Glasvegas @ Folkets Park

Glasvegas1

Foto: Ralph Bretzer

Glasvegas kickar loss på Folkets Park med Flowers and football tops och jag förflyttas tillbaka till 2008 igen. Året när bandet var på allas läppar och deras texter om socialarbetare, ensamstående mammor och fotbollsvåld, storslagna melodier och James Allans ännu storslagnare sång på en skotsk dialekt som fick lyssnare världen över att greppa efter texthäftet för att förstå vad det var han egentligen sjöng.

Glasvegas8Sedan dess har bandets status dalat något. När uppföljaren skulle spelas in bytte bandet Glasgows skitigaste bakgator mot beachen i Santa Monica och storproducenten Flood kallades in. Resultatet saknade en del av den forna glöden och framförallt de riktigt starka låtarna.

Med två skivor i bagaget, den ena snudd på lysande och den andra inte fullt lika briljant, faller spelningen isär i två delar. När de kör redan smått klassiska spår som Geraldine, Go Square Go och Daddy’s gone, är det riktigt bra. Då skimrar det om bandet på ett sätt som får den gigantiska diskokulan i scentaket att blekna medan låtarna från 2011 års Euphoric Heartbreak blir till transportsträckor.

Glädjande är dock att senaste singeln I’d rather be dead (than be with you) låter fantastiskt även live. Det bådar gott inför kommande plattan som släpps i höst. Charmigt också att göra Vem kan segla förutan vind på svenska – och det med bara marginellt mer obegriplig sång än när Allan sjunger på engelska… Får man förmoda att svenska trummisen Jonna Löfgren har ett finger med i där?

Glasvegas9-001

* * *

Förbandet Side Effects är tydligen under Soundtrack of our Lives-sångaren Ebbot Lundbergs vingars beskydd. Det är inte svårt att förstå varför han gillar dem. De unga grabbarna i bandet rör sig i samma psykedeliska 60-tals-miljö som Soundtrack tog sitt avstamp i. Vad gäller spelet och låtarna har de också mycket som talar för dem. Synd bara att körsången blir till en black om foten för bandet. Så fort någon annan än gitarristen greppar mikrofonen skär det sig lite väl mycket.

DSC_0051

 

Är det slut nu?

Hultsfred konkade, återuppstod och flyttade till storstan. Arvika, Siesta och nu den största av dem alla, Peace & Love. Alla är de borta.

Är det över nu?

Är detta slutet för den traditionella rockfestivalen. Den som föddes i Monterey 1967, exploderade på Woodstock ’69 och kom till Sverige med Gärdesfesterna året därpå, och som alltsedan dess fått ungdomar, och inte fullt lika unga, att ge sig ut på landet, eller till ett område i anslutning till en mindre stad, och slå upp sitt tält för att under några dagar utan samhällets vanliga regler festa, umgås och lyssna på musik.

The times they are a’changing.

Den nya tidens festival finns någon annanstans. Den är bättre klädd och den vägrar att campa. Den ligger i en storstad och har ett utbud som drar åt finsmakarhållet. Det duger inte längre med de akter som ändå är ute på turné varje sommar. Publiken vill ha något exklusivt. Som när Kanye West för en handfull år sedan, direkt efter att ha rattat klart sin nya platta, satte sig i bilen ut till flyget för att ta sig till Sverige och Way out west-festivalen.

Eller Stockholm Music & Arts som, när alla andra festivaler försvarade sin sneda könsfördelning med att det fanns så ont om kvinnliga akter, radade upp just intressanta sådana med Patti Smith och Marianne Faithful i spetsen.

Bekvämt, exklusivt, hög hipsterkvot och inte ett dugg lerigt. Dessutom med den extra säkerheten att finnas i städer stora nog att husera tillräckligt många musikintresserade för att bära festivalen även utan utsocknes tillresta om det skulle krisa. Det är antingen det eller nischade festivaler a la Sweden Rock med en äldre, mer välbeställd och inte så trendkänslig kundgrupp. Sådan ser tidsandan ut 2013.

