Äldre män gör saker tillsammans

Det största livstecknet från Rolling Stones har det senaste året varit de massproducerade, taskigt reproducerade varianterna av gamla t-shirttryck med anknytning till bandet som dykt upp på galgarna i den svenska herrmodekedjan Dressman. Under tiden gör Mick Jagger något som vid en första anblick ser osedvanligt oaffärsmässigt ut – bildar en supergrupp med Dave Stewart, Joss Stone, Damian Marley och AR Rahman. Super Heavys album släpps i september, och här är ett mikroskopiskt smakprov.

Teasern är för sparsmakad för att man ska kunna säga något vettigt om det musikaliska, men jag hoppas i alla fall på att reggaenörden Jagger får lite mer spelutrymme igen – den där figuren som mot alla odds tycks glömma bort de allt mer aparta poserna och sitt eget förlutna.

”Oh Rexy, you´re so sexy”

Läste den här intervjun i Nylon med Liv Tyler där hon kommenterar filmen Empire Records (som hon spelade in på 1990-talet).
Empire Records var en av mina absoluta favoritfilmer när jag var yngre, och jag gillar den fortfarande. Speciellt för alla karaktärer och den grymma musiken.
Bäst i  filmen är nog ändå musikern Rex Manning – slusken och megastjärnan som tror han äger världen, och som tror alla tjejer vill ha honom – för hey, he´s a rockstar!

Älskar den här videon de spelade in till filmen, bästa parodin ever. Hur de inleder med tjejen som sensuellt viskar ”Oh Rexy, you´re so sexy”, och hur Rex Manning kommer farande i en Jeep så att sanden yr. Väldigt macho. Och mitt i prick med hur det tyvärr är på riktigt i många musikvideos. Tjejerna som åmar sig, stönar och vill ha snubben till varje pris.  Och snubben som alltid framställs som en riktig Casanova men ändå är macho. Som vet vad tjejerna vill ha (jojo), svänger runt dem och är THE man. Så jävla löjligt.  Och som sagt,  tyvärr är det bara att slå på MTV för att se de riktiga versionerna.
Kolla in videon nu då! Klockren.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=szvt8iWJ0oo]

Gimme! Gimme! Gimme!

Klänningen som Marilyn Monroe hade på sig i Seven year itch (Flickan ovanpå) såldes häromdagen på auktion. Det hade ju varit en rätt schysst filmmemorabilia att ha för vem som helst med det allra minsta samlardjävul inom sig. Det lär ju lätt vara världens mest berömda klänning. Jag menar, vem har inte sett scenen där hon går över en brunn och luften nedifrån blåser upp klänningen? Fast 4,6 millioner dollar är ju ganska mycket pengar… Enligt tidningen Daily Telegraphs hemsida ska källor ha angett Oprah Winfrey som den anonyma köparen.

Men för oss med en viss fäbless för amerikanska ikoner finns det mer gyllene möjligheter ute på marknaden. Man kanske skulle pipa över till London en sväng. Enligt Huffington Post ska auktionshuset Christies ha en av Al Capones revolvrar ute till försäljning. En klassisk sexskjutare från 1929, en Colt Police Special ironiskt nog, som beräknas gå för i storleksordningen 50 000 till 70 000 pund.

Gimme, gimme, gimme!

Synd att man inte har obscent mycket pengar över.

Det kan tilläggas att auktionshuset på sin sajt har ett trevligt citat från den gode Alphonse Capone: ”You can get much farther with a kind word and a gun than you can with a kind word alone”.

How very gangsta!

* * *

Vad gör Jane Badler nu för tiden?

Tja, kvinnan som blev världsberömd när hon på 80-talet öppnade ett jättegap och slukade råttor som chefsödlan Diana i V dök ju upp i andra säsongen av nyversionen av samma serie, nu som Dianas mamma. Där blev hon dock inte långvarig – serien föll ju för silkessnöret efter den nyligen avslutade säsongen och kommer inte tillbaka till hösten.

