Kent låter gitarrerna tala

När jag hör titeln 999 associerar jag till det gamla brittiska punkbandet som följde Clash tätt i hasorna. Men Kents nya låt som bär just den titeln är naturligtvis något helt annat. Syntarna är nedtonade den här gången. Istället låter Kent gitarrerna tala. Gitarrerna och Joakim Bergs röst och ord.

”Alla mina tankar kretsar kring dyra saker
Baby, var har du varit, vi har redan tänt på grillen
Vi har väntat här i regnet på någonting som inte händer.” 

Arrangemanget är smakfullt och produktionen detaljrik. Melodin är stor och omfamnande utan att på något sätt vara påträngande. Den växer med varje lyssning och det står snart klart att bandet är tillbaka i en form de inte har varit i på länge. Det bådar gått inför albumet ”Jag är inte rädd för mörkret” som kommer 25 april.

Osannolikt coolt, dessutom, att vad som måste betraktas som refrängen inte kommer förrän 5.45 in i låten, då återstår mindre än två minuter av låten.

Blasts from the past

Sitter och skriver på en recension på Bear in heavens nya platta och kommer på något sätt att tänka på denna fantastiska låt som jag helt hade glömt bort – och definitivt inte lyssnat på de senaste 20 åren. Dags att gräva i vinylsamlingen och se om jag inte har den någonstans i gömmorna.

* * *

Noterar i Huffington Post att Newt Gingrich, en av männen som tampas om posten som republikansk presidentkandidat, tar 50$ av sina supportrar för nöjet att bli fotograferad med honom. Har han lärt av Eric Saade, kanske. Intressant att att Saade uppenbarligen värderar sig själv högre än den politiske veteranen Gingrich som, oavsett vad man tycker om hans politik, ändå suttit som talman i kongressen. Ifall någon till äventyrs missat det ska ju Saade ha nästan 1 500 spänn från sina fans (till största delen barn) för en bild, en autograf och byta några ord.

* * *

För många innebär The Modern Lovers psjälvbetitlade debutplatta från 1976 det verkliga startskottet för punken och det ligger det nog någonting i, även om många (The Standells, MC5, The Stooges och Velvet Underground för att nämna några) varit med och lagt grundstenarna. Nu kommer sångaren Jonathan Richmond till Way out west. Det tycker jag är precis hur kul som helst – inte minst som jag aldrig sett honom live tidigare.

 

Inte på KB – Suck!

Här sitter man på jobbet medan Leon Russell spelar på KB. Man kan inte alltid få som man vill…

Han fick ju inte någon vidare kritik för sin Göteborgsspelning och mer sentida youtube-klipp visar med all önskvärd tydlighet att rösten inte är vad den har varit. Men det skulle ändå varit kul att se den nu drygt 70-årige hjälten  med ett cv långt som själva Mississippi, som spelat med alla från Frank Sinatra till Eric Clapton, George Harrison, Bob Dylan och The Rolling Stones.

Men jag fick i alla fall åka samma tåg som honom från Göteborg till Malmö idag. Så nu har jag sett rockvärldens schysstaste skägg i verkligheten. Sorry ZZ Top!

Och sorry fotokonsten, får man väl säga efter denna suddiga mobilbild. Men skägget är där i alla fall.

Mando Diao möter bröderna Salazar

Caligola uppges vara ett konstnärskollektiv med rötter tillbaka till 70-talet, om det nu inte bara är en smart pr-kupp, vilket jag starkt misstänker. I denna musikaliska inkarnation rör det sig dock om ett samarbete mellan Björn Dixgård och Gustaf Norén å ena sidan och bröderna Salazar å den andra.

“Back to earth” (Musica de la santa/Sony) är frukten av detta samarbete. I ljuset av Mando Diaos senaste (sista?) platta som ju drog åt danshållet är det kanske inte samarbetet så långsökt som det kan te sig på pappret. De går all in med dansanta grooves, flöjter och blås. Det är disco, soul, funk och rhytm n blues.

