Madonna mönstrar dreamteam

Foto: Scanpix, Ralph Bretzer och Scanpix

Madonnas dragningskraft som artist har väl minskat en del sedan glansdagarna men visst blir man mer än lite sugen på att lyssna när man får reda på att hon på kommande singeln “Give Me All Your Luvin’” mönstrar på ett dreamteam bestående av henne själv, M.I.A. och Nicki Minaj. Låten premiärspelas på amerikansk tv på torsdag och får internationell premiär på hennes Youtube-kanal dagen därpå.

Popmusik på allvar

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=ugfa8wa8VkI]

Det är hysteriskt roligt att titta på gamla SVT:s gamla popprogram från 80-talet. Av helt fel skäl, naturligtvis. Det är så uppenbart att de inte tog ämnet på något som helst allvar med reportrar som var antingen okunniga, icke engelsktalande eller totalt renons på allt vad intervjuteknik heter.

Måndagsbörsens intervjuer med The Jam och Ultravox är klassiker, liksom flygplatsintervjun med Bob Dylan är klassiker i sammanhanget. Intervjun ovan gör nästan ont att höra.

Idag är det tack och lov lite annorlunda. Studio PSL stod precis på här på webbredaktionen (till den intilliggande nattredaktionens förtret). Ett helt underbart program, om ni frågar mig. Fyra människor, Frej från Slagsmålsklubben tillsammas med jounalisterna Elin Unnes, Jan Gradvall och Per Sinding-Larsen, som sitter och pratar om musik på allvar – utan att för den sakens skull vara humorbefriade. Tack för det.

Synd att säsongen är slut nu. Jag vill ha mer. Bygg gärna ut programmet med Babel som förlaga. Pop-, rock, hiphop och dansmusiken behöver tas på allvar som alla andra fullvuxna konstformer.

Disney goes depprock

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=QVc29bYIvCM]

Vad finns det för likheter mellan Joy Division och Musse Pigg? Inte så mycket kan tyckas. Joy Division är ett av postpunkens flaggskepp och ett av de mer depressiva band världen skådat. Debutplattan Unknown pleasure från 1979 är en fest i molltoner, atmosfäriskt reverb och ångest. När uppföljaren Closer kom ut i affärerna i juli året därpå hade sångaren Ian Curtis redan tagit sitt liv.

Någon på Disney ser dock tydligen en koppling i alla fall. Företaget har nämligen släppt en t-shirt vars tryck är en parafras på Unknown pleasures karaktäristiska omslag. Vågformationerna på skivomslaget bildar där just Musse Piggs silhuett. Bisarrt? Ja, en smula får man väl säga, men samtidigt lite roligt.

Tidningen Rolling Stone skriver om detta och berättar också bakgrunden till skivomslaget som är signerat designern Peter Saville. Vågformationerna är den första radiosignal i rymden som snappades upp 1967.

Genombrottet kommer nu!

Där utanför faller snön och färgar stan vit för första gången den vintern. Men inne i den gamla biograf som sedan några decennier tillbaka utgör Göteborgs största och mest klassiska skivbutik står vi packade som sillar i väntan på två systrar från södra Stockholm.

First Aid Kit – ja, jag vet att jag tjatar om dem – har varit kritikerdarlings ända sedan det där youtube-klippet såg dagens ljus. Det stora publika genombrottet har dock låtit vänta på sig. På Siesta! var det rätt glest framför den lilla scenen när de spelade där för två somrar sedan och deras första fullängdare sålde väl inte riktigt i de kvantiteter som dess kvalitet borde ha borgat för.

Men nu borde det väl ändå lossna för dem? Med den mediala uppmärksamhet, för att inte tala om fina recensioner, den alldeles pinfärska plattan, The lion’s roar fick borde det göra det. Själv satte jag en femma i betyg och på Kritiker.se, en sajt som samlar professionella recensioner, toppar den Bäst just nu-listan med ett betygssnitt på 4,2. Efter att ha suttit och hårdlyssnat på den för att skriva recensionen satte jag mig på tåget och lyssnade sedan på den non stop i tre timmar. Det händer inte så ofta nu för tiden. Men att kritikernas och den breda skivköpande allmänhetens, om det nu finns någon sådan längre, smak har gått isär förr.

Men jag tror ändå att det stora genombrottet kommer nu. Uppslutningen inne på Bengans, som skivaffären heter, ger mig den uppfattningen. Jag har aldrig sett så mycket folk där någon gång. När Veronica Maggio spelade här i samband med släppet av Satan i gatan var det kanske hälften så mycket. Hasse som står för ruljangsen i butiken kan inte heller minnas att det varit så mycket folk förr.
– Nej, jag tror inte jag har sett så mycket folk här. Det var riktigt mycket på Anna Ternheim i höstas, men inte så här.

