Ett litet steg för människan…

Tidigt i morse var det precis 42 år sedan Neil Armstrong tog sina första steg på månen (jo, det gjorde han visst – hur många människor (inklusive den sovjetiska militären) skulle inte behöva vara med på konspirationen och hur svårt skulle det inte vara att få alla att hålla tyst i alla år?).

Hur som helst firar vi den historiska promenaden med några videoklipp på temat. Vi börjar med den självklara:

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=HCt1BwWE2gA] [youtube:http://www.youtube.com/watch?v=euqaOu-cOUo] [youtube:http://www.youtube.com/watch?v=YJpoQN6yBk8] [youtube:http://www.youtube.com/watch?v=EIMVvxCY3zk] [youtube:http://www.youtube.com/watch?v=I-kLeQkJRxU] [youtube:http://www.youtube.com/watch?v=rqjBH6MQluc]

Och så en klassiker: Buzz Aldrin, den andra människan på månen, visar vid 72 års ålder en konspirationsteoretiker var skåpet ska stå.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=UUFO8AGMwic]

När AC/DC kom till byn…

När man är född och uppväxt i Falkenberg under 70- och 80-talen är man inte direkt rikligt försedd med stora band som kommer till stan och spelade. Visst finns den lokala musikföreningen som tar dit en del band och under några år i början av 90-talet var jag själv involverad i den och arrangerade spelningar. Men de riktigt stora internationella banden, nej, de får man söka sig till större städer för.

Två spelningar har dock nått närmast mytisk status. Inte för att jag sett någon av dem, jag vara alldeles för ung. Dels var det UFO (de med Doctor, Doctor och Michael Schenker på gitarr) som spelade i Tullbroskolans aula (min högstadieskola) och dels var det en spelning där en galning i skoluniform skuttade runt med en Gibson SG på scenen. Den sistnämnda spelningen ägde rum idag för 35 år sedan.

Om man åker någon mil inåt landet från Falkenberg och håller blicken till höger om landsvägen ser man en liten, liten festplats i en skogsdunge. Det är dansbanan Cortina och det var här som bröderna Young, Bon Scott och de andra i AC/DC för första gången klev upp på en svensk scen som mellanakt till ett dansband.

En udda kombo – AC/DC och ett dansband – och knappast någon succé.

– Folk höll för öronen. Samtidigt började de kulörta lamporna vid dansbanan slockna, minns Jan Gille som var chaufför åt bandet på turnén i Göteborgs-Posten.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=BNIsKOwzv08]

Inte live i Falkenberg men väl från rätt år…

My new obsession…

Serengeti. Foto: Pressbilder

Var på Kapten Röds ”releasefestival” för nya plattan i fredags. Tillsammans med bland andra Labyrint bjöd den gode Kaptenen på en riktigt skön helkväll under Älvsborgsbron i Göteborg. Bland en lång rad gästartister ur Majornas hiphop- och baktaktsmaffia (dock tyvärr ingen Roffe Ruff – men det var ju kanske inte att vänta) stod Mästerkatten och True från dancehallbandet Serengeti ut.

Väl hemkommen var jag bara tvungen att lyssna in mig på deras platta Standing steady från förra året. Den är riktigt bra, om än lite ojämn, och framförallt låten Walk with an empress har jag bara varit tvungen spela om och om igen flera gånger om dagen sedan dess. Vilken låt!

Imorgon kväll vänder för övrigt bandets discjockey, Lady Louise, plattor på KB som uppvärmning för den jamaicanska dancehallartisten Busy Signal. Själv är jag riktigt sugen på att få se bandet i sin helhet göra en spelning i fullformat.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=3hN030Fzmg4]

 

 

Hiphoptjejer på g…

Foto: Patrik Vincent/Silversystrar.se

Upptäcker via bloggen Mariaplan den här sköna hiphopduon från Göteborg. Meldeah och Fröken, eller Silversystrar som de kallar sig, fångar mig med en gång. Mycket ligger i Meldeahs härliga och personliga soulröst som låter som buteljerat solljus men med en botten av melankoli.

Sedan är det rätt svårt att motstå när Fröken skrytrappar ”din rap är handboll, min är som kampsport och du vill inte sätta Staffan Olsson emot Tyson” på ”Toppen utav pallen”.

