Periferin rör sig mot mitten

Ett nervigt riff framhamrat på en distad synth.
Efter några vändor kommer elektroniska handklapp in och markerar takten.

”Fortsätt på nu, aldrig stanna, våga känna hjärtat banka, släpp allting det ordnar sig, gå din egen väg”

Fraserna är korta; rösten hetsig, på gränsen till andfådd, och låter yngre än sångerskans 29 år. Den andas den där tonårskänslan där kaxighet möter en total symbios med nuet.

Jag lyssnar på titelspåret på Alina Devecerskis nya och rättmätigt hyllade debutplatta Maraton. Vi snackar modern elektronisk dansmusik med siktet inställt på toplistorna. Sommarens stora hit Flytta på dej gick ju inte att missa. Det var en ångvält till låt som körde över allt motstånd. När jag sitter i bilen med sönerna 4,5 respektive snart nio år gamla är det en klockren allsångsfavorit för oss alla.

Ändå får låten Maraton, och i viss mån även Flytta på dej, mig att tänka på något som när det kom låg väldigt långt från popens mittfåra: de amerikanska punk- och electro-pionjärerna Suicide; ett band som förutom att (förmodligen) vara först med att använda benämningen punk också banade vägen för mycket av den lite hårdare elektroniska musik som skulle komma.

Framförallt tänker jag på låten Ghostrider från 1977. Inte så att det är samma riff och melodi men den där nerviga känslan i en minimalistisk elektronisk grund känns igen och står som en illustration över hur det som är banbrytande, provokativt och extremt med tiden förflyttar sig in mot det musikaliska allmängodset; hur det som är perifert rör sig in mot mitten.

Att periferin rör sig mot mitten finns det annars gott om exempel på i kulturhistorien. I 1860-talets Paris var det Paris-salongen som skapade och krossade konstnärers karriärer. En stämpel R – för refuserad – innebar inte bara att tavlan inte fick visas på salongen, det innebar också att den blev svår att sälja till en privat samlare.

1863 öppnades så Salon de refusés – de refuserades salong – efter beslut av Napoleon III. Utställningen hånades av konstkritiker men med tiden har många av de konstnärer som ställde ut sina verk där blivit allmängods. För visst är väl namn som Manet, Cezanne och Pissarro bekanta?

Så upptäcker jag ett klipp som en god vän lagt upp i min tidslinje på Facebook. Gamle konstpunkaren Blixa Bargeld från Einstürzende Neubauten, iförd svart skjorta och dito kostym, lagar risotto i tysk mat-tv som en annan Plura eller Mauro.

Om jag hade behövt något mer bevis på att periferin rör sig in mot mitten…

I en egen liga…

Efter den lite svagare “The element of freedom” är Alicia Keys tillbaka i stor stil. “Girl on fire” bara växer och växer. Det arenavältande titelspåret, den tidlösa årgångssoulen på nummer som “Fire we make” och “Tears always win”; guldkornen kommer tätt.

Allra bäst är det när hon slår sig ned bakom flygeln för den magnifika balladen “Not even the king”. Det är hon och instrumentet, lite biljud som pedaltramp och tydliga inandningar och ett mästerligt låtskrivande. Då stannar tiden och Alicia Keys spelar helt i en egen liga.

Betyg: 4

Jul i operatappning

Malena Ernman på Konserthuset i Göteborg. Mobilfoto: Ralph Bretzer

Inte förrän på söndag är det första advent men julen är redan över oss. På den barnkanal som sönerna ofta tittar på har man, till pappas stora förtret, firat jul hela november och julkonserterna är i full gång. Inte för att jag brukar gå och titta på Carola, Jöback et al men i år gjorde jag ett undantag för Malena Ernman som just nu är ute på julturné. Till Malmö och Palladium kommer hon den 20 december.

