Skevt och stämningsfullt

Christine Owman

Christine Owman på Malmöfestivalen. Foto: Ralph Bretzer

Spelningen på Malmöfestivalen i somras var ett haveri. Fel scen, fel tid på dygnet, knappt någon publik och strömmen som gick halvvägs in i konserten för att aldrig komma tillbaka. Christine Owmans skivor visar dock att hon är värd något mycket bättre. Så börjar också meritförteckningen se riktigt imponerande ut: där trängs teatermusik för uppsättningar i såväl New York som här hemma med förbandsspelningar till självaste Robert Plant.

På skiva imponerar inte minst hennes skönr skeva och stämningsfyllda arrangemang som i sina bästa stunder för tankarna till Tom Waits sätt att labororera med udda ljud och instrumenteringar. Den riktiga höjdpunkten på “Little beast”, hennes trejde album, kommer tidigt. Redan som andra låt vaggar “One of the folks” fram, ett av två spår där gamle Screeming Trees-hjälten Mark Lannegans mörka stämma gör Owman sällskap. Det långsamma men skoningslösa groovet i kombination med en stämning så tung att den går att ta på skickar tankarna till en ultrarapid-version av en arbetssång för kedjefångar när förra seklet var ung.

Skivan är som bäst i sina mest rytmiska stunder. Ibland har hon annars en tendens att flyta iväg och bli för svävande. Jag kan också tycka att det hade gjort skivan gott med en större variation i tempo. Men det råder ingen tvekan om att hon bjuder på spännande lyssning.

Betyg: 3

Star Wars och personer av ointresse

Det blir J. J. Abrams, mannen bakom Lost och de två senaste Star Trek-filmerna, som regisserar den sjunde Star Wars-filmen. Om det kan man läsa i denna Guardian-artikel som kom ut alldeles nyss. Samtidigt rullar tv-serien Person of interest, där Abrams är en av hjärnorna bakom, som bäst på sin andra säsong i USA.

Serien som fått mycket bra kritik på hemmaplan har nyss börjat visas på femman (första säsongens tredje avsnitt gick igår kväll). Den goda kritiken finner jag svårbegriplig. Själva grundpremissen är närmast löjlig: en gigantisk dator tuggar igenom en hårresande mängd data från alla e-mail, telefonsamtal och övervakningskameror och spottar ur sig inte bara det den ska, det vill säga planerade terrordåd, utan även en lista på personer som kommer bli inblandade på ena eller andra sättet i våldsbrott.

Mannen bakom maskinen, den mystiske miljardären (så klart) Mr Finch, anlitar den neddekade före detta CIA-agenten (så klart) John Reese för att se till att inte fel personer skadas och rätt personer blir det. Ett superhjälte-upplägg med andra ord, även om superkrafterna finns hos en maskin och inte i en hjälte.

Datorn kan alltså förutse framtiden men inte i detalj utan bara vem som kommer att finnas i centrum som offer eller gärningsman. Det är svårköpt, inte minst som serien gestaltas som ett kriminaldrama och inte som science fiction. Visst gör man sitt bästa för att få fram klassiskt skitiga storstadsmiljöer och känslan av övervakningssamhällets paranoia men utan att nå ända fram. Just det paranoida borde skruvats upp åtskilliga steg till. Liksom de etiska problemen med övervakningssamhället.

Än värre är det med skådespeleriet från de båda huvudrollsinnehavarna. Jim Caviezel (Jesus i The last temptation of christ) som John Reese  är stelare än Mr Finchs stelopererade ben och Michael Emerson (Benjamin i Lost) som Finch är inte mycket roligare han. Snarare än persons of interest är de personer av ointresse. Mycket bistra ansiktsuttryck och sönderskjutna knäskålar blir det.

* * *

En reflektion: varför måste någon som har skottsäker väst på sig alltid slita upp skjortan efter att ha blivit skjuten för att titta på kulorna?

* * *

För ett betydligt bättre drama med övervakningskameror i centrum se den skotska filmen Red Road från 2006 istället. Där är det skitiga storstadsbilder och paranoia på riktigt.

Håller fanan högt

Som få av överlevarna från den första kaliforniska punkvågen har Bad Religion lyckats med konststycket att inte bara hålla sig kvar utan även åldras med både värdighet och bibehållen intellektuell skärpa. Jämför gärna med nästan jämnåriga kollegorna i NoFX (Fat Mike är tre år yngre än Greg Graffin). Värdighet var knappast ett ord som dök upp i tankarna när NoFX stod på scen på Siesta!-festivalen, om man säger så…

Sedan gitarristen Brett Gurewitz återkomst till Bad Religion 2001 har Bad Religion klivit in i en andra guldålder med en serie starka – ibland urstarka – album. True north, deras sextonde album, är på intet sätt något undantag. 16 bra låtar med det klassiska Bad Religion-soundet, lika melodiöst som frenetiskt utan att för den sakens skull snegla mot poppunken.

