Miriam Bryant behöver inget trollspö

Miriam 4

Foto: Ralph Bretzer

Att världen är full av artister som behöver studiomagikernas trollspö för att låta bra ska gudarna veta. Jag minns ett gammalt radioreportage om hur Britney Spears röst, så som vi hör den på skiva, i själva verket är ett komposit av ett flertal olika röster och vem minns inte det där klippet som sägs avslöja hur Enrique Iglesias egentligen låter (om det nu är äkta)?

Men faktum är att för mycket studiotrolleri kan sänka en bra röst. Jag störde mig rejält på autotunereffekterna som Mariah Careys röst dränktes i på flera av spåren på Memoirs of an imperfect angel. Och att hon kan sjunga råder det väl knappast något tvivel om, oavsett vad man tycker om hennes musik.

En annan artist som jag tycker på skiva hämmas av för mycket teknik i studion är begåvade göteborgska Miriam Bryant som rivstartade karriären i våras. Förra sommaren jobbade hon som servitris på Liseberg och på torsdagen hade hon tagit steget upp på nöjesparkens näst största utomhusscen. Det lär inte sluta där.

Bryant hajpades rejält och av goda skäl inför släppet av hennes debutplatta, Raised in rain, i mars. Så här skrev jag då i min recension i Skånskans papperstidning:

Miriam Bryant är en strålande sångerska. Visst låter hon mycket som Adele, vilket inte minst underbara singelhiten “Finders keepers” tydligt vittnar om, men sämre röster kan man bli liknad vid.

Låtmaterialet är inte dumt det heller på debuten som dock tyvärr sänks av en produktion som gränsar till ett totalt haveri. Istället för organiska arrangemang som lyfter fram Bryants största tillgång, rösten, så fyller man på med elektroniska ljud som håller den tillbaka. Än värre är att man lagt en massa effekter på sången som att man inte vågat lite på att den bär av egen kraft.

När jag på torsdagskvällen ser henne på scen för första gången tänker jag på den där recensionen; på hur mycket bättre hon låter utan allt det där studiotrolleriet. Rösten har en bärighet, karaktär och pondus som inte behöver någon hjälp på traven och de starka låtarna kommer här mer till sin rätt.

Visst låter rösten mycket som Adeles men på scen blir likheten inte lika uppenbar. Det känns inte som att det är den typen av artist hon vill vara. Det är mer dansant och mer tryck även om det bultar ett värkande hjärta hos sångerna.

Jag kan tycka att det även live är lite för mycket elektroniska ljud men det stör inte alls på samma sätt. Ändå kan jag inte låta bli att tänka på hur magnifikt det kunde ha låtit om hon tagit med en gitarr och bett keyboardisten att ratta fram ett lite mer akustiskt pianoljud. Och stråkar till det.

Lite fler låtar hade inte heller gjort ont. Inledande Finders keepers får repriseras när det blir extranummer, mer material finns inte. Men det lär väl fixa till sig av sig självt – Miriam Bryant har de kvaliteter som skapar en långvarig karriär.

Hon har också en säkerhet och energi på scen, trots att den sittande och ponchoklädda publiken inte ger så mycket tillbaka, som anstår en betydligt mer erfaren artist än en 22-årig debutant.

Miriam 8

Miriam 7

Miriam 13

 

JJ Cale har gått ur tiden

Jag lyssnar inte så mycket på JJ Cale nu för tiden. Det blir så med en del artister som man lyssnat väldigt mycket på tidigare i livet. Man kan liksom låtarna och behöver bara tänka på artisten ifråga så börjar musiken inne i skallen. Så är det för mig med Neil Young, med Emmylou Harris och med Siouxsie & the Banshees. Och med JJ Cale.

J. J. CALE
Foto: Scanpix

Så fort min inre jukebox går igång med After midnight, Call me the breeze eller Mama don’t och jag hör den dät tillbakalutade, lite lättjefulla men ändå precisa gitarren och halvt pratande rösten är det som ingen tid förflutit sedan jag sist lade Naturally-vinylen från 1972 på skivtallriken.

Influenserna sträcker sig över hela spektret av amerikansk rotmusik: blues, jazz, tidig rock n roll och folkmusik. Stilen är lätt igenkännbar och ekar inte minst hos Mark Knopfler. Men det är en annan artist han förknippats mer med, trots att dennes spelstil inte alls har lika mycket gemensamt med Cales.