Ernmans julskiva Santa Lucia – en klassisk jul släpptes för två år sedan och när den kom skrev jag så här om den i min fyrstjärniga recension:

”Snön gnistrar i den tidiga morgontimman. Hästarna är förspända och släden framkörd. Ur skuggorna lösgör sig Malena Ernman. Till tonerna av “Jul, jul, strålande jul” bär det av mot julottan.
Ja, precis så där julkortsvackra bilder överfaller mig när jag lyssnar på Malena Ernmans julskiva; en skiva som definitivt kommer att gå varm hemma hos mig när det börjar lacka på allvar.
Schlageroperan från “La voix du nord” är borta och istället får vi de klassiska julpärlorna strålande framförda av en av de bästa röster svensk opera någonsin har haft, i fint sällskap av Stockholms Sinfonietta och Gustav Sjökvists kammarkör.
Det här är inte bara musik för julottan – även senare under julhelgen har den sin givna plats. När för mycket julmat är äten, alltför många presenter öppnade och allt för sött godis ätet och man är färdig att antingen spricka eller begå harakiri. Då är det här lämplig musikalisk medicin.”

Intrycket står sig under konsertens första halvlek. Mezzosopranen Malena Ernman, Svenska stråkensmblen, basbarytonen Marcus Schwartz och den eminente gitarristen Mats Bergström – som fanns vid Ernmans sida redan på hennes andra album, My love från 2003 – iförda kläder som för tankarna till 1800-talets salonger framför stämningsfull klassisk julmusik som håren på armarna att behagfullt resa sig.

– Här skämtar vi inte om julen. Åtminstone inte före paus, säger hon och så är det.

La Ernman signerar skivor efter konserten.
La Ernman signerar skivor efter konserten.

Efter paus byter konserten skepnad och blir betydligt lättsammare men absolut inte mindre underhållande. Kläderna är inte heller lika strikta och huvudpersonen själv går igenom ett antal klädbyten under konsertens andra halvlek allt eftersom karaktären på materialet skiftar, modernare julsånger som Winter wonderland får sällskap av det klassiska, visa och jazz och rent humoristiska inslag.

Tonen slås an av den jazziga och hawaiiansk-klingande Mele Kalikimaka, en sång från 40-talet som gjorts av alla från Bing Crosby till The Beach Boys. Här står tubaspelaren och estradören Sami Al Fakir (ja, han är bror till Salem och Bolibompa-Nassim) för sången medan Ernman och stråkorkestern tillfälligt degraderas till körtjejer. Jag ska inte avslöja för mycket om vad som komma skall för att inte förstöra överraskningsmomenten men jag kan säga att jag stundtals skrattade högt.

Med det sagt är det ändå Malena Ernmans röst som står i centrum. Den är naturligtvis inget annat än magnifik men det som imponerar mest är hennes bredd och lekfullhet att använda detta storslagna instrument. Framförallt är det glädjande att Ernman och hennes medmusikanter lyckas med konststycket att visa att julmusik kan vara såväl vacker som stämningsfull och rolig utan att det blir kletigt och sockersött. Här lämnar aftonen mig med en god smak i munnen snarare än med matkoma och hopklistrad gom.

Jag läste någonstans att det är kris för julkonserterna och att självaste Måns Zelmerlöv helt fått ställa in sina. Det märktes inte på onsdagskvällen i Göteborgs anrika konserthus. Der var, vad jag kunde bedöma, fullsatt och även till Malmökonserten finns det i skrivande stund – nästan en månad innan det är dags – endast ett fåtal biljetter kvar. Ett besök kan dock varmt rekommenderas. Då lär ju julstämningen dessutom ha stigit avsevärt även runt omkring.

Sista kvällen med tanten…

Foto: Ralph Bretzer

Jag var för ung när den första svenska punkvågen härjade, något som jag förbannat många gånger. Därför var det med stor förväntan jag gick på Tant Struls spelning på Malmöfestivalen i somras. Inte för att de egentligen är punk i annan mening än till attityden, men ändå. Jag blev inte besviken, tvärtom lämnade de mig med en törst efter mer.

