Gör det inte, Ranelid!

Nej! Björn Ranelid får inte hoppa av. Aftonbladet skriver här om hur författaren och vår meste tv-linslus hotar hoppa av schlagerfinalen efter alla artistpåhopp. Nu luktar det väl ganska mycket PR-stunt om utspelet men ändå: Björn, du får inte hoppa av.

Melodifestivalen är inte på allvar. Ska inte vara på allvar. Trots det tar en massa artister spektaklet på just för stort allvar. Men vi får inte glömma att det handlar om en show, inte om musik till syvende og sidst.

Nej, det är inte för musikens skull jag rattar in SVT på lördagskvällarna så här års. Det är för showen och för garven och inget garv har i år varit större än det som Ranelid bjöd på i sin deltävling. Jag har ännu inte sett mig föranledd att ringa och rösta men om jag hade röstat på något bidrag i år så hade det varit på ”Miraklet”.

Så snälla Björn, jag vill se dig igen nästa lördag.

* * *

Ikväll blir det Nördcafé på Lilla Torg för min del. Temat är Joss Whedon i allmänhet och Buffy the Vampire Slayer i synnerhet. Det vill man ju inte missa.

* * *

Jag använde ordet hen i en blåljusnotis igår. Jäklars, vad folk blev förbannade på det att döma av facebook-kommentarerna. Tänk att ett så litet ord kan vara så provocerande. Undrar om folk hade varit lika arga om jag hade använt det i sin gamla betydelse som brynsten…

90-talskickar på WOW

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=IWvEXChflEE]

Som om det inte var nog med gamla favoriter som Refused, Blur och Sonic Youth-hjälten Thurston Moore kommer till Way Out West… Nu står det klart att den fantastiska Hope Sandoval och hennes återförenade Mazzy Star kommer. Lägg till det att Wilco – med rötterna i 90-talets kanske bästa altcountryband, Uncle Tupelo, också är klara för ett återbesök så borgar det för en 90-talskick av sällan skådat mått.

Det blir att dra på sig den kortärmade t-shirten över den långärmade och damma av sina Doctor Martins!

Johnny Cash, 80

De är inte många, artisterna som efter 70 år fyllda fortfarande gör relevant musik. Idag skulle Johnny Cash, som dog i september 2003, ha fyllt 80 år. Det mest slående med honom är inte att han i sin ungdom var en av de verkliga nyckelspelarna när rockens föddes. Nej, det mest uppseendeväckande är att han vid tiden för sin bortgång, vid 73 års ålder, fortfarande var kapabel att göra några av de starkaste inspelningarna under hela sin karriär.

Inte för att han då skrev så många sånger som kunde mäta sig med låtar som Walk the line, San Quentin eller Get rhytm. Nej, på ålderns höst var det som uttolkare av andras sånger som han verkligen excellerade. Otippade låtar som Tom Pettys “Southern accents”, hårdrockaren Danzigs “13” och aviga industrirockarna Nine Inch Nails “Hurt” lyftes till nya höjder framförde med Cashs av ålder, sjukdom och hårt leverne märkta stämma.

Mycket handlade om ett möte mellan två osannolika samarbetspartners. Rick Rubin var den judiske pojken med musikaliska rötter i punken förälskade sig i den tidiga hiphopen och bildade det kanske viktigaste skivbolaget inom den genren, Def Jam. Efter att ha jobbat som producent med framförallt hiphop och heavy metal kläckte han idén om att han ville ta en äldre artist som inte längre gjorde så bra musik som han var kapabel till och väcka honom till liv igen. Valet föll på Johnny Cash och Cash accepterade erbjudandet om skivkontrakt med Rubins bolag.

Resultatet blev en mäktig serie album. 1994 års American Recordings, den första av deras skivor tillsammans, visade Johnny Cash avskalad in på bara skinnet.

