Nick Cave i god form

Nick Cave har alltid varit en mästare på det mässande gammeltestamentliga mörkret men där de tidiga plattorna, både med Birthday Party och Bad Seeds, var vulkanutbrott av smärta och svavel har hans hantverk med åren förfinats.

Han kan i en sång som den olycksbådande Water’s edge låta katastrofen vara något som stannar bakom hörnet; antydd men aldrig uttalad. Cave lämnar stora glipor i texterna för lyssnaren att själv fylla i. Och resultatet blir mycket starkare för det.

Push-The-Sky-Away-PACKSHOT1-768x768

Musikaliskt är Push the sky away (Bad Seeds Ltd/Playground) en lågmäld skiva. Till skillnad från på Grinderman-plattorna och senaste Bad Seeds-skivan Dig, Lazarus, Dig lämnar Cave rockstöket därhän. Istället målar bandet stämningar och bygger diskret suggestiva rytmer med perfekt känsla för texten. Om rockmusik kan vara litterär så är det här ett mycket bra exempel på det. Där sällar sig Cave utan att skämmas för sig till artister som Bob Dylan och Patti Smith.

Push the sky away är det bästa jag hört från Nick Cave på mycket länge. Den står sig väl bredvid favoriter från förr som The good son och Let love in. Och det säger ganska mycket.

Betyg: 4

* * *

Nick Cave må ha rykte om sig som en dysterkvist av guds nåde och det är väl inte helt oförtjänt med tanke på hans tungsinta teman. Men karln har humor också. Minns The weeping song,  duetten med dåvarande Bad Seeds-gitarristen Blixa Bargeld från albumet The good son, med den obetalbart självironiska textraden ”This is the weeping song – a song in which to weep” och den lika obetalbara videon.

Ännu mer komisk var han när han uppträdde på Lollipop-festivalen på Lida fritidsområde utanför Stockholm i mitten av 90-talet. Murder Ballads-plattan var en riktig storsäljare – förmodligen den mest kommersiellt framgångsrika under hans karriär – och duetten med Kylie Minogue,  Where the wild roses growen brottarhit.

Minugue, som i och med den fick ett rejält uppsving i sin då tämligen insomnade karriär, var naturligtvis inte med på scen och i stället axlade Blixa Bargeld, med textbladet i handen, återigen rollen som duettpartner när wild roses skulle framföras.  Bargeld var inte den enda som hade svårt att hålla sig allvarlig, om man säger så.

Här finns ett klipp där Bargeld och Cave gör låten tillsammans från en tysk festival vid samma tid.

 

Stjäl det du behöver

Varje gång jag hör titelspåret på, tillika första singeln från, Maria Erikssons Stjäl det du behöver blir jag bara mer förtjust i den. En elegant komposition med bra text och i ett utsökt arrangemang. Man kan bli knäsvag för mindre.

The Concretes ligger på is men under tiden har vi kunnat trösta oss med exsångerskan Victoria Bergsmans Taken by Trees. Nu gör gitarristen Maria Erikssons dessutom sin första soloskiva på svenska. Och det gör hon med pop av ädlaste märke.

Här finns en känslighet i uttrycket som dock aldrig blir vek eller ber om ursäkt för sig. Hon har ett starkt personligt avtryck både som låtskrivare, sångerska och gitarrist som får henne att stå ut i musikfloden. I sina bästa stunder är det faktiskt snudd på magiskt.

Betyg: 4

Fotnot: Förutom fyra album med The Concretes har Maria Eriksson släppt två skivor med gruppen Heikki som hon har tillsammans med Jari Happalainen och en engelskspåkig soloskiva under namnet Santa Maria.

* * *

DANREEDKommer ni ihåg Dan Reed Network?  Det fanns en tid när Dan Reed var superhet och Tiger in a dress ägde världen. Sedan rakade han av sig håret och gjorde ett oinspirerat förbandsgig tinför en ointresserad publik som bara väntade på Rolling Stones. Det var på Eriksberg 1990 och redan då kändes det som att allt var över.

Idag har Reed rakat av även den funkrock som gjorde honom känd och han framstår mest som en andrarangens John Cougar Mellencamp med lite för mycket Bryan Adams i sig. Nya plattan, Signal fine, är inte direkt dålig men väldigt tråkig och otidsenlig.

