Linnea Henriksson

Linnea Henriksson när hon gästade Tingseks spelning på Malmöfestivalen förra sommaren. Foto: Ralph Bretzer

Det där “Idol”-epitet man gärna sätter framför namnet på deltagarna i TV4:s talangsåpa har aldrig riktigt klistrat fast vid Linnea Henriksson, fjärdeplatsen till trots.

Det spelar ingen roll om hon gjuter nytt liv i slitna jazzstandards med sitt band Prylf, uppträder med covers i ett Idolpaket på Malmö Central eller, som här, på solodebuten Till mina älskade och älskare (Epic/Sony), skapar skimrande tidlös popmusik med drag av klassisk schlager tillsammans med bland andra Thomas “Orup” Eriksson. Hennes personlighet och den stjärnglans hon bär inom sig är allt för stark för att hon skulle reduceras till en produkt på nöjesfabrikens löpande band.

Visst är det lätt att dra paralleller till Veronica Maggio. Både lyriskt och musikaliskt hamnar de i samma grannskap men Henriksson är avigare och mer egensinnig. Dessutom är hon en betydligt mer utvecklad artist än vad Maggio var på sin första skiva.. “Till mina älskade och älskare” är en solodebut som jag misstänker kommer att hålla länge.

Betyg: 4

Älska eller hata?

image

Vitryska boybands, österrikisk tokrap eller allehanda falsksång. Ibland – nåja, ganska ofta – ifrågasätter jag varför jag utsätter mig för att titta på Melodifestivalen.

Men så dyker det upp en holländsk flicka med akustisk gitarr och en kostymör som fått det största jäkla hjärnsläppet sedan Björn Skifs tappade texten i Det blir alltid värre framåt natten.

För vad ska man annars kalla det än ett hjärnsläpp när hon står där på scenen med sin gitarr och en fjäderskrud som hade gjort Sitting Bull avundsjuk – om han inte haft fullt upp med att bli blåförbannad över att någon från gamla kolonialmakten Holland utan någon form av rimligt skäl fötsökt annektera hans kultur, vill säga.

En tysk indian, sjöng Olle Ljungström. En holländsk är inte mindre bisarr. Men ändå, det är nog ändå de där galenskaperna som får mig att titta varje år. Man vet liksom aldrig vad man ska få se och det är alltid något land som bjuder på något riktigt ”hur tänkte de nu”-moment. Inte är det för den spännande musikens skull i alla fall!

Galna antipirater?

De är onda de där fildelarna. Det har vi förstått att film- och skivindustrin tycker.

Jag skrev om det den väntande stämningen från skivbolagens samarbetsorganisation RIAA för ett drygt år sedan (en bit ned i inlägget) mot företaget bakom fildelningsprogrammet Limewire. Nu är företaget dömt i själva brottsmålet och RIAA har lämnat in sin stämningsansökan och den är ju… rimlig.

Eller, vad ska man annars kalla ett krav på 72 biljoner dollar? Det är ganska mycket pengar, till och med för att vara en amerikansk stämning. Det är inte bara, som jag skrev då mer pengar än vad skivindustrin dragit in sedan Edison uppfann fonografen, det är till och med rätt mycket mer pengar än vad som finns i hela världen.

Den totala summan pengar i världen uppgår till motsvarande 60 biljoner dollar (enligt DN och GP).

Det här gör säkert underverk för att öka folks betalningsvilja för musik och film på nätet (OBS! Ironi).

Mannen med pipan ur tiden

Ett stort hårburr och dito skägg. Ständigt med solglasögon och pipan rykande i munnen, även på scen.

Kommer ni ihåg honom från Blues Brothers-filmen? Basisten med det stenhårda drivet var på intet sätt en påhittad karaktär, även om pipan inte var med någon av de båda gånger jag hade förmånen att se honom på scen.

Donald ”Duck” Dunn var en av musikerna i den legendariska Stax-studions husband, han spelade i Booker T & the MG:s (som gjorde en av alla tiders coolaste instrumentala rocklåtar, Green Onions) och kan höras på inspelningar med alla från Otis Redding och Wilson Pickett till Elvis, Bob Dylan och Neil Young. Och så i det ursprungliga Blues Brothers Band, förstås.

Nu sällar han sig till ”the great gig in the sky”. Natten till igår gick han bort i sömnen, 70 år gammal, på turné i Japan. Det musikaliska arv som han och hans Stax-kollegor skapade lever vidare i all soulinfluerad rockmusik som hörts från slutet av 60-talet och framåt.

Tråkig, tråkigare, polarprisjuryn

Så har polarprisjuryn gjort det igen. Delat ut en hel hög pengar till en farbror som har så han klarar sig och all den uppskattning man kan tänka sig.

Det här är inte ett påhopp på Paul Simon. Han är en av de bästa låtskrivare som går på den här jorden och han har gjort några av de bästa låtar som skrivits. Homeward bound, The Boxer, Sounds of silence, Diamonds on the soles of her shoes, 50 ways to leave your lover. Egentligen behöver man inte säga mer än så för att rättfärdiga alla hedersbetygelser som tänkas kan till honom.

Men för i h*&%¤#e!

Kan ni vara tråkigare?

Nu har juryn snart delat ut pris till alla sina idoler från uppväxtåren. Paul McCartney, Dylan, Elton John, Springsteen, Pink Floyd, Led Zeppelin, Peter Gabriel.

Jag fattar att ni vill bli ett musikens Nobelpris. Fatta då detta: anledningen till att så många fnyser ”vem tusan är det” när priset delas ut är också en stor anledning till dess internationella renomé. Man blir inte ett stort och respekterat pris genom att dela ut hedersbetygelser till artister/författare som hela världen redan känner till och uppskattar. Tänk om Svenska Akademien hade delat ut priser som ni gör? Då hade priset gått till Stephen King och PD James. Förvisso duktiga skriftställare, men knappast författare som idag för litteraturen framåt.

En miljon i fickan på en Paul Simon  eller en Paul McCartney betyder ingenting på det stora hela. Men en miljon – och den uppmärksamhet som följer med ett stort pris – till en en artist som idag ligger i framkanten men inte har nått den breda publikens öron skulle göra en värld av skillnad.

Jag ska inte trötta er med att, i år igen, sätta ihop en lista med förslag på tänkbara och mer spännande pristagare. Det mesta är faktiskt mer spännande i den här aspekten än 60- och 70-talens dinosaurier.

Detta sagt med den allra största respekt för de flesta av de som faktiskt fått popmusikdelen av priset.

* * *

Eller, vänta lite! Innan ni tar mitt råd och börjar dela ut priset till musik som är här och nu så måsta Kraftwerk få det.

 

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×