Men hon har tydligen andra strängar på sin lyra. Hon är inte världens största sångerska direkt, men jag gillar det ändå.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=9ox-JdPE0qg]

Det blir aldrig detsamma

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=knVbfhmME1g]

Clarence Clemons är borta. Ironiskt nog var det ett stroke som tog livet av en man som var känd just för sitt stora hjärta. Det blir aldrig detsamma att gå och se Bruce Springsteen igen.

Jag kände naturligtvis inte Clemons personligen och har aldrig träffat honom. Men jag har sett honom några gånger live och bara av att se honom på scen och höra det sett på vilket han trakterade sin saxofon gick det inte att ta miste på hans värme.

Personkemin i E-Street Band, framförallt den mellan de medlemmar som spelat tillsammans sedan den klassiska uppsättningen blev komplett 1975, har alltid varit det som gjort en spelning med dem till något alldeles extra. Clemons själv fanns med redan vid starten 1972.

Nu finns varken Danny Federici, även han ursprungsmedlem, som dog i cancer 2008 eller Clarence Clemons ibland oss längre. Bruce kommer aldrig mer att ha den store mannen att luta sig emot på scenen, han kommer aldrig mer att introducera honom sist av alla, och på det mest extravaganta sättet och vi kommer aldrig mer få höra honom låta sin sax rulla ut över ett utsålt Ullevi.

Är det här döden för E-Street Band?

Kanske. Det är ett stort band och av 1975 års medlemmar, de som gjorde Born to run – Bossens första riktiga klassiker, finns ju såväl Steve van Zandt som Gary Tallent, Max Weinberg och Roy Bittan kvar. Men E-Street utan The Big Man känns liksom inte rätt. För även om Springsteen kan skoja och ha kul med Little Steven på scenen så är det en stor del av bandets hjärta som slutar slå nu när Clemons är borta.

Jag har i alla fall svårt att tänka mig Bruce Springsteen & the E-Street Band med en annan saxofonist som ska försöka fylla det stora, stora hål som Clemons lämnar efter sig. Och det både som person och som musiker.

Offrar ryggen för popmusiken

Fig 1. Eric Saade på Liseberg före Manboy. Fig 2. Eric Saade på Liseberg efter Manboy.

Fan, här haltar man, för att travestera Arne Anka. Nacken värker. Ryggen värker. Låret värker. Det sistnämnda är helt och hållet mitt eget fel och har att göra med mitt första första försök att åka skateboard i en skatepark (något måste man göra med sin 40-årskris). Betong är hårt. Särskilt när den överfaller en i hög fart. Jag ska bespara er bilder på det nu gigantiska blåmärket.

Rygg och nacke kan jag dock skylla på Eric Saade. Eller som jag väljer att se det: jag offrar min fysiska och mentala hälsa för den nya generationens gryende musikintresse.

Det var 15 000 personer på Liseberg igår kväll för att se Kattarpssonens turnépremiär. Mycket skrikande tonårstjejer långt fram, sägs det mig, och så vi, mer eller mindre motvilliga, föräldrar med barn på våra axlar som höll oss längre bak. Därav värken. 30 kilo mot otränade axel-och nackmuskler är ingen sinekur i längden. Men som ni ser av bilderna ovan var chansen att se någonting absolut nada om man inte satt på någons axlar, speciellt om man inte hunnit bli så lång ännu.

Hur var spelningen då? Tja, sjuåringen var nöjd och vi kan ju lämna det vid det. Men man kan fråga sig om Saade redan tröttnat på sin genombrottshit Manboy när han måste göra om den redan ett och ett halvt år efter att han premiärspelat den. Det kan tyckas lite taskigt när majoriteten av den mycket unga publiken är där för att höra två låtar, Manboy och Popular, att då göra den ena av dem i slow motion-version.

* * *

Unga rapstjärnskottet Rye Rye var en av förrförra årets roligaste upptäckter, för min del, när hon gjorde skönt sommarslöa Sunshine tillsammans med självaste M.I.A. Men hennes talang var tydlig redan i hennes allra första låt, Shake it to the ground, ursprungligen från 2006.

