Ett musiktips inför helgen…

IMG_20130627_183830Mobilfoto: Ralph Bretzer

Det är alltid lika kul att gå på en spelning och fastna för förbandet, ett band man aldrig hört innan. Senast hände det mig igår när jag satt på kafét tvärs över gatan och Simone Says gick på scen. Enligt sångerskan och pianisten Camilla Bakke refererar bandnamnets Simone såväl till Nina Simone som Simone de Beauvoir och Paul Simon och det är ganska träffande med tanke på hur de låter.

IMG_20130628_181226I grunden bygger deras jazziga pianopop på ett gediget låtskrivarhantverk som för tankarna både till nämnde Paul Simon och låtskrivarna i the Brill Building, i synnerhet Carole King. Sångerna bärs fram med ett jazzigt driv som kryddas av Diana Andrén Scarpatis varmt melankoliska viola.

Det finns en dubbelhet där som jag gillar. Pianot, låtskrivandet och Bakkes sång för mina tankar till New York medan tonen i Scarpatis viola är mer europeisk; den får mig att tänka på Django Reinhardts gamle vapendragare Stephane Grapelli. Och det är ju inte en så dum association att få.

Bandet är fortfarande i början av sin karriär. Förra året kom de till final i talangjakten GP Scen och på deras hemsida/blogg kan man läsa att deras debutplatta ska släppas i augusti. I väntan på den ligger tre låtar uppe på deras hemsida som gått varma sedan spelningen. Jag rekommenderar speciellt Stranger och I’m running, två riktigt vassa spår.

Än kan gubbarna!

IggyMobilfoto: Ralph Bretzer

En regnig junionsdag, igår närmare bestämt, beger sig Nöjesbloggen på utflykt till Göteborg. Och det inte bara för att jag råkar bo där när jag inte jobbar i Malmö. Nej. Igår gästade en viss James Newell Osterberg Jr (född 1947),, också känd som Iggy Pop, stadens stora nöjespark.

Det är fjärde gången jag ser Iggy, andra gången tillsammans med Iggy & the Stooges och första sedan han passerat folkpensionsåldern. På scen haltar han snudd på värre än ungtuppen i bandet, basisten Mike Watt (55), som fortfarande lider av sviterna av den sjukdom som nästan tog hans liv strax efter millenieskiftet. Det ser å andra sidan ut att gå åt rätt håll för Watt. På Way out West för tre år sedan bar han något slags benställning, nästan som ett exoskelett.

Men Iggy vore inte Iggy om han lät en sådan skitsak som att kroppen inte fungerar till fullo eller att ljudet som alltid på Liseberg suger stenhårt, bekomma honom. Han sparkar igång med en stenhård Raw power men den här gången, till skillnad från WoW-spelningen, tar det några låtar innan det riktigt tänder till. Det är mer den lite småsega publikens fel än Iggy och bandets. Han håller humöret uppe och röjer på. När så Search and destroy kommer så släpper det och sedan är det protopunkparty av guds nåde.

Bandet blandar och ger ur en låtkatalog som är större och bredare än vad som borde vara möjligt med bara tre album från den klassiska eran och två sedan återföreningen. Klassiker som 1970 och Now I Wanna be your Dog får sällskap av lite mindre självklara albumspår som Your pretty face is going to hell (med fantastisk introduktion) och ett par låtar från senaste plattan som kom i april. Visst saknar jag några låtar. Var är till exempel personliga favoriter som Dirt  och TV Eye? Å andra sidan gör han ett oväntat drag och plockar in soloklassikern, The Passenger i setet. 

När sedan alltihop levereras med både charm, värme och energi är det bara att kapitulera för den obändiga naturkraft som är Iggy Pop.

20130626_202304

Som brukligt på en Stooges-spelning bjöds de främsta raderna upp på scen lagom till Funhouse.

* * *

Publiken på Lisebergs uppskattades till 8 500 pers. Inte illa en grådassig onsdagkväll efter en hel dags regn för ett band som knappt hade någon publik när de gjorde sin idag klassiska albumtrojka, The Stooges, Fun house och Raw Power.

