höjdpunkt:
– This is how she must feal, Lady Gaga, säger han. Standing on the edge of glory.
Så nynnar han några strofer från en av hennes låtar medan han kliver ned i fotodiket för att fortsätta upp på kravallstaketet och vidare ut i publiken. Fullständigt upplopp utbryter medan han sedan sjunger Knifeman medan han går runt bland folket som går bananas runtomkring honom.

Riktigt bra var det, och den bästa sortens kaos!

Desktop4

Rätt nöjd ser han ut… Och det med all rätt.

 

Rebekka Karijord i tältet

Karifjord2

Foto: Ralph Bretzer

Det sägs att den mänskliga rösten är det mest uttrycksfulla av alla instrument. Och det är naturligtvis sant, inte minst när den används så väl som norsksvenska singer/songwritern Rebekka Karijord använder sin. Hon har förmågan att fånga in lyssnaren med sin stämma som är lika gripande när hon sjunger ordlöst som med text. Det rytmiska drivet och snygga arrangemangen gör sitt till för lyfta fram rösten utan att ta för mycket plats

Jag sparkar igång Malmöfestivalens fjärde dag med att se henne spela på festivalens i särklass trevligaste scen, den i tältet på Gustav Adolfs torg. Karijord är en relativt ny musikalisk bekantskap för mig men har en gedigen erfarenhet med både film- och teatermusik, musiken till en Cirkus Cirkörföreställning såväl som skivor i eget namn på sitt cv.

När jag ser henne här på scenen kan jag inte låta bli att imponeras, inte bara rösten, låtarna och arrangemangen utan också av hennes sceniska närvaro och dynamiska framträdande. Hon målar med en rik palett från det nedtonade med bara piano och röst till fullt rocktryck, inte sällan i en och samma låt; som när hon i en sång skildrar det dramatiskt skiftande klimatet hemma på Lofoten.

Allra bäst blir det när hon skruvar upp intensiteten till närmast manisk nivå i en fantastisk ”Use my body while its still young”.

Karifjord1

Ingen Miriam Bryant till Malmöfestivalen

Miriam 1

Foto: Ralph Bretzer

Ingen festival utan avbokningar, tycks det. Först var det Mavis Staples som bokade av och nu, för bara några minuter sedan, står det klart att Miriam Bryant inte kommer att vara med på den traditionsenliga Rix FM-spelningen som går av stapeln idag.

”Hörni. Världens tråkigaste grej: Jag kommer inte hinna till Rix FM-festivalen i Malmö. Alla flygplan krånglade och allt blev superförsenat. Vi försökte men nu hinner jag inte” skriver Bryant på Instagram.

Det är bara att beklaga alla som ska till Rix FM. Jag såg Bryant för några veckor sedan och hon var riktigt bra på scen.

Jag flyger!

Så var då festivalen igångsparkad på allvar med traditionsenligt kräftskiva, med Bo Kaspers på Stortorget och med fantastiska Calexico på Posthusplatsen. Precis som den värsta tröttheten lagt sig efter gårdagskvällens aktiviteter är det dags att kasta sig ut i dagens aktiviteter. Bokstavligt.

Dagens första jobb för festivalreporter Bretzer var att testa trapetsen på Stortorget. Rapport kommer snart på Skånskans festivalsajt. Men jag kan redan nu säga att det inte är något för höjdrädda men jäklars vad kul det var. Adrenalinet flödar fortfarande i kroppen.

IMG_20130816_140734

* * *

När jag skulle hämta ut min fotoackreditering på ett centralt beläget hotell igår var det mycket folk i foajén. Det var uppenbart att det var ett av aftonens band som höll på att checka in. Och jodå, visst var det Joey Burns jag kände igen där mitt i folksamlingen. Blev sådär lite lagom starstruck.

Jag har följt herrar Burns och  Convertinos musikaliska förehavande ända sedan de på 90-talet utgjorde rytmsektionen i underbart aviga americanabandet Giant Sand. Då rann professionaliteten av mig och jag kunde inte låta bli att be om att få ta en bild tillsammans med dem…

WOW En grande finale

Alicia3Foto: Ralph Bretzer

Way out west började med besvikelse och slutade på bästa tänkbara sätt, med en grande finale som heter duga. Den sista spelningen på stora scenen i Slottsskogen var också den bästa jag sett på årets festival.

Alicia Keys inleder och avslutar med New York-hyllningen Empire State of Mind. Det handlar inte om brist på bra låtar, sådana har hon i överflöd, utan om dramaturgi. Hela föreställningen är genomkorreograferad och visar upp en provkarta på hela den stolta underhållningstraditionen. Det är snygga dansnummer, ett riktigt bra band och en känsla för det visuella som genomsyrar allt som händer på scenen. Allt är genomtänkt, från rörelserna på scen till stukningen på hatten som hon bär under spelningens inledning.

Alicia2-2Klarast lyser Keys naturligtvis själv. Hon visar upp mer strålglans på de sekunder som hon inleder långt bak på scenen med ryggen vänd mot publiken än vad de flesta andra artister bara kan drömma om att visa upp på en hel spelning. Hon låser inte fast sig bakom flygeln – inte alltid det mest sceniska av instrument – utan äger hela scenen med en självklar pondus.

