Jason Molina död

Så är ännu en hjälte borta. Vid 39 års ålder har Jason Molina, mannen bakom Songs: Ohia och Magnolia Electric Co, gått ur tiden. Molina blev 39 år gammal. Enligt nättidningen Chunklet är det Molinas långvariga alkoholmissbruk som till slut tog ut sin rätt.

Själv upptäckte jag Molinas musik under tidigt 00-tal. På den tiden kallade han sitt projekt Songs: Ohia och jag skulle recensera det smått fantastiska albumet ”Didn’t it rain”. Han var då ett respekterat namn inom americana-musiken, fullt i nivå med till exempel Wilco, och skivan gjorde mig inte besviken med sin varmt sorgsna americana.

Profilen höjdes ytterligare när han bildade bandet Magnolia Electric Co. Jag minns deras spelning 2005 på Accelerator-festivalen i Göteborg (de spelade även i Malmö samma sommar). Det var en musikaliskt lysande men tyvärr också lite profillös spelning. Plattan var däremot riktigt bra.

Sedan dess har bandet – och Molina själv – försvunnit lite ur fokus. Sista skivan med nytt studiomaterial kom 2009.

”What many of us were slow to find out is that Molina had a pretty significant drinking problem. This disease, which snuffed out his life, controlled Jason for most of the last decade” skriver Chunklet.

Oerhört stiligt band!

Skärmdumpar1

Ur Honey I’m home-sessions-videon till Wildewoman.

För några dagar sedan delade min kollega Matilda ett musikklipp på Facebook. Det var låten Wildewoman med New York-kvintetten Lucius – ett för mig helt okänt namn. Nu är jag hooked. Seriöst.

Deras hittills enda och självbetitlade ep har gått på repeat de senaste dygnen. Trots att den bara är fyra spår lång lyckas den ändå visa upp både bredd och en lika snygg som smart lek med influenser; från Go home som leker med countryns låtskrivande men inte dess uttryck till Turn it around med sina Lykke Li-vibbar. Här hörs ekon av såväl gamla vaggvisor som välskreddad 60-talspop och alt.folk. Fast modernt. Tydligen har New York Times beskrivit dem som det nya Feist och sämre vitsord kan man ju få. Och det är inte oförtjänt.

Jess Wolf och Holly Laessigs sammanflätade röster är naturligtvis i centrum men står inte ensamma för bandets tjusning. Killarna backar upp med smakfullt diskreta stämmor, avskalad percussion och gitarrer som är både skeva och småskitiga men ändå nedtonade. Framför allt gillar jag att det du ser är det du får. Det är inte en massa studiotricks och pålägg utan vi snackar om musiker som spelar tillsammans med de instrument som står till buds.

Sedan är det ju inte fel att det är ett oerhört stiligt band. Titta bara på klippet här. Från tjejernas retrosnygga spegelvända – notera örhängena och hårrosetter – outfits till killarna i sina vita skjortor med hängslen visar det upp fin stilsäkerhet. Låt vara att det vilar en viss (okej då, ganska mycket) hipstervarning över bandet. Men så kommer de å andra sidan från New York. Staden som uppfann hipstern. Eller åtminstone staden som hipstern uppfanns för.

Håkan, hästpojkar och gamla pudlar…

Lyssnar på Håkan Hellströms nya singel Det kommer aldrig va över för mig. Och visst är den fin. Men medan Håkan går omkring mot en fond av grafittin på Pannhuset vid Röda Sten i Göteborg fårjag hela tiden helt andra bilder i huvudet. Postpunkfrisyrer och pälskragar i ett vintrigt fjälllandskap. The Edges ringande gitarrer ekar i öronen. Eller är det Hurricane Gilberts?

Var går gränsen mellan plagiat och hommage? För jag förväntar mig halva tiden att Hellström ska byta språk och brista ut i ett All is quiet here on new years day. Ja, det låter stundtals ohemult likt U2 mästerliga New Years Day från 1983.

Men med det sagt går det inte att ta ifrån Hellströms hans förmåga att både med sin röst och sina ord förmedla känslan att det är på dödligt allvar; att han sliter hjärtat ur kroppen. Om än med barndomens favoritsinglar som hjälpmedel.

