Gangnam marching band style

Man vet att en stil har nått statosfären när Rapport gör reportage om den. För att inte tala om när den dyker upp framförd av ett marching band i pauserna på amerikanska fotbollsmatcher. Och visst är det skoj att K-pop har gjort ett rejält inbrott i den västerländska populärkulturens hegemoni.

I amerikanska highschool- och collegefilmer brukar medlemmarna i skolans marching band porträtteras som nördar och outsiders. Detta är uppenbarligen något som Ohio Marching 110 försöker ändra på. Här tar de sig an K-pop-hiten Gangnam Style av Psy – med 271 miljoner klick och 2,7 miljoner likes sedan den lades upp 15 juli den mest like:ade videon i Youtubes historia. Och jag vet inte om man ska kalla det parodi eller hommage men kul är det. Inte konstigt att den gått viral och blivit omskriven av Huffington Post.

Och det är inte första gången Ohio University Marching 110 gör något liknande. De har även tagit sig an LMFAO:s Party Rock Anthem.

Machine Head 40 år och hyllad

– Det här är en sång som vi alla [i bandet] växte upp med och som fick oss att säga, när vi hörde den på radio, att det där, det vill jag göra.

Så intruducerar Sammy Hagar Chickenfoots liveversion av Deep Purples Highway Star. Originalet finns med på Machine Head, den tredje skivan med Deep Purple Mk II, den mest klassiska upplagan av bandet där Ian Gillan och Roger Glover kommit med.

När historien om Heavy Metal skrivs finns det tre band som inte går att förbigå. Det är Led Zeppelin med sin bluesbotten och massiva volym, Black Sabbath med sin tyngd och sitt mörker och så är det Deep Purple med sin precision och blandning av klassiska influenser och blues. Machine Head, deras förmodligen bästa platta, är en milstolpe i den tidiga hårdrockens utveckling och i år fyller den 40 år. Det firas med en hyllningsplatta där ett helt gäng a-liste-akter – bland andra Iron Maiden och Metallica – ger sig på plattans låtar. Re-Machined – A Tribute To Deep Purple’s Machine Head släpps på måndag.

Som vanligt i sådana här sammanhang är det rätt hovsamt och versionerna hamnar rätt nära originalen när ett gäng artister som i de flesta fall växt upp med och formats av Deep Purples musik, som liksom Sammy Hagar hört Highway Star på radion och tänkt: det där ska jag göra när jag blir stor! Och det finns naturligtvis ett värde i det, i tradiotionsbärandet och hyllandet av läromästarna. Och visst värmer det att höra Jimmy Barnes och Joe Bonnamassa sätta något av sin egen prägel på Lazy eller att höra Ozzy-gitarristen Zakk Wylde och hans Black Label Society göra samma sak med Pictures of home.

De enda som vågar riktigt lämna Deep Purple ordentligt på skivan är, föga förvånande, The Flaming Lips som gör en väldigt egensinnig Smoke on the water. Och naturligtvis är det helt rätt att behandla skivans mest uttjatade låt precis så, även om en hel del rättrogna metalheads kommer bli vansinniga när de hör den. Tyvärr har man fegat ur och slängt på en extraversion av Smoke on the water, och Carlos Santana och Papa Roach-sångaren Jacoby Shadixx är betydligt mer trogna Purple.

Iron Maiden och Metallica då? Jodå, Maiden gör en rejält punkig version av Space Truckin’ som tyder på att de haft duktigt kul (och kanske inte varit helt nyktra) när de spelade den. Inte mig emot, för det är roligt att lyssna på också.

Metallica å sin sida ger sig på When a blind man cries, en låt från Machine Head-sessionerna som inte var med på den ursprungliga vinylen utan dök upp först som singel-B-sida och som sedan funnits med på senare cd- och dvd-versioner av albumet. Det gör de med den äran. James Hetfield sjunger bättre än jag någonsin hört honom göra tidigare och det är inget snack om att det är en kärleksfull tolkning som tillhör de absolut bästa på plattan.