Tjejerna har spelat tillsammans sedan 2006 och det finns ganska gott om låtar runt om på nätet, bland annat tre singelspår och en mixtape på Spotify. Ett fullängdsalbum betitlat ”Mellan rim och rådlöshet” ska vara på gång på skivbolaget Swing Kids. Can’t wait.

Uppdatering: Skivan kommer i slutet av sommaren.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=oms9W6NEUdM] [youtube:http://www.youtube.com/watch?v=-ahFizXtde8]

Gravt Python-skadad!

Tittade fram till nyss på Vad är en människa? på SVT.

Det var en bra diskussion om kropp och själ mellan Fredrik Lindström och idéhistorikern Karin Johannisson men varje gång någon av dem nämnde namnet på en klassisk filosof kunde jag bara inte hjälpa det, jag började sjunga. Irriterande, inte minst med tanke på att – vilket alla som haft det tveksamma nöjet att höra det kan skriva under på – jag sjunger väldigt illa.

Johannisson nämner Nietzche.

Jag: ”There’s nothing Nietzche couldn’t teach ya ‘bout the raising of the wrist”.

Lindström nämner Descartes.

Jag: ”Rene Déscartes was a drunken fart who could think you under the table”.

Ärekränkande? Javisst, men också det slutgiltiga beviset på att jag är Monty Python-skadad. Den här lilla trudelutten är nämligen för evigt inpräntad i min hjärna.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=m_WRFJwGsbY]

”I drink, therefore I am”.

20110920-102147.jpg

Ljudet från gatan

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=z-7CAG9BQc8]
Övervakningskamerorna svävar över husen i miljonprogramsförorten och människorna som rör sig bland dem, på det tecknade omslaget till Labyrints EP Miljonprogrammerade. Polisen patrullerar bland knark, kriminalitet och arbetslöshet.
“Du hittar oss bland höghus och paraboler/bland droger och buggade telefoner/Ibland kanske du hittar oss på kåken/Men du hittar oss oftast på området” rappar Jacco från hiphopgruppen Labyrint i “Trakterna” från förra året.

En gång i tiden var det N.W.A. som låg i fejd med polisen i Los Angeles och kallades The most dangerous group in the world. Ska man tro den svenska polisen så är det Labyrint från Gottsunda, Uppsala, som är Sveriges farligaste grupp just nu; så farliga att de inte bör få spela på kommunala fritidsgårdar. Anledningen? De är förment drogförhärligande.

För några veckor sedan släppte de sin första riktiga EP, ”Miljonprogrammerade”, och bilden som jag tidigare haft av dem, som skarpa iakttagare och uttolkare av livet i de svenska förorterna, förstärks. Och det med både humor, svärta och en kompromisslöst sväng. “Vi har det som folk har saknat, hiphop, reggae, dancehall direkt från gatan”, sjunger Jacco i “Fingrarna i luften”. Precis så är det.

Visst har polisen rätt i att drogerna spelar en stor roll i bandets texter men är de förhärligande? Inte mer än många rock- och popband som aldrig blir stoppade när de ska spela på fritidsgårdar. Dessutom sätter Labyrint in drogerna i ett sociopolitiskt sammanhang. De skildrar en vardag långt från den medelklasstillvaro som är dominerar i media och det offentliga samtalet. En verklighet som annars mest beskrivs utifrån, som till exempel här.

Varför brinner bilarna på förorternas parkeringar? För få poliser och för milda straff, säger många som aldrig satt sin fot i Alby, Hammarkullen eller Rosengård. Men kanske är orsaken en helt annan och kanske får man reda på den om man lyssnar på de som faktikiskt bor i områdena. Lyssnar man på Labyrints texter, framträder fattigdom och alienation – känslan av att inte vara en del av samhället – som tydliga skäl.

“Finns ingen kärlek kvar / Vi rånar på ägodelar / Du har beväpnade barn / Jag ser dom råna närbutiken / Dom har dåliga förebilder / Och dom ploppar i sig piller för att blockera bekymmer / Men dom är kvar där dom var / Misär förtär våran stad” rappar Aki på 2010 års “Kärleken?”.