Nu har hon gjort det igen, slagit sig ihop med en begåvad etablerad artist för ett lyckat samarbete. Denna gång är det vår egen Robyn som plockar fram Be mine ur arkivet och låter den förgyllas av Rye Ryes snygga rap. Nu måste Rye Rye snart släppa sin fullängdare! Vi har väntat alldeles för länge…

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=6Z3OIACLcg0]

 

Labyrint visar långfingret

Har Labyrint blivit knäckta av att bli stoppade från spelningar sedan polisen haft anmärkningar på deras påstådda drogliberalism?

Har de softat till sig och slagit in på det politiskt korrekta spåret?

Knappast!

Nya ep:n, Miljonprogrammerade innehåller precis som tidigare spår från Gottsundabandet (Gottsunda är Uppsalas motsvarighet till Rosengård) gott om politisk analys av livet i förorten såväl som belysning av den påverkan drogerna har där. Ett socialt reportage direkt från insidan, helt enkelt.

Men Labyring vore inte Labyrint om de inte med ett snett leende tackat för uppmärksamheten tidigare i våras med ett rakt utsträckt långfinger. Ett ganska underhållande sådant dessutom, se och hör det i videon nedan. Mer om ep:n kommer senare på en blogg nära dig…

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=z0j-S4xaNk8]

Observera Hunter S. Thompson-blinkningen i eftertexterna (Raoul Duke är Thompsons alterego i Fear and loathing in Las Vegas).

Metallica + Lou Reed = sant!

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=MuYcbEYbN_A]

Mannen som var med och skapade en ohelig allians mellan konstmusik och rock på 1960-talet och sedan fortsatte med att ge den en litterär dimension (i konkurrens med en viss Bob Dylan) ska göra en platta med bandet som var med och skapade thrash metal i början av 80-talet.

Det kan man läsa i en artikel på RollingStone.com som lades ut tidigare idag.

Enligt artikeln ska plattan låta som en kombination mellan Lou Reeds Berlin från 1973 och Metallicas Master of Puppets från 1986. ”Ett äktenskap skapat i himlen” säger Reed i artikeln. Två fantastiska plattor förvisso – men i kombination? I min hjärna känns det som en väldigt märklig blandning men vem vet?

Detta är dock  inte första gången Lou Reed och Metallica samarbetar. Första gången det hände var, som klippet ovan visar, för två år sedan på Rock n Roll Hall of Fames 25-årsjubileum. Själv kan jag tycka att den version de gör tillsammans av Velvet Underground-klassikern ”Sweet Jane” känns lite tungfotad och jag saknar det skönt slappa groovet från originalet som passar så väl till Reeds ordrika text.

Från början var det tänkt att projektet skulle vara omarbetade versioner av gamla låtar ur Reeds katalog men utvecklade sig till något helt annat. I stället blir det tio helt nya låtar som Lou Reed skrivit till en uppsättning av den tyske dramatikern Frank Wedekinds pjäs Lulu, något som får mina förväntningar att stiga en smula eftersom jag skrev min c-uppsats i dramatik om just honom.

Jag kan också tänka mig att Wedekind själv, som var något av den tyska dramatikens gosse ruda när det förra seklet ännu var ungt, hade uppskattat den oortodoxa kombinationen.

Enligt Metallica-trummisen Lars Ulrich ska skivan vara till 90 procent färdig men inget släppdatum är satt ännu.

Årets bästa skiva så här långt

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=3dYWof3QZbQ]

Ögonblicket när allt faller på plats. Så kan man beskriva det Toronto-bandet Fucked Ups nya platta David comes to life. Det är förvisso ett ganska långt ögonblick –  en berättelse över 18 låtar och 78 minuter – men ändå.

På ett par fullängdare och en lång rad singlar, tolvtummare och EP:s har bandet under sin tioåriga karriär gjort begåvad och mångfacetterad hardcorepunk som fräst ilsket åt genrens ganska tajta ramar. Och allt har lett fram till det här: mästerverket.