Betyg: 2

* * *

Hur var det nu den gick, Tiger in a dress? Kollar på videon och slås av två saker: att tidens tand inte varit nådig med funkrocksoundet från det sena 80-talet och att det ändå är slående hur mycket mer levande det låter än den musik Reed gör idag.

Slås förresten av en sak till:
Om man skulle slå ihop Mötley Crüe och Red Hot Chilipeppers till ett band skulle det låta ungefär såhär.

Min nya idol…


Ibland måste man går över ån efter vatten. Medan Nashville producerat ännu en räcka blonda prefabricerade popcountry-starlets som med autotunad stämmor försöker förutse vad listorna förväntar sig så har the real deal fått mogna till sig på annat håll. Lindi Ortega må för tillfället residera i countryns huvudstad men det var på hemstaden Torontos scener hon utvecklade sina avsevärda talanger. 

T&C layoutHon är vad man för 20 år sedan, före Johnny Cashs comeback och alternativcountryns kommersiella genombrott skulle kallat “too country for country”. Kanske är det därför hon på hemmaplan, vid sidan av epitetet Torontos bäst bevarade hemlighet också dragit på sig smeknamnet ”Indie Lindi”.

Debutalbumet Little red boots (de röda cowboystövlarna är tillsammans med det korpsvarta håret något av hennes visuella signum) från 2011 visade upp en alldeles fantastisk röst, en skarp låtskrivartalang och, inte minst, en stilsäkerhet som för tankarna till intromontaget på tv-serien True Blood. Arrangermangen var retro men ändå med en underström av samtid. Kolla bara på den snygga (och inte så lite olycksbådande) videon till Black fly så förstår ni vad jag menar. Det och den skönt kaxiga attityden gjorde plattan minnesvärd.

colourphoto3Allt det bär hon med sig till nya Cigarettes & Truckstops (Last Gang Records/Border) men kombinerar det med en produktion som låter dyrare och, paradoxalt nog, mer uråldrig. Det kanske är skapat med digitalt studiotrixande, vad vet jag, men känslan är att hon klivit in i en uråldrig studio med stampat jordgolv, rullband, bandekon och fjäderreverb. Det är smattrande virveltrumma, ståbas och den amerikanska söderns hela känsla för dramatik.

Trots det är det inte musikarkeologi det handlar om. Dolly, Loretta och Tammy må finnas där i bakgrunden men här finns en tuffare attityd som definitivt är samtida. Tankarna går till min personliga favorit Amy La Vere och, i mer distanserade stunder som i låten “High”, till en lantlig Lana Del Rey utan hiphopinfluenser.

En sak är säker: jag har fått en ny idol. Och att Cigarettes & Truckstops får högsta betyg: 5 pantrar.

Step back in time…

Seattle Montage 2-001

Sitter och bläddrar i albumet från det halvår jag spenderade i Seattle kring millenieskiftet. Vid den tiden var det tämligen ont om spelställen på hemmaplan och den illegala nedladdningen hade ännu inte tvingat ut artisterna på vägarna på samma sätt som idag. I USA var situationen annorlunda. Varje krog med självaktning hade en scen och på den stod akter som körde sitt eget material. Inga trista coverband där och de många spelställena såg till att unga band hade en möjlighet att skaffa sig rutin och scenvana vilket avspeglade sig i kvaliteten.

Mary Lydia Ryan
My back pages…

För en musikintresserad svensk öppnade sig ett veritabelt smörgåsbord av möjligheter och jag gjorde mitt bästa för att fånga så många som möjligt av dem. Till min förvåning upptäckte jag också hur högt i kurs svensk musik stod. Inte minst band som Nomads och Union Carbide Productions (ur vilka Soundtrack of our lives fötts några år tidigare) hade skapat sig ett gediget rykte genom sina nordamerikaturnéer.