När Eric Clapton 1970, efter åren med Yardbirds, Bluesbreakers, Cream, Blind Faith och Derek & the Dominoes, skulle lansera sin solokarriär behövde han en hit. Valet föll på den då helt okände JJ Cales After midnight. Vad som hände sedan vet ni.  Sju år senare skulle Cale förse Clapton med ännu en brottarhit; Cocaine.

JJ Cales egen karriär fortgick med en lägre profil och inte sällan var det andra artister som fick stora hits med hans låtar. Därav att hans egen största hit, Crazy mama från 1971, långt ifrån är hans mest kända låt. I mångt och mycket var det nog självvalt. När han erbjöds att spela på Dick Clarke’s American Bandstand (ett på sin tid mycket populärt tv-program) avböjde han eftersom han inte ville spela playback.

IMG_20130728_140348

Flygrädsla fick honom att sällan turnera utanför Amerika och själv fick jag tyvärr aldrig möjlighet att se honom på scen. Det är synd. Jag minns ett citat från hans fru och jag citerar fritt ur minnet:

Ni tycker han är bra när ni lyssnar på hans skivor. Då ska ni höra honom när han sitter hemma och spelar för sig själv på verandan…

I fredags avled JJ Cale 74 år gammal av en hjärtinfarkt.

Musik vid havet

Visfest i Steninge 13 07 25Foto: Ralph Bretzer

En centralasiatiskt klingande gitarrslinga möter en röst med en distinkt klang av svensk folkton. På Sanna Hogmans debutplatta Buss 18 till dig som kom i maj är Tänk när man är död med sin österländskt filosoferande text och sitt musikaliska kulturmöte ett av de starkaste spåren. När jag på torsdagskvällen ser henne på scen står den, tillsammans med Till en vän med sina latinska klanger, ut lika starkt. Orient och occident, visa och svensk folkmusik. Till det en smula pop.

Hennes mellansnack är sympatiska och ger de välskrivna texterna bakgrund. Hon pratar fort och snubblar nästan på orden men så fort hon börjar sjunga får hon en helt annan pondus. Rösten är klar och ren utan att för den skull sakna krydda. Det är svårt att inte charmas.

På min odyssé längs västkustens musikaliska sommartraditioner – Sommarmelad, konserter i Trädgårdsföreningen och på Liseberg i Göteborg och spelningar i trädgärden utanför Stålboms konditori i Falkenberg – har jag nu nått den nordligaste ändan av Halmstads kommun och den årliga visfesten i Steninge.

Festen startades i samarbete med den i Steninge bosatte trubaduren Alf Hambe samma sommar som jag själv kom till världen ett par mil längre norrut. Det var för 42 år sedan och idag är det den näst äldsta visfestivalen i landet. Sex akter som inte annonserats i förväg intar scenen var och en av de tre kvällarna. Just i år utgör Sanna Hogman ett undantag till ”inte annonserad i förväg”-regeln eftersom hon var intervjuad i lokaltidningen tidigare i veckan.

Sanna Hogman
Sanna Hogman

Det är just Hogmans spelning som är anledningen till min närvaro på torsdagskvällen men redan när jag kommer fram inser jag att själva platsen och arrangemanget som sådant är lika goda anledningar att göra ett besök på visfesten. Utanför Steningegården är ett blått cirkustält uppslaget och folk i alla åldrar strömmar till. Gården är belägen i en slänt som lutar ned mot stranden där solen just dalar ned mot Kattegatt. Därinne i tältet värms upp med svensk folkmusik. I halvtidspausen där de som köpt matbiljetter utspisas i tältet kommer picknickfiltarna bredas ut här.

Så drar det hela igång. Det är tolkningar av Taube, Bellman, Vysotskijoch den finske os-guldmedaljören i spjutkastning och tillika tangosångaren Tapio Rautavaara. En medelålders man, vid namn Stanley Samuelsson, med milda ögon och ännu mildare stämma sjunger, vad jag misstänker är, naturlyriska sånger på färöiska till eget och blixtrande snyggt plockat gitarrkomp och en kvinna, Maria Pihl, levandegör en svensk bruksort på 1800-talet – orten är Jonsered utanför Göteborg men har en allmängiltighet som gör att det kunnat vara vilken svensk bruksort som helst – i en tematiskt upplagd spelning.

