Miss Li vs. Pugh

 Pugh Rogefeldt på Sweden Rock 2010. Foto: Ralph Bretzer

Jag brukar inte titta på Så mycket bättre men eftersom jag är en stor beundrare av Pugh Rogefeldt kollade jag i efterhand på gårdagens säsongspremiär. Och även om låtvalen var slående förutsägbara – det var väl egentligen bara Uggla som gick lite bortanför de mest självklara hitsen – var det ändå en rätt strålande uppvisning i personliga tolkningar. Både Olle Ljungström och Darin var klockrena (den sistnämnda inte minst i duett med Pugh själv på slutet). Dessutom visade sig Pugh vara en riktig mysfarbror.

Vem som var bäst var det dock aldrig något snack om. Här kommer natten är en av de allra bästa rocklåtar som skrivits på svenska språket. Pugh Rogefeldt berättade själv i programmet att han över huvud taget inte minns hur låten kom till honom, att den skrevs på ren inspiration. Kanske är det det som ger den dess magiska skimmer. Att den inte är ”tänkt” utan ”känd”.

När sedan Miss Li gör den med sådan dynamik, sådan känsla och sådan utlevelse som hon gjorde kan jag bara sitta med munnen fånigt halvöppen i storögd förundran. Hon går från en viskning till fullt Janis Joplin-ställ. Fan vad bra. Och att hon bara går upp på scen och kör DEN låten på DET viset utan att ha jobbat upp till det med ett par lättare låtar tidigare, det är kaxigt!

Nästa vecka är det en annan favorit som står i fokus, Olle Ljungström. Det får väl bli att se programmet då också.

Originalet hör ni här.

 

Nytt från Labyrint och Serengeti

Den svenska reggae- och dancehallscenen lever i högönsklig välmåga. Idag släpper både Labyrint ny EP och Serengeti en låt från kommande albumet.

Broder med Labyrint får mig att höja på ögonbrynen med en gång. Inledande spåret L-A-B-Y-R-I-N-T är förvisso blytung men saknar det där lätta baktaktsgunget som brukar bära fram dem. Det är lite segt och det tar ett tag men sedan sjunker den in. Jag kan tycka att det är ett lite konstigt valt öppningsspår men fina grejer är det hur som helst. Vad som sedan följer är mer i linje med vad jag väntar mig från Gottsundas finest och ortens favoriter: en skön blandning av hiphop, reggae och dancehall med lika delar uppkäftighet, budskap och humor. Det är också påfallande varierat för att vara en femspårs-EP.

En av de saker jag tycker väldigt mycket om med svensk baktakt är känslan av en scen som håller samman och backar upp varandra. Labyrints ep avslutas med sitt huvudnummer; Broder del två – som namnet antyder en fortsättning på Broder från förra årets fullängdare.  Här passerar kända och okända ansikten och röster från den svenska scenen revy. Syster Sol, Dani M, Chords, General Knas och Kapten Röd. Listan är bra mycket längre.

När jag i början av förra sommaren var på Kapten Röds releasefestival för senaste plattan var hans spelning också en enda lång kavalkad av gästartister. Bland dem fanns Mästerkatten och True från finfina dancehallgruppen Serengeti. Jag måste erkänna att jag då aldrig hört talas om dem och när jag kom hem från spelningen kollade jag upp dem på Youtube. Det första jag såg var videon till Walk with an empress och jag föll som en sten med en gång. Albumet Standing still från året innan införskaffades och gick het i stereon.

Years gone by, första låt ut från kommande albumet, är inte lika omedelbar. Baktakten är nedtonad och snarare rör det sig om en lågmäld r’n’b-ballad än deras ”vanliga” sound. Ett modigt drag, att släppa den som första låt men det är en fin låt som dock behöver några lyssningar för att riktigt sjunka in. Men det är den värd.

Dessutom är det alltid kul att se sina egna kvarter dyka upp i videos. Och det gör de i båda fallen här.

Det ska vara på svenska i år…

Av de tio bäst säljande albumen i Sverige just nu är sju sjungna på svenska. Samtidigt växlar några av landets mest kända sångerskor, som tidigare huvudsakligen sjungit på engelska, över till modersmålet. För en månad sedan släppte Linda Sundblad en ep på svenska och de senaste veckorna har både Sarah Dawn Finer och September släppt svenskspråkiga album som skapat rubriker. Själv tycker jag att det i de båda sistnämnda fallen gjort dem gott, inte minst som de förutom språkbytet även hittat hem musikaliskt. Och att den språkliga barriären faller ger en annan direkthet, oavsett hur väl både artist och lyssnare behärskar engelska.