 

Bad luck wind been blowin’ at my back
I was born to bring trouble to wherever I’m at
Got the number 13 tattooed on my neck
When the ink starts to itch
Then the black will turn to red


Orden är stenhårda till löjets gräns i den forne Misfits-sångaren Glenn Danzigs låt men framförd av Johnny Cash tvivlar man inte på ett enda av dem. De stora stråkarrangemangen som sabbat så många av hans 70- och 80-talsplattor lös med sin frånvaro. Istället var det nedtonad akustisk gitarr och fokuset inställt på rösten. Ironiskt nog fick en producent från diametralt motsatt ända av det musikaliska spektrumet som fick Johnny Cash att hitta tillbaka till den tidiga, i mitt tycke riktiga, countryn och folkmusiken. Det är en konstnärlig pånyttfödelse av smått episka mått.

Tre år senare kom han till Sverige för sista gången. Jag såg honom spela på Bragebacken i Göteborg. Det var inte en fantastisk spelning. June Carter Cash och några av av deras barn var med – och då varken Carlene Carter eller Roseanne Cash som inte behöver föräldrarnas understöd i sina karriärer – och de höjde inte spelningen direkt. Johnny själv var dock, liksom kompbandet, lysande. Han hade alltid haft en förmåga att leverera text, att få lyssnaren att ta till sig orden. Med åldern hade hans röst djupnat och fått en kvalitet som gjorde att de gick in, inte bara intellektuellt utan även känslomässigt.

På något sätt är det olika storheter – den unge rebellen som gjorde den klassiska fängelsetrilogin (nej, Johnny Cash satte aldrig inne för något annat än drunk and disorderly, det är en myt), liveplattorna från Folsom Prison, San Quentin och Österåker – och den äldre mer reflekterande mannen. Ändå är det ingen tvekan om att han då i slutet av sitt liv var lika relevant som han någonsin varit.


Schlagern – ett jippo?

Foto: Jessica Gow/Scanpix

Plockar fram dagens Aftonbladet, ögnar förstasidan och blicken fastnar på en av puffarna i topp: ”Efter Ranelids seger: Artistupproret mot SVT”. Ett leende smyger sig på.

Jag bläddrar fram till nöjessidorna. Där kan man läsa rubriken ”Schlagern har blivit ett jippo”. Leende förvandlas till ett hejdlöst fnittrande.

Schlagern – ett jippo? Har den någonsin varit något annat? Minns Lasse Holms uppräknande av pizzasorter som han till och med själv driver med i en reklamfilm som går just nu. Eller Herreys som i kulörta skjortor dansade hela vägen till seger i stora finalen i sina gyllene skor. Eller Dom kallar oss mods-Kenta i sin t-tröja med ”69 – try it you like it”. Eller Vikinga-Christers Europa-hyllning. The list goes on.

Vad vore Melodifestivalen utan sina tokbidrag? En jämntjock sörja  av halvdana pojkband (Youngblood, EMD etc), före detta dansbandssångerskor (Charlotte Perelli och Kikki, Bettan och Lotta) och ett gäng artister som bara verkar komma fram ur garderoben när det vankas schlagerfestival.

Men jag kan tycka lite synd om Molly Sandén vars småfina och välsjungna ballad kom bort lite grann i Ranelids segeryra. Hon gick ju faktiskt också till final. Det är lätt att glömma.

* * *

Kan någon förresten förklara för mig varför bra band som någon gång då och då faktiskt är med alltid verkar vara det med låtar som ligger långt under deras normala standard. Jag tänker på Abalone Dots i år eller Crucified Barbara för ett par år sedan. Båda banden hade när de medverkade ett par fina plattor i bagaget och båda medverkade med låtar som inte hade platsat på någon av dem.

Allt förändras / inget förändras

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=8kAiQiz_XDs]

Sitter och tittar på The Unheard Music, den klassiska dokumentären från 1986 om det ännu mer klassiska Los Angeles-punkbandet med det något anonyma namnet X.