IMG_5296
Sofie Livebrant

Sanna Hogman står för det ena av kvällens två stora utropstecken vid sidan av själva tillställningen som sådan. För det andra står Sofie Livebrant som kommer direkt från en spelning på Hedmanska gården i Malmö kvällen innan. Livebrant är nog mest känd för en bredare publik för att ha spelat med och skrivit musik till Sofia Karlsson, bland annat på hennes hyllade och grammisbelönade Dan Andersson-platta. Hennes senaste skiva i eget namn är även den en samling tolkningar, denna gång av den amerikanska poetissan Emily Dickinson.

Skivan Emily & I kom förra året och ligger, likt Hogmans debutalbum, i visans utmarker. Snarare anknyter den till amerikanska folk- och rotmusikaliska traditioner vilket klär Dickinsons lyrik väl, både kulturellt sett och till det textmässiga innehållet. På scen lättar hon upp det lite tunga hos texterna med en rejäl portion humor och lätthet i anslaget utan att tappa nerven.

Samspelet med hennes båda lysande multiinstrumentalister till kompmusiker, Olle Linder och Hal Parfitt-Murray, lyfter spelningen ännu mer. Inte minst imponerar Linder med ekvilibristiskt spel på tamburin. Alla som ens funderar på att skaka en sådan lite halvt om halvt i takt på scen borde lyssna på honom visa hur en tamburin kan låta.

Vad mig anbelangar hade hon gärna fått fortsätta till gryningen.

Cut 3 2-002

 Olle Linder, Sofie Livebrant och Hal Parfitt-Murray.

Spelemännen på taket

IMG_5253-001

Foto: Ralph Bretzer

En sak minns jag klarare än alla andra från när Rolling Stones spelade på Eriksberg 1990. Det var när Mick Jagger plötsligt försvann från scenen och kort därpå dök upp i toppen av ett av de två torn som ramade in scenen i ett regn av fyrverkerier samtidigt som han sjöng: Please allow me to introduce myself. I’m a man of wealth and taste. Jodå, det var Sympathy for the devil och få konserter kan av naturligta skäl bjuda på lika spektakulära break away moments.

Men det är alltid trevligt när en konsert något lite extra, något som får den att stå ut bland alla andra man sett. Amanda Jenssen har fattat det där. Jag ska inte mer uttömmande recensera hennes spelning på Stålboms Konditori i Falkenberg igår kväll – jag har recenserat henne tidigare på turnén efter Hymns fort the haunted här och recenserat skivan här – utan bara skriva några ord om en avslutning jag inte glömmer i första taget.

Stålboms Konditori består av två sammanbyggda huskroppar med ett tak emellan där konditoriets ägarpar syntes avmjuta spelningen som ägde rum i trädgården nedanför. Själv stod jag längst fram i mitten och kunde se låtlistan som var tejpad till golvet. Därför förvånade det mig något att bandet gick av efter två av de tre extranummer som planerats och inte visade några tecken att planera att komma tillbaka till scenen.

Hela spelningen hade varit mycket lyckad, responsen från publiken god och Jenssen själv synbarligen på gott humör. Det fanns med andra ord inga syn- eller hörbara orsaker att kapa konserten. Efter en stund vänder jag mig om och inser att hela bandet transporterat sig upp till det där taket och badande i rött ljus väntar de bara på att vi ska upptäcka dem. När så väl skett startar de Lay down i fin a capella tappning helt utan elförstärkning.

Under hela sången är det knäpptyst i publiken och stämningen går nästan att ta på. Det är ett av de där konsertögonblicken jag redan nu vet kommer finnas kvar i minnet länge; ett av de där ögonblicken som jag egentligen alltid hoppas på att få varje gång jag går på konsert.

Amanda 1

För övrigt kan man konstatera att skeppet i håret är utbytt mot indianfjädrar i sommardelen av turnén. Jag gillar hennes fäbless för smågalna huvudbonader.

Amanda 4

Amanda 8

Creedence-bingo

BRITAIN PUB ENTERTAINMENT

Foto: Scanpix

Det är sommar, det är sol, det är pubtrubadur och coverband.

Efter en bra spelning sitter jag tillsammans med några vänner på en uteservering och avnjuter en stilla pilsner. Inne på stället står en pubtrubadur och drar gamla hits till förprogrammerat komp. Det är Tomas Ledin, det är Perikles och Chuck Berry. Men framför allt är det Creedence Clearwater Revival. Allt framfört på samma sätt och med samma döda maskinkomp. Looking out my back door och Who’ll stop the rain berövade allt liv.

När jag igår kväll sitter på mina föräldrars altan och läser en bok driver ljudet in från någon strandbar där ett coverband spelar. It was down in Louisiana, just about a mile from Texarcana. in them ooooold cottonfields back home. Jodå, Creedence-versionen av Leadbellys deltabluesklassiker Cottonfields.

