Harry Potter som pappa…

Det är något märkligt med att se någon växa upp på vita duken. Det blir väldigt svårt att ta den personen på allvar som vuxen skådespelare. Fråga ett otal barnstjärnor om den smärtsamma övergången till vuxenroller. För några har de gått bra, för andra har det gått väldigt illa. Och en del av dem återser man vid signeringsborden när sci-fi-mässan kommer till stan. (Hej Bud i Våra värsta år).

Daniel Radcliffe måste ha suttit i en synnerligen vedervärdig rävsax där. I Harry Potter-filmerna har vi kunnat följa varje stadie av hans tonår. Detta dessutom i en filmserie om åtta filmer som hamrat in hans ansikte i medvetandet på generationer som pojken som ska bli trollkarlsvärlden frälsare.

När Sarah Michelle Gellar hoppade av Buffy the Vampire Slayer efter sju säsonger (och därmed dömde serien till nedläggning) var det med motiveringen att hon var rädd att bli för mycket förknippad med en roll så att hon inte skulle få nya bra roller. Den risken är högst påtaglig och Gellar själv har väl åtminstone i viss mån blivit ett offer för det. Någon som vet vad Luke och Leia har för sig nu för tiden förresten? Nej, just det.

Det var nog ett klokt drag av Daniel Radcliffe att ta en paus från filmen och spela teater istället. Men nu är han tillbaka i biograferna igen. Imorgon har The Woman in Black premiär. I den får vi se numera 23-årige Radcliffe som änkeman med en liten son och inte alltför ljusa framtidsutsikter i ett Charles Dickenskt London.

Jag såg filmen på filmfestivalen i Göteborg i början av året och måste erkänna att det gick sköna rysningar längs ryggradem redan i inledningen när nyligen återuppväckta klassiska skräckfilmsbolaget Hammers logotyp dyker upp på duken. Det är också en gotisk skräckhistoria av klassiskt snitt vi bjuds på. Ett helt okej sådant, tycker jag, även om den inte är utan problem. Förkärleken för att skrämmas med väldigt höga ljudeffekter känns till exempel väl lättköpt. De är dessutom onödiga när filmmakarna fått till en så bra läskig stämning.

Sedan är det ju det där med Harry Po… öh, jag menar Daniel Radcliffe. Det är väldigt svårt att se honom som vuxen och förälder. Dessutom ser han så väldigt pojkaktig ut. Han gör förvisso ett  gott arbete som skådis men det är ändå svårt att köpa honom i fadersrollen, skäggstubben till trots. Att manusförfattaren dessutom skrivit karaktären ganska tvådimensionell gör inte saken bättre.

Men det är ett första steg bort från Harry Potter och ett faktiskt inte alls oävet sådant även om skräckisar har en tendens att bli ett annat fängelse som skådespelare har svårt att bryta sig ur. Det ryktas redan om att Radcliffe ska dyka upp i en The Woman in Black 2

Min första dubbeletta…

Jag recenserade min första skiva för elva år sedan (det var den holländska samplerartisten och sångerskan Solex skiva Low kick and hard bop) och har aldrig delat ut två ettor på en och samma vecka någon gång. Förrän denna vecka vill säga. Men får man en ny Jason Mraz och en ny Peter Lundblad på sitt skrivbord så…

* * *

Jason Mraz bjuder på sitt fjärde album, Love is a four letter word (Atlantic), på snygga arrangemang och en lätt, luftig och elegant mainstream-produktion. Synd bara att den snygga förpackningen innehåller ett stort ingenting.

“I’m gonna love you like the woman I love”.
Herregud, texterna… Jag hade kunnat fylla hela den här recensionen med osnyggt formulerade plattityder som denna. Och när låtskrivandet är nästan lika menlöst som Mraz röst kan inte betyget bli mycket annat än en etta. Bara ett par låtar, “5/6” och “93 million miles”, lyfter sig upp till en godkänd nivå.

