Äntligen!

Arkiven på Sveriges Television och Sveriges Radio håller på att vittra sönder. Många gamla program finns bara på slitna VHS-band och när de är utslitna har en kulturskatt gått i graven. Inte för att detta är något specifikt svenskt problem. När man skulle sätta ihop en dvd-box med 80-talets största musikhändelse, Live Aid-galan, visade det sig att ingen brytt sig om att spara inspelningarna från galan. Hade man inte hittat en låda med VHS-band som stod bortglömda i en skrubb på MTV, en låda som hade varit avsedd för att brännas, hade upptagningarna varit borta för alltid.

Men nu ser det ut som att SVT:s, UR:s och SR:s arkiv kommer att räddas – och dessutom göras tillgängliga för allmänheten. I förslaget till ny budget avsätts 100 miljoner kronor till att digitlisera arkivet, lösa rättighetsproblem och lägga ut det på nätet, rapporterar Kulturnyheterna.

Äntligen. Det är våra licenspengar som betalat för programmen och nu när tekniken finns för att göra dem tillgängliga för alla, alltid, är det inte mer än rätt att vi också får den möjligheten. Risken är väl bara att man fastnar framför SVT Play några år framöver…

På toppen utav pallen…

 

Mobilfoto

… finns det glädje.

Det är jäkligt skönt när man just skrivit upp ett bands debutplatta och man går och ser dem live för första gången och de då lever upp till alla ens förväntningar.

Jag var på Jazzhuset i Göteborg i går kväll där Silversystrar (vars album ”Mellan rim och rådlöshet” jag gav fyra pantrar i veckan) hade releasefest. Det var precis som en releasefest ska vara: fullt med folk, bra stämning och ett band på scenen som strålar av glädje över det starka gensvaret.

Just den där glädjen tror jag spelar en stor roll i varför jag fastnade så omedelbart för det här bandet redan första gången jag hörde dem. De tycks ha genuint roligt när de skapar musik och det går igenom till lyssnaren. Jag tror också att det är därför som min sjuåring gnolar med i ”Swagger” vid lunchbordet utan att ha hört den speciellt många gånger. Det och att den har en extremt klistrig refräng…


Men det är inte bara i musiken och i ögonen på artisterna som glädjen återfinns. Det finns också en berättarglädje som är tydlig redan i ”Välkommen”, låten som inleder skivan och som de kickar igång spelningen på Jazzhuset med. I den bjuds vi in i Meldeahs och Fröken B:s värld. De placerar oss geografiskt och ger bakgrunden som sedan allt annat bygger på. Vi får lära känna dem lite grann helt enkelt och vikten av det tror jag inte kan överskattas när det gäller att bygga ett band mellan artist och publik.

Det ska bli väldigt spännande att följa Silversystrar in i framtiden.

På toppen utav pallen ser du silver…

Den författarlösa boken

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=8N5Ku8Z81e8]

Klippet ovan har inte så mycket med innehållet i inlägget att göra, men jag gillar det.

Ju mer jag tänker på det ju mer förbannad blir jag. Tänk att ha skrivit en bok och när den väl kommer ut så får du inte tillbörlig cred för det.

Jag har precis läst ”Olle Ljungström – Jag är både listig och stark” (recenserad här). Som jag skriver i recensionen är det en bok som förlaget försöker få att framstå som en självbiografi genom att gömma undan författarnamnet i den så kallade kolofonen (ett fint ord jag just har lärt mig), någonstans bland det som man behöver mikroskop för att läsa.

Det känns ju i högsta grad ohederligt men som konsument är man ju van att bli blåst. Tydligen var inte ens författaren, Elin Fredrikson, med på att det skulle framställas på det här viset

– Det har varit rätt kämpigt att skriva den här boken, men jag har ändå jobbat på och gjort mitt bästa under de förutsättningar som fanns. Att då se att boken är skriven ”av Olle Ljungström” när den väl kom ut var helt bisarrt. Han har inte skrivit någonting i den, och det var tydligt att det här inte skulle vara någon typ av spökskrivarhistoria. Även gentemot Olle har det varit självklart att jag ska vara bokens författare, säger hon till Journalisten.

Aftonbladets Åsa Linderborg har ringt upp förlaget, Nygren & Nygren, för en kommentar. Hon får då svaret att Fredrikson ”bara skrivet texten” och att hon är ”skribent, inte författare”. Ursäkta, men om man har skrivit en bok – och Elin Fredrikson har uppskattningsvis skrivit cirka 80 procent av texten i boken – är man då inte författare? Och är inte skribent och författare hyfsat mycket synonymer?

 Ur Bonniers Svenska Ordbok.

Vad är det han säger, Syme i George Orwells 1984. ”It’s a beautiful thing, the destruction of words.” Lite ironiskt bara att denna språkets förstörelse skulle komma från ett bokförlag.

Läs mer här.

Kill your television!

Skåningar tittar lite på tv. Eller, nåja, mindre än genomsnittet i alla fall. Hela tio minuter mindre visar en färsk undersökning.

Det öppnar ju för en del frågor. Varför tittar skåningar mindre på tv än kalmariterna som ser mest på tv i landet? Och vad gör skåningarna med all tid de får över?

Den sistnämnda frågan kan vi kanske lämna därhän men den förstnämnda är värd att fundera över. De län där man tittar minst på tv är i ordning Uppsala, Stockholm och Skåne län. Det kan inte vara en slump. Länet med Sveriges äldsta bildningscentrum följt av Sveriges två mest tätbefolkade län. Min slutsats är helt enkelt att där folk har annat att ta sig för på kvällarna än att se på tv gör man också det.

Västra Götaland med det tätbefolkade Göteborgsområdet kommer i och för sig först på sjätte plats men det misstänker jag beror på att den stora del av regionen som inte tillhör Göteborg eller kranskommunerna är tämligen glest befolkad.

* * *

Sedan kan man ju tillägga att det inte är något fel ATT se på tv. Frågan är VAD man ser på tv. Och VARFÖR.

* * *

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=yan77UKYcg4]

Jag såg Ned’s Atomic Dustbin på Roskilde 1991. Spelningen var en enda väntan på en låt. Eller egentligen en enda väntan på en sak. Att få skrika med i ”Kill. Your. … Television.” Oj, vad det var värt väntan.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=sgOWTM5R2DA]

Michael Franti innan han började göra solskensreggae.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=whpf4Xs2ww8&feature=related]

”Blow up your TV, throw away your paper, move to the country, build you a home”.

”Only John Prine can make a song about an army deserter and a commercial sex worker fleeing the country joyful and uplifting” skriver någon på Youtube. Så sant.

Den är värsta låten!

Jag är en sucker för listor och har en soft spot för 90-talet. När tidningen Rolling Stone låter sina läsare rösta fram det årtiondets tio värsta låtar kastar jag mig naturligtvis över resultatet.

Resultatet kan ni läsa här.

Det kryllar naturligtvis av läskiga one hit wonders på listan. Hanson, Baha Man och Miley Cyrus farsa är med för att bara nämna några. Jag ska inte avslöja vem som toppar listan men jag kan säga det är en låt från ett av våra nordiska grannländer.

Listan är helt okej även om jag, om det varit upp till mig, låtit Celine Dion, som är representerad av den där förskräckliga Titanic-låten, fått dela lika på platserna med all världens eurodisco.

Det enda jag egentligen vänder mig emot är att Right Said Fred är med på listan. ”I’m to sexy” är ju faktiskt rolig. Och, med risk att svära i kyrkan, så hemsk är inte ”What’s up” med 4 non blondes.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=39YUXIKrOFk&ob=av2e]
Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×