Något är det med Creedence Clearwater Revival som får dem att gå rakt in i varje pubtrubadurs standardrepertoar. Kanske är det den bedrägliga enkelheten i kombination med att de är så medryckande som får alla att våga ta sig an dem. Det är lätt att spela en av deras låtar men det är mycket svårt att göra det bra.

Då slås jag av en idé. Det kan ju vara lite tjatigt med dart och quiz:er som ständigt återkommande publekar. Vad sägs om att blanda ut det med lite bingo; Creedence-bingo.

Ta ett papper och gör ett rutnät på fyra gånger fyra rutor. Skriv sedan in en låttitel på en Creedence-hit i varje ruta. Tryter låttitlarna för er kan man alltid googla Creedence Greatest Hits för lämpliga förslag. Sedan är det bara att gå ned till den lokala puben och vänta på att trubaduren ska dra igång. För varje Creedence-låt trubaduren sedan spelar är det bara för dem som har namnet på sin bricka att ringa in det. Fyra i rad och sedan Bingo!

Ett tips är att ta med nämnda låtar och Proud Mary på brickan om ni planerar att ha någon chans att vinna.

* * *

Missförstå mig inte. Jag gillar verkligen Creedence Clearwater Revival. Run through the jungle, Lodi  och Fortunate son tillhör mina favoriter i rotrockfacket. Jag tycker bara att pubtrubadurernas fantasilöshet är allt för stor.

Värme och närvaro med Patti Smith

20130713_222311Mobilfoto: Ralph Bretzer

Låt oss strunta i att hon har skrivit en massa starka låtar. Låt oss strunta i att hon backas av ett kompetent band med ständige parhästen Lenny Kaye i spetsen. Låt oss strunta i att rösten sådär en 40 år in i karriären – trots en synnerligen oekonomisk sångstil – fortfarande är vid god vigör.

First Aid Kit
First Aid Kit

Manegen var krattad i Göteborg igår kväll. Det var en strålande sommarkväll i vackra Trädgårdsföreningen. Varmt och soligt utan att vara för varmt. Sverige spelade mot Finland i fotbolls-EM ett stenkast bort och hela staden var i festyra. 6 500 personer framför scenen. Alltid underbara First Aid Kit som förband.

Låt oss strunta i det också.

Det som gjorde Patti Smiths spelning på lördagskvällen så magisk – för det var den – var den värme hon utstrålade och hennes  humor och självklara närvaro på scenen. Leendet när hon kommer ut på scenen går rakt in i hjärtat och redan där har hon publiken i sitt grepp.

Hon struntar högaktningsfullt i alla konventioner för hur man strukturerar en spelning. Hon sparkar loss med klassiska Redondo Beach från debuten och redan som tredje nummer kommer superklassikern Dancing Barefoot, en låt som de flesta andra artister skulle valt att spara till extranumren om de skrivit den.

Redan där har jag känslan av att jag får vara med om något speciellt. Jag tror att hemligheten är att hon lyckas vara så intensivt närvarande på scenen, att det känns som varje ord – oavsett om det är en låt från debuten, Springsteen-samarbetet Because the night  (som hon skickar ut till ”the love of her life” den framlidne maken Fred ”Sonic” Smith) eller en nyskriven låt om Edward Snowden – att kännas som att det kommer rakt från hjärtat här och nu.

IMG_20130713_223847

Rockmusik handlar om ett evigt nu. Men ett nu som står på historiens axlar. Och det är precis det som Patti Smith bjuder på medan aftonsolen sänker sig över Trädgårdsföreningen. En cover på Eddie Cochrans Summertime Blues borde kännas apart men gör det inte. Smiths ordrika musik har lika starka rötter där som i mer ”finkulturella” uttryck. Det är lika delar pretentioner som uppsluppenhet. Det är monotont tuggande som får melodiska förlösningar . I centrum står hela tiden Patti Smith och orden.

Jag tror att det är den där känslan för nuet som får publiken att totalt strunta i all stel och missriktad värdighet och på kommando yla och skälla som hundar till en sång om operasångerskan Maria Callas hund. Efter det blir en avslutning med en extatisk Gloria – med den ikoniska inskjutna textraden ”Jesus died for somebodys sins but not mine” – och People have the power inget annat än en slutgiltig seger för konsten, för livet.