* * *

Det snackas alltid om det inflytande Richie Blackmore (gitarr) och numera bortgångne Jon Lord (keyboards) haft på hårdrocken, och det är ju odiskutabelt. När jag lyssnar så här på några av de största namnen inom hårdrocken göra Deep Purples låtar är det lika slående, tycker jag, vilket inflytande Ian Gillan haft på hur hårdrock sjungs; det där kraftfulla men ändå återhållna och kontrollerade skriket har bildat skola och det går igen hos de flesta på Re-Machined. Från Def Leppard-sångaren Joe Elliott (som här frontar en supergrupp bestående av halva det urspungliga Guns n Roses och Billy Idols gitarrist Steve Stevens) till aussie-rockaren Jimmy Barnes och nu-metallaren Jacoby Shaddix.

* * *

För övrigt väldigt bra dokumentär ovan om Machine Head. Kul att höra att bandet själva tyckte att det var Never before som var den självklara singeln och inte Smoke on the water. Historien har ju förvisso givit skivbolaget rätt i valet av Smoke… men Never before är ändå en grym låt; nästan en poplåt för att vara Deep Purple! Det är också kul att höra Jon Lord demonstrera sin teknik och se vilken explosivitet han fortfarande hade i sina fingrar trots att han måste varit döende när dokumentären spelades in. Kolla också in hur gulligt stolt Roger Glover ser ut över sina bandkollegor när han visar upp detaljer i inspelningen bakom mixerbordet.

Väldigt bra elektroniskt press-kit till hyllningsplattan, förresten, i form av den här Youtube-dokumentären:

Charmen disekerad

Charm kan vara farligt. Under den tilltalande ytan kan bråddjup döljas. På sin nya platta dissekerar Aimee Mann fenomenet utförligt. Hantverksskickligheten är, som alltid med Mann, uppenbar. Hon är en mycket god låtskrivare, arrangör och sångerska. Hon har såväl god smak som ett sympatiskt tonläge och en förmåga att formulera sig som imponerar.

Jag kan dock tröttna på att alla låtar går i något slags mellantempo och jag hade även gärna sett att hon växlade uttryck lite mer. Det reflekterande tilltalet och lätt countryfärgade arrangemangen blir – trots att jag i grund och botten gillar dem – i längden allt för enhanda när de inte blandas upp med annat. Hade hon petat in en upptempolåt här och något riktigt avskalat där hade det här mycket väl kunnat vara en riktig pärla.

Trots allt blir det en trea i betyg. För även om variationen är liten är kvaliteten allt för hög för att sätta ett lägre betyg.

* * *

Aimee Mann står för ett par av mina favorit-cameos i tv-serier. I Buffy the Vampire Slayer är det ofta ett band eller någon soloartist som dyker upp på scenen, bland dem Cibo Matto, Bif Naked och K’s Choice. Aimee Mann är dock den enda av de medverkande akterna som, vad jag kan minnas i alla fall, har någon replik. Efter att har framfört ”Pavlov’s bell” medan en strid pågår lämnar hon och bandet lokalen. Då får Mann avsnittets sista replik när hon säger till en av sina medmusiker:

– I hate playing vampire towns.

I hipsterkomediserien Portlandia – med Sleater-Kinney-medlemmen Carrie Brownstein som medskapare och huvudrollsinnehavare – dyker Aimee Mann också upp som en fiktionaliserad version av sig själv med väldigt roligt resultat. Frågan är dock om det är hon eller den andra sångerskan (eller tredje om man räknar Brownstein) som dyker upp i slutet av klippet som är roligast.

 

Adele + 007 = sant ?

Foto: Scanpix

Det är inte bekräftat än men mycket talar för att det den brittiska souldrottningen Adele som gör lwdmotivet till nästa Bond-film. Det anser i alla fall ett brittiskt spelbolag som redan betalar ut vinsterna till spelare som satsat på att så ska bli fallet. Detta enligt tidningen The Telegraph.

Bra val tycker jag, om det nu stämmer. Det ligger väl i traditionen med mäktiga poplåtar med starka vokalinsatser. Minns bara Shirley Basseys ”Goldfinger”, Nancy Sinatras ”You only live twice”, Tina Turners ”Golden eye” eller Alicia Keys och Jack Whites ”Another way to die”. Jodå,visst skulle det sitta fint med en Adele i det sällskapet…

Uppdatering 2012-10-02: Nu är det bekräftat att Adele gör lemotivet till Bondfilmen som för övrigt heter Skyfall.

Två divor är tillbaka

Foto: AP/Scanpix

Diva. Ordet, som kommer från italienskans divina – gudomlig – har fått en negativ klang; det representerar ofta någon som beter sig arrogant och ställer orimliga krav. Ordboksdefinitionen är mer neutral: en väldigt framgångsrik kvinnlig vokalist, ursprungligen inom operagenren.