Exene Cervenka säger i den filmen i en intervju filmad, gissar jag, någon gång under 80-talets första hälft, alltså långt innan fildelningen tvingade ut rockband på vägarna igen:

”Touring is such a necessity now cause it’s the only real exposure you can get. Anybody can go on tour and have people see them and that’s real good but the radio and television, and the press… It’s nothing you can do about that. They either like you or they don’t. You have to do it yourself sometimes”.

Hon hade lika gärna kunnat säga att det är vad man kunde göra utan ett stort bolag bakom ryggen eller med ett stort bolag som inte är beredda att satsa marknadsföringspengar.

Det är märkligt hur ingenting förändras trots att allting förändras. De stora skivbolagen har tappat i både inflytande och intäkter, få tjänar längre några större pengar på att sälja skivor, radion är inte längre sättet att upptäcka ny spännande musik på och det vem som helst kan idag distribuera musik hemifrån sovrummet. Men lösningen heter nu som då: turnera! Och det ska vi väl vara tacksamma för.

* * *

Labyrint och Timbuktu regerade på Kingsizegalan. Mest gläder jag mig åt Labyrints priser (årets grupp, årets video och årets nykomling). Vad var det nu Aki i Labyrint sjöng i ”Ortens favoriter”? ”Pass på era recensioner och priser, skiter i er för vi är ortens favoriter”…

Först fick de genomgående fina recensioner (själv var jag en av många att sätta fyra och Kritiker.se visar ett snittbetyg på 3,6) för sin första riktiga fullängdare och nu kommer priserna. Hur ska de handskas med det här?

På Grammisgalan fick Masse Salazar ensam ta emot priset för årets producent. Den här gången fick han dela det med sina brorsor.

Att Kapten Röd plockade hem årets dancehall kändes självklart. Jag måste erkänna att jag blivit något konfunderad när så många verkat så förvånade över hans framgångar på P3 Guld-galan. Men jag tycker ändå att Roffe Ruff borde plockat hem priset för årets album som nu också gick till den gode kaptenen från Majorna.

* * *

TV4-ägda sjuan direktsänder Whitney Houstons begravning på lördag. Hur bisarrt är inte det???

* * *

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=z0j-S4xaNk8]

Årets video på Kingsizegalan.

Thåströms tredje guldålder

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=bCbeTv2EYjY]

Med staden ihågkommen och tänkt – och känd
En ljuskåt mygga eller neonljusets musik
Förgångenheten sticker i mitt hjärta och jag suger dess blod
Nutiden särar på benen och jag våldtas, töms.

Så skriver den danske poeten Michael Strunge i dikten “Sex och våld”; samma Strunge vars diktsamling “Beväpna dig med vingar” (vilken underbar titel) fått låna ut sitt namn till Joakim Thåströms nya skiva. Omslagsbilden visar en kornig svartvit bild av den gamle punkhjälten i en knappt skönjbar nattstad. Framskrapade bilder av en öde stad och foton av rostiga och förfallna industrimiljöer. Häftet sätter stämningen.

Skivan sprakar som ett ställverk i Berlin 1982. Det är “neonljusets musik” från ett ständigt skymningsland där monotona rytmer bär Thåströms mässande röst.

Thåström har, efter Ebba Grön och Imperiet, kommit in i en tredje guldålder. Ebba hade ungdomens hela energi och uppkäftighet, Imperiet den unge men nu vuxne mannens utforskande av en bredare musikalisk palett. Efter ett  och ett halvt decennium av mindre lyckade musikaliska projekt träffade han så rätt igen med ”Skebokvarnsvägen 209” från 2005. Bandet, med gitarristerna Pelle Ossler och Conny Nimmersjö i spetsen var bland de bästa han haft, uppe där med Ebba och Imperiet. Och tre plattor in med det här fantastiska krautrockiga bandet visar de inget som helst tecken på att mattas.