 * * *

Har man en gång gjort en av de där låtarna som blivit som synonym med svensk sommar är det svårt att bli något mer än den där låten. Fråga Peter Lundblad. Trots att han gjort en hel hög album har jag svårt att komma på en enda låt med honom förutom “Ta mig till havet”. Eller, ja, det skulle vara “Ge apan i dig en chans” då.

På nya En obotlig romantiker (Frituna/EMI), med vilken han firar 40 år som skivartist, försöker han igen att få till en sådan där låt. Men det vill sig inte för “Du och jag och sommaren”. Det är väldigt svårt att skapa den typen av guld när man verkligen försöker; att göra det två gånger är i det närmaste hopplöst.

Resten låter trist, daterat och inte sällan småtöntigt (“Aj, aj, aj, jag är förälskad i dig”!). Men det finns nog insikt om problemet. För säkerhets skull dänger Lundblad på nya versioner av sina tre största hits som bonus på slutet.

 * * *

Jag vet inte om Jason Mraz tyckte att han var fyndig när han satte titeln Love is a four letter word. Det är ju en lite halvkul ordlek. Eller var första gången någon använde den någon gång på, typ, 1400-talet. Det finns åtminstone en film, en barnbok och en låt som Bob Dylan skrev åt Joan Baez som delar den.

Känns lite trött som skämt betraktat…

 * * *

“Du och jag och sommaren”? Har inte någon annan gjort den låten innan?

En kollega läser min recension av Peter Lundblads platta och reagerar över låttiteln. Jag googlar och jovisst. Mats ”Peta in en pinne i brasan” Rådberg deltog i melodifestivalen med en låt med just den titeln 1977. Men det är inte samma låt även om den var lika dålig den.

Nog om kass musik, vi gräver i arkivet istället och fiskar upp den här godbiten:

Inte mitt 90-tal…

90-talet ringde och vill inte ha sin Dr Bombay tillbaka.

Läser här om paketturnén We love the 90’s. Snap, E-type, Haddaway och, host host, Dr Bombay ska hemsöka oss igen.

90-talet är speciellt för mig. Jag fyllde 19 samma år som det började och 29 när det slutade. Hela min tid som ung vuxen naturligtvis. Det var också en period av fantastisk musik – fast det tycker väl alla om sin ungdoms musik, kan jag tänka. Nirvana och hela grungevågen, triphop, hiphop, Blur och americanans återuppståndelse. Det var en tid av musikaliskt uppvaknande för mig som garanterat inte innehöll några av artisterna i nämnda paketturné.

Varför är det först och främst det dåliga som får en revival?

* * *

”Never trust a band with a singing drummer” var det någon som sade någonstans. Det är ett citat som jag upprepat många gånger. Det blir sällan bra när trummisar sjunger samtidigt som de spelar. Men det finns ju så klart undantag och The Band är naturligtvis det största.

Levon Helm, trummisen och tillika en av sångarna i The Band, är borta. Nu finns bara två av medlemmarna, Robbie Robertson och Garth Hudson, kvar i livet.  Tack och lov finns musiken kvar. Det kommer att bli mycket The last waltz den närmsta tiden, känner jag.

 

Maskinen får en känga

Maskinen sträcker sig på nya plattan “Framgång och efterfrågan” (Universal)  från det milt underhållande (“Megalomani”) till klockrena hits (“Krossa alla fönster”). Här och där sipprar det till och med en och annan äkta känsla mitt bland allt pladder. Däremellan hinner de dock passera det fullständigt ohållbart irriterande (“Superbas”) och det direkt stötande (som när Frej rappar att han “låg med Amy Diamond innan hon blev känd”).

Det där sista citatet beskrev Frej själv som satir i en intervju nyligen. Och nej, jag tror naturligtvis inte att det är sant. Men för att det ska vara satir krävs väl ändå på något sätt att det ska vara kvickt, fyndigt och ha ett mål och syfte. Är viljan bara att chockera – vilket jag tror att det är här – är det ju faktiskt bara trams.

De har ju uppenbarligen något, Maskinen, men den studentikosa teknologhumorn gör att det blir näst intill outhärdligt att lyssna på dem.

Betyg: 2 pantrar

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×