Resultatet är väldigt lyckat. Dixgård och Norén har kanske inte de största soulrösterna genom tiderna men det går inte att värja sig för det grundmurade svänget och skaparglädjen på denna deras första fullängdare. För det blir väl fler? Snälla!

Betyg: 4

Springsteen på SXSW

I torsdags höll Bruce Springsteen sitt keynote-tal på SXSW-mässan i Austin, Texas. Att han är en jäkel på scen som musiker visste vi redan men faktum är att han funkar rätt bra som talare också. Självironi, förmågan att analysera vad han själv kommer ifrån musikaliskt och inte minst förmågan att retoriskt strukturera sin framställning gör det till en angenäm stund, även sett på avstånd via youtube (fan, nån gång vill jag åka till SXSW!).

I nästan en timme talade han om den populärmusikaliska världen idag jämfört med när han växte upp och blev förälskad i Musiken. Det är alltid höra en 62-åring som inte faller i ”Det var bättre förr”-fällan…

Han talade om sina förebilder; om Bob Dylan, Hank Williams och James Brown. Och de inte fullt lika självklara. Han berättade att han köpte alla de tidiga punksinglarna när de kom vilket kom att påverka Darkness on the edge of town-plattan kraftigt. Sex Pistols var så skrämmande, sa han. Många band klarar av chockerande men skrämmande är något annat. Väldigt få rockband klarar det.

”They were brave and they challenged you and they made you brave. A lot of that made it to the subtext of Darkness”.

Inte minst avslöjade han hemligheten bakom alla hans låtar; den är The Animals gamla klassisker ”We gotta get out of this place”. Jag hade aldrig tänkt på det men när han berättar det tycks det fullständigt självklart. Arbetarklassmedvetandet är tydligt i verserna. Desperationen av att vara fast i ett liv som som känns som en tvångströja. Framåtriktningen i refrängen: ”We gotta get out of this place – if it’s the last thing we ever do – cause girl, there’s a better life for me and you”.

”It’s every song I ever written” säger han efter att ha kört den på akustisk gitarr. ”That’s all of them and I ain’t kidding. Born to run. Born in the USA. That’s everything I done for the last 40 years including the new ones”.

Och han kom med tips till unga musiker. Efter att ha kört riffet till Animals ”Don’t let me be misunderstood” (för övrigt en av världens bästa låtar) glider han över i ”Badlands”.

”It’s the same fucking riff Listen up youngsters that’s how succesful theft is accomplished”.

* * *

Jag har alltid undrat varför Springsteen på den där liveboxen han gjorde på 80-talet kör en version av Woody Guthries ”This land is your land” utan den sista versen. Det är ju den versen som ger låten hela sin politiska sprängkraft. Han kommer inte direkt med någon förklaring här heller men i samband med att han berättar om hur han och Pete Seeger körde låten på Obamas installation plockar han upp gitarren och kör just den versen. Tack för det. Lite closure efter sisådär en 25 år…

* * *

En god vän som delar min kärlek till punken frågade mig en gång hur tusan jag kunde gilla både punk och Bruce Springsteen. Därför var det extra kul att höra hur han influerats av punken även om det inte direkt kommer som någon chock. Live har han ju både kört London Calling och Joe Strummers mer sentida Coma Girl.

Och kärleken till den ursprungliga punken var besvarad. I Marcus Grays Clash-biografi ”The Last Gang in Town” berättar Joe Strummer hur han och Mick (har jag för mig att det var) plankade in på Springsteens London-spelning – det borde ha varit Born to Run-turnén, den spelning som finns i den utmärkta boxen som kom för några år sedan – en spelning som också bevittnades av Johnny Rotten i Sex Pistols.

 

 

Folk, soul och gospel med Springsteen

Visst, E Street Band är ett fantastiskt kompband men på senare år har deras hårt hårdpumpande rhytm ‘n blues på skiva haft en tendens att tvinga upp Springsteen på en nivå där hans röst låtit allt mer ansträngd. Därför är det bara positivt att bossen ger sig ut på soloäventyr med betydligt mindre högoktanig backning på nya Wrecking Ball (Sony). Så här bra har han inte sjungit sedan “The ghost of Tom Joad”.