I onsdags spelade de så på KB. Där var inte jag tyvärr. Jag hade gärna sett Stry och Stripparna som var förband men att se dem på torsdagskvällen i Göteborg istället, dit Stry inte hängde med, hade ju å andra sidan fördelen att jag fick se vad som sägs vara deras sista spelning någonsin.

De var också mycket sista kvällen med gänget-känsla över spelningen. Allt var liksom förhöjt jämfört med spelningen jag såg i somras. Det som var bra då blev ännu bättre, större, varmare. Jag undrar om de lät så här bra då det begav sig?

På morgonen efter spelningen lade Tant Strul ut följande på sin facebook-sida: ”Sista spelningen. Sorgligt men vackert och sant. Hon ska inte slitas ut. Vi fortsätter alla med härliga grejer, men Tant Strul och de låtar hon gjorde är vår jord. Vårt ursprung att växa ifrån. Inte bara vårt utan alla de människors som säger att det betytt något. Vi har det ihop. Det är vårt o ert för alltid ska det leva. Love you!!”

Själv känner jag mig tacksam för att jag fick chansen att se dem en allra sista gång och att de avslutade på värdigast tänkbara sätt: med en sjuhelvetes bra spelning.

Två tredjedelar av Green Days trilogi

En oktoberkväll 1994. Det är punkspelning på Lisebergshallen med SNFU, Green Day och Bad Religion. De förstnämnda två banden är uppkomlingarna, ungtupparna där Green Day precis fått sitt stora genombrott med cd:n Dookie och singelhittarna Basket Case och When I Come around. Kvällen huvudakt, Bad Religion, däremot är de äldre statsmännen i genren, en bra bit in på sitt andra decennium som band och som precis snubblat på ett lite oväntat kommersiellt genombrott med plattan Stranger than fiction.

Jag var där i första hand för Bad Religion men minns att Green Day var ett riktigt kul liveband. Ända var det inte så mycket som skulle skvallra om vad som komma skulle – de var mer en rolig bagatell. Rockoperor och utsålda jättearenor låg långt i framtiden. Idag är detta historia. De är förvisso samma band och med sitt signatursound i behåll men efter American Idiot har insatserna höjts radikalt. Att bara släppa en ”vanlig” platta skulle nästan kännas lite futtigt.

När de åldrande punkslynglarna  började spela in låtar till uppföljaren till 2009 års 21st century breakdown fick de flow. Resultatet är en trilogi av album som släpps under en period av fem månader. De första två delarna är redan här.

Först ut är ¡Uno!, en platta där bandet lämnar rockoperaambitionerna för en rakare punk- och powerpop som för tankarna till deras 90-tal. Och det låtar inte alls oävet. Låtarna är bra och de får till den där rätta snärten. ¡Uno! är kanske inte en uppenbarelse på det sättet som när de återuppfann sig själva med American Idiot men väl ett tecken på att bandet fortfarande vid 25 års ålder är i god form och med hungern i behåll.

Själva beskriver Green Day del två, ¡Dos!, av den planerade trilogin, som mer garagerock än första delen. Och det kan de väl ha rätt i men de har inte för den sakens skull tappat bort den där patenterade Green Day-snärtigheten. Låtmaterialet är över lag av god kvalitet. Starkast, bland flera riktigt starka nummer, är Amy med sin finstämnda hyllning till Amy Winehouse.

Efter rockoperorna är de skönt Green Day nu skruvar ned pretentionerna – om man nu kan säga det om ett band som släpper en albumtrilogi. Tredje delen, ¡Trè!, släpps i mitten av december. Ursprungligen var det tänkt att den skulle släppas i januari men utgivningen blev tidigarelagd i samband med att bandet ställde in alla spelningar för att sångaren Bille Joe Armstrong skrivit in sig på rehab.

