Whedon goes Shakespeare?

Redan under Buffy the Vampire Slayer-tiden brukade Joss Whedon och hans kompisar i rollbesättningen samlas hemma hos Whedon på söndagarna och spela upp Shakespearescenen.

I natt exploderade fandom på twitter sedan flera Whedon-skådisar tweetat ut en länk till en sajt som bara innehöll en bild (här intill) som ger en fingervisning om vad Whedon ägnade sin tvåveckorssemester från Avengers-filmningen åt. Återstår att se om han lyckats bräcka Kenneth Branaghs lysande 90-talsfilmatisering av barden stora komiska mästerverk.

Kombinationen mellan Whedon – som gjort sig känd för sitt briljanta sätt att hantera dialog – och Shakespeares kanske mest lyckade och verbala komedi (i konkurrens med En midsommarnatssdröm) verkar lovande.

Skådislistan ser i alla fall lovande ut för om Whedonfans. Det är idel favoriter från Whedons produktioner. Det är Amy Acker från Angel, Alexis Denisof från Buffy och Angel, Nathan Fillion från Buffy, Firefly och Dr. Horribles Sing-Along-Blog, Fran Kranz från Dollhouse, Tom Lenk från Buffy och Clark Gregg från Avengers för att nämna några.

När det yttrades tvivel på twitter om att projektet var verkligt och inte bara ett skämt svarade Fillion vid halv nio-tiden på måndagsmorgonen:
– Oh, it’s real. Very. Very. Real.

Det lite märkliga sättet att offentligagöra en produktion när filmningen redan är avslutad och det sätt han lyckats hemlighålla den påminner om hur Dr Horrible släpptes en gång i tiden vilket väl tyder på att det sannolikt rör sig om någon sorts internet-släpp. Om det sedan rör sig om en långfilm eller om en webbserie får väl framtiden utvisa.

Kostymören Shawna Trpic får på twitter frågan om vilken form projektet har. Hon svarade:
– Film-ish not sure in what format he will release it.

Uppdatering 25 oktober 2011: (Betydligt) mer info i artikeln här.

Mohammed Ali gör en Dr Hook

Mohammed Ali uppträder i Postkodlotteriet på TV4 på lördag kväll meddelar bandet via twitter. Undrar om de tänker köra ovanstående låt…

Hur som helst är det ytterligare ett bevis på att klassiska knep är klassiska av en anledning. Och just den här klassikern skrev in sig i historieböckerna redan 1973 när Shel Silverstein skrev följande rader åt Dr Hook med sin alltid lika välvässade penna:

Well we are big rock singers,
we’ve got golden fingers 
And we’re loved everywhere we go 
We sing about beauty and we sing about truth 
At ten thousand dollars a show 
We take all kind of pills to give us all kind of thrills 
But the thrill we’ve never known 
Is the thrill that’ll get you when you get your picture 
On the cover of the Rolling Stone

Och jo, de fick sitt omslag på Rolling Stone, om än i karikerad form och med rubriken ”What’s-their-names make the cover”.

Grymma låtar båda två, för övrigt, om än på väldigt olika sätt. Mohammed Alis är ju något mer på allvar, om man säger så.

Musikmagi med kesoburkar!

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=mNE9bUa2D0c]

Ja, vad ska man säga? Magiskt!

Och äntligen någon som kommit på något vettigt att göra med världens mest smaklösa födoämne.

Pan Am – Välkommen till jet-åldern

Ett Mad Men i luften. Så kan man väl lättast beskriva nya storserien Pan Am som hade svensk premiär i söndags i trean. Tiden är densamma, tidigt 60-tal, liksom fokuset på snygga kläder och frisyrer som hör tiden till. Och på könsroller, naturligtvis. Något annat hade varit märkligt i en serie som utspelas i just denna tid.

 

I USA har serien väckt kritik för att porträttera kvinnor utifrån 1960-talets kvinnosyn och för att underbygga den tidens sexism. Det är en kritik som, i en intervju med TT Spektra, avvisas av en av seriens huvudrollsinnehavare, Christina Ricci som spelar pursern Maggie Ryan.
– De som jobbade på flygbolaget var faktiskt tvungna att ha en collegeutbildning. Hela idén om vackra, passiva kvinnor som bara är där för att serva männen är det största missförståndet kring ”Pan Am”. Jag tror att folk kommer att förstå det när de tittar, säger hon.