Så är det över nu?

Är det till storstäderna vi får vända oss för våra musikaliska kickar i framtiden? Svaret är ja. Och nej. Det finns knappt några stora, breda, traditionella festivaler kvar i Sverige. Men tiden är en vågrörelse och de kommer säkert att komma tillbaka.

Det kommer att dyka upp en ny generation som upptäcker tjusningen med att rulla sig i lera, sova i tält våta av regn eller värre saker, dricka öl klockan åtta på morgonen och dansa genom natten till den typ av oväsen som faller just dem på läppen.

Everything dies,baby, that’s a fact
But maybe everything that dies some day comes back.

Bruce Springsteen Atlantic City 1982

Siesta in memoriam

collage

Foto: Ralph Bretzer

Den där djupa sucken som lämnade kroppen… Det har varit många av dem det senaste dygnet. Siestafestivalen är inställd. Det är INTE kul. För min del skulle det blivit fjärde året jag bevakade festivalen som under en fantastisk helg varje år tog över Hässleholm. Jag minns tidiga spelningar med Anna von Hausswolff och First Aid Kit. De sistnämnda spelade inför några dussin på den fina lilla scenen i slänten på ”baksidan” av festivalområdet. Två år senare såg jag dem förtrolla 20 000 på Way out west.

Jag minns Pelle Ossler, Thåström, Small flowers crack concrete, Håkan Hellström, Labyrint, Muhammed Ali, Dundertåget och Babian. Jag minns Syster Sol som trotsade regnet och spred solsken från stora scenen i det vidriga festivalvädret förra sommaren. När jag tänker tillbaka på de besök jag gjort på Siesta är det just små och stora svenska akter jag minns. Jag förstod aldrig riktigt hur de tänkte med de internationella banden. Jag kan inte komma ifrån känslan att de kostade mer än vad de smakade. För visst var Death cab for cutie rätt bra förra sommaren och visst kom det mycket folk för att se dem men hur mycket folk drog de egentligen till festivalen som inte hade åkt dit annars?

Visst är det ruttna vädret förra sommaren – fyra grader i slutet av maj! – en kraftigt bidragande orsak till att biljetterna inte sålt så bra i år. Men jag kan inte hjälpa, när jag tittar på listan över akter, att reagera på att det är väldigt många återbesök bland de större namnen. Hellström, Dada Life och Looptroop har till exempel alla spelat där i närtid. Och bland de utländska saknade jag, med möjligt undantag för Nas, det där riktigt dragande namnet. Samtidigt frågar jag mig om inte Nas egentligen har en äldre publik än de företrädesvis unga Siestabesökarna.

Kanske är det så att Siestafestivalen blev för stor för sitt eget bästa. När besökarantalet ökade fick man möta upp med dyra utländska akter. Så länge det gick bra var allt frid och fröjd men när det kom en, förvisso rejäl, tuva i vägen välte hela lasset. Jag har svårt att tro att det blir några fler Siestafestivaler inom överskådlig tid.

Fröken B-sidor & Silvana Imam

collageFoto: Patrik Vincent/Pressbild

Idag släpper Fröken B, den rappande halvan av hiphop/soul-duon Silversystrar, EP:n Fröken B-sidor. EP:n har föregåtts av fina singelspåret Det blåser kallt, där även Silversyster Meldeah dyker upp.

Deras röster kontrasterar alltid fantastiskt fint mot varandra, samtidigt som de lyfter varandra. Det blåser kallt, med sin varma melankoli är inget undantag. Precis som Meldeah på sin EP från förra sommaren står Fröken dock alldeles utmärkt på egna ben. Tekniken är snudd på briljant – och det utan att hon behöver visa upp sina patenterade kulspruteuppväxlingar där stavelserna flyger i ett rasande tempo.

Beatsen på Fröken B-sidors fyra spår (plus instrumentalversioner), som är signerade Johnik och Tim K, är mer tillbakalutade men ändå drivande. Jag är väldigt svag för den småystert sprittande basen som lättar upp den annars mörkt murriga produktionen på Tio år på mikrofonen och de sköna 70-talssoul-vibbarna på Mitt driv.