* * *

Det är fortfarande kul att tänka på Stooges-gitarristen James Williamsons lätt oortodoxa karriärbana. När Ron Asheton lämnade Stooges efter Fun house-plattan var det Williamson som tog över. Han gjorde Raw Power med dem innan bandet gick i graven. Sedan blev det Kill City-skivan, som var ett samarbete mellan honom och Iggy, innan han övergav musikbranchen för att studera till elektroingenjör vilket han sedan ägnade sitt yrkesliv åt.

Han steg i graderna hos sin arbetsgivare Sony och när han i 60-årsåldern utnyttjade möjligheten att gå i tidig pension hade han nått en position som ”Vice President of Technology Standards”. Men till skillnad från många andra grånade före detta direktörer valde han inte att ge sig ut på den eviga golfrundan. I samma veva gick Ron Asheton bort och istället tog James Williamson återigen hans plats i det nu återförenade Stooges. Vad är det de säger: tiden går i cirklar.

* * *

Jag missar aldrig en chans att lobba för det band Mike Watt slog igenom i en gång i tiden; de stilbildande postpunkarna Minutemen. Den fina dokumentären om bandet, We Jam Econo, finns numera att se i sin helhet på youtube. Se den om du har det minsta intresse för kalifornisk punk, hardcore, postpunk eller var Red Hot Chilipeppers-basisten Flea fick sitt sound ifrån.

iggycollage

John Steinbecks midsommar i Skåne

Foto: Skånereportage/Scanpix

Att Bruce Springsteen gillar att fira midsommar i Göteborgs skärgård brukar man ju kunna se stort uppslaget i våra kvällstidningar varje gång han intar Ullevi. Men det finns även andra transatlantiska stjärnor som tagit del av denna vår kanske mest folkkära högtid.

När jag satt och letade bilder på en majstång i Scanpix arkiv för att illustrera en artikel snubblade jag över den ovan och blev väldigt nyfiken. Mannen till vänster är John Steinbeck – vid sidan av Michail Bulgakov en av mina absoluta favoritförfattare –  och den är tagen någonstans i Skåne. Mannen till höger är Steinbecks vän, då sedan drygt 20 år tillbaka, den kände svenske konstnären Bo Beskow (jodå, han var son till Elsa Beskow).

Vad gjorde han här? Var i Skåne är bilden tagen? Bildtexten är knapphändig och ger inte så mycket mer information än namnen, att det är i Skåne och att den är tagen 1957, fem år innan Steinbeck fick ta emot Nobels litteraturpris.

Vad vill jag då säga med det här? Ingenting, egentligen. Jag ville mest dela med mig av bilden. Och om det är någon som vet var den är tagen och vad som föranledde Steinbeck att fira midsommar i Skåne får man gärna höra av sig via kommentarsfältet.

För övrigt kan jag varmt rekommendera Steinbecks underbara bok Cannery Row. Räds inte att den fått den gräsliga svenska titeln Det stora kalaset.

UPPDATERING: Svaret – eller i alla fall ett mycket sannolikt svar – på gåtan kom snabbt från min kollega Torbjörn Wester. På Dag Hammarskjöld-stiftelsens hemsida kan man bland annat läsa den här skriften med korrespondens mellan Steinbeck och Hammarskjöld. I den finns bilder på Steinbeck när han befinner sig på familjen Beskows lantställe i Rytterskulle utanför Hagestad på Österlen. På en av bilderna står han just vid en majstång. Man kan också läsa i brev dem emellan från februari 1957 att de diskuterade att mötas i Sverige.

In June we go from Florence to Sweden. Bo is meeting us at Malmö and we go hence to Skåne to drink red wine and dance around the midsummer pole and afterward to drive, the four of us, about the country, to walk among pines and to talk nonsense all night on the beach. I wish you could be with us then.

Så skriver Steinbeck till Hammarskjöld.

Tony Soprano ur – och i – tiden


Lorraine Bracco, James Gandolfini

Tony Soprano, maffiaboss i terapi. Lorraine Bracco och James Gandolfini.
Foto: HBO/AP/Scanpix.

Tony Soprano är död. Eller, det vet vi ju inte med tanke på det gåtfulla och öppna slutet till tv-serien Sopranos. James Gandolfini, däremot, skådespelaren som gjorde honom, har gått ur tiden. Alldeles för tidigt dessutom. Bara 51 år gammal tog en hjärtinfarkt hans liv. Det har redan skrivits massor om hur fantastiskt bra han var i rollen och det kommer att skrivas mycket mer.