Som discodiva var September alltid bättre än sin genre; där fanns en antydan av något som lovade mer.
Festen tog slut, discokulan slutade snurra, September gick vidare ut i natten. Kvar på dansgolvet står Petra Marklund och begrundar “Zombies på Stureplan” och sitt “jävla framgångsrika liv/en dålig film en parodi/där ingen känner någonting”.
I en annan genre och i samarbete med Jocke Berg från Kent känns det som att hon infrias det där löftet. Visst, produktionen känns emellanåt lite tungfotad – lite väl mycket som Eva Dahlgrens 80-tal – men det skyler inte det faktum att Petra Marklund på  Inferno har blommat ut i sin fulla potential som sångerska.

Betyg: 4

Sarah Dawn Finers Sanningen kommer om natten bjuder välskriven, välproducerad och välsjungen urban vuxensoul med blå undertoner. Att huvudkompositören heter Mauro Scocco kommer knappast som en överraskning efter att man hört några låtar.
Som bäst är skivan när Finer lämnar den Svensktoppen-tillvända tryggheten och skruvar upp funknivån i finfina “Stockholm om natten”, med oväntat gästspel från rapparen Näääk, och “Såna som jag”. Ömsinta “Lova mig ingenting” som Finer skrivit ihop med Magnus Tingsek är också en liten pärla.

Betyg: 3

Linda Sundblad, då? Nej, jag gillar henne inte på svenska heller. Lambrettas gamla genombrottshit Blow my fuses är fortfarande det bästa hon gjort.

Gammal formel i ny form

En grupp collegeungdomar – sportkillen, bimbon, plugghästen, oskulden och stonersnubben – åker ut till en stuga på landet där de en efter en blir slaktade av en namnlös ondska.

Splatterfilmen är svår att parodiera på ett vettigt sätt. Genren är i mångt och mycket redan från början en självparodi med ett tydligt mönster som ska följas: Varningen – gärna levererad av läskig snubbe på förfallen bilmack, den första tjejen att ha sex ska vara den första att dö och av någon oförklarlig anledning tycker alla att det är en idé att fly ner i källaren när elakingarna kommer. Kanske överlever någon, kanske inte men i så fall är det alltid rätt arketyp, den som publiken kan förväntas identifiera sig med, som gör det.

Wes Craven lyckades rätt väl med första Scream-filmen men den filmserien ballade snart ur – vilket i sig ju ligger i genrens konventioner: den usla uppföljaren.
Men Joss Whedon och en av hans vapendragare från Buffy/Angel, Drew Goddard, gjuter i Cabin in the woods nytt liv i genren samtidigt som den har glimten i ögat. Skådisarna är betydligt bättre än brukligt i splatterfilmer. Gamla favoriter från Whedons universom, som Amy Acker (Angel/Dollhouse), Fran Kranz (Dollhouse) och Tom Lenk (Buffy), får sällskap av nytillkomna som Bradley Whitford (Vita Huset), Richard Jenkins (Six feet under)  och Brian White (The Shield). Dessutom är Kristen Connolly, ett nytt namn för mig, ett riktigt fynd.

Dialogen är, som alltid när Whedon är inblandad, lysande. Framför allt är han en mästare på det där på ytan meningslösa pladdret som fungerar som ett socialt kit i en grupp och är en så stor del av hur människor faktiskt talar men som sällan syns i dramatiska framställningar. Dessutom är tonträffen exakt rätt mitt emellan det komiska och det dramatiska.

Filmens största merit är dock att den lyckas föra något nytt till genren utan att bryta med de på förhand uppställda reglerna. För att inte leverera några spoilers ska jag inte gå in närmare på vad men att allt inte är som det brukar står klart redan från början i kontorssnacket mellan Whitford och Jenkins och när örnen flyger in i ett uppenbart högteknologiskt kraftfält under ungdomarnas bilfärd till stugan.

Det är också intressant hur den normaliserade ondskan porträtteras. Människor gör sitt jobb, lever sina liv och firar ett jobb väl utfört även om det jobbet i grunden är något fruktansvärt. Där går tankarna till Abu Ghraib och Guantanamo. Och det lyckas den med utan att någonsin tappa sitt sinne för humor och det absurda i hela situationen vilket jag tycker är rätt imponerande.

Idoldyrkan och den heliga reliken

Ibland kan en bokrecension vara stor läsning. Idag publicerade The Guardian Pulpsångaren Jarvis Cockers recension av en bok med John Lennons brev på nätet. Han är inte nådig och även om jag inte fullt ut håller med honom i allt så har han något viktigt att säga om faran med idoldyrkan. Dessutom skriver han väldigt bra, men det kommer ju knappast som någon överraskning med tanke på hur han skriver låttexter…

Läs recensionen här.

