Det sociala nätverket

Jesse Eisenberg som spelar Facebookskaparen Mark Zuckerberg i The Social Network. Foto: Scanpix.

Fick äntligen tummen ur och såg The Social Network i helgen (med en liten knuff i rätt riktning av det faktum att Winter’s bone var uthyrd hos alla uthyrare i min närhet). Precis som de flesta andra tycker jag att det är en smått lysande film. Aaron Sorkins manus är briljant (Dialogen! Dialogen!), Jesse Eisenberg är lysande i huvudrollen och David Finchers regi är kanon.

Men det som slår mig när jag ser filmen är det paradoxala i att en man som, om man ska tro filmen, inte begriper sig på sociala relationer det allra minsta skapar en tjänst som helt och hållet lever på våra sociala relationer – eller mer specifikt på att strukturera upp dem. Och kanske är det det som är nyckeln.

För vad gör vi när vi inte begriper någonting?

Jo, vi försöker strukturera upp det och göra det tydligt för oss själva.

Kanske är det så att en person som inte har några sociala problem aldrig skulle kunna komma på en sådan idé som Facebook. Visst geni och galenskap går gärna hand i hand men jag tror inte att det bara är det. Mannen bakom Facebook, Mark Zuckerberg, har helt enkelt försökt att intellektuellt förstå de sociala relationer han inte förstår rent instinktivt.

* * *

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=X6OASOH_66A]

Nyheten att en av de stora i musikhistorien – Gil Scott-Heron – gått bort gick mig förbi i fredags. För den som till äventyrs inte vet vem han är var han en av dem, tillsammans med estradpoeterna i Last Poets, som i det sena 60- och tidiga 70-talet lade grundstenarna till det som skulle bli hiphop.

”We do what we do and how we do because of you” skrev Public Enemy:s legendariske frontman och chefsideolog Chuck D på Twitter när det blev känt att Scott-Heron var död.

Gil Scott-Heron levde ett hårt liv och det var med bruten kropp och stukad gammelmansröst han gick bort bara 62 år gammal. Som artist och lyriker var han dock långt ifrån slut. Så sent som förra året släppte han nytt. ”I’m new here” är en skiva som bär spår av det hårda livet med droger, fängelsevistelse och HIV-smitta. Men det är också en skiva som präglas av värdighet och lyrisk skärpa.

På något sätt ser det ut som en tanke att mannen som nådde sin kanske största framgång med dikten och låten ”The revolution will not be televised” går ur tiden samma år som revolutionerna rullat över mellanöstern med webb-tv som ett viktigt vapen.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=cOUMvjw9RlA]

Programledarflykt från SVT?

Oj då! Nu är det programledarflykt från Sveriges Television… Niklas Wikegård och Agne Jälevik igår. Ingvar Oldsberg och Björn Hellberg idag.

Och inte är det så länge sedan Mat-Tina Nordström och Peter Jihde hoppade över skaklarna och gick till den privata sidan. Och Ernst Kirchsteiger. Och…

Nu darrar de i TV-huset på Gärdet! Eller kanske inte.

För det första är det väl ganska naturligt idag att framgångsrika programledare då och då byter uppdragsgivare. Det är ju så vi vanliga dödliga gör för att få högre lön och bättre möjligheter att utvecklas i det vi gör. Eller för att vi helt enkelt inte trivs där vi är.

För det andra har väl SVT om något visat att företaget har en strålande förmåga att ta fram nya talanger. När Jihde gick från SVT-sporten fanns det en André Pops där, redo att fylla hans skor. Och ska jag vara ärliga så tycker jag att Pops, med sin genomsympatiska framtoning, gör det bättre än Jihde någonsin har gjort.

För att tala sportspråk  kan man snarare fråga sig hur det är med TV4:as frammatchning av egna produkter när man känner att man ständigt måste köpa över redan färdigutvecklade stjärnor från andra lag.

Dessutom är ju många av de stora programledarnamnen, liksom Björn Hellberg, frilansar. Fasta jobb i tv-branschen haglar det ju inte med, direkt.

Grattis Bob!