Det här är elva sånger med betydligt mer folk, soul och gospel i sig än bredbent rock n roll och det är en miljö där Springsteens berättelser om vanliga människor som kämpar med sin överlevnad i den nya depressionens USA trivs alldeles utmärkt. Här finns uppgivenheten som smyger sig in när mörkret faller på efter dagens slit är över men också – och till sist – hoppet som får hans låtkaraktärer att trots allt ändå kämpa vidare. Det är knappast en slump att avslutningsspåret heter “We are alive”.

Betyg: 4

En dos av verklighet bland allt glitter

Jag måste erkänna att jag är förtjust i Thorsten Flincks teatrala tilltal och stora pretentioner. Jag gillar att han inte räds stå med ena benet i Taube, Ferlin, Dan Andersson och Imperiet medan det andra vistas i den franskspråkiga chansontraditionen med Brel, Brassens och Vian

Och det är inget snack om att han är en frisk fläkt i Melodifestivalen där han för in en mycket välbehövlig dos verklighet – teatraliteten till trots – bland allt glitter.

Sedan går det inte att komma från att låtmaterialet på hans nya skiva, En dans på knivens egg (Sony), kanske inte rakt igenom är det allra starkaste och att han, trots sin odiskutabla begåvning som teaterregissör, lite för ofta står överspelet väl nära.

Betyg: 3

Punk-Dag överraskar!

– Nämen, säger Punk-Dag, mannen som just nu sitter bakom mig på redaktionen.

– Lotta Engberg fyller år den 5 mars. Det är ju idag! Grattis Lotta!

Det var ju otippat. Att redaktionens mest tatuerade man skulle ha sådana böjelser, menar jag.

Men grattis, Lotta, i alla fall. Även om jag hejade på Thorsten.

 * * *

På de flesta ställen jag jobbat har det varit jag som varit det största Springsteen-fanet. Här är det dock frågan om inte kollegan Knobe är ett ännu större fan. Han tipsade mig om detta fantastiska klipp med en taggad Bruce backad av den osannolika kombinationen E Street Band, The Roots och Tom Morello från Rage against the Machine. Eller är den så osannolik egentligen?

 * * *

För övrigt anser jag att det är tråkigt att SVT skrotar sina hallåor. Om de har en väsentlig funktion att fylla med att presentera programmen ska jag väl låta vara osagt men de har definitivt varit en del av kanalens själ och identitet. Nu blir SVT lite ”vanligare” som tv-kanal. Och det var väl knappast syftet?

Sarah Michelle Gellars återkomst

Bridget, nykter alkoholist sedan ett halvår tillbaka och nyckelvittne i ett mordfall, flyr fältet och söker upp sin tvillingsyster Siobhan i New York. Det förefaller som en bra återförening men plötsligt är Siobhan försvunnen (död?) och Bridget tar hennes plats i ett försök att hålla sig undan både de gangsters som jagar henne och FBI som vill att hon ska vittna. Det ska snart visa sig att Siobhan inte lever (levde?) riktigt det perfekta liv som det föreföll på ytan.

Det är premissen för tv-serien Ringer som hade premiär på TV11 igår kväll. Det är ett på många sätt klassiskt noir-thriller-upplägg och efter första avsnittet verkar det lovande. Sarah Michelle Gellar är riktigt bra i sin dubbelroll. Eller ska man kanske till och med kalla det en trippelroll? Hon spelar ju både Bridget och Siobhan och dessutom Bridget som spelar Siobhan.

Framförallt är det trevligt att se henne i en roll med potential. Efter Buffy har ju den goda rollerna inte direkt regnat över henne. Hon har varit bra i ett gäng b-skräckisar och gjort en fin insats i Veronica decides to die, en Paolo Coelho-filmatisering som jag tyckte var långt över förväntan. Men Scooby Doo-filmerna… Grrr, arrrgh.