Framförallt har jag svårt att motstå den värme och den ordglädje som genomsyrar skivan trots det melankoliska anslaget.

Fröken B-sidor finns som vinyl-skiva, på Spotify och som gratis digital nedladdning på frokenb.se.

Betyg: 4

* * *

silvana-imam-rekviem-SSilvana Imam, tidigare känd som Silvana Solo, är inte på långa när en lika erfaren rappare som Fröken B. I måndags släpptes hennes debutplatta med den illavarslande titeln Rekviem (Playground). Hennes flow är kanske inte det allra vassaste. Men här finns annat som är så mycket mer imponerande.

Imam lägger egentligen ut texten mer som en estradpoet än som en rappare. Ordvändningarna är originella och fängslande. Fängslande är också musiken, som hämtar inspiration från de mest skilda håll; från modern electronica till uråldrig kyrkomusik. Trots att orden naturligtvis tar mycket plats vågar hon vila i musiken, vågar lita på att den är tillräckligt intressant att bära sig själv – vilket den är.

Betyg: 4

* * *

 För övrigt anser jag att det är skit att Siestafestivalen är inställd.

Orgeln har tystnat

En av webbens mer bisarra sidor är alla celebrity death hoaxes; felaktiga nyheter om kändisars frånfälle. Nyheten om Doors-keyboardisten Ray Manzreks död dementerades snabbt – vilket nu i sig visat sig vara en bluff. Rolling Stone publicerade för en liten stund sedan en dödsruna där Doors gitarrist Robbie Krieger är citerad så man måste väl dessvärre ta den på allvar. Cancern tog hans liv vid 74 års ålder.

När man snackar
om The Doors hamnar lätt allt fokus på Jim Morrison, bandets lika mytomspunne som karaktäristiske frontman och visst var han en duktig sångare och fokuspunkt i bandet. Men för gruppens sound spelade Kriegers gitarr, John Densmores trummor och, kanske framförallt Ray Manzareks orgel – som i brist på bas även fyllde denna roll, minst lika stor roll.

Lyssna bara på Riders on the storm i klippet ovan.  Lyssna på hur de bygger upp varandra, ger varandra plats att skina och sedan, när deras stund kommit, stiger fram och tar plats utan att bli för flashiga. Det är inte bara en bra låt; det är ett mästerligt framförande där de utnyttjar dynamiken fullt ut.

Efter Morrisons död släppte övriga medlemmar i bandet ett par plattor till under bandnamnet innan de kastade in handduken. Någonstans där skulle Manzarek säkert kunnat lägga sig på sofflocket och levt på pengarna som Doors-skivorna fortsatte dra in – inte minst efter den revival bandets musik fick i samband med Oliver Stones film om dem. Manzarek fortsatte dock. Han skrev romaner och poesi; producerade skivor med Echo & the Bunnymen och spelade keyboards med Iggy Pop. Inte minst rattade han Los Angeles-bandet X:s fantastiska debutplatta med samma namn som staden de bildades i.

Efter Jon Lords död förra året och Manzareks nu har två av rockhistoriens bästa, och mest stilbildande, organister tystnat.

Invasion på engelska

Invsn

Foto: Scanpix

Jag vet inte om det är förra sommarens återbesök i den engelskspråkiga punkvärlden med Refuseds återförening som gett Dennis Lyxzén blodad tand för att sjunga på engelska igen – eller i alla fall för att åka på turné på andra sidan pölen. Hur som helst stöper han om sitt svenskspråkiga postpunkprojekt Invasionen till INVSN och börjar sjunga på engelska. Om detta kan man läsa i Rolling Stone.

Där kan man också lyssna på Down In The Shadows ett smakprov från bandets kommande album som ska släppas till hösten. Det låter bra; lite lagom smågoth:igt sådär.