Med det uttalade målet att återknyta till klassiker som Suffer och No control från slutet av 80-talet har de dragit ned på låtlängden för att få, som de säger, mer koncentrerade utbrott av melodi och tankar. Någonstans under årens lopp har dock en del av explosiviteten mattats; i vreden har ett drag av sorg över sakernas tillstånd smugigt sig in. Titlar som Robin Hood in Rreverse och Dept. of False Hope är signifikativa.

Det är på gott och ont. “True north” är inte lika omedelbar som nämnda album. På No Control kunde bandet utan att blinka kasta ur sig en komplett låt på 50 sekunder som sa lika mycket som andra behövde tre minuter på sig att förmedla. På en låt som Change of Ideas (57 sekunder) blir lyssnaren inkastad rakt in i handlingen, så att säga. Några snabba stamp på baskaggen som inräkning, sedan föll allt – sång bas och två gittarer – in samtidigt på ettan. Inget intro utan direkt till det viktiga.

No Control kom ut 1989, samma år som jag fyllde 18, och jag som då mest lyssnade på hårdrock och bluesrock blev helt golvad. Riktigt så direkta förmår inte Bad Religion av 2013 års modell vara. Samtidigt är True North en alldeles utmärkt skiva i sin egen rätt och kanske är det jag som har en alldeles för nostalgisk bild av de skivor som fick mig att upptäcka dem. I min recension i dagens tidning står det tre pantrar i betyg. Om jag inte hade haft de sena 80- och tidiga 90-talsplattorna att jämföra med hade det betyget mycket sannolikt varit ett snäpp högre.

 * * *

Bara för den sakens skull tar vi en favorit från förr. Atomic garden från 1992 års Generator.

* * *

Först hyllad, sedan hånad, sedan… Veckans viktigaste (obs: ironi) nyhetsdrama får ännu en vändning. I en artikel på sajten Slate rycker musikern Mike Doughty ut till Beyonces försvar: som proffs ser han att Beyonce visst sjöng live när hon framförde USA:s notoriskt svårsjungna nationalsång i samband med att Obama svor presidenteden för andra gången.

Som amatör är jag böjd att hålla med honom. Nog tusan ser det ut som att hon sjunger live, Och om hon inte gör det måste hon utan tvekan vara världens bästa läppsynkare. Och nog hade de låga tonerna i inledningen låtit betydligt starkare om de de facto varit inspelade i en studio.

Bra tanke han, Doughty,har förresten om ett Nobel-pris i mim. Det skulle bädda för intressanta ”tal” på Nobelfesten.

Nashville

Robert Altman gjorde en riktigt bra rulle i mitten av 70-talet som genom ett antal sammanflätade historier gestaltade countrymusikens huvudstad. De finns dock de som likt musikern och låtskrivaren JD Souther (som bland mycket annat på en lång och distingerad meritförteckning kan lista Eagles-hiten Heartache tonight)  i en Rolling Stone-intervju för några månader sedan menar att den ger en stereotyp hillbilly-bild av en vad som i verkligheten är en kosmopolitisk storstad.

Passande då att Souther återfinns i rollistan för en av av förra höstens stora tv-succér på andra sidan Atlanten som delar både namn och ämne med Altmans Nashville. Serien har redan plockat hem Critics Choice-priset för ”most exciting new show” och ett par Golden Globe-nomineringar för bästa kvinnliga skådespelerska i en huvudroll respektive biroll.

Huvudrollen som den medelålders countrystjärnan Rayna Jaymes spelas av Connie Britton som vi känner igen från Spin City, Friday Night Lights och Vita Huset. Hennes senaste platta säljer dåligt och den nya regimen på hennes skivbolag, ett bolag vars framgång hon en gång var en stor del i att skapa, är allt annat än nöjda. Hon utmanas underifrån av unga blonda och allt annat än sympatiska popcountryfenomenet Juliette Barnes, spelad av Hayden Panettiere som blev känd som cheerleadern Claire i serien Heroes.