Gandolfini var ankaret i en banbrytande tv-serie; kärnan av lugn mitt i allt kaos; den som allt kretsade kring. Edie Falco var lysande som hans hustru Carmella och Tony Sirico magnifik som hans vapendragare Paulie för att bara nämna ett par i en osedvanligt helgjuten rollbesättning. Ingen kunde dock hota Gandolfinos status, inte bara för att det var hans roll som seriens bärande idé vilade på. En bärande idé om att även maffiabossar är människor. Och det var hans sätt att genomföra den idén som gjorde Gandolfinis rolltolkning så stark. Han lyckades göra Tony Soprano till en människa som man – trots hans avsevärda fel och brister, hans kriminella handlingar och hans synnerligen skeva moral – faktiskt kunde känna sympati för.

2000 fick James Gandolfini ta emot en Emmy för rollen som Tony Soprano. Det är bara en av många priser som serien fick ta emot. Foto: AP/Scanpix
2000 fick James Gandolfini ta emot en Emmy för rollen som Tony Soprano. Det är bara en av många priser som serien fick ta emot. Foto: AP/Scanpix

Jag skriver att Sopranos var en banbrytande serie men det är nästan i underkant. Förvisso hade manegen krattats under 90-talet. Från Twin Peaks till Buffy the Vampire Slayer togs tv-serien som konstform till en ny nivå, ut ur skuggan från filmen. Men Sopranos var trappsteget som förändrade spelreglerna för lång tid framöver. Som i förlängningen skulle göra en obskyr amerikansk betalkanal, HBO, till ett begrepp som i prinicip alla kan relatera till och det långt innan kanalen nådde våra breddgrader.

Själv såg jag Sopranos första gången under en skidresa till Whistler, British Columbia, i mars 2000. En kanadensisk vän hade med de första avsnitten på videoband och vi satt och tittade på dem en av kvällarna. Serien, som hade börjat sändas året innan, hade redan hyllats stort och det var inte svårt att inse att nu var tv-serien som form inne i en ny era.

Innan Sopranos var det de eterburna – och därmed FCC-kontrollerade – kanalernas serier som nådde oss med deras påtvingat kyska innehåll. Kanaler som HBO och Showtime hade inte sådana begränsningar. När Sopranos visade att högklassig dramatik faktiskt fungerade i tv-formatet var det som att dammluckorna öppnades och vi fick allt från Six Feet Under, The Shield och The Wire till Breaking Bad och Game of Thrones. Ingen av nämnda serier hade kunnat göras på det vuxna sätt de är gjorda på om inte Sopranos banat vägen.

Och i centrum för denna utveckling, som i förlängningen driver på övergången från programlagd tv, i etern eller i kabel, till streamingtjänst på nätet står en överviktig maffiaboss med panikångest och allmänt tvivelaktigt leverne. Och det kommer han att göra för lång tid framöver även om James Gandolfini, mannen som gestaltade honom, gått ur tiden. Bortglömd kommer han inte att bli inom en överskådlig framtid.

* * *

Att Gandolfini dog i samband med att han skulle besöka en filmfestival på just Sicilien, den italienska maffians hemö, känns ju nästan som en tanke…

Fantastiska Fallulah gör återbesök

Fallulah 4 3

Fallulah från Öresundsfestivasspelningen på KB i maj. Foto: Ralph Bretzer

När danska Fallulah gästade Öresundsfestivalen i maj var det inte bara festivalens höjdpunkt utan kanske rentav det bästa jag sett på en scen hittills i år. Inte nog med att hon efter bara två album har en riktigt fin låtkatalog att hämta från, hon är också en scenpersonlighet av rang. Hon har energi, charm och utspel som gör en henne till en liveartist utöver det vanliga.

Nu får alla ni som missade henne då en ny chans, och det om bara två månader. Och alla vi som var där får en chans att återuppleva magin. Den 17 augusti, under Malmöfestivalen, tar nämligen Öresundsfestivalen över Gustav Adolfs torg, vilket bland annat innebär spelingar med Fallulah och en annan personlig favorit, Malmöbandet Babian.