En rookie på ESC

WEB_INRIKESDanska Emmelie de Forest. Foto: Janerik Henriksson/Scanpix

Det har varit några kontrastrika dagar för undertecknad. Webbredaktörsjobb på dagarna, rockfestival på kvällarna och sedan, igår eftermiddag, inträde i den bisarra parallellvärld som vi känner som Eurovision Song Contest. Jag menar, var kan man annars få se en ukrainsk skönhet blir inburen på scen av en 2,43 lång ukrainskamerikansk jätte eller tokrappande montenegrinska astronauter?

Ukrainas Zlata Ognevich inburen av 2,43 långe Igor Vovokovinskiy, USAs länkgste man.
Ukrainas Zlata Ognevich inburen av 2,43 långe Igor Vovokovinskiy, USAs länkgste man.

Gårdagens dress rehersal var första inblicken i denna värld för mig. Eller… Jag har sett genrepet till en svensk uttagning för några år sedan men det spelar liksom inte i samma liga. Inte alls faktiskt.

Först ut en säkerhetskontroll som hade fått säkerhetschefen på en amerikansk storflygplats att nicka gillande och sedan ett pressrum som fick mig att tänka: wow, så här skulle man ha det jämnt!

Väl inne på arenan är det så genomkörning av första semifinalen i sin helhet. Riktigt på riktigt känns det ju inte ändå, eftersom det knappt finns någon publik i arenan, pressen oräknad. Det är ändå storslaget att se. Inte minst all scenteknik och logistik som ska klaffa – och gör det.

Det är fjärrstyrda kameror som flyger fram och tillbaka genom luften; i traverser, på bommar och dollies. Det är ett böljande hav av svävande och färgskiftande lampor och en gång som försvinner upp i luften. Och så bomber, granater och gyllene konfetti så klart. Jo, som ni förstår så var det lätt att tappa bort det musikaliska en aning. Men så som Eurovision har utvecklats är det ju ocksåshowen som står i centrum.

Bidragen då? Som alla andra håller jag danska Emmelie de Forest som favorit i den hör deltävlingen. Både hon, låten och numret var riktigt bra. Dessutom var holländska Anouk (hon som sjön Nobodys wife på det glada 90-talet) bra och Moldaviens nummer var riktigt snyggt.
Bisarrast, förutom de montenegrinska astronauterna och inledningen på det ukrainska bidraget, var serbiska Moje 3:s hiskeliga Alice i Underlandet-kläder.

Programledaren Petra Mede på genrepet inför första semifinalen till Eurovision song contest i Malmö på måndagen.
Programledaren Petra Mede i spektakulär sjöjungfruklänning.

Andra intryck:

  • Petra Mede verkar fungera bra som programledare, även om jag tyckte att hon överartikulerade lite men det kan ju vara en repetitionsgrej. Den där Jean-Paul Gaultier-designade sjöjungfruklänningen är förresten helt fantastisk.
  • Tjuvnyp mot Norge är alltid kul.
  • Inledningsnumret med en repris på Loreen med barnkör som gör Euphoria är riktigt fint.
  • Mellanaktsnumret med dans till Kleerups musik var lite småtrist till halvvägs in när breakdansen började.
  • Sarah Dawn Finer är väldigt rolig.
  • Vykorten från de olika länderna är skittrista reklamfilmer. I år också.

WEB_INRIKESMoldaviens Aliona Moon.

 

Ut ur och in i fokus

Iceage 3

Foto: Ralph Bretzer

Lördagskvällen var en kontrasternas afton för undertecknad. Det inleddes med lite redigt Malmömangel med hardcore-bandet Hårda Tider och avslutades med lite Köpenhamns-dito när Iceage äntrade Babels scen. Däremellan This is Heads hypnotiska krautgrooves och Agnes Obels undersköna och ack så spröda sånger.

Iceage. Alltså. Om Iggy Pop och The Fall-sångaren Mark E Smith hade haft en son tillsammans och den sonen blivit dansk punkbandssångare så hade han låtit precis som Elias Bender Rønnenfelt i Iceage. Han går all in med punkrocktruligheten och inleder med att köra bort fotograferna från första första raden framför scenen.