* * *

en_magisk_tanke_ltd-22692230-frntlPå tal om Håkan. Ända sedan hans genombrott har pop från Göteborg varit synonymt med vinglig sång, E-Street Band-eufori och texter på liv och död. Hästpojken, aktuellla med sitt tredje album – En magisk tanke (EMI), är inget undantag. När de debuterade med Caligula för en handfull år sedan var de fyllda av punkig dekadans; stundtals med något briljant på spåren men lika ofta på väg att påtänt cykla i diket.

Men det har hänt något sedan dess. Nu känns marken betydligt stabilare under deras fötter. Utan att på något sätt tappat sig själva hittar de ett dovare tonläge och tonträffen är bättre. Därmed inte sagt att de skulle blivit trygga och tråkiga.

Om du frågar mig är det en förändring som är helt och hållet av godo. Inte minst som de fått till en samling popsånger som andas både desperation och livsglädje precis som bra pop ska. 

Betyg: 4

* * *

bon-jovi-what-about-now-album-cover-1363035575I mina tonår, på det glada 80-talet, var det hårdrock som gällde för mig. Via en kort invänjningsfas med Europes Final Countdown, Van Halens 1984 och – inte minst – Bon Jovis Slippery when wet var det över till hårdare grejer och avstångdstagande från de där mjukishårdrocksakterna. Det var poliariserade tider och som tonåring var man ju en smula mer kategorisk, om man säger så… När det gäller Bon Jovi kunde jag dock inte helt släppa hitsen You give love a bad name och Living on a prayer. Dels var det ju bra låtar och dels fanns det den där New Jersey-känslan som bandet delar med Bruce Springsteen och som tonvis med hårspray och hårdrocksposer inte kunde dölja.

Sedan dess måste jag erkänna att bandet fullständigt försvunnit ur mitt liv. När de sedan skrev It’s my life tillsammans med Max Martin var det liksom nådastöten. Det var mer fabriksproducerad Britney Spears-pop än rock n roll, om man säger så. Så landar då ett nytt album, What about now (Def Jam/Universal), på mitt skrivbord och jag vey ärligt talat inte vad jag ska förvänta mig.

Pudelrocken från de tidiga åren är långt borta, ska det visa sig. Så också den fläskiga hitfabrikspopen.  I stället har det där draget av genuin heartland-rock som alltid funnits där i botten av deras musik fått blomma ut till fullo på bandets tolfte album. Tankarna går till Springsteen, till Mellancamp och Petty och det är ju trevligt. Tyvärr når de inte riktigt upp till kollegorna.

What about now är en sympatisk skiva, De är långt från hårdrocken men desto närmare hjärtat. Och det är naturligtvis helt rätt för ett band där alltid den lite hårdare sidan av musiken kändes en smula påklistrad. Men det är tuff konkurrens i genren och det vill liksom inte riktigt lyfta. Låtskrivandet är kompetent men lite tråkigt och Jon Bon Jovi är ju inte direkt den starkaste sångare New Jersey lyckats frambringa. What about now är tyvärr en skiva som bäst beskrivs av ordet oanmärkningsvärd – och det är ju inte så kul.

Betyg: 2

Veronica Mars!

Vid sidan av Buffy the Vampire Slayer är Veronica Mars min favorit-tv-serie. Ända sedan serien gick i graven efter sin tredje säsong har det snackats om att det eventuellt skulle göras en långfilm på den. Längtan blev inte mindre efter teasern för den fjärde säsong som aldrig blev av som finns med i dvd-boxen för sista säsongen. Den verkade mycket lovande. Veronica Mars hade gått ut high school och börjat på Quantico, FBI-skolan.

Det finns många skäl att älska tv-serien Veronica Mars. Vid sidan av starka karaktärer, bra skådespelare och välskrivet manus har den också en stark klassaspekt som höjer den över sin grundpremiss med en tonårig detektiv som löser mysterier på sitt high school. En fin far/dotter-relation och en fantastiskt cool, men ändå känslig, Kristen Bell i titelrollen gör den också till tv-guld.

