Olyssningsbart!

Blur ska ju, om jag förstått saken rätt, göra sin sista spelning någonsin på OS-avslutningen. Det är ju precis hur stort som helst, både för OS och för Blur. Själva antitesen till hur stort som helst är den officiella OS-låten med Muse. Olyssningsbar är ett ord som bättre beskriver den.

Svulstig och bombastisk som anstår en sportlåt, javisst. Men utan varje spår av den explosivitet som krävs. Dessutom är den ett exempel på riktigt uselt låtskrivarhantverk. Och då har jag inte ens nämnt den lika meningslösa som omudikaliska gitarronanin…

Jon Lord ur tiden

Deep Purple var bandet som på allvar öppnade ögonen på mig för storheten hos 1970-talets tunga rock och hårdrock. Ian Gillan mäktiga röst, Richie Blackmores fantastiska gitarrspel och det driv som herrar piskar Paice och Glover piskade upp på trummor respektive bas skojar man inte bort. Men frågan är ändå om inte det var Jon Lords Hammond B3-orgel som var den allra viktigaste ingrediensen för att forma bandets – i brist på bättre ord – svulstiga sound.

Man kan naturligtvis diskutera de enskilda beståndsdelarnas viktighet men odiskutabelt är att Jon Lord var en av dem som formade hur den tyngsta delen av 70-talsrocken lät.

Jag minns att de klassiska inslagen på liveskivan ”Nobody’s perfect”, annars knappast någon av bandets större stunder, som en ögonöppnare för hur skicklig Jon Lord var. När han för tio år sedan lämnade Deep Purple var det bland annat för att koncentrera sig på att skriva klassisk musik, även om han redan då led av hälsoproblem.

Nu har hårdrockens kanske mest distinkta orgelljud tystnat för gott. Tidigare idag gick Jon Lord, som led av cancer i bukspottkörteln, ur tiden på ett sjukhus i London. Han blev 71 år gammal. Nu lyssnar jag på ”Machine head” på repeat och förbannar att jag aldrig fick se den klassiska Mk II-upplagan av Purple.

Lord var med i bandet redan från starten i engelska Hertford 1968 när de, inspirerade av 60-talets tyngsta bluesbaserade rockmusik, var med om att skapa hårdrocken tillsammans med band som Black Sabbath och Led Zeppelin. Med Lord kom även influenser av klassisk musik med i bandet och 1969 spelade Deep Purple in Concerto for group and orchestra, skriven av honom, tillsammans med Royal Symphony Orchestra i Royal Albert Hall.

Efter Deep Purples splittring 1978 gick Jon Lord med i Whitesnake och ägnade sig samtidigt åt att spela in soloalbum. Han lämnade dock Whitesnake när den klassiska Mk II-upplagan av Deep Purple återföranades 1984. Han blev kvar i bandet fram till för tio år sedan. Sedan dess har han i huvudsak ägnat sig åt den klassiska musiken. Förra året blev han hedersdoktor i musik vid universitetet i hemstaden Leicester.

Crash course in kraut

Solen genom köksfönstret värmer nästan lika mycket som kaffekoppen i min hand. På stereon snurrar det senaste inköpet: den nya feta boxen med Can, ett av de band som mer eller mindre ofrivilligt skapade krautrock-genren. Tre timmar och 30 låtar inspelade mellan 1968 och 1975, tidigare ohörda utanför bandets innersta krets.

Monotona motoriska fyrtaktsbeats och repetitiva figurer inom ett smalt tonalt spektrum som ändå vrider och vänder på sig själva lite för mycket för att kallas riff. Musik som är framjammad och sedan ”slutmonterad” i studion på ett sätt som var alldeles unikt för sin tid. Det är musik som fångar in mig i sin väv och med sitt kompromisslösa groove och med de stämningar som byggs upp.