Det är tidigt än men efter vad som oftentliggjorts redan kan det här bli riktigt kul. Calexico, Mavis Staples, Lindi Ortega, The Bronx, Mariam the Believer och Fallulah. Jag längtar redan!

Sabbath tillbaka till rötterna

Glöm allt ni lärt er de senaste 42 åren! Så ska producenten Rick Rubin ha sagt till Black Sabbath. Glöm allting efter er debutplatta.

De förefaller ha tagit honom på orden. När tre fjärdedelar av den ursprungliga Black Sabbath-sättningen är återförenade i studion för första gången sedan 1979 års Never say die – i alla fall om man inte räknar de båda studiospåren på livealbumet Reunion från 1998 – är det verkligen tillbaka till rötterna som gäller. Och det är naturligtvis helt rätt väg att gå.

black-sabbath-13-1370285735Första låten på 13 (Vertigo), End of the beginning påminner till och med om det klassiska diabolusriffet som inleder det självbetitlade öppningsspåret på den likaledes självbetitlade debuten. Och det låter faktiskt så bra som man kan ha någon rätt att förvänta sig när några rika rockstjärnor återförenas och försöker återuppliva sin ungdom när de var ett gäng fattiga arbetarklasskillar från Birmingham utan några egentliga möjligheter.

Visst, Ozzy har inte samma desperation i rösten idag som när han var 22 och Rubins produktion låter lite för digitalt och rent. Brad Wilk, från Rage against the machine, som ersätter Bill Ward gör förvisso ett gott jobb bakom kaggarna men får inte till riktigt samma sköna sväng som sin föregångare.  Men när Geezer Butler och Tony Iommi riffar i högform – och dessutom tillsammans med Ozzy har skrivit ett gäng riktigt bra låtar – glömmer jag det lätt.

13 är ett värdigt återföreningsalbum för en av världens mest stilbildande grupper. Ett album som ställer sig på plats bredvid de klassiska 70-talsplattorna i skivhyllan utan att skämmas för sig.

Betyg: 4

* * *

Medan jag skriver detta inlägg dyker det upp ett pressmeddelande i inboxen: Alicia Keys är klar för Way out west. Till det vill jag bara skrika ett rungande: JAAAAAAAAAAAAA!

Ett vitalt mörker

Peter Murphy 3
Foto: Ralph Bretzer

Det skulle blivit en nostalgihelg av stora mått på Babel i helgen för alla oss med hjärtat i det tidiga 80-talets mörka alternativa rock. Blixa Bargeld från Einstürzende Neubauten på lördagen och sedan Peter Murphy från Bauhaus dagen därpå. Så blev det nu inte när Blixas instrument försvann på vägen.

PMmobil1Peter Murphy däremot både kom och levererade en spelning som, med en sololåt undantagen, hämtade sitt material från Bauhaus låtkatalog. Det börjar lite trevande med Murphy lite planlöst vankande fram över scenen men han hittar snabbt sitt fokus och visar att han varken förlorat skärpan i blicken eller dynamiken i sin röst.

35 år har gått sedan Bauhaus bildades och fem år sedan den senaste återföreningen skrotades. I ett mellansnack verkar Murphy lite genererad över att återbesöka sitt mytomspunna förflutna. ”Det är nästan lite patetiskt” säger han. Och visst, det kan det vara när legendariska artister återupplever sina ”glory days”. Men det känns faktiskt inte alls så, där på Babel.

En anledning är naturligtvis att det låter väldigt bra, med klassikerna Bela Lugosi’s dead och She’s in parties som självklara höjdpunkter. Bandet är tajt och förmår både få ner de där dansanta postpunkrytmerna och skapa den dramatik som både Bauhaus låtar och Murphys sångstil och teatrala utspel kräver. Dessutom kan de rocka skiten ur T Rex Telegram Sam och Bowies Ziggy Stardust i en fullständigt magnifik final.