Bob Dylan, undflyende och ofrivillig ikon, fyller 70 år i dag. Eftersom så många fruktlösa försök att ringa in artisten, sångaren och poeten gjorts undviker jag det och konstaterar istället att den oförmågan förmodligen är hemligheten bakom att Dylan efter snart 50 år som skivartist fortsätter att dra till sig fanatiska tillbedjare. Ja, okej då, jag får väl medge…får räkna in mig någonstans i den skaran. Har man en gång låtit sig sugas in i den här världen finns det ingen väg ut. Blir aldrig färdig med den här mannen.

När man trott sig börjat ringa in honom tätnar dimridåerna igen – ”Blood on the tracks”, en skilsmässoskiva? Säger vem då? Knappast upphovsmannen själv. Och när man trodde sig ha greppat den ”sena Dylan”, som firat stora kreativa triumfer sedan dystra ”Time out of mind” 1997, släpper han en nostalgisk och småtramsig julplatta. Och ger sig på en ny karriär som jovialisk radiopratare. Och så vidare.

Den lillgamle Woody Guthrie-wannabe som tog sina första stapplande steg på New Yorks folksångarklubbar i början av 60-talet spädde på myten om sig själv på bästa bluesmanér. Det är en mytbildning som huvudpersonen själv sedan länge slutat att aktivt underblåsa – det behövs inte längre. Den extrema sparsamheten när det gäller intervjuer, ständiga omtolkningar av det egna materialet, motviljan mot att vara en talesman för någon eller något, vägran att se tillbaka – sådant kallas integritet. Tack för musiken och grattis på födelsedagen!

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=otIZhCazQ_c]

Jordens undergång – igen

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=qlcT2qKYGqU]

Giles: ”It’s the end of the world.”
Buffy, Willow och Xander med en mun: ”Again?”

Buffy the Vampire Slayer, säsong 4, avsnitt Doomed.

* * *

Den 21 maj 2011. Notera datumet i kalendern. Eller gör inte det förresten. Det är ju idag; dagen då allting tar slut.

Ja, tack och hej, då! Så var det dags för jordens undergång. Igen. Är det bara jag eller kommer apokalypserna tätare nu för tiden? Och nästa år är det dags igen. Då kommer slutet på världen i Maya-stil. Fast det är ju inte en kristen apokalyps…

OBS VIKTIG UPPDATERING: Den 21 maj är inte dagen då allt slutar. Det är då det börjar. Jordens undergång, alltså. Men den 21 oktober, då är allt finito.

Var för övrigt på skolläger med äldste sonen under torsdagen och fredagen. En av de andra papporna hade bästa t-shirt-texten ever: ”When I become god everyone dies”.

* * *

Giles: ”It’s the end of the world, everyone dies. It’s rather important really.”

Buffy the Vampire Slayer, säsong 4, avsnitt Doomed.

* * *

VIKTIG UPPDATERING 2: The men that will not be blamed for nothing kommer att genomföra dagens Londonspelning oavsett jordens undergång.

”Tonight’s show in South London will go ahead regardless of today’s planned Rapture, assuming enough of the band still exist in the corporeal plane. We may borrow a drum machine as a back up” meddelar de via Facebook och Twitter.

Det var ju tur det. Det vore ju hemskt att ta sig igenom apokalypsen utan lite viktoriansk grindcore…

* * *

Eftersom jag redan har kört It’s the end of the world as we know it (and I feal fine) med R.E.M. förra gången jorden gick under får det bli lite apokalyptiska tongångar med Arch Enemy istället. Finns det någon tjej som kan låta lika elak som Angela Gossow?

Vad ska det bli nästa gång? Kanske The end med The Doors. Vi får se…

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=5A-EkV3pGJ8]

Glee och ekonomin…

Det är mycket snack i Glee om budgetnedskärningar… Men ibland undrar man hur illa det är ställt med budgeten för showkören som ständigt mobbas av Sue Sylvester, skolans cheerleader-coach. Notera guran som snubben till vänster i screencap:en ovan spelar på. Den har Puck, snubben till höger, lite nonchalant räckt över till honom när han ska sjunga upp för kören.

