Grattis Joe!

Punk rock warlord. Det ville han tituleras, i en intervju som finns med i Julian Temples fina dokumentärfilm om honom, The future is unwritten. Förvisso med en hel del glimt i ögat…

Idag skulle Joe Strummer ha fyllt 60 år om han inte hade gått bort plötsligt och oväntat på grund av ett odiagnosticerat  medfött hjärtfel två dagar före julafton 2002. Men som Tim Armstrong i Rancid sjöng i Indestructible:

I’ll keep listening to the great Joe Strummer
cause through music we can live forever.

Egentligen borde jag väl skriva något intelligent och analytiskt men tycker att Andres Lokko fick till det rätt väl i Svenskan. Läs den och läs den långa artikeln i senaste numret av Uncut om hans solokarrär så kör jag några favoriter ur Joe Strummers från olika stadier av hans karriär:

Och så avslutar vi med en cover på en av de låtar som ingen någonsin borde få göra en cover på för att den är så mycket sin upphovsman men som Joe Strummer ändå lyckades göra till sin. Kanske för att den var väldigt mycket honom också, trots att han inte vare sig svart, från Jamaica eller en reggaeartist.

Linnea Henriksson och Silversystrar

Mobilfoto: Ralph Bretzer

Två och ett halvt dygn utan livemusik. Abstinensen började bli svår. Den göteborgska motsvarigheten till Malmöfestivalen började redan igår och dessutom skulle två favoriter uppträda i samband med invigningen av det ännu namnlösa ungdomskulturhuset vid Järntorget: Linnea Henriksson och Silversystrar.

Linnea kliver på redan klockan åtta så jag kastar mig på första möjliga tåg i Malmö. Jag kliver ut på Göteborgs Central 20:15 och sedan en snabb spårvagnsfärd och jag hinner fånga de sista tre låtarna. Nåja, jag får ju se henne i längre format på fredag i Malmö…

Hon uppträder utanför själva huset – bandet är ännu inte klippt – på terassen och mellan henne och publiken nedanför finns en barriär i form av ett räcke men med sin charm och självklara sätt att beträda en scen gör hon sitt bästa för att brygga över den distans det automatiskt medför.

I Göteborg var inte hennes ordinarie band med – istället ackompanjerades hon av keyboard och stråkkvartettet Vindla. Det är slående hur väl låtarna från första platta i eget namn fungerar i denna tappning. Nog om detta. Om Linnea Henrikssons spelning på Malmöfestivalen kan ni läsa en timma eller två efter spelningen på Skånskans Malmöfestivalssajt.

* * *

Så blev det politikertal, bandklippning och konfettiregn innan det var dags att kliva inomhus för Silversystrars spelning – deras andra för dagen.

Silversystrar har hållit sig aktiva under sommaren med både spelningar och dubbelt EP-släpp. Dels är det sångerskan Meldeah som släppt en souldoftande platta som jag skrivit om tidigare. Dessutom kom systrarnas Tisdagsvägen 5B (finns att ladda ned gratis här).

På EP:n har ett jazzigt drag smugit sig in i deras patenterade blandning av soul och hiphop utan att deras karaktäristiska stil på något sätt vattnats ut. Det är sex starka låtar med texterna i centrum som visar med all möjlig tydlighet att de fortsätter att utvecklas. På scen får vi en rad smakprov från nya plattan. Och Doft av talk, Andas, personliga favoriten Evigt, ung och fri och Claes – den sistnämnda med gäst-rap från mannen med det fantastiska artistnamnet Simon BilBomb – står sig väl bland gamla favoriter som Välkommen och Toppen utav pallen.

Silversystrar är alltid bra på scen, såväl när de uppträder ensamma med producenten Johnik som när de – som här – har hela bandet med sig. Med bandet får de dock en extra dimension och en hel del extra drag. Nu är de dessutom förstärkta på av en bas på några låtar vilket tillför musiken mycket, speciellt när basistenspelar ståbas – ett instrument som inte bara låter väldigt bra utan även är väldigt, väldigt snyggt på scen.

Vad jag kan se av spelningslistan på Silversystrars hemsida har de aldrig spelat söder om Landskrona och där spelade de 2007. Borde det inte vara på sin plats att någon arrangör tog dem till Malmö?

Nytt från Alicia Keys

Nyss hemkommen från spelning med Linnea Henriksson och Silversystrar (mer om den imorgon på bloggen) möts jag av riktigt glada musikaliska nyheter. Det känns som en evighet sedan Alicia Keys släppte nytt. Element of freedom kom 2009 och tre år är väl i dagens musikvärld inte så jättemycket för en världsartist, men ändå.

Nu är alla fall nytt på gång. I dagboken på sin hemsida berättar hon ikväll att titeln på det nya albumet blir Girl on fire och så här förklarar hon varför hon döpte den till det:

It is called Girl on Fire!!! And that’s exactly how I feel!!! You’ll be learning more about it soon… but let me just say before making this record, in some ways I felt like a lion locked in a cage…I felt like a girl misunderstood that no one really knew, I felt like it was time to stop making excuses for any part of my life that I wanted to change. Once I made that choice I became a Girl on Fire, the lion broke free!!