Två av popmusikens största divor, åtminstone enligt ordboksdefinitionen, Mariah Carey och Christina Aguilera har nya album på gång. Båda har precis offentliggjort sina nya singlar och har även det gemensamt att de inte alltid visat klockren fingertoppskänsla med den goda smaken, att deras senaste släpp knappast varit bland deras bästa och att de nyligen varit mammalediga.

Efter karriärtoppen med 2005 års ”The emancipation of Mimi” har Mariah Carey gjort den något sämre ”E=MC2” och den på gränsen till misslyckade ”Memoirs of an imperfect angel”. Den sistnämnda, som kom för tre år sedan, förstördes inte minst av en autotuner som hackade sönder hennes röst. Jag vet inte om det beror på dåligt självförtroende eftersom hennes röst inte har samma dynamik idag som när hon var 20, eller om det är ett futilt försök att ”hänga med” men att förstöra hennes största tillgång som artist med digitala effekter var definitivt inte rätt väg att gå för Mariah. De sprickor som började dyka upp i rösten på live-dvd:n ”The adventures of Mimi” tycker jag gjorde henne till en intressantare och mer personlig sångerska än den perfekta vokalgymnastik hon tidigare briljerat med.

Nya singeln ”Triumphant (Get ‘em)” har varit ute några veckor nu och den bådar gott inför kommande album. Låten är en klassisk slick Mariah Carey-hit i midtempo med stark refräng och hennes röst är tacknämligt nog befriad från nebrytande effekter. Den hamnar någonstans mitt emellan ”Loverboy”, med sina hiphopinslag, och de eleganta ”Emancipation…”-hitsen. Det enda negativa med den är väl egentligen att Mariah själv tar för lite plats i den. När rapparna Rick Ross och Meek Mill tar hand om verserna reduceras hon till refrängsångerska och det tycker jag är lite synd.

I generationen efter Carey tillhör Christina Aguileras röst definitivt de största inom den breda popen och r’n’b:n. Från att ha varit en Disney-starlet i Britney Spears efterföljd – låt vara med en fantastisk röst – klev hon ut som en fjäril ur sin kokong med 2006 års ”Back to basics”. På en bas av Andrew Sisters, Etta James och the great american songbook gjorde hon en lika originell som underhållande popplatta som både bejakade vem hon var och den tradition av traditionellt amerikanskt underhållningshantverk som hon kommer ifrån. Det var helt rätt. Hon är ingen auteur och ingen Lady Gaga som ständigt är i framkanten av utvecklingen. Vad hon är, i sina bästa stunder, är en god underhållare och en briljant sångerska. Gott nog så.

”Bionic” som kom för två år sedan, efter Aguileras mammaledighet, hade sina ljuspunkter men visade upp ett gigantiskt problem: Aguilera hade i mångt och mycket tappat allt det hon hittat på ”Back to basics”. Istället för att fortsätta gräva i den guldgruva hon hittat och var ensam i gav hon sig ut för att försöka bli någon annan; en Lady Gaga eller en M.I.A., inte sällan med ett varken roligt eller intressant resultat.

Igår offentliggjordes nya singeln ”Your body” officiellt. Den gör inte ett dugg för att stilla farhågorna. Är det här en sångerska i världsklass? Snarare låtar det som en blandning av Katy Perry och David Guetta och det är på intet sätt menat som beröm. Låten, som bland andra är skriven av svenska Max Martin och Shellback, ekar till och med av Perrys ”California Gurls” (där Martin satt i producentstolen) här och där. Visst, det låter här och nu och fungerar säkert som skvalmusik på klubben eller i privatradioetern, men det är knappast något som skriver in sig i pophistorien.

* * *

Christina Aguileras kommande album ”Lotus” släpps 13 november. På nya Mariah Carey-plattan får vi vänta längre. Enligt RTT News har Carey uppgett för amerikanska Billboard att den preliminärt kommer i mars nästa år.

* * *

Årets bästa cover?

Jag gillar covers. I bästa fall ger de både ledtrådar till vad som format ett bands sound och musikaliska inriktning och nya infallsvinklar på låten i fråga. Nu är ju tyvärr världen full av trista originaltrogna covers som bjuder på varken eller.