Pulp var för övrigt överraskande bra på Way out west förra sommaren.

En klassisk Bond-låt

Först läckte det ut i förtid att Adele skulle göra ledmotive till nya Bondrullen Skyfall och sedan läckte även själva låten ut. Youtube svämmar över med falska Skyfall-klipp men den finns där om man letar lite.

Och vilken låt det är. En klassisk Bond-ballad som fångar precis det som Bond-låtar ska fånga: elegansen och det dramatiska, en känsla av St Tropez på 60-talet, dry martinis, klassiska sportbilar och välskurna smokingar och aftonklänningar.

Adele väljer klokt nog att inte flexa sina avsevärda vokala muskler i förtid. Istället börjar hon nedtonat med ett piano och en melodi som anknyter till kanon – en Bond-låt får ju inte låta hur som helst. Sedan smyger sig stråkarna in lite diskret innan det halvvägs igenom låten byggs på med körer och där någonstans kapitulerar jag. Det här är den bästa Bond-låten på år och dar.

First Aid Kit deluxe

Tio sekunder tystnad. Klara och Johanna Söderberg drar ut på breaket i Ghost Town infören andäktig publik på en klubb någonstans i USA. Ansiktena i publiken uttrycker förundran; så uppenbart gripna av musiken. Ingen bryter magin och börjar applådera, ingen pratar.

Kameran är placerad längst bak på scenen och riktad fram mot publiken. Klara och Johanna syns bara bakifrån. Det är ett genialiskt drag för i den här amerikanska publikens ansikten kan vi läsa ut precis varför systrarna på relativt kort tid fått ett så stort genomslag.

I det kan jag spegla min egen förundran som, naturligtvis, började med det där youtube-klippet där de sitter i skogen, då bara 17 respektive 19 år gamla. och spelar Fleet Foxes Tiger Mountain Peasent Song, via en timma i regnet på trappan bakom ett fullsatt Annedalskyrkan i Göteborg under Way out West 2009 för att få en skymt genom en öppen dörr, en spelning framför en förhållandevis liten publik på Siesta året därpå till drygt 20 000 personer framför stora scenen på årets Way out West.

Jag har precis köpt den nyutkomna deluxe-utgåvan “The lion’s roar”. Själva skivan köpte jag förvisso när den kom ut men tre bonusspår, en dokumentär, promovideorna, en affisch och ett plektrum lockade tillräckligt för att hosta upp tvåhundra spänn till.

Nu når kanske boxversionen inte riktigt upp till kvaliteten på det fantastiska albumet. Visst är bonusspåren bra, framförallt fina countryvalsen “Marianne’s son”, och jag är väldigt svag för hur videorna till titelspåret, “Emmylou” och “Blue” lyckas fånga stämningen i respektive låt. Framför allt “Lion’s roar”-videon med sin skönt spöklika kombination av Oh brother where art thou, Den sista färden, mysticism och svensk urskog är en riktig pärla.

Dokumentären hade dock mått bra av lite mer djuplodande intervjuer, fler liveinslag, bättre struktur, klippning och ljudmixning. Det hade inte heller skadat om man lagt in namnskyltar på vem det är som talar. Men greppet att filma dem bakifrån i “Ghost town” är som sagt genialt.
Dessutom hade man gott kunnat kosta på sig att trycka den medföljande bookleten på bättre papper. På det hela taget är det dock inget dåligt köp, framför allt om man inte har plattan innan och, likt mig, fortfarande gillar att ha sin musik fysiskt.

Mockingjay

Foto: Scanpix

Jag har ju som bekant en lätt ohälsosam förkärlek för att försöka hålla reda på vad som händer med alla som på ena eller andra sättet var med i Buffy the Vampire Slayer. Därför är det med stor glädje jag läser att Danny Strong som spelar Jonathan (seriens resident nerd och sedemera en av Buffys tre ”archnemesesees”) ska skriva manus till de två avslutande Hunger Games-filmerna som ska baseras på boken Mockingjay.

Det är inte första gången Strong, som förutom Buffy även medverkat  som skådespelare i Gilmore Girls och Mad Men, i egenskap av manusförfattare gör om en bok till film. Nyligen fick han vid Emmygalan ta emot pris för ”Outstanding Writing for a Miniseries, Movie or a Dramatic Special” för tv-filmen Game Change som handlar om förra amerikanska presidentvalskampanjen.

Första delen av Mockingjay har premiär 14 november 2014 och den andra 20 november året därpå. Catching Fire har premiär 22 november nästa år.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×