Det är ingen lätt musik egentligen. Tanketrådarna går till frijazzen, till minimalistisk konstmusik och acidrock. Startpunkten finns väl – precis som hos krautkollegorna Kraftwerk – någonstans i avant garde-kompositören Karl-Heinz Stockhausens föreläsningssal där både Irmin Schmidt och Holger Czukay studerat (liksom Ralf Hütter och Florian Schneider i Kraftwerk). Ändå sitter min yngste son, fyra år gammal, och groovear loss i sin köksstol.

Kanske är det ett slutgiltigt bevis på bandets storhet – att deras musik kan fånga lyssnare både på ett känslomässigt och ett intellektuellt plan. Oavsett om man är en 40-årig man med alldeles för mycket musik i hjärnans vindlingar eller om man är en fyraåring som fortfarande kan se på musiken så som den är i sig själv, utan fördomar eller allt för mycket kunskap om vad som ligger bakom.

* * *

I går blev det – efter spekulationer utlösta av Way out west-festivalens i ärlighetens namn rätt uppenbara ledtrådar utlagda på instagram kvällen innan – klart att Kraftwerk gästar årets festival i Slottskogen. Och det med deras omskrivna 3D-föreställning som tidigare bara visats i München, New York och Sao Paolo. Det är, ärligt talat, så häftigt att jag är beredd att strunta i att det bara finns en originalmedlem, Ralf Hütter, kvar i bandet.

Jag har sett Düsseldorf-bandet en gång tidigare, på Roskilde 1998. Det är fortfarande ett konsertminne jag bär med mig. Eller konsert, förresten… Det var snarare en konsthappening eller en audiovisuell installation men vem bryr sig om sådana hårklyverier. Fantastiskt bra var det i alla fall, alldeles bortsett från det gigantiska kulturella inflytande bandet fått.

 

Doktor Ozzy?

För många herran år sedan (20 närmare bestämt) var jag på Bokmässan i Göteborg och lyssnade på den då nyblivne Nobelpristagaren Derek Walcott som samtalade med Joseph Brodsky. Den sistnämnde av dem, en rysk-amerikansk poet som hade tagit emot Nobelpriset fem år tidigare, visade sig vara en surgubbe av sällan skådade mått. Jag vill minnas att han ansåg att det gavs ut så mycket skräplitteratur att man, både för att spara träd och tid, borde dra in på all ny bokutgivning och bara trycka nyutgåvor av bibeln och Dantes ”Den gudomliga komedin”.

Jag utgick från att han skämtade. Å andra sidan seglade en bok förbi redaktionen som fick mig att undra om han ändå inte hade en poäng i att det ges ut en hel del böcker som aldrig borde sett dagens ljus. Det finns ju en uppsjö av mer eller mindre usla självhjälpsböcker och inspirationslitteratur och jag lovar, inte en enda av dem skulle jag få för mig att läsa. Men här hade vi en bok med hälsoråd från ingen mindre än Ozzy Osbourne – Doktor Ozzy, Råd från rockens överlevare nummer ett (Norstedts). Lite (motvilligt) nyfiken blir man ju…

Har ni sett The Osbournes? I så fall är ju frågan till att börja med huruvida han lever eller inte. I andra hand kan man undra om man verkligen ska ta hälsoråd från någon som ägnat de senaste 45 åren åt att systematiskt försöka ta livet av sig. Det verkar ju lite som att ta råd om backhoppning från Eddie the Eagle eller lära sig sjunga av Peter Stormare (eller av undertecknad för den delen). Nåja, nyfikenheten var väckt och jag började läsa ute i solskenet på gården.

Ärligt talat: jag önskar att jag hade låtit bli. Tydligen har han en kolumn i någon engelsk dagstidning där han tydligen svarar på läsarnas  frågor om hälsa och den ligger till bas för boken. Svaren är på husmorsnivå och humorn ungefär så fantasilös den kan bli. Han koketterar med sitt forna missbruk samtidigt som råden är så beskäftiga att man undrar om de inte egentligen kommer från någon gammal faster. 65 sidor in slår jag igen boken och lovar att aldrig återkomma till Doktor Ozzys mottagning.