Notera loggan på gitarrhuvudet. Där står det Martin & Co. Det är namnet på gitarrtillverkaren som gjort gitarrer som alla från Elvis till Neil Young gjort till sina. Knappast någon gitarr som ofta ses i ett klassrum, och om den skulle finnas där så lär det inte vara hos någon skola med budgetproblem.

* * *

Ja, jag vill ha en Martin. Gärna en D100 De Luxe i brasiliansk jakaranda. De kostar – med den dagsaktuella dollarkursen – 651 754 kronor och 60 öre. Men nej, även om man bortser från att min ekonomi knappast tillåter instrument i närheten av den prisklassen så gör min gitarrteknik mig knappast förtjänt av en.

Fast en bra gitarr gör en inte till en bra gitarrist men en dålig gitarr kan hindra en från att bli det…

* * *

Jag såg Crosby, Stills, Nash & Young spela i Tacoma i februari 2000. I slutet av Long time gone kastade David Crosby upp sin gitarr högt, högt i luften för att sedan fånga den i halsen när den var på väg ned.

Neil Young tittade på honom med milt ogillande och sa: ”You can’t do that – It’s a Martin!”

Faith in Torchwood

Eliza Dushku. Foto: AP/Scanpix

Nu var det ett tag sedan det senaste Buffy-relaterade inlägget, så…

Under tisdagen dök det upp ett rykte om att skådespelerskan bakom min favoritkaraktär i denna min favorit-tv-serie ska dyka upp i en webb-spinoff till en annan av mina favoritserier, Torchwood.

Eliza Dushku var lysande i rollen som Faith i Buffy the Vampire Slayer. Men sedan den serien gick i graven har det väl gått lite si och så med karriären. Hon var bra i Bring it on men Tru Calling var ju ingen höjdare även om det inte var hennes fel och återföreningen med mentorn och Buffy-skaparen Joss Whedon i Dollhouse blev ju inte riktigt så bra som den kunde ha blivit om Whedon fått friare händer.

Nu ryktas det alltså om att hon är på väg till Torchwood: Web of lies – den kommande webb-serien som ska löpa parallellt med tv-serien Torchwood. Ryktet kommer från forna Buffy-manusförfattarinnan och producenten Jane Espenson som twittrade i lätt förtäckta ordalag om detta:

”We have faith in Torchwood: Web of lies”, skrev hon och ”It’s tru there’s an echo of my past work in it”.

Echo var Dushkus karaktär i Dollhouse. Espenson namecheckar alltså inte mindre än tre av Dushkus tidigare karaktärer tillsammans med en referens till sitt tidigare arbete. Det hör till saken att Espenson även arbetat med Tru Calling och Dollhouse. Det låter hur som helst lovande. Nu hoppas jag bara att hon dyker upp även i den ”riktiga” Torchwood-serien.

Duskhu och Espenson är inte de enda Buffy-kopplingarna i Torchwood. Tidigare har även James Marsters som spelade Spike i Buffy haft en roll där.

Det var bättre förr – eller nåt…

Lena Meyer-Landrut. Foto: Nigel Treblin/dapd/Scanpix

Ja, jag erkänner. Jag såg melodifestivalen i lördags. Precis som alla andra år.

Det är väl någon slags avancerad form av självplågeri. Det är ju inte direkt min musik, om man säger så. Och i år var det en ovanligt jämntjock sörja där bara två bidrag stack ut – Irlands galna och speedade hata-eller-älska-tvillingar och Tysklands Lena Meyer-Landrut som precis som förra året stod för festivalens bästa låt och framträdande.

Förra året blev det seger och i år räckte det till en tiondeplats för Lena. Hur som helst är hennes låt Taken by a stranger faktiskt riktigt bra och det enda av bidragen jag skulle kunna tänka mig att lyssna på i något annat sammanhang. Det känns dessutom som att hon växt och mognat som artist sedan förra året. Satellite som hon vann med levde högt på hennes personliga charm och speciella röst.

Har vi sett Melodifestivalen föda sin första riktiga stjärna på evigheter?