Man kan anklaga honom för att inte ha skrivit lika starka låtar som på, till exempel, Skebokvarns-plattan men det kompenseras med en svärta så skarp att man kan ta på den, med lyrisk skärpa och med den enorma undertryckta intensitet som bandet piskar fram. Känslan är lite som när någon försöker hålla ned locket över en stormkokande gryta.

Han blickar tillbaka, skriver själbiografiskt och strösslar texten till “Samarkanda”, det enskilt starkaste spåret på skivan, med de kulturella referenser som skapad honom som människa och konstnär. “Förgångenheten sticker i mitt hjärta och jag suger dess blod”.

“Jag kan sluta precis när jag vill” sjunger han på skivans avslutningsspår. Låt oss hoppas att han inte vill det på länge än.

Betyg: 5

* * *

Lykke Li och Veronica Maggio blev Grammisgalans drottningar och Timbuktu plockade hem årets hiphop i larvigt hård konkurrens. Rimligt. Men roligast är ändå att Masse Salazar får priset för årets producent. Lika glädjande som att Kapten Röd plockade hem två priser på P3 Guld-galan.

Hell yes! Black Keys till WOW!!!

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=a_426RiwST8]

Sommaren ser ut att vara räddad. Madonna och Springsteen på Ullevi och line up:en till Way out west, som redan såg lovande ut, blev just ännu bättre. Ledtråden som lades ut på festivalens Instagramkonto väckte förhoppningar och nu på morgonen besannades de: Akron, Ohio-duon  The Black Keys är klara för festivalen.

En röst som trängde genom skvalet

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=mCg0z86ZtYk]

Whitney Houstons första tv-framträdande.

Man vaknar på morgonen och kollar nyheterna i mobilen. Whitney Houston är död. Där ute ligger det ett tunt snötäcke över stenbeläggningen.

Whitney Houston är död.

Tiden stannar till för ett ögonblick.

Ingen kan väl med bästa vilja i världen påstå att det var oväntat. När hon 1992 spelade den kvinnliga huvudrollen mot Kevin Costneri i filmen Bodyguard innebär det både hennes karriärmässiga peak – hennes version av Dolly Partons I will always love you spenderade 14 veckor i Billboardlistans topp – och början på en lång utförsbacke.
I samma veva gifte hon sig med artisten Bobby Brown, ett äktenskap som skulle bli stormigt och kantat av droger. Fokuset flyttades allt mer från hennes musik till hennes privatliv och alla de bilder som syntes i pressen på en allt mer härjad Whitney. Kontrasten mot den unga, friska och så levande flickan som syns i genombrottsvideon ”How will I know” från 1985 kunde inte vara större.

Men som sagt tiden stannar ett ögonblick.

När Whitney Houston slog igenom 1985 skulle jag precis fylla 14. Soulmusik stod ju inte precis på programmet för någon som precis hade upptäckt hårdrocken men det gick liksom inte att värja sig. Den perfekt avvägda mixen mellan disco och soul på de där tidiga hitsen gjorde sitt till men det var naturligtvis den samtidigt urstarka som uttrycksfulla rösten som fick henne att stå ut ur radions skval. Som än idag får mig att bortse från de gräsligt tidstypiska arrangemangen.

Att hon redan som 19-åring visade upp den mycket ovanliga kombinationen teknisk briljans och en ekonomi i bruket av de mest flashiga vokala effekterna; de där titta-vad-jag-kan-wailningarna som är som naglar mot en griffeltavla.
Jag är sedan barnsben en stor fan av Dolly Parton men det, om något är ett tecken på Whitney Houstons storhet, att när någon säger I will always love you” så är det, lätt motvilligt men ändå, hennes cover jag hör inuti mitt huvud.

Whitney Houston blev 48 år. Utanför på gården förvandlas snön till slask.