Nej. Oavsett hur stor fan du är av ”The Prince of fucking darkness”, som han kallar sig i ett avsnitt av Osbournes; skit i den här boken. Lägg i stället ned pengarna du skulle betalt för den och tiden du skulle lagt ned på att läsa den på att leta upp begagnade ex av de gamla Black Sabbath-plattorna och tidiga soloskivorna om du inte redan har dem. Och framför allt: missa inte den briljanta liveplattan ”Tribute”.

En metal queen kommer tillbaka II

– Det är ett mycket mognare album än mina tidigare.

Så kommenterade Lita Ford sitt då kommande comebackalbum Wicked Wonderlandpresskonferensen inför hennes framträdande på Sweden Rock 2009. Spelningen ifråga visade sig vara sådär. Albumet – inspelat tillsammans med maken Jim Gillette – långt, långt mycket sämre. Istället för den melodiösa hårdrock som gjort henne till ett stort namn efter att bandet The Runaways upplösts påtvingades vi en alldeles gräslig ålderskrisande industrimetall helt utan förmildrande omständigheter. Övermoget, snarare än moget, och med allt för mycket musikalisk make up i ett fåfängt och futilt försök att dölja rynkorna.

Kanske är det på grund av den plattans grundmurade uselhet (jag satte en etta i betyg här i Skånskan) som jag inte riktigt kommit mig för att lyssna på hennes nya skiva förrän nu, nästan en månad efter releasen.

Tre år har gått sedan comebacken och däremellan har hon gått igenom en uppenbarligen alldeles osedvanligt bitter skilsmässa och Livinig like a runaway (Playground) är alldeles uppenbart en skilsmässoplatta. Och även om texterna ibland är lite för privata för att bli allmängiltiga känns hela skivan som ett gigantiskt kliv framåt. Inte för att den på något sätt är något mästerverk – betyget får bli en solid trea – men musikaliskt har hon hittat hem till det hon faktiskt kan bäst, det vill säga melodiös hårdrock av 80-talssnitt.

Och även om texterna är privata så känns det åtminstone äkta och det är inte det sämsta – och framförallt något helt annat än Wicked wonderland som kändes allt annat än äkta.

 

Ena halvan silver

Foto: Patrik Vincent

Jag vet att jag tjatar om Silversystrar men faktum är att jag idag, nästan ett år efter releasen, fortfarande lyssnar ohemult mycket på deras första fullängdare Mellan rim & rådlöshet. Det finns mycket med bandet jag gillar men det jag fastnade först för var kombinationen mellan Meldeahs varma soulröst och Fröken B:s skarpa – och inte sällan blixtsnabba – rap.

För några dagar sedan släppte Meldeah, utan sin bandkollega, en femspårs-ep:n Coffee stains and fake gold chains tillsammans med producentteamet SansProfit från Helsingborg. Den är något helt annat än systrarna. Hiphopen är som bortblåst och istället får vi soul av sent  70- och tidigt 80-talssnitt, discogitarrer, funkbeats och reggaeinfluenser. Känslan är organisk och svängig och det är precis så mycket variation en platta med fem låtar kan ha utan att bli splittrad.

Och framför allt får Meldeahs röst fullt spelrum. Det faktum att hon här sjunger på engelska och i en delvis annan genre gör att jag inte saknar rappen på det sätt jag nog skulle gjort annars. På det hela taget är det en skön platta med bra låtar och väldigt väl genomförd från sång till arrangemang och produktion. Jag hoppas vi får se mer från det här sammarbetet.

Bäst av allt? Ni behöver inte ta mitt ord för det. Ep:n är släppt gratis på nätet. Ladda ned den från meldeah.com.

* * *

Ledmotivet till Sommarlov får mig, precis som varje sommar att återupptäcka Malmöbandet Babian. De är riktigt bra!

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×