På ZZ Tops nya – och oväntat bra – album, La futura. gör de en alldeles fantastisk version av den gamla dirty south-hiphopklassikern 25 lighters som väl knappast kan sägas ge ledtrådar till vad som format bandet men som definitivt visar på en, i alla fall för mig, oväntad musikalisk öppenhet.

Nej, Billy Gibbons och Dusty Hill har inte börjat rappa och gamle Def Jam-mannen Rick Rubin i producentstolen har inte lyckats övertyga Frank Beard att börja leka med skivspelarna. I stället har de tagit sig an DJ DMD, Lil Keke och Fat Pats gangsterepos som om det varit en av deras egna låtar. De omvandlar det sugande gangsterrap-beatet från till ett lika sugande och efterhängset bluesgroove och förser det med ett skönt skitigt gitarriff som inte inte hade skämts för sig på Tres hombres.

”The ghetto of the ‘50s meets the ghetto of the ‘90s” kallar sajten Music Radar det och träffar med den beskrivningen mitt i prick. Jag skulle redan nu vilja utnämna resultatet, som hos ZZ Top går under namnet I gotsta get paid, till årets cover.

Här berättar Billy Gibbons för Music Radar om bakgrunden till att ZZ Top valde att spela in 25 Lighters

* * *

Måste säga att jag blev väldigt glad närjag lyssnade igenom La Futura och upptäckte att det här bandet som jag tyckte så mycket en gång i tiden (läs: på 80-talet) men gett upp hoppet om för länge sedan faktiskt fått en nytändning.

Livstecken


Sedan Kim Gordon och Thurston Moore separerade är framtiden för ett av de senaste trettio årens mest inflytelserika rockband osäker. Men nu kommer i alla fall ett livstecken från Sonic Youth.

Det handlar knappast om något pinfärskt material, för att uttrycka det milt men väl ett livealbum från perioden innan de kom att bli den amerikanska alternativrockens kanske främsta flaggskepp med albumtrojkan ”Daydream nation”, ”Goo” och ”Dirty”.

1985 hade precis släppt ”Bad moon rising” med örhänget ”Death Valley 69” som de gjorde med no wave-drottningen Lydia Lunch där de visade precis hur coolt disonanser kan låta. På scen i Chicago under sensommaren det året finns den med i låtlistan liksom ”Secret Girl” och ”Expressway to yr skull” från den kommande ”Evol”-plattan.

Det här är långt innan jag själv såg bandet för första gången och därför är jag väldigt sugen på att höra hur de lät på scen då.
Albumet ”Smart bar – Chicago 85” släpps i november.

Sommarens sista festival

image

Mobilfoto: Ralph Bretzer

Så var sommarens sista festival här. I ett molnigt och lite blåsigt Göteborg bjuder en lastbilstillverkare i samband släppet av en ny produktserie och i ett lite ovanligt marknadsföringsgrepp för vad som inte direkt är en konsumentprodukt på spelningar över halva stan. På scen står bland andra Timbuktu, Rebecca & Fiona och Teddybears. Jag missar tyvärr det mesta. Men jag har i alla fall fått slå den sista spiken i en gammal förbannelse.

För några år sedan skrev jag en krönika om hur jag alltid verkade missa ett antal artister och band på M. Det spelade liksom ingen roll hur ofta Motörhead, Moneybrother eller Marit Bergman spelade i min närhet, det var alltid när jag hade andra åtaganden. Sedan dess har jag sett Moneybrother ett par gånger och Motörhead fick jag till slut se på Sweden Rock. Marit Bergman fortsatte dock undfly mig, och försvann till slut helt och hållet från de svenska scenerna – tills nu i sommar

Och så idag, på denna lastbilsfestival, jag då äntligen fått se henne. Det var ett kort set med Marit ensam bakom miniflygeln men väl tillräckligt för att jag ska minnas precis hur mycket hon saknats i svenskt musikliv.
Tonen är varm och känns väldigt äkta och i de avskalade framförandena framgår det med all önskvärd tydlighet både vilken god låtskriverska och duktig sångerska hon är.

När hon avslutar med This is the year från solodebuten är det så att det fuktas lite i ögonvrån och jag ångrar att jag snålade och bara satte en fyra i betyg när plattan kom.

Innan hon går av säger hon ”vi ses om ett år ungefär”. Vågar man hoppas att det betyder att en ny platta är på gång till våren?

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×