 

Signifikativt är att mycket av kritiken kommit redan innan serien visats och att den då även buntades ihop med redan nedlagda serien The Playboy Club. Det är en djupt orättvis sammankoppling tycker jag, förvisso utan att ha sett den sistnämnda serien. Frågan är hur man över huvud taget skulle kunna porträttera ett gäng unga människor i det tidiga 60-talet utan att skildra den tidens könsroller.
Den avslutande sekvensen i seriens första avsnitt sätter fingret både på tidsandan och på seriens utgångspunkt när det gäller att skildra den:

 

Vid ett bord vid baren sitter seriens fyra flygvärdinnor med ett exemplar av Life Magazine, en tidning som figurerar flitigt i avsnittet och som pryds av en bild på en av dem. Alldeles i närheten, i baren,  sitter de två piloterna och pratar.
Den lindrigt nyktre andrepiloten för ett drucket resonemang där han sätter fingret på seriens själva kärna:
– Tror du att den första mannen som klev ur ursörjan visste att han var annorlunda? Nej, han fick bara en impuls att det fanns mer i livet än… sörjan. Ser du det bordet där borta? säger han och gestikulerar mot kvinnornas bord.

 

– Det är det naturliga urvalet i arbete. De vet inte att de är en ny sorts kvinna, de har bara fått en impuls att lyfta.
Vi lämnar barscenen och är tillbaka på flygplatsen. En liten flicka, kanske sju år gammal tittar med stora ögon medan flygvärdinnorna i sina snyggt skurna blåa uniformer i ett stiliserat led vandrar ut mot flygplanet och mot den stora världen.

 

Symboliken är glasklar.Vi är i en brytningstid där den gamla tidens levnadsmönster och för kvinnor hårt uppstyrda tillvaro förkastas för en ljusare, öppnare framtid.

“Välkommen till jet-åldern” lyder rubriken på omslaget till det där Life Magazine -numret. Det väcker förhoppningar och framtidstro som är så typiska för den tiden. Ekonomin rullar på högvarv, flygindustrin har krympt världen och hela serien andas den typen av optimism. Pan Am är mycket ljusare i tonen än Mad Men. Vi möter en ny värld som föds, inte en gammal värld som rasar. Visst finns kalla kriget där i bakgrunden men det är mest en fond för att bygga spännande spionhistorier på, inte hotet om det annalkande atomkriget.

Det är flärd, romantik och lite spänning. Vi får fina skådespelarinsatser, inte minst från oftast lysande Christina Ricci som verkligen kan konsten att stjäla en scen. Här får hon dock konkurrens om strålkastarljuset vilket säger en del om kvaliteten på den övriga rollbesättningen.
Det är naturligtvis för tidigt att säga efter ett avsnitt om seriens skapare lyckas underbygga den snygga ytan med djup men det ser i vilket fall som helst väldigt lovande ut.

 

* * *

 

Det finns ett litet antal skådisar som med sin blotta närvaro kan lyfta en i övrigt medioker rulle. Det mest tydliga exemplet är väl Gene Hackman som gjort en ansenlig mängd skitfilmer men som själv alltid är bra i dem. Det samma gäller Christina Ricci. Filmer som The Gathering och After.life hade varit alldeles omöjliga att se om det inte var för henne. Men hon har ju också gjort ett antal riktiga höjdare.

 

Fem minnesvärda med Christina Ricci:

 

1 The Opposite of Sex
Riccis Dede Truitt är smått fantastiskt osympatiska i denna pärla. Men också fantastiskt underhållande.
2 Buffalo 66
Det finns så många problem med Vincent Gallos indierulle att jag vet inte var jag ska börja. Men den har etsat sig fast i minnet, dels för att den är så skönt märklig och dels för Christina Riccis insats.
3 The legend of Sleepy Hollow
Sleepy Hollow är väl mest Johnny Depps rulle egentligen men jag älskar den.
4 Prozac Nation
Christina Ricci får spela ut stora delar av sitt register när hon porträtterar Elizabeth Wurtzels resa ned i depressionen och upp ur den.
5 Mermaids
Cher, Wynona Ryder och en elvaårig Christina Ricci i sin första filmroll slåss om rampljuset i denna fest av gott skådespeleri. Alltid duktige Bob Hoskins får finna sig i att spela fjärdefiolen.