Serien ger, åtminstone i sina första två avsnitt, en intressant bild av musikbranchen där konstanterna inte egentligen är stjärnorna vars bana går upp och ned utan snarare spelarna under ytan; låtskrivarna och musikerna som står bakom dem. Jag ler för mig själv när producenten efter en inspelning med Juliette Barnes suckar trött ”Thank god for autotune” och drar mig till minnes ett citat ur folkmusiksärlingen Todd Sniders låt Nashville:

But there’s nothing wrong with Nashville
There ain’t nothing wrong with pickin’ out in the sticks
There isn’t nothing wrong with rolling in the cashville
There isn’t nothing wrong that we can’t fix in the mix 

Bobby Bare Jr är inne på samma spår i Visit me in Music City:

You don’t even have to sing on key
Producers with computers
can fix it all in Nashville, Tennessee

Men det är inte bara det övre skiktet på Music Row som skildras i tv-serien. På klassiska haket Bluebird Café (jodå, det finns i verkligheten och är något av en institution) samlas musikens nutid, framtid och undervegetation. Redan i första avsnittet avslöjas att det i servitrisen på haket bor en talang som upptäcks av Southers karaktär Watty White. Återigen kommer jag att tänka på Bare Jr:s bild av staden:

The hills are filled with naked hee-haw honeys
Who all sing along in perfect harmony
The world’s greatest living guitar pickers
Can deliver you a pizza or sell you weed

Staden är full av talanger men det är inte alltid man hittar dem där man förväntar sig. Och det är inte heller alltid de största talangerna och den bästa musiken som återfinns i toppen av listorna.

Berömet serien fått av en nästan enig kritikerkår i USA (Metacritic har den på 84 procent och inte en enda negativ recension är listad) är välförtjänt. Serien som skapats av Callie Khoury, manusförfattaren bakom Thelma & Louise, ger en bild av människorna, musikbranchen och politiken i Nashville som känns trovärdig. Skådespeleriet är utmärkt, inte minst från Britton och Panettiere. För den sistnämnda är det något av en comeback. Hon har legat lågt sedan Heroes gick i mål. Det är ett klokt drag. Hade hon bara fortsatt och mata på med nya roller hade risken varit att hon förblivit den där cheerleadern som räddar världen i folks medvetande lite som Sarah Michelle Gellar inte kommer att kunna skaka av sig Buffy i första taget, trots att ett decennium gått sedan den serien slutade.

Hennes roll är som sagt synnerligen osympatisk men vi har redan sett flera tecken på att den bilden kommer att nyanseras. I bakgrunden finns en metamfetamin-missbrukande mamma med förmågan att få den hårda fasaden att spricka.

Det är på inte nödvändigt att gilla country för att uppskatta serien men jag tror att det hjälper om man inte direkt kräks på genren. Det är mycket musik och både Britton och Panettiere visar sig vara riktigt duktiga sångerskor men den bästa av dem alla är Clare Bowen som den begåvade servitrisen. Det enda negativa så här långt är att det finns en viss risk att serien som redan visar upp tre triangeldramer ska falla ned i såpa-träsket med tiden. Men än så länge ser det mycket lovandet ut.

Fotnot: Serien sänds måndagar klockan 20:00 på TV3.

Egensinnig finsk americana

Jag måste erkänna en viss okunskap om finsk pop och rockmusik, med undantag för klassiska popbandet 22 Pistepirkko vars album ”Bare bone nest” gick het på min stereo i slutet av 80- och början av 90-talet. När Them Bird Things dyker upp på mitt bord för recension är de med andra ord en helt ny bekantskap.

Pachyderm nightmares (Playground), deras första album och första utan de två amerikanska låtskrivare som tidigare funnits med i bilden, får mig dock på fall frön första stund. En del band har ett helt eget avtryck. Finska Them Bird Things är ett sådant band.

De enskilda beståndsdelarna i musiken är inga märkvärdigheter, de kommer rakt ur den amerikanska folk- och bluestraditionen. Det är sättet att foga dem samman som är djupt personligt. Även i mer konventionella låtar som bluesiga ”I know who killed Robert Johnson” eller “Bible & a Buick”, vilken hade kunnat komma från John Cougar Mellancamps penna, sätter de en prägel på materialet som är helt deras egen.

Jag fångas av den mörka melankolin och av den hypnotiska kvaliteten i Salla Days nasala men ändå vackra stämma. Stundtals kommer jag att tänka på Buffy Sainte-Maries glansdagar i början på 70-talet. Hon hade samma förmåga att ta folkmusiktraditionen och göra något eget – och inte sällan olycksbådande – av den.

Bästa spår: Cumberland Head Ferry Blues

Betyg: 4

P3 Guld och Bowie…

Väldigt kul och välförtjänt att Linnea Henriksson plockade hem priset för årets artist. Hon har haft ett riktigt bra år med album som sålt guld och singel som passerat platina-nivån. Men mest minns jag de fina spelningarna under sommaren och hösten (1, 2 och 3). Idag lyssnar jag på Till mina älskade och älskare på repeat.

Synd bara att galan inte sändes live och att både Live Nation och P3 själva sabbade spänningen genom att lägga ut vinnarna på twitter en halvtimma i förväg. Det var väl sådär bright…

Och vad sysslade ljussättarna med? Kändes som att de inte hade någon som helst koll på var folk skulle befinna sig på scenen. Ibland ljus på artisterna men mer ofta inte.