När Aki och Jacco från Labyrint dök upp på Carlitos “Babylon brinner” från förra året var analysen klockren:“Kapitalismen kraschar men det är svårt att skratta / för det är jag här på botten som blir varslad / och tvingas hämta kassa stå på hörnet och hustla” rappar Aki.
Droger och religion framstår som de enda alternativen – effekten är densamma: “Hoppet om paradiset gör oss tvungna att vända andra kinden, svälja alla bekymmer, tacka och ta emot och hoppas på ett bättre alternativ i himlen men det enda som finns där är satelliter som tar bilder.”

Sen kommer Jacco in på refrängen: “Jag ser dom ler, jag ser hur dom står där breve och hela gatan vet att det är deras fel vad som sker så jag kliver fram och jag bränner ner – Babylon brinner ner.”
Kanske gör polisen rätt som lyssnar på Labyrint även om slutsatserna de drar är felaktiga. Det här är inte musik som behöver stoppas, det är texter som behöver höras.

På fredag spelar Labyrint ett stenkast från mina trakter. Då tänker i alla fall jag lyssna. Vem vet. Man kanske lär sig något om sin samtid. Med tanke på att åldersgränsen är 13 år lär jag i alla fall vara äldst där.

På gubbdagis med Iron Maiden

Ja, så var man med de andra farbröderna på Ullevi igen. Eller som en person i sällskapet, även han i 40-årsåldern, sa:

– Kul att gå på konsert och få känna att man tillhör de yngre för en gångs skull…

Iron Maiden på Ullevi. Galopptakt, The number of the beast och svensk sommarkväll. Det har snackats mycket om trygghet när det gäller Maidens spelningar. Man vet vad man får och man vet att bandet levererar.

Det är både sant och inte sant. Sisådär en 35 år in i bandets karriär är de en tajt sammansvetsad hårdrocksmaskin som kan få igång vilken fotbollsstadion som helst. Och visst finns det en trygghet och en stabilitet i deras musik. Samtidigt så har de de tre gånger jag sett dem gjort tre väldigt olika spelning.

1988 på Seventh son-turnén var det en vanlig hårdrocksturné med ett stort band som promotade sin senaste platta. Men jag minns det också som att de då kändes lite trötta. Helloween som var förband – och definitivt ett band på uppåtgående – gjorde ett avsevärt mycket piggare intryck. Man visste det inte då men både bandet och hårdrocken som genre knakade i fogarna. Snart hade Bruce Dickinson och Adrian Smith hoppat av och den en gång så stolta järnjungfrun var reducerade till att spela på klubbar.

2008. Åren med grunge och industri är sedan länge passerade. Hårdrocken återfödd – om än med betydligt större åldersspridning på publiken och betydligt högre genomsnittligt hårfäste – och det är även Iron Maiden som gör sin andra Ullevispelning. Sedan återföreningen med Dickinson och Smith har bandet lyfts till en långt högre nivå än under bandets egentliga storhetstid. 2008 var det en renodlad Greatest hits-spelning som gällde och vi fick det ena örhänget efter det andra från ett band som trots att dess yngsta medlem, Bruce Dickinson, fyller 50 denna sommar lät betydligt piggare än spelningen 20 år tidigare.

Så står vi då där igen. Iron Maiden har under 00-talet släppt en serie plattor som alla förvånansvärt starka. Brave new world, Dance of death, A matter of life and death och så förra årets The final frontier som fått låna ut många av sina långa progressiva låtar till den nu pågående turnén.

Och det är slående hur bra 00-talslåtarna står sig gentemot klassikerna. Inte minst blir det tydligt när den folkmusikinfluerade Dance of death ger plats för galopptaktens magnum opus, klassikern The trooper, och The wicker man från återföreningsplattan. Den trippeln är kvällen höjdpunkt för mig och, kan jag tänka mig, för många andra. När refrängen på – ”You’re time will come” – rullar ut över läktarna på Ullevi vänder jag mig om. Jag ser bara stora leenden och öronen fylls av allsången.

Och det är väl där någonstans som tryggheten ligger. Man vet att Maiden levererar de där ögonblicken.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×