Alicia Keys är en ekvilibristisk sångerska och lika duktig på piano. Ända genomsyras hennes musik av synnerligen god smak. Hon flashar inte med sina avsevärda talanger men är inte rädd för att använda dem när låtarna så kräver. Och vilka låtar hon har. genombrottshiten Fallin’, A woman’s worth,
nämnda Empire State of Mind och titelspåret från senaste plattan, Girl on fire , som trummas igång av Alicia Keys själv är bara några av många, många höjdpunkter.

Trots att showen är så genomkorreograferad och att inte en ton sätts fel blir det inte livlöst och stelt. För det visar hon upp allt för mycket sång- och scenglädje och jag går därifrån med en varm känsla i kroppen. Om man ska anmärka på något så är det möjligtvis på ett lite onödigt mellanaktsnummer där körtjejen och -killen sjöng duett med varandra och att hon inte körde Not even the king och Superwoman, två av mina personliga favoriter.

Jag håller den här spelningen för ett av mina riktigt stora Way out West-minnen, uppe där med Erykah Badus spelning premiäråret och M.I.A. 2010.

Alicia5

Alicia6

WOW Jag gillar Cat Power

Cat-001

Foto: Ralph Bretzer

Jag hinner klämma in de sista 40 minutrarna av Cat Powers spelning och kan konstatera några saker:

Jag gillar Cat Power. 

Jag gillar hennes röst och hennes låtar.
Jag gillar hennes sätt att vara på scen. Hennes sätt att vara avslappnad och ändå gestaltande. Att inte göra någon affär av de teatrala elementen i framträdandet.

Jag gillar hennes förmåga att i ena stunden slita hjärtat ur kroppen till avskalat komp med pianot i förgrunden för att i nästa stund pratsjunga till elakt rocktugg på gitarren.
Jag gillar att hon plockar upp Roland S Howard, Michael Hutchence och Lou Reeds Shivers.

Jag gillar hennes sätt att dröja sig kvar på scenen, att liksom inte vilja slita sig från publiken, fast speltiden är över och mixerkillen för en god stund sedan satt på en platta med någon annans musik.

Jag gillar Cat Power. 

* * *

Jag gillar James Blake också. Efter Cat Powers spelning går jag över området och fångar den första halvtimmen av hans spelning. Den unge engelsmannen har en speciell men mycket tilltalande, lite Antony Hegarty-klingande, röst. Och det är onekligen en intressant, till stora delar elektronisk, ljudvärld han bygger. Dessutom gör han ett genomsympatiskt intryck på scen.

Men frågan är om hans musik ändå inte gör sig bäst i lurarna där man kan försjunka i de fina detaljerna och stämningarna i hans låtar och produktioner. På scen, framförallt inte en jättestor festivalscen i dagsljus, blir det inte så spännande när han sitter låst bakom sin klaviatur.

Blake

WOW Som en käftsmäll!

PE

Foto: Ralph Bretzer

Jag är gammal nog att minnas när Public Enemy slog igenom och den chock var att höra den ljudvägg som de piskade fram sina budskap med. Det var så ilsket, konfrontativt och massivt att även någon som då mest lyssnade på hårdrock var tvungen att stanna upp och lyssna. Med sin klassiska första albumkvartett ändrade de spelreglerna för vad hiphop kunde vara.

Inför Wow-spelningen var jag lite nervös. Hade de legat av sig? Det är trots allt länge sedan de var ett av världens hetaste band och det finns inget värre än gamla hjältar som legat av sig.

Jag hade inte behövt oroa mig. Chuck D må ha fått lite gråa strån i det välansade skägget men med både ett fett liveband och dj leverar de en rejäl käftsmäll till spelning. När de matar på med gamla hits som Don’t believe the hype, 911 is a joke in yo town och Fight the power är det knäckande bra; bland de bästa hiphopspelningar jag sett.

Även de nyare låtarna sitter bra i setet och får inte ta överhanden. Däremot hade de gärna fått ligga lite lägre med marknadsföringen av bandets hemsida, twitteradresser och Flavor Flavs Michael Jackson-hyllningsplatta. Avslutningen blir också lite för långdragen.

PE3

WOW Avskalat och briljant

Iris

Foto: Ralph Bretzer

Festivalslivet är fullt av tvära kast. Från The Knifes visuella fest via hipsterskägg till något helt annat.

Iris De Ment har varit en favorit ända sedan hon spelade in ett par helt briljanta duetter, inte minst titelspåret, till John Prines platta In spite of ourselves. På senare år har jag tapoat henne lite men senaste plattan som kom i oktober förra året har åter satt henne i fokus.

På Way out west kommer hon ut på scenen ensam, i vit klänning, och slår sig ned bakom en stor svart flygel. Mer än så behöver hon inte för att övertyga: en fantastisk röst och en låtkatalog som båda bör en stor del av den amerikanska söderns musikaliska arv; folksånger, gospel och country.

Musiken träffar rakt i hjärtat och det är med sorg jag lämnar spelningen lite i förtid för att kunna få plats i fotodiket till Public Enemy.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×