Kent – årets grupp? Det känns ju sådär fräscht. Det priset borde vara gjutet för First Aid Kit som hade ett helt fantastiskt 2012 krönt av den enorma Way out West-spelningen i augusti. Kent? Tja, de gjorde väl bra ifrån sig men i jämförelse… Och Maskinen som årets liveakt? Timbuktu och Damn! skulle haft det priset.

Bäst scenframträdandet stod Gnucci för. First Aid Kits rap-version av Dylans Subterranean Homesick Blues gick inte av för hackor den heller. Men att det skulle vara världens första rap-låt… Nej, det köper jag inte. Evert Taube rappade på Kinesiska Muren (eller Muren och böckerna som den också är känd som) redan 1960 och det finns en massa talking blues som är betydligt äldre än så.

* * *

Att kalla det en chock är ingen överdrift när en ny singel från David Bowie dök upp helt utan förvarning på hans 66-årsdag för en dryg vecka sedan. Inte minst som den visade sig vara väldigt, väldigt bra.

Where are we now? må vara inspelad i New York men det är en annan metropol som dyker upp i tankarna och det inte bara för att en referens till Potsdamer Platz finns redan i första textraden. I producentstolen sitter Tony Visconte som rattade Bowies klassiska Berlin-trilogi och det här är definitivt en fortsättning på den. Blicken är fäst i backspegeln; mot åren han spenderade i den då delade staden.

Kompositören Philip Glass, som gjort symfoniska stycken av Bowies Berlin-plattor, sa en gång att Bowie gjorde “ganska komplex musik förklädd till enkla stycken” och det gäller även här. Den melankoliska och vackra “Where are we now?” har både direkthet och en känsla av att här finns mer att upptäcka. Jag lyssnar på den om och om igen utan att tröttna. Det bådar mycket gott för fullängdarens som sägs vara på gång i mars.

En förhoppning…

Av outgrundliga skäl inte nominerad i kategorin årets låt… Men årets grupp blir de om jag får som jag vill.

Hej Bloggen!

Jag är ledsen att jag försummat dig hittills i år men nu är mitt förlängda jullov över. Ikväll är det P3 Guldgala och jag sitter klistrad framför tv:n. Här kommer min egen lilla förhoppning om hur det ska gå. Märk väl att det är just det: en förhoppning. Det är ingen gissning om hur jag TROR att det ska gå utan hur jag VILL att det ska bli:

Årets metal: Efter en fin tredjeplatta och den blytunga avslutningen på årets Malmöfestival måste mitt val falla på Hisingens stoltheter: Graveyard. I år igen…

Årets dans: Bryr mig inte det allra minsta.

Årets pop: Hawaii har inspirerat till en hel del gräslig musik genom åren. Men Victoria Bergsman tog med sig solen och gitarrglidningarna och gjorde något riktigt fint av dem. Taken by trees  får priset av de nominerade om jag får välja.

Årets hiphop/soul: 2011 var det kanske starkaste svenska hiphop-året någonsin. 2012 har inte varit lika starkt, naturligtvis, men Labyrint fortsatte leverera både som grupp med EP:n ”Broder” och Akis solosinglar.

Årets låt: I min värld gjorde Alina Devecerski årets låt med ”Flytta på dig” i hård konkurrens av Silversystrars ”Doft av talk” och First Aid Kits ”The lion’s roar”. Ingen av dem är nominerad. Därför får det bli Icona Pops ”I love it”.

Guldmicken (årets liveaartist): Redan när konstellationen Timbuktu och Damn! dök upp för sisådär en tio år sedan var de en helt fantastisk liveakt; kanske landets bästa. Sommarens turné visade att de bara växt sedan dess.

Årets nykomling: Tuff kategori med flera värdiga vinnare. Alina Devecerski, Linnea Henriksson eller Icona Pop? Mitt val faller på Alina Devecerski eftersom Linnea ju faktiskt släppt en platta tidigare (med bandet Prylf) och Icona Pops platta inte håller lika jämn kvalitet som Devecerskis.

Årets artist: …så får Linnea Henriksson bli årets artist istället.

Årets grupp: 2010 såg jag First Aid Kit spela framför ett 50-tal personer på Siestafestivalens minsta scen. I somras såg de till att det var tomt på alla andra scener när de fyllde upp lika bra framför Way out wests största scen som Kanye West gjorde året innan. Systrarna Söderberg har verkligen tagit steget till the big time. Risken är väl att folket här röstar på Swedish House Mafia men i min värld är det enda rimliga att First Aid Kit får priset.

* * *

För övrigt anser jag att Neneh Cherry borde både nomineras och prisas men ingen av kategorierna känns klockren. Varför finns det ingen Årets album? I den kategorin vore hon klockren med skivan The Cherry Thing, årets utan tvekan mest spännande svenska skiva.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×