Peter Murphy 1 BW crop 2

En annan anledning att det inte blir patetiskt är publiken, som är förhållandevis stor med tanke på att det är söndagskväll. Hade det bara varit folk i publiken som köpte In a flat field när den kom ut 1979 hade det verkligen varit bara nostalgi och jag, som är 41 och därmed var lite för ung för att vara med när det begav sig, var nästan lite rädd att vara yngst på stället. Så var nu inte fallet. Istället är åldersspridningen påfallande stor och med det yngre gardet som några av de mest entusiastiska.

Och även om Bauhaus var barn av sin tid så låter deras musik än idag väldigt vital. De kom, tillsammans med Siouxsie & the Banshees att bilda skola för den gotiska vågen med band som Sisters of Mercy, The Mission och Fields of the Nephilim. Men trots att nämnda band ligger mig varmt om hjärtat är det slående hur mycket bättre Bauhaus, och för den delen även Siouxsies, musik har åldrats. Det, om inte annat, var söndagens spelning ett kvitto på.

 Peter Murphy 6

Inför spelningen bjöds publiken på både en nyhet och en tjuvlyssning. I höst släpper Peter Murphy en ny soloplatta, producerad av Killing Joke-basisten Youth. Fem korta utdrag av råmixar från plattan, som ska heta Lion, fick vi höra. Klippen var dock lite för korta för att jag egentligen ska kunna bedöma dem på något vettigt sätt.

Peter Murphy 2

Intimt och vackert


BPBDrag

Foto: Ralph Bretzer

Vad återstår när man skalar bort allt utanpåverk från musiken; all studioperfektion, all image, alla effekter? I bästa fall återstår musikens kärna, dess själ.

Utanpåverk är inte direkt vad man tänker på när Bonnie ”Prince” Billy (eller Will Oldham som han egentligen heter) och Dawn McCarthy (också känd som Faun Fables) kliver upp på scenen på KB på fredagskvällen tillsammans med sina kompmusiker, gitarristen Emmet Kelly och Ben Carter som trakterar något slags sladdbemängd låda som ser ut att ha kokats ihop i någon elektroniktrollkarls labb i Ruhrområdet i början av 70-talet.

I sin rutiga skjorta och sina snickarbyxor, med sin kala hjässa och yviga skägg, ser han mer ett som en småbrukare någonstans ute på landsbygden i Kentucky än en av sin generations viktigaste folksångare; en enigmatisk konstnär som ständigt återuppfinner sig själv. Hans musikerkollegor ser ut som vem helst av oss i publiken.

I sin senaste manifestation på skiva är det tolkningar av Everly Brothers låtar som gäller för Oldham och McCarthy. Jag kan inte påstå att det bandet ligger mig sådär värst varmt om hjärtat men i den här inramningen, tolkade av de här människorna, växer framför allt deras mer innerliga sånger oerhört. Därmed inte sagt att det skulle vara något fel på deras uppsluppna och närmast komiska tolkning av en bagatell som Bird Dog. 

Jag kan inte påstå att varken Bonnie ”Prince” Billy eller Dawn McCarthy har, i traditionell mening, vackra röster. Men var de har är en innerlighet och en värme som man i brist på bättre ord nog ändå måste kalla just vacker. Innerlighet och värme är också ord som kännetecknar hela spelningen. Musikerna sitter i en halvcirkel runt några mikrofoner som de delar på. Framför dem på golvet finns några lampor som lyser upp dem snett underifrån och skapar en lägereldskänsla som växer sig starkare både med mellansnacken, som riktar sig lika mycket till musikerkollegorna som till publiken, och den närmast uttalade ickeperfektionismen.

De gemensamma mikrofonerna innebär att allting inte hörs jättebra jämnt. Dessutom spelas det fel, det görs bomstarter och tappas verser. Men det gör liksom inget. Det blir till en del av den intima upplevelsen. Vi sitter där med bandet runt lägerelden. Det är nästan så man skulle kunna ta ett instrument och slå sig ned bredvid dem (det skulle man naturligtvis inte, hur gärna man än skulle vilja).

Och det gick hem på det knappt halvfulla KB. Under de lugnare låtarna är det knäpptyst. Beställningar i baren viskas fram, en vält ölflaska ger ett hyschande som får håret att resa sig och en tappad enkrona resulterar i onda ögat. Dememellan formligen exploderar jublet. Men så är det när några artister skiter i utanpåverket och gräver sig fram till musikens kärna.

BPB2 2

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×