Underjorden kliver fram i ljuset

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=bdECZB_owjQ&feature=related]

Åren efter millenieskiftet fanns knappt svensk hiphop på min radar. Det fanns undantag med Looptroop och kollektivet Mobbade barn med automatvapen i spetsen. De sistnämnda med Organism 12, PST/Q, Leo och Seron gjorde något av det hårdaste jag hört någonsin i genren.

Det var ju inte direkt musik som spelades på radio om man säger så… Åtminstone inte förrän PST/Q släppte sin solo-ep Pluralis Majestis med låten Jesuskomplex. Men saker har hänt sedan dess. Svensk hiphop har gått in i en verklig guldålder.

Förra året kom hur många bra svenska hiphop-plattor som helst och när Organismen – som han numera kortat sitt artistnamn till – och DJ Large Vegas  i morse släppte ep:n God morgon framtid kom en störtflod av tweets med hashtaggen #GodMorgonFramtid – och det har i princip fortsatt hela dagen.

Och det är inte alls oförtjänt. Organismen har en fantastisk förmåga till träffande formuleringar och ett tilltalande allvar. Det här ungefär så långt från partyhiphop man kan komma, snarare musik som lämpar sig att lyssna på i lurarna när man har tid att ta till sig orden. Det här är musik på gränsen till litteratur och jag tänker inte ge mig på någon textanalys här. Jag behöver mer tid att låta lyriken sjunka in. Det förtjänar den. Men bra är det. Riktigt bra.

Att personliga favoriter som Roffe Ruff (som gjorde förra årets bästa platta alla kategorier, om ni frågar mig) och Daltone gästar gör inte saken sämre. De båda ingår för övrigt tillsammans med, bland många andra, Organismen, DJ Large, PST/Q och Hofmästarn i kollektivet Det Blå Skåpet.

Kul med omslagsbilden, förresten. Jag vet inte om det är avsiktligt men jag associerar till en ironisk Solsidan-vridning på Nationalteaterns Livet är en fest-omslag. Kanske är det jag som övertolkar men jag hoppas inte det.

Samtidigt som God morgon världen läggs ut på Spotify kommer där äntligen Petar på döda saker med pinnar, Organism 12:s fina album från 2003. Resten av katalogen, inklusive MBMA-spåren är på gång enligt hans hemsida. Det tackar vi för.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=weKG68aG74g]

M.I.A. släpper nytt och Dave Grohl dissar Super Bowl

Medverkan på Madonnas nya – men tyvärr inte allt för upphetsande singel – och gästspel tillsammans med popens kanske största levande ikon i mellanakten på Superbowl… M.I.A. har höjt sin profil en smula den senaste veckan. Som ett brev på posten dyker pressmefdelandet upp i inboxen: Den brittisk-lankesiska stjärnan släpper ny platta till sommarn.

Och även om jag nästa fredag tänker stå först i kön när biljetterna till Madonnas enda Sverigespelning släpps så gör det mig betydligt mer upphetsad än förutsättningarna för ett nytt album med henne.

Hoppas bara inte ”Bad girls”, smakprovet från plattan som släpptes idag, är allt för stor fingervisning om vad vi har att vänta för det är ärligt talat ingen höjdare.

Soundet sitter förvisso där det ska och känns efter förra skivans experimenterande som en återgång till soundet på den mästerliga ”Kala”. Tyvärr saknar låten en riktigt stark hook som får den att fästa sig i medvetandet.

* * *

På tal om Superbowl har mitt Twitterflöde svämmat över av kommentarer om Giants och Patriots. Och det mår väl vara hänt att de amerikaner jag följer twittrar om det. (Det kallas ju inte för inte amerikansk fotboll…) Men att så många svenska twittrare visar intresse var… Oväntat.

Roligaste tweetet på temat kom morgonen efter detta amerikansk tv:s största evenemang från Foo Fighters- och Nirvanahjälten Dave Grohl:
”Och jag som inte ens visste att det var Super Bowl igår. Det visar bara hur mycket jag vet om bowling.”

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×