De där ramarna rämnar nu fullständigt. Kring sångaren Damian “Pink Eyes” Abrahams traditionella hardcoresång och en inte sällan benhård rytmektion slingrar sig vackra gitarrfigurer som hämtar näring från så vitt skilda källor som Hüsker Dü blixtsnabba punk och The Byrds skimrande psykedeliska folkmelodier. Då och då fyller basisten Sandy ”Mustard Gas”  Miranda på med skönsång som en skön kontrast till ”Pink Eyes” som mest låter som en uppretad bulldog.

Det är hissnande musik: brutalt, mjukt, vackert och ilsket om vartannat. Utan att vara särskilt svårlystnad är det musik som utmanar lyssnaren och gör upp med invanda föreställningar om hur hardcore ska låta. Årets bästa skiva så här långt.

Det är också skönt med ett band som faktiskt tar albumformatet på allvar. Kanske inte så mycket för att det är en konceptplatta med en sammanhängande berättelse som för att den musikaliskt hänger ihop.  Trots att bandet utvecklat sitt sound och plockat in mängder av influenser utifrån så är David comes to life mest av allt en musikalisk enhet, inte bara en samling låtar som är bra var och en för sig, och det är också en del av dess storhet.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=yhgOt7YFN0I]

Get well, big man!

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=VH_NvYPBDY0]

Det står illa till med Bruce Springsteens ständige sideman, den i dubbel bemärkelse store Clarence Clemons. I natt svensk tid fick Rolling Stone bekräftat att han drabbats av en stroke även om det var oklart hur allvarlig den är.

Clarence Clemons är en av två kvarvarande ursprungsmedlemmar i E-Street Band (Springsteen inte medräknad). Han var med redan 1972, två år innan bandet faktiskt tog sig det namnet. Av de övriga lämnade både Vini ”Mad dog” Lopez och Danny Sancious bandet 1974 medan Danny Federici var kvar till hans cancer tvingade honom att hoppa av ett år före sin död 2007. Kvar till dags dator är förutom Clemons basisten Gary Tallent.

Jag har sett Clarence Clemmons backa Springsteen med sin saxofon vid ett antal tillfällen och han har alltid varit klippan i bandet, oavsett hur hans hälsotillstånd har sett ut. Ryggen har krånglat för honom, liksom knän och höfter. Ibland har han varit nästan orörlig på scen när jag sett honom, ändå har hans närvaro varit så enormt påtaglig att det ter sig svårt att tänka sig en E-Street Band-spelning utan honom.

Till Rolling Stone sade Clarence Clemons i februari att inget annat än döden kan hindra honom från att spela med det band och den man som gjort honom till en legend:

– As long as my mouth, hands and brain still work I’ll be out there doing it. I’m going to keep going ‘til I’m not there anymore. This is what’s keeping me alive and feeling young and inspired. My spiritual teacher Sri Chinmoy told me that my purpose in life is to bring joy and light to the world, and I don’t know any better way to do then what I’m doing now.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=ya8Oh9UIQV4]

I videon ovan uppträdde Clemons tillsammans med Lady Gaga för ett par veckor sedan i finalen av American Idol. I det nedan pratar han om hur han mötte Springsteen i början av 70-talet. Klippet är en del av en intervju som gjordes för en radiospecial betitlad ”Big Man Radio” för två år sedan.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=HRFPWWoxpro]

* * *

Mer dåliga nyheter.

I förrgår kväll satt jag och tittade på en dokumentär om Ahmet Ertegun och hans Atlantic Records. I den förundrades jag inte minst över hur jag lyckats missa finfina doowop-gruppen The Coasters.

Under 50- och 60-talen spelade de in en lång rad hits signerade den legendariska låtskrivarduon Jerry Leiber och Mike Stoller för Atlantics underetikett ATCO.

I går gick så bandets ständige ledare och leadsångare Carl Gardner Sr. bort, rapporterar Showbiz411.com. Han blev 83 år gammal.
– Carl was one of the great lead voices of the early rock and roll era, säger Sam Moore från soulduon Sam & Dave enligt sajten.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=lXgzQQ5XsHc]

Uppdatering angående Clemons hälsotillstånd finns här.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×