* * *

Det sägs att spelningen i Göteborg var den sista Sverigespelningen för en bra tid framöver. Nu ska hon ta en paus från musiken och ägna sig ett tag åt skrivande. Det blir en uppföljare till succén Just Kids och dessutom en deckare som ska utspelas på Hotell Eggers i Göteborg (!). Men än finns det chans att se henne på nära håll. På måndag spelar hon på Falconer i Köpenhamn. Missas på egen risk.

20130713_222328

Sommarlistan…

Högsommar i storstaden. Solen gassar och gör asfalten stekhet. Luften vibrerar. En bil passerar med basen pumpande, den senaste r’n’b-hiten på stereon, och genom ett öppet fönster hörs riffet från en gammal punkklassiker. Svetten rinner längs ryggraden. Vilken sekund som helst kan människorna du möter bryta ut i en unison gruppdans a la en scen i Fame. Den känslan.

Årets sommarspellista, ursprungligen publicerad i Skånskans sommarbilaga den 4 juli, ser ut som följer:

Rye-Rye-Sunshine-Album-Art1. Sunshine – Rye Rye och M.I.A.

Jag vet inte riktigt vad det blev av M.I.A.s superbegåvade protegé Rye Rye men i det här underbart somriga spåret skiner hon med åtskilliga solars styrka.

Cover2. 25 Lighters – Fat Pat, DJ DMD och Lil’ Keke

När ZZ Top gjorde comeback förra hösten med den överraskande starka La futura var det starkaste spåret en milt uttryckt oväntad cover av den här dirty south-klassikern. The ghetto of the nineties meets the ghetto of the fifties skrev en kritiker träffande.

mariah-carey-miguel-beautiful-e13675380018473. #Beautiful – Mariah Carey featuring Miguel

#Beautiful är sommarens hit för mig i alla fall. Som låt betraktad skåpar den ut allt Mariah Carey gjort sedan The Emancipation of Mimi och sammarbetet med snart Sverigeaktuelle r’n’b-sångaren Miguel sitter som gjutet. Framförallt har låten en lätthet i anslaget som gör den given på en sommarspellista.

artworks-000031348773-vqsfsm-crop4. High – Lindi Ortega

Torontos best kept secret och Indie Lindi är två epitet som countrysångerskan Lindi Ortega dragit på sig. I sommar kommer hon till Malmöfestivalen och jag kan inte vänta. Här är hennes röst som en sval sommarbris över en gitarr som vibrerar av sommarhettan.

4712bcc321bc5152f0da5027598bdbc4a6a464845. Baby Baby Baby – Steget

Medlemmarna i piano och sång-duon Steget har en bakgrund i baktaktcombos som Äkta Kärlek och Kultiration. Här är det dock fina popmelodier och innerliga texter som gäller. Jag vet inte riktigt varför den här känns som en riktig sommarlåt, men det gör den.

florence6. Pokerkväll i Vårby Gård – Florence Valentin

Kväll i förorten och en snodd Clash-melodi. Extasen som inte är långt borta. På titelspåret från deras andra platta fick Florence Valentin till en perfekt partylåt.

The-Only-Ones-Another-Girl-Another-Planet7. Another girl another planet – The Only Ones

Ingen sommarspellista är komplett utan en riktig punkklassiker. På den här träffade Peter Perrett och hans kumpaner precis rätt i balansen mellan punkrockbett och powerpopsnärtighet.

480809307_628e767f608. Our lips are sealed – The Go-Go’s

…och på andra sidan Atlanten, i Los Angeles, ägnade sig Belinda Carlisle, Jane Wiedlin och deras polare åt exakt samma sak om än med lite mer pop i sin mix.

00 - Silversystrar - Tisdagsvägen 5B - Front (1631x1642)9. Evigt ung & fri – Silversystrar

Det sitter redan i titeln. Om inte Evigt ung och fri sätter precis vad sommarkänslan handlar om så vet inte jag. Ett skönt soulgroove till det och Meldeah och Fröken B:s ännu skönare röster. Man kan bli glad för betydligt mindre.

rb10. Aloha Steve & Davo – Radio Birdman

Surf’s up! Australiensiska Radio Birdman tjuvstartade det där med punkrock redan ett par år innan man i London fattat grejen.På Aloha Steve & Davo kombinerade man MC5:s protopunk med Beach Boys-körer och en gitarrslinga som ekar av Dick Dale och resultatet blir något slags osedvanligt lyckoframkallande surfpunk.

Listan på Spotify hittar du här tills jag listat ut hur man bäddar in spellistor 🙂

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×