* * *

Men snygg var schlagerfinalen i alla fall. Den där videoskärmen skulle göra U2 avundsjuka. Det är på något sätt ironiskt att det för en föreställning som bjuder på det bästa och mest avancerade av tv- och scenteknik läggs ned så lite krut på den musikaliska kvalteten.

* * *

Kan någon förklara för mig varför Frankrikes bidrag var segertippat? Det var gräsligt…

* * *

Det var bättre stil på schlagermusiken förr i världen. Eller var det? Norska Wenche Myhre har ställt upp flera gånger i den norska uttagningen utan att gå vidare till den europeiska finalen. För Tyskland har hon dock tagit sig dit två gånger, dock inte med nedanstående underbart töntiga nummer som jag snappade upp när kamrat @Hemjazz twittrade om det…

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=Z0qUIisClkE&NR=1]

Julia Davis

Ett tips inför veckan är att få tag och kolla på allt som Julia Davis har medverkat i. Human remains, Nighty night,
Hon är världens roligaste, helt klart.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=veHoXhISWVY] [youtube:http://www.youtube.com/watch?v=3UnC0yBtLAA] [youtube:http://www.youtube.com/watch?v=hTGtb3-AVq4] [youtube:http://www.youtube.com/watch?v=kGex0kLgNok]

In bed with Gaga


Det är en bra konsertfilm, Lada Gaga presents the monster ball tour at Madison Square Garden, som visades på SVT igår kväll. Några inledande sekvenser i svartvitt, lite likaledes svartvita backstageklipp och så då den färgsprakande föreställningen.

Själva showen är i allt väsentligt den samma som på Malmö Arena i vintras. Någon ny låt, någon ny kreation; annars känns det mesta igen. Och visst är det kul att återse The fame monster, den inledande scenen som ser ut som hämtad ur filmen Warriors och den härligt flippade isdrottning möter frihetsgudinnan-dräkten. Framför allt gillar jag acapellaversionen av Born this way som hon och körtjejerna gör i logen efter spelningen.

Man kan dock fråga sig om varför en public service-kanal väljer att visa den just nu. Det är förvisso bra att svensk tv inte ligger alltför långt efter USA – den visades på andra sidan Atlanten en knapp vecka innan vi fick se den – och med nedladdningen har det ju mer eller mindre blivit en nödvändighet att vara snabbt på det.

Men är det ändå inte lite väl mycket att leva i symbios med skivbolagen när den stora statliga public service-stationen bara en och en halv vecka innan ett stort skivsläpp visar en konsertfilm med den aktuella artisten? Samma dag som filmen visas kommer det också, som av en händelse, ut att plattan släpps fem dagar tidigare på Spotify. Maximalt momentum, med andra ord.

Jag säger inte kategoriskt att det var fel av SVT att visa filmen. Det är en bra konsertfilm och Lady Gaga är världens just nu största popstjärna. När hon släpper nytt är det en stor nöjeshändelse och SVT har en skyldighet mot sina tittare att vara aktuella. Men det är inte oproblematiskt.

Jag vill dessutom minnas att SVT var ute i blåsväder och fick en massa kritik för just det här i samband med en Tomas Ledin-dokumentär för tiotalet år sedan.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=Kk2YjyqOGu8]

Is it Berkeley or Berkeley Paul Auster?

Paul Auster kommer till stadsbiblioteket i Malmö ikväll. Ska se om jag kan gå dit, det är lite jag skulle vilja ha svar på kring det verk som minst sagt påverkat min syn på honom. Nämligen The inner life of Martin Frost” – en komedi, fantasy och drama- film som han skrivit och regisserat och som jag såg någon gång förra året. Filmen handlar om Martin Frost en författare som vill ”leva en stens liv” och hans mystiska musa Claire Martin som vill leva för Martin. Det jag undrar kring filmen är en hel del men det mesta rör sig nog kring saker som begränsningar, kanske ånger och skam. Hur är det att leva utan?…och så vidare.

Ta en titt nedan innan du beger dig till stadsbiblioteket:

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=iEWFdtdwQ1k]

Lite till av Martin ”underhållaren” Frost:

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=kSk8p1Ws8dQ]
Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×