Men nu är Gellar alltså tillbaka med sin första tv-roll sedan Buffy och som Buffy-fan får man nästan rysningar av välbehag när man ser inledningssekvensen i pilotavsnittet. En bild på några gargoyles panoreras ut till en nattlig skyline för att sedan zoomas ut till en bild på Sarah Michelles jagade ansikte. Detta till toner som ekar av Christophe Becks soundtrack till Buffy the Vampire Slayer.

Det är naturligtvis för tidigt att säga hur bra Ringer egentligen blir men den har som sagt potential, även om jag också ser saker som kan bli problem med serien. Manusförfattarna måste till exempel hitta sätt att driva storyn framåt utan att radera ut grundpremissen och utan att serien går i stå och det blir såpopera av den. Av det vi fått redan på så här långt är det inte lätt att räkna ut hur de ska få berättelsen att rulla på i säsong efter säsong. Men det ska bli spännande att se dem försöka.

Synd bara att TV4 gömmer undan den på en av sina underkanaler. Å andra sidan var det ju fyran som kom på det fantastiska konceptet att sända Buffy i censurerad version mitt på blanka eftermiddagen när ingen i den åldersmässiga målgruppen är hemma och sedan sända den ocensurerad efter ett på natten på fredagsnätter, när folk antingen sover eller har helt andra saker för sig än att se på tv.

Buffy-afton och några ord om ”hen”

Vad kan vara bättre att ägna en onsdagskväll åt än att ägna ett par timmar åt än att titta på några avsnitt av sin favorit-tv-serie? Det skulle vara att ägna ett par timmar åt en paneldiskussion om samma tv-serie. Igår kväll höll Nördcaféet på Form & design en temakväll om Joss Whedon i allmänhet och hans mästerverk, tv-serien Buffy the Vampire Slayer, i synnerhet.

Inte minst är det ju kul att inse att man inte är den enda som är så knäpp att man ägnar en gigantisk del av sitt liv åt att titta på, läsa om och tänka på en tv-serie. Ena halvan av kvällens panel, illustratören Lisa Sjöblom som skrivit sin kandidatuppsats om Buffy, berättade att hon räknat ut att hon ägnat 1,8 år av sitt liv åt att titta på serien. Utan att ha gjort samma uträkning är jag rädd att jag också hamnar där någonstans.

Hur som helst är det väldigt roligt att grotta ned sig rejält och på allvar i ett ämne som de flesta inte kanske tar på så stort allvar. Det är också kul att ordet nörd har blivit rejält reclaimat under det senaste decenniet. Det känns lite som att ordet helt tappat den negativa klang det hade under 80- och 90-talen.

* * *

Efter denna afton sportar jag för övrigt en hyvens ”Rogue demon hunter”-badge som en liten hommage till en av Buffy tVS mer underuppskattade karaktärer, Wesley. Men f*n vad det ska vara svårt att få på en knapp på en skinnpaj. Nålen nu mer än lite krokig.

* * *

Ett litet, litet ord väcker starka känslor. Vi har ju hon och han. Och så det nyare och betydligt mer kontroversiella könsneutrala pronomenet hen. I förrgår använde jag det för första gången i en blåljusnotis på Skånskan.se. Det är ju så praktiskt när man inte vet könet på personen man skriver, vilket är väldigt vanligt när det gäller offer vid trafikolyckor eller gärningsmän vid brott.

Det var ett litet hen i en text på kanske fem meningar som drog igång en uppeldad diskussion på Skånskans facebook-sida och som sedan blev omskrivet både i Språktidningen och i Svenska Dagbladets språkblogg. Men reaktionerna på Skånskans facebook-sida, och de betydligt positivare kommentarerna på twitter, är bara en liten krusning på vattenytan jämfört med den skitstorm som drog igenom Nöjesguidens kommentarsfält när de avslöjade att de skulle låta hen vara enda pronomen i ett helt nummer. Hjälp…

Jag förstår det rent språkliga intresset för ett nytt språkbruk men jag förstår inte att det väcker så extremt starka känslor. Kanske handlar det om missuppfattningen att hen ska ersätta hon och han vilket inte är meningen. Däremot är det ett användbart komplement.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×