Betyg:

Uno!: 3
Dos!: 4

Med pistolen fortfarande rykande

Amanda Jenssen på scen på lördagen. Foto: Ralph Bretzer

Det är svårt att inte gilla Amanda Jenssen. Hon har stil. Den går igenom konsekvent i hennes uppenbarelse på scen, i hennes videos, i valet av teman, i tilltalet och hennes lite rökiga röst. Känslan är lite av att den där femme fatalen på kioskdeckaromslaget från 50-talet klivet ut från sidan och in på scenen med pistolen fortfarande rykande i handen.

Kommer ni ihåg? En gång i tiden förlorade hon mot Marie Picasso i Idolfinalen. Det är bara fem år sedan men framstår redan allt mer som ett skämt. I veckan släppte hon sitt tredje album, Hymns for the haunted. Det vilar en spöklik stämning över skivan men det finns ingen anledning till oro; formkurvan håller i sig.

Andra plattan var bättre än den första och den här är hennes starkaste hittills. När voodoo-trummorna bultar bakom hennes knivskarpa sång i Volcano swing finns inga tvivel. Jenssen hugger tag i lyssnaren från första tonen och släpper sedan inte förrän skivan nått sitt slut.

Influenserna är många: exotistisk 60-talsschlager, brittisk soul eller rätt och slätt pop. Ändå blir det aldrig splittrat, för det har hon alldeles för mycket personlighet. Istället blir variationen en stor tillgång. Och trots de tillbakablickande referenserna i musiken känns den förvånansvärt samtida.

När jag på lördagseftermiddagen ser henne uppträda i skivbutiken Bengans i Göteborg bara kompad av en akustisk gitarr blir jag inte mindre imponerad. En låt som Dry my soul lutar sig på skivan tungt mot sina drivande trummor. Här lyckas hon utan dem, men med sin röst, få fram samma driv. Det är bara att buga sig.

Betyg: 4

Ett skepp på huvudet? Ja, varför inte?

Dead Celeb Inc.

Kobra är ett av mina favoritprogram på tv (som inte innehåller vampyrdräpare och utspelar sig i fiktiva kaliforniska städer med High Schools lånade från Beverly Hills 90210). Kvällens program om döda kändisar-industrin var riktigt bra.

Åtminstone om man ser fenomenet från ovan ser det ut som att den är ett nytt fenomen. Klassiska romaner får erotiska inslag i omskrivna versioner, Tupac Shakur uppträder i hologramform och Michael Jacksons musik blir till nycirkus.

Och man kan naturligtvis, som programmet, fråga sig vad Sir Arthur Conan Doyle hade tyckt om pornografiska inslag i böckerna om Sherlock Holmes. Å andra sidan är det ju egalt, Conan Doyle levde i en annan tid med andra värderingar. Dessutom har berättelser i alla tider berättats och berättats om i nya tappningar.

När Goethe skrev Faust var Marlowes The tragical history of Doctor Faustus, som i sin tur byggde på en tysk sägen, 200 år gammal. Och på Goethes Faust har det sedan byggts tre operor, den har filmatiserats, och den ekar i Bulgakovs Mästaren och Margerita (min absoluta favoritroman) och en lång rad andra verk. När en berättelse väl finns där ute blir den allmängods. Och ska man vara krass så är ju det där med copyright över huvud taget ett modernt fenomen.

För ganska många år sedan såg jag å yrkets vägnar en gräslig Queen-musikal på Konserthuset i Gävle. Queen är gamla favoriter för mig och när jag skulle skriva recensionen var betygsettan självklar och jag skrev med glödande penna; inte för att jag tycker att det är något fel med att göra musikal av bandets musik utan för att den var så förbaskat uselt och spekulativt genomförd.

Det är inte bara okej att plocka upp döda artisters och författares verk och använda dem i böcker, musikaler, konserter och filmer, det är till och med lovvärt. Det får i bästa fall musiken, boken, tavlan eller vad det nu är att leva vidare, inte bara som museiobjekt. När artisten är död finns ju alltid frågan vad han eller hon hade tyckt om resultatet men eftersom det är en fråga som bara kan få hypotetiska svar är den rätt meningslös. Om resultatet är bra eller inte är en helt annan fråga och i betraktarens öga.