Enligt Rap-Up kommer en ny låt från plattan att premiärspelas på MTV Music Awards i Los Angeles 6 september.

När festivaltröttheten lagt sig…

Nu när värken i benen och festivaltröttheten så smått börja lämna kroppen – en senkommen sammanfattning av Way out West.

Det har snackats en hel del om avbokningar och inställda spelningar i år. Frank Ocean, Bobby Womack och Ornette Coleman dök aldrig upp. För mig personligen gör det mest ont med de båda sistnämnda även om båda får sägas ha giltigt förfall. Womack ska opereras för cancer och 82-årige Coleman hade drabbats av matförgiftning. Men årets festival bjöd ändå på en hel del riktiga höjdare.

Sex favoriter utan inbördes ordning:

Feist är riktigt bra på skiva men live, inför en jättepublik i för denna sommar ovant solgass, var det faktiskt helt underbart.
Billy Bragg har jag lyssnat på i 25 år men aldrig tidigare fått chansen att se. I grå skjorta, med grå Fender Telecaster och ännu gråare hår äntrade han scenen men det fanns inte något grått med den gamle folkpunktrubadurens framträdande. Glöden är påtaglig både i sång, gitarrspel och agitation.
Jonathan Richman må vara en av urfäderna från den allra tidigaste punkeran. Under tidig, tidig eftermiddag lyckades han, trots att största delen av festivalbesökarna inte kommit till området ännu, fylla Linnétältet till bristningsgränsen och stämningen var riktigt skön. “Fan vad …fint han sjöng” sade någon på väg ut ur tältet efteråt och jag kan bara hålla med.
Refused skapade, förmodligen för första gången någonsin inne i Slottskogen, en moshpit. Jag struntar i om det var pengarna som fick umebandet att slå sina påsar ihop igen – när de levererar med en sådan glöd som på Way out Wests första dag kan jag bara le och röja som i 90-talets fornstora dar.
Blur Ljudet var allt annat än optimalt där jag stog nästan längst fram vid kravallstaketet. En överstyrda bas hamrade sin väg in i magen och dränkte nyanserna men det hindrar inte att det blev en rätt stor konsertupplevelse. Sist jag såg bandet var 1992 på Roskilde när de precis släppt sin debutplatta. Nu 20 år slår de ihop den bok de öppnade då och det är en rätt enorm resa de tar oss med på från den furiösa öppningen med ”Girls and boys” via underskön allsång på ”Tender” till en finstämd avslutning med nya guldkornet ”Under the westway”. Däremellan en kavalkad av hits och mer udda nummer.
Kraftwerk går inte att komma ifrån. Det kanske musikhistoriskt viktigaste bandet under min livstid är som inget annat på scen. Förvisso kanske mer konstinstallation än konsert i ordets traditionella bemärkelse men musikaliskt lysande och 3d-showen var smått overkligt snygg.

Annat från festivalen:

90-talsnostalgi: We love the 90’s heter en paketturné med alla artister jag hatade under det årtiondet. Till Way out West kom hjältarna. Förutom Refused väckte Blur, Mazzy Starr, Afghan Whigs ljuva minnen.
Märkligast: Att se sisådär en 25 000 människor stå vända mot en festivalscen med vita 3d-glasögon på sig.
Sämst: Jacuzzi Boys. Don’t believe the hype. Garagerock i för tajta jeans kan vara hur bra som helst men den här trion från Miami borde tvingas titta på ett oändligt antal inspelade konserter med Dead Moon, Hellacopters och The Nomads för att lära sig hur det ska gå till.
Gladast: Jonathan Richman såg så genuint lycklig ut över det fina gensvaret från publiken att det vore svårt för den mest hårdhjärtade att inte ta honom till sig.
Ljusskyggast: Att påstå att Mazzy Starr var snåla med scenljuset på spelningen i Annedalskyrkan vore en radikal underdrift.
Gitarrhjälte: Någon borde bygga en staty över Wilco-gitarristen Nels Cline och hans magiska händer och ställa den i Slottskogen efter det overkligt lysande solot i Impossibly Germany.
Snackis 1: Way out wests veggo-policy drog upp en skitstorm i sociala medier. Och en lika stor flodvåg av positiva tweets från andra ringhörnan. Jag är inte vegetarian men har lite svårt att förstå ilskan. Hur svårt är det att avstå kött i några dagar? Och ville man inte det var det ju bara att gå ut genom grindarna och köpa en korv precis utanför.
Snackis 2: Frank Ocean var ju en synnerligen lyckad bokning, dessutom gjord innan han kom i ropet på allvar. Därför var den enorma besvikelsen hos många när det stod klart att han inte skulle komma väldigt förståelig. Samtidigt: vem går på festival för att se EN artist?
Kändisspotting: kan man ju ägna sig åt på festival. Det gjorde i alla fall en av kameramännen som filmade till storbildskärmarna under Wilcos spelning. Rolf Lassgård lade av ett stort flin när han fick se orsaken till jublet som plötsligt bröt ut: bilden av honom själv i jätteformat på var sida av scenen.
Nära artisten-upplevelse: Det fick en tjej från Lund när hon blev uppdragen på scen av rap-hjälten Common.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×