Men de är utan tvekan värda all den uppmärksamhet de får. När systrarnas stämmor flätar sig samman på titelspåret och Emmylou från senaste plattan och Ghost town från debuten glömmer jag att jag måste stå på tå för att se någonting över huvud taget i den packade lokalen där längste snubben, i vanlig ordning, står precis framför mig. Varför är det alltid så?

* * *

För övrigt meddelade Way out West idag att festivalen blir en tredagarsfestival i Slottsskogen i år. Det gillar jag. Festivalen förra året var en av de roligaste jag varit på på många år och det kändes som att jag bara ville ha mer när den tog slut.

Ny Springsteen på gång

Bruce Springsteen tillsammans med The Big Man – nyligen bortgångne Clarence Clemmons – vid ett tv-framträdande utanför Rockefeller Plaza i New York för några år sedan. Foto: AP/Scanpix

Avundsjukan har knappt lagt sig efter nyheten att Skånskans förre fotochef ägnat sin helg åt att gigga med Bruce Springsteen i Asbury Park innan nästa nyheten om Bossen dyker upp via tidningen Rolling Stones nätupplaga.

Ett nytt album är på gång, Springsteens 17:e i ordningen. Och enligt artikeln ska han röra sig emot ett delvist nytt tonalt landskap och innehålla ”unexpected textures – loops, electronic percussion… influences and rhythms from hip-hop to Irish folk rhythms”. Förutom medlemmar ur E Street Band ska även Tom Morello från Rage against the machine och kanske Pearl Jams trummis Matt Chamberlain.

Angående textinnehållet citeras tidningen The Hollywood Reporter: ””[Bruce] gets into economic justice quite a bit. He feels it’s the angriest album he’s ever made”.

* * *

Way out west kör tre ledtrådar till nästa artistsläpp. Den första är ett foto på tre skivomslag: Gram Parsons debutplatta som intruducerade Emmylou Harris för en bredare publik, en Bright Eyes-platta och Patti Smiths ”Wave”. Behövs inga fler ledtrådar. ”Emmylou” heter en av låtarna på First Aid Kits nya platta där även Gram nämns i texten. Bright Eyes Connor Oberst sjunger på en av låtarna och Mike Mogis har producerat skivan. På Patti Smiths ”Wave” finns Dancing Barefoot som First Aid Kit körde på Polarprisgalan. Problem Solved.

* * *

Noterar med viss sorg att Iceage som ska spela på Wow i sommar inte är det gamla Göteborgs-thrash-bandet Ice Age…

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=W-Yx7X0gO-g]

Yes! Billy Bragg till WoW!

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=xjUA3RU4B8E]

Gamle punktrubaduren Billy Bragg har varit en personlig hjälte ända sedan Kirsty MacColl plockade upp hans ”A new England”. Under gymnasieåren i slutet av 80-talet var dubbeln ”Back to basics” (som samlade upp hans två första album och EP:n med låten ovan) en frekvent gäst i min freestyle.

Han visade att folkmusik inte var mossigt och att det gick att göra storartad musik med bara en sliten elgitarr, något viktigt att säga och en röst som är allt annat än vacker.

Nu, ska jag, efter alla dessa år, äntligen få chans att se honom. Han är nämligen den senaste i raden av bokningar till sommarens Way out west-festival.

Jag älskar verkligen den här tiden, när bokningarna till sommarens festivaler trillar in på daglig basis.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=3jphA05ka6E&feature=related]

Introducerad av självaste Suggs! Stort!

Patrik Sjöberg har rätt

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=EfK-WX2pa8c&ob=av2n]

Jag missade Idrottsgalan på SVT igår men efter att ha läst om Patrik Sjöbergs sågning av Nicke Borgs tolkning av London Calling var jag bara tvungen att kolla in den på SVT Play.

Patrik Sjöberg kallade det för en massaker och i Aftonbladet utvecklade han sin åsikt om Backyard Babies-sångarens version:
”I och med att The Clash är ett av mina favoritband, och bara för att det är OS i London i år, kan man inte ta en sådan låt som London Calling och köra den som någon Afte Ski-variant, det fungerar inte.”

The Clash är också ett av mina absoluta favoritband och all den snärtighet och den apokalyptiska undergångsstämning som de fyllde låten med är som bortblåst. Det som är kvar känns bara sävligt och utsmetat. Jag kan bara hålla med Sjöberg till 100 procent.