Att, som i fallet Tupac Shakur, sätta personen själv på scenen som ett hologram… Jag vet inte; jag tycker allt att det är lite smaklöst. Definitivt över gränsen är det dock när man, som i en aktuell och omdiskuterad film, fiktionaliserar en historisk person och tillskriver denne handlingar som i samhällets ögon inte bara är moraliskt klandervärda utan rent brottsliga utan att ha belägg för det.

Nej, nu ska jag nog ta mig an den där ”Pride and prejudice and zombies” som stått på att läsa-listan ett bra tag. Jag tror inte att någon skulle missta den för originalet och tro att Jane Austen faktiskt skrev zombie-historier.

Synth för hårdrockare

Foto: Scanpix och Ralph Bretzer

I slutet av 80-talet bestod mitt musiklyssnande till stor del av punk, hårdrock, goth och alternativrock uppblandat med lite rotrock. I den stora striden mellan synthare och hårdrockare stod jag på den sistnämnda sidan. Jag kommer från Falkenberg som åtminstone på den tiden var en hårdrocksstad och vilka man umgicks med var ju på intet sätt oviktigt för på vilken sida av linjen man hamnade.

Men där i brottet mellan 80- och 90-tal var saker och ting i rörelse. Grungen började komma och ritade om kartan. Nine Inch Nails debutalbum reste frågor om hur mycket gitarrer synth kan innehålla och hur mycket synthar det kan vara i rockmusik. EBM-banden som Front 242 och Nitzer Ebb var så hårda att till och med hårdrockare lystrade.

Jag minns det som ett vattendelarögonblick när jag 1992 såg Die Krupps på Hultsfred och det halvvägs in i spelningen kom in en långhårig gitarrist på scenen och de började köra låtar från sin då splitternya ep med Metallica-covers. Den hårda uppdelningen var plötsligt inte relevant längre.

Här kommer några av mina synthfavoriter från perioden. Plus Nine Inch Nails som väl inte riktigt kan sägas vara synth men som ändå känns relevant i sammanhanget.

Stabilt men inte utmanande

Jill Johnson på Malmöfestivalen i somras. Foto: Ralph Bretzer 

Det finns de som fipplar med inspelningen av sina album år in och år ut. Och så finns det Jill Johnson. Varje år sedan 2005 har hon släppt minst en platta. I år är inget undantag. Lagom till juhandeln ligger nya A woman can change her mind på diskarna.

Titeln till trots: Jill Johnson har inte ändrat sig. Sedan 2003 års “Roots and wings” har hon varit den breda countryn trogen och den gör hon bättre än någon annan på våra breddgrader. Med tiden har soundet blivit lite rockigare och det klär hennes kraftfulla röst.

Trots den höga utgivningstakt håller materialet lika hög klass som framförandet. Samtidigt kan jag sakna en tydligare musikalisk utveckling, något som utmanar både mig som lyssnare och henne som artist. Som det är nu blir det “bara” ytterligare en stabil insats från en stabil sångerska.

Betyg: 3

Nördvana

Doctor Who och Star Wars. Två science fiction-franchiser som får det att vattnas i ögonen på nördar – och jag använder ordet i sin allra bästa bemärkelse – världen över.

Vad kunde vara bättre än dessa serier, båda med horder av fans bakom sig?

Tja, det här till exempel: David Tennant, skådisen som spelar den tionde inkarnationen av Doctor Who, dyker upp i Star Wars: The Clone Wars. Eller hans röst, i alla fall. Tennant spelar i avsnittet som sänds på amerikanska Cartoon Network nu på lördag Huyang, en droid vars uppgift är att göra ljussablar.

Själv är jag ingen större fan av Clone Wars men desto större av Doctor Who och visst är det en liten försmak av nördvana när dessa världar möts.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×