Vånna Inget och alternativt 80-tal

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=ecXrzIigO08]

Invasionens senaste var ju något av en uppenbarelse för oss som gillade ett mörkt punkigt och alternativt 80-tal. Ni vet den där musiken som var den diametrala motsatsen mot allt det som man annars associerar 80-talet med. Svart-vitt istället för pastellfärger. Antikommersialism istället för finansvalperier. Regn och dimma istället för sol och mer sol. Ett dystopiskt Leeds eller Manchester istället för idealiserade Los Angeles- och Miamivyer. Och så vidare.

Så kommer min gode vän och kollega Dag dragande med ett band som ”jag bara måste lyssna på”. Ja, så gjorde jag det och nu är jag fast. Jag vet ingenting om bandet med det lustiga namnet Vånna Inget. Ingenting mer än att de kommer från Småland (det står på deras facebooksida) och att de släppt en platta som heter Allvar som kom tidigare i år. En platta som jag nu alltså inte kan sluta lyssna på.

Det är en passande titel. Det är inga glada miner – mer desperation och ångest. Karolina Engdahl sjunger som om hennes liv hängde på det. Och det är ju så jag vill ha min punk.

Tankarna drar sig mot gamla favoriterna Penetration. Ett band som aldrig riktigt fick den uppskattning de förtjänade, mest på grund av dålig tajming. De dök precis i bakvattnet på den första brittiska punkvågen och var lite för ostereotypa för att funka med den mer enkelriktade andra punkvågen där fokus låg mer på simpel treackordsrock’n’roll än på att vara på allvar musikaliskt nyskapande som många av den första generationens band var.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=l9H9pB4kf58]

Smog och Devon

I går såg jag Bill Callahan och Smog på Palladium i Malmö. Det var min första sittkonsert och det var toppen. Skönt att inte bli distraherad av att inte riktigt veta vad man ska göra av kroppen.

Konserten var bra också förstås. Men jag saknade några av Smogs snabbare låtar, som Bloodflow och Cold blooded old times. Det var i det stora hela aningen för lugnt.

Efter konserten köpte jag några av Callahans teckningar eller skisser som han tryckt och gett ut. Motiven var väl sånt som tolvåriga killar ritar mest, minus krig, men eftersom att det är Callahans så tycker jag om dem ändå.
Köpte en skiva av Devon Sproule som spelade innan Smog också. Jag hade aldrig hört henne innan i går och jag gillade det mycket. Sånt är roligt med livekonserter – för hade jag hört det på skiva först är jag nästan säker på att jag inte fastnat alls. Och hade jag hört det första gången på skiva i fel sammanhang, typ på någon krystad festlighet eller i någon störig liten butik, så hade jag nog till och med kunnat hata det.

MEN nu blev det inte så och den här låten av henne gillade jag bäst:
[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=2s173b7f1_E]

”Kurtan” ur tiden

Jag är uppvuxen med ”Kurtan” först på tv och sedan på bio. Lasse Brandebys klassiska karaktär Kurt ”Kurtan” Olsson, alltså. Men Brandeby var mer än så. Han var medlem i Nationalteatern och, tillsammans med Janne Josefsson och Frank Gunnarsson, inget annat än en legend på Radio Göteborg.

I det tidiga 80-talet lyckades nämnda herrar med konststycket att med ett program i lokalradion skapa en internationell incident efter att i direktsändning ha ringa upp Chiles dåvarande diktator Augusto Pinochet på tioårsdagen av statskuppen i Chile.

För honom spelade de sedan Victor Jara i luren. Jara var en berömd chilensk sångare, poet och politisk aktivist som greps, torterades, fick händerna avhuggna och sedan mördades av den chilenska militären bara dagar efter Pinochets maktövertagande 11 september 1973.

Det blev inte bara officiella protester från regimen i Chile utan radioprogrammet blev också ett av de mest anmälda i Sveriges Radios historia.

För att hedra Lasse Brandeby bjuder vi här på en liten Youtube-kavalkad:

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=svnvv9bZwSU]

Allting har en början…

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=9wKCf4rcHL0]

80-talshumorn kan ibland vara lite svår att förstå för den som inte var med själv. Frågan ”Har du koskräck?” från den här intervjun med en Patrik Sjöberg i smått episk hockeyfrilla blev en klassiker.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=4oMIMaqad2A]

Damorkestern var ett stående inslag i Olssons 80-talsprogram.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=SQ0zK5I16Jw] [youtube:http://www.youtube.com/watch?v=dOkHiNYQSkI] [youtube:http://www.youtube.com/watch?v=_AEtWSERA2o]

På senare år spelade Lasse Brandeby Irene Huss chef i filmerna om henne. Men redan 1989 försökte hans alter ego sig på den hårdkokta deckargenren…

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=-u-ZcFgDj-4]

Vad gör då en video med skåningen Björn Afzelius i en lista med klipp på ärkegöteborgaren Lasse Brandeby? Det är inte bara på grund av alla spårvagnar och kända Göteborgsbyggnader som dyker upp i videon. Titta vem det är som trakterar klaviaturen… (för övrigt figrurerar även en annan känd Göteborgsprofil i videon, Tomas von Brömsen).

 

Fin svanesång

Att R.E.M.s saga är all har ju varit känt ett tag nu. Och även om jag älskar mycket av det som bandet gjort genom sin långa karriär så förstår och respekterar jag deras beslut att inte bli en evighetsmaskin som Rolling Stones som fortsätter trots att alla musikaliska idéer försvunnit bakom ekonomin.

Dessutom visar R.E.M. hur man kastar in handduken med stil. De avslutar sin karriär med en samlingsdubbel, Part lies, part truth, part garbage, som i sin tur avslutas med tre nya spår. Den här fina svanesången är en av dem. Kanske den mest minimalistiska musikvideo jag någonsin sett; en 3:39 minuter lång faceshot på Kristen Dunst. Det är till hennes heder att hon trots allt på något sätt lyckas bära upp videon med sitt minspel.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=kpwd1YLgDaM]

Inte där också!?!

Björn Ranelid i Let’s Dance. Foto: Bertil Ericson/Scanpix

Vi har sett honom prata fotboll i sportnytt, snacka fåfänga med Filip & Fredrik, tala ut i Stjärnorna på slottet och svinga sina lurviga i Let’s dance. Vi har till och med sett honom i Fråga doktorn – oklart varför. Är det några program jag bara inte klarar av så är det Fråga doktorn i SVT och Ring P1 i, öh, P1 .

Nu dyker Björn Ranelid alltså upp även i Melodifestivalen. Äntligen. Som vi har väntat. Det känns som om det gått flera veckor sedan vi såg honom senast.

Inget ont om Björn Ranelid egentligen. Han är en karaktär som står ut som en varnagel i jantes nylle. Problemet är att vår mediala ankdamm är så liten att varje gång någon kändis visar sig gå igenom rutan lite mer än andra så ska han eller hon vara med precis överallt. Jag vill inte säga: skomakare bli vid din läst. Det är mycket möjligt att Björn Ranelid är en storartad sångare. Men kan någon se honom åka ned till Baku och vinn?

Å andra sidan känns det åtminstone något fräschare än att gräva upp Lasse Holm ur minnets mer nogsamt förträngda skrymslen. Däremot tycker jag att det är skoj att fina bluegrasskvartetten Abalone Dots ska vara med.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=_jXHz97PnxE]
Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×