När vi reste dit på hösten 99 visste jag inte mycket om staden förutom att Jimi Hendrix och grungen kom därifrån och att det var hemstaden för Boeing, Microsoft och ett väldigt uselt klimat. Ett rykte hade nått mina öron om att det regnat 90 dagar i sträck den sommaren. När vi anlände i mitten av september rådde det dock högsommarvärme och grungen var sedan länge utdöd i staden som sett Mother Love Bone, Mudhoney och Soundgarden födas och Nirvana (som ju inte kom från Seattle ursprungligen utan från Aberdeen ute vid Stilla Havskusten) slå igenom och förändra världen.

Tiger Zane (till höger) och Alicia Dara på Sit & Spin i januari 2000.
Tiger Zane (till höger) och Alicia Dara på Sit & Spin i januari 2000.

Vad jag däremot hittade var en lång rad väldigt begåvade kvinnliga singer-songwriters. Jag såg artister som Tiger Zane, Mary Lydia Ryan och Holly Figueroa så ofta jag kunde på spelställen som Sit & Spin (en fantastisk blandning mellan tvättomat och rockklubb), Tractor Tavern (hemmascen för alt.countrybibeln No Depression) och OK Hotel (där Nirvana nästan tio år tidigare för första gången spelade Smells like Teen Spirit live).

När jag sitter där med albumet och kollar på bilder, tidningsklipp och konsertbiljetter kommer nostalgin så smått krypande. Surfar runt och upptäcker att OK Hotel inte finns längre. Som mycket annat gick klubben i graven efter att lokalen förstörts i den stora jordbävningen 2001. Inte heller Sit & Spin finns längre kvar. Kollar istället upp artisterna som jag brukade se då och upptäcker till min glädje att de flesta av dem är still going strong.

* * *

Jodå, lite grungenostalgi blev det ändå i Seattle… Jag fick ju se Kim Thayill från Soundgarden och Krist Novoselic backa upp gamle punklegendaren Jello Biafra från Dead Kennedys i trots mot utegångsförbudet i samband med protesterna mot WTO-mötet, en spelning som finns förevigad på skivan Live from the battle in Seattle. Och det kvällen efter att jag träffat Artis the Spoonman, den skedspelande Seattle-profilen som inspirerade Soundgarden till låten Spoonman. Jodå, det är han som spelar sked i videon.

* * *

Seattle2

 Willow på en flyer som kom i min hand 1999. Till höger: Willow & the Embers idag. Bilden är lånad från hennes hemsida.

En av de där bilderna i albumet föreställer en liten smal tjej med mössa på och en till synes gigantisk gitarr. Det är inte min egen bild utan ett vykort – eller ska man kalla det en flyer? – som delades ut på hennes spelningar. När hon sjöng fanns det dock inget litet med tjejen som bara gick vid sitt förnamn: Willow. Hon hade den där typen av röst som är samtidigt nedtonad, karismatisk och intensivt närvarande. Jag minns att hon sålde sin första cd på spelningarna. Det var en demoartad liveinspelad historia men jag ångrar att jag inte köpte den trots att jag säkert såg henne spela fyra eller fem gånger de där månaderna jag var i Seattle.

Willow
Willow idag, bilden från hennes hemsida.

Söker på henne namn på Spotify och hittar efter lite ansträngning faktiskt ett par album – Willow är tydligen ett förvånansvärt vanligt namn. Det senaste av dem, Radio Sky, kom förra året och är en pärla. Inte minst titelspåret är ett litet mästerverk som måste höras av alla som gillar dramatiskt laddad americana. Här finns inget demoartat utan det är både välskrivet och välproducerat och hennes kompband The Embers gör ett riktigt snyggt jobb med att skapa rätt stämning bakom rösten som bara blivit bättre med åren.

Att sedan hennes egen familjehistoria som dotter till en ofta omkringflyttande predikant läser som en klassisk amerikansk country noir-berättelse gör inte saken sämre. Turnén som följde på albumet Radio Sky döptes just till Daughter of a preacher man och följde i faderns fotspår. Bandet spelade på de platser han predikade och turnén filmades för vad som ska bli en crowdfundad dokumentärfilm och jag är riktigt sugen på att se den när den väl kommer ut.

Det finns en del artister som när man höra dem får en att undra varför de aldrig slagit igenom på riktigt när så många andra, betydligt blekare, gjort det. Willow är en sådan artist.


 

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×