 

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=R4ZzqLPvagc]

Hitkavalkad?

Läser under vinjetten ”Helgens bästa” i dagens Metro om Britney Spears kommande Stockholmsspelning: ”Även om recensenterna gav popprinsessans Malmökonsert ljumma betyg kan de som köpt biljetter till showen i Stockholm se fram emot en hitkavalkad”.

Kan de? frågar jag mig i mitt stilla sinne. Har Metro lyckats få Brittan att maila ut en låtlista i förväg, en låtlista som dessutom är radikalt annorlunda än den hon betade av i Malmö i tisdags eller den i princip identiska hon körde i Herning dagen innan?

Det mest slående med det urval hon gjorde där var ju att hon struntade i att köra de flesta av sina största hits.

A match made in heaven

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=Wk6viqJVU8o]

Läser ett tt-telegram om att Queen vill ha Lady Gaga som vokalist. Det låter ju… alldeles fantastiskt.

Queen har varit stora favoriter för mig ända sedan 80-talet. När Freddie Mercury gick bort insåg man ju att ingen skulle kunna fylla hans stora skor, både som sångare och scenpersonlighet. Plattan med Paul Rodgers bakom mikrofonen var inte heller någon höjdare. Rodgers är en habil bluessångare men i Queen passade han inte alls.

Lady Gaga, däremot, tror jag skulle fungera alldeles utmärkt. Hon har det där teatrala som Queens musik kräver och dessutom är hon ju – vilket inte alltid är helt uppenbart – riktigt duktig både på piano och sång. Kolla in de youtube-klipp som finns när hon uppträder ensam med piano, de är rätt imponerande. Hennes smått galna framtoning passar ju också riktigt bra i sammanhanget.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=F_GMgkcc2KM]

Dead men tell tales

Dead men tell no tales. Så lyder ju talesättet men så är det ju inte. Det vet vi efter otaliga, mer eller mindre realistiska, tv-serier som kretsar kring brottsplatstekniker och rättsmedicinare.

Det är trångt i genren: Bones, Rizzoli & Isles, Crossing Jordan och CSI-franchisen för att bara nämna några. Senast i raden på svensk tv är Body of proof som hade premiär igår kväll på Kanal 5. Och det är väl inte så konstigt att rättsmedicinare blivit så populära att göra tv om. Det förenar ju två av de mest klassiska formaten; sjukhusdramat och deckaren. Dessutom är det en utmärkt utgångspunkt för att lägga pussel med ledtrådar. Samtidigt lämnar det publiken lite i blindo. Det är svårt att själv lägga pussel med ledtrådarna och försöka lista ut vem som är boven när seriens deckare kan dra fram tidigare okända fakta som en kanin ur hatten.

Upplägget i Body of proof är ganska generiskt om än något mer realistiskt (med tonvikten på något) än i till exempel CSI. Det är alltid uppfriskande när inte dna-test är något som snyts fram över en kafferast.

Karaktärerna blir extra viktiga om inte upplägget är så orginellt. Tyvärr är även de ganska oorginella. Hur många kriminalserier har vi inte sett med en supereffektiv högpresterande men socialt begränsad huvudperson med illa fungerande förhållande till sitt barn? Däremot är grundförutsättningen med den briljanta neurokirurgen som efter en bilolycka inte kan fortsätta med sitt jobb och därför tvingas byta karriär till rättsmedicinare ganska intressant.

Skådespelarna är utmärkta med Desperate Housewives Dana Delaney i spetsen och med John Carroll Lynch (Carnivale) och Sonja Sohn (The Wire) i fina biroller. Massor av geek-points dessutom för att Jeri Ryan (Seven of nine i Star Trek: Voyager) är med. Kul också att se Mad Men-skådisen Christina Hendricks make Geoffrey Arend. Dessutom dyker Hendricks själv upp i ett kommande avsnitt.

Mycket hänger på  kemin mellan skådepelarna och att döma av första avsnittet slår det inte gnistor om dem som det gör i Rizzoli & Isles men det finns potential som kan utvecklas.

På det hela taget är det en helt okej serie som inte riktigt står ut i den styva konkurrensen.

Buffyfaktor: 1. I avsnitt fem dyker Marc Blucas (Riley Finn i Buffy) upp i en roll.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×