* * *

En annan gala; i höstas. Patti Smith fick ta emot polarpriset och på scen stod bland andra First Aid Kit. Dancing Barefoot är en av mina absoluta favoritlåtar i hennes digra låtkatalog. Första gången jag hörde den var när Wayne Hussey och Craig Adams precis hade brutit sig ur The Sisters of Mercy och bildat The Mission. Jag föll med en gång för det där suggestiva drivet. Frågan är dock om inte First Aid Kit gör den ännu bättre, ja till och med lika bra som Patti själv. Och visst är det rörda tårar vi ser rinna ned för hennes kind i klippet nedan.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=HqFbLdapNt8]

Undersköna stämmor

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=PC57z-oDPLs&ob=av2e]

Jag är inte världens största entusiast av stämsång. Jag tenderar att föredra den rena nakna rösten, inte minst när det gäller mer lågmäld musik. Men det finns röster bara hör ihop, som känns som att de er skapta för att höras tillsammans. När Emmylou Harris lät sin vackra stämma ljuda tillsammans med Gram Parsons är ett sådant exempel. Båda är (i fallet med Gram: var) fantastiska på sitt håll men tillsammans fick de tiden att stanna.

Det samma gäller systrarna Söderlund och deras First Aid Kit. Ni får vänta till på onsdag för en recension av nya plattan, deras andra fullängdare. Men här kommer ett smakprov. Och som av en slump namecheckar de just Gram och Emmylou…

”I’ll be your Emmylou and I’ll be your June/ and you’ll be my Gram and my Johnny too / No I’m not asking much of you / Just sing little darling, sing with me.”

Fuckin’ dead no more!!!

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=NkAe30aEG5c&ob=av2n]

Så kom det en försenad julklapp från Way out west!

Jag var inte så imponerad av första släppet inför sommarens festival. Bon Iver är i och för sig bra men de har spelat på WOW tidigare. När nu andra släppet kom på tisdagen är det desto mer kors i taket. Min enda invändning mot denna min favoritfestival är att den har lite för ont om riktigt hårda band. Det blir det ändring på i sommar.

Refused are fuckin’ dead heter dokumentären om det saligt hädangångna Umeå-bandet. Sedan splittringen har både Dennis Lyxzén och David Sandström rosat musiksverige med sina finfina band men för mig som aldrig fick se Refused när det begav sig känns det hur stort som helst och inte så lite oväntat att nu äntligen få chansen att se bandet som gjorde ”The shape of punk to come”, skivan som Guns n Roses Duff Mc Kagan kallade ”The Sergeant Pepper of punk rock”. Refused are fuckin’ dead no more, alltså. Sedan struntar jag i om det beror på att amerikanska Coachella-festivalen öppnade den stora plånboken för att få dem att sammanstråla igen.

Sommaren är räddad!

Uppdatering: Efter att jag skrivit det ovanstående damp det ned ett pressmeddelande i mailboxen med ett längre uttalande från bandet om återföreningen. Bland annat skriver de att de förblivit kompisar efter splittringen och att de under de 14 år som gått sedan dess fått många erbjudanden om att återförenas och spela på olika ställen. Erbjudanden som alltid bemötts med ett garv av bandmedlemmarna.

But then Kristofer got his degree from the Swedish opera academy, Jons medical studies began drawing to a close and Dennis and David started a new hardcore band together. Finally, after a decade and a half hiatus, Kristofer picked up the guitar again. Which made David want to play the drums again. Which in turn led to all four of us suddenly making new music in assorted constellations. As all this was brewing, Coachella got in touch. There were a couple of phone-calls, lots of skepticism, some hesitant enthusiasm before one of us basically said: ”– This is ridiculous. There are friends of ours who would murder close relatives just to go see bands there. Let’s just do it, one last time.” And with that, socialist fag-loving pc scumbags were on the road again.

We never did ”The shape of punk to come” justice back when it came out, too tangled up in petty internal bickering to really focus on the job. And suddenly there’s this possibility to do it like it was intended. We wanna do it over, do it right. For the people who’ve kept the music alive through the years, but also for our own sakes. ”

Guldgruva för Lizzy-fans

Idag är det exakt 26 år sedan Phil Lynott gick ur tiden. Då passar SVT på att plocka upp en nyhet från den irlänska tidningen Independent i måndags.

Det är en nyhet som nästan får en gammal Thin Lizzy-fan att tappa andan.
Strax före sin död lämnade Lynott över 150 band med inspelningar som spänner från 1971-1981. Band som innehåller 700 låtar som ska liggs till grund för en ny box.

Jag säger bara wow!

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×