Jag är inte säker på att jag egentligen tycker att de är bra men på något sätt gillar jag det ändå. Rønnenfelt kan vara den mest oartikulerade sångare jag någonsing hört. Han får den unge Joe Strummer (som i början av sin karriär hade tandhälsoskäl till sitt sluddrande) att verka tydlig. Inledningsvis är det dessutom väldigt ofukuserat när bandmedlemmarna envisas med att göra oljud på sina instrument mellan låtarna vilket gör det svårt att uttyda var en börjar och en annan slutar. Men så hänger Rønnenfelt av sig gitarren efter några låtar och då tar det sig avsevärt. Han får större frihet att leva ut på scenen samtidigt som fokuset blir skarpare.

Jag gillar det kaotiska, kompromisslösa och konfrontativa i bandets musik. Men samtidigt hade de mått bra av lite mer struktur.

Iceage 1

Iceage 5¨¨¨¨

En röst som fyller rummet

Agnes Obel 2

Foto: Ralph Bretzer

Det finns artister som passar för att spela i kyrkor och de som inte gör det. Den mäktiga akustiken med sin långa efterklang gör att instrumenten lätt grötar ihop sig till en svårurskiljbar massa. Danska pianisten, låtskriverskan och sångerskan Agnes Obel, som på lördagskvällen gjorde sin Sverigedebut, tillhör lyckligtvis den förstnämnda kategorin. Om det någonsin funnits en artist som känns som skapt för att spela i just den typen av rum så är det hon.

På skiva är hennes sånger oerhört vackra – inte minst personliga favoriten Riverside med sina inslag av amerikansk gotik – men ibland snudd på lite för försynta och  finstämnda. Om man inte lyssnar med hela sin uppmärksamhet är det lätt att man tappar den helt. I Johanneskyrkan på lördagskvällen fanns det ingen risk för det. Kyrkorummet fick rösten att växa ut och liksom omfamna oss lyssnare. Den musikaliska inramning smakfullt avskalad med Obels flygel i förgrunden, fint uppbackad av cello och violin.

Precis som med Fallulahs spelning på fredagskvällen – inga likheter i övrigt – går jag ut i Malmönatten med känslan att nu behöver jag inte se och höra mer ikväll. Jag är helt nöjd. Men precis som då vankades det mera. Men det skriver jag om imorgon.

 

Sinnesvidgande This is head

This is head 2

Foto: Ralph Bretzer

Efter att ha inlett lördagens aktiviteter med en rejäl skallrensning på Babel med Malmöhardcore-bandet Hårda Tider beger jag mig till Debaser för att se ett annat Malmöband som gör saker med ens skalle – de hajpade This is head. Och i det här fallet ska man verkligen tro på hajpen. Det finns goda skäl att folk faller som käglor för dem.

Det finns skäl, men inte är det att de skulle vara särskilt publikfriande. 90 procent av ljuset på scen kommer bakifrån och stundtals är det svårt att urskilja bandmedlemmarnas anletsdrag, något som känns uttänkt. Deras skivomslag och promobilder är inte heller särskilt avslöjande vad gäller människorna bakom musiken. Sången är djupt inbäddad i det instrumentala, som vilket annat instrument som helst och mellansnacken sparsmakade.

De känns helt enkelt inte som världens mest utåtriktade band. Nej, deras storhet står någon annanstans att finna.

Har ni sett filmen Himmel över Berlin? (Om inte – gör det.) I den finns en scen när Bruno Ganz ängel går omkring på en rockklubb där de då fortfarande tämligen obskyra Nick Cave & the Bad Seeds spelar medan publiken står stilla med avstånd mellan varandra, liksom förlorade i sina egna tankar. Hade Wim Wenders gjort den filmen idag hade This is head varit ett perfekt band för den scenen.

Visst går det att dansa till deras krautiga beats och det gör också några  där framme men för mig ligger deras storhet i det hypnotiska och sinnesvidgande draget. Plus att de skriver förbaskat minnesvärda låtar. Själv står jag och vaggar i min egen värld, liksom människorna i den där filmscenen.

 

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×