Och nu, precis när man hade gett upp hoppet efter sex års väntan, kommer så glädjebeskedet: det kan bli en film trots allt. Seriens skapare Rob Thomas och Kristen Bell har dragit igång en Kickstarter-kampanj för att crowdfunda en film som om de lyckas dra in 2 miljoner dollar på 30 dagar börjar spelas in till sommaren för premiär första kvartalet nästa år. Det ser minst sagt bra ut. Efter ett dygn har filmen fler än 40 000 backers som lovat 2,5 miljoner dollar.

Vad var det de sjöng, Dandy Warhols, i seriens ledmotiv: We used to be friend, a long time ago, but I haven’t thought of you much, lately at all. Så är det. Men jag är redo att återuppta vänskapen! Längtar redan!

Btw. Kolla in det roliga klippet på Kickstarter-sidan…

* * *

Uppdatering 2013 03 17. Det tog tolv timmar för Thomas, Bell och company att nå målet på 2 miljoner dollar och vid halv sex-tiden på lördagskvällen, fyra dygn in på den 30 dagar långa kampanjen, var man uppe i 3,5 miljoner.

Här finns en intressant artikel om de möjliga konsekvenserna av Veronica Mars Kickstarter-succé för framtida filmprojekt. Inte minst möjligheten för andra nedlagda tv-serier att få ett vettigt slut.

Lamb of God-sångaren friad

Randy Blythe, sångare i det amerikanska heavy metal-bandet Lamb of God har stått åtalad för dråp efter att ha knuffat ned ett fan från scenen under en konsert i Prag. Offret ska ha avlidit av skadorna en månad efter händelsen.

På tisdagen kom beskedet via sajten Blabbermouth som refererar till tjeckiska tidningar: Blythe frias.

”[He] was a fan of my band. I had no wish to harm him. He was just a boy and I wish he was still here” har Blythe sagt i samband med rättegången.
”I have searched for an answer to this situation. The only one I can find is that it was a tragic, horrible accident.”

Rysliga Amanda

Kopia av amandaMobilfoto: Ralph Bretzer

Det mysrysiga spöklika och olycksbådande inslaget på Amanda Jenssens senaste platta, med det passande namnet Hymns for the haunted, lämpar ju sig alldeles ypperligt för att gå bananas med scendekoren.  Och det är precis vad hon gör på sin nu pågående turné; en turné som nu på fredag når Halmstads Teater och nästa fredag KB i Malmö. Jag passade på att tjuvstarta lite med att hoppa över Melodifestivalen och i stället se Jenssen på Pustervik i Göteborg i helgen.

amanda1Det är inget snack om att hon tar vara på temat. Längst bak hänger runda lampor draperade i vita tygstycken som påminner om klassiska Laban-spöken. I mitten på scenen något slags Carny-inspirerad totempåle komplett med ouija-bräde och dödskalle. Och så Amanda själv då som manifestierar sig på scen i en svart kreation som kröns av en huvudbonad som hade fått Lady Gaga att nicka gillande. Givetvis inleder hon med Ghost.

Så värst läskigt blir det nu inte. Snarare väldigt trevligt. Det är mer Familjen Addams än Exorcisten om man säger så. Och inget fel med det. Publiken är hyfsat stor (500 pers ungefär i en lokal som tar 750) och uppenbart uppskattande även om de inte vill släppa loss riktigt med dansen förrän i de riktiga stänkarna; Amarulla Tree, Happy Land och Dry my soul. Det är lite synd för både Jenssen och hennes sköna band är i toppform.

amanda2Att publiken – med en för mig oväntat hög medelålder – inte är så dansant förtar inte att det är en bra spelning. Amanda Jenssens röst går ju som bekant inte av för hackor. Den där lille hesheten som är hennes vokala signum kontrasterar fint mot dynamiken i hennes röst och mellansnacken är både personliga, roliga, charmiga och känns spontana.

När jag recenserade Hymns for the haunted skrev jag att hennes formkurva pekar uppåt. Vart och ett av hennes album har varit bättre än det föregående. Det samma kan sägas om henne som scenartist. Det enda jag egentligen saknar är att hon fyller de där snygga låtarna och lika snygga arrangemangen med lite mer svärta; att tyngdpunkten förflyttas något från mys till rys. Då har Jenssen få, om ens några, övermän i sin genre. Framförallt inte på våra breddgrader.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×