Depprimerade musiklyssnare

Bland de tonåringar som lyssnar mycket på musik är risken 80 procent större än bland de som inte gör det. Detta slår en undersökning som gjorts på University of Pittsburgh fast. Undersökningen slår dock inte fast vad som är hönan eller ägget. Är det musiken som orsakar depressionen eller tvärt om?

Nog för att det finns mycket i musikvärlden som gör mig deprimerad (autotuner, melodifestivalsmusik och dansband för att nämna några exempel). Jag tror ändå att det är betydligt troligare att deprimerade ungdomar söker tröst i musiken än att musik gör lyssnaren deprimerad.

Nick Cave sade en gång i en intervju att det gjorde honom väldigt irriterad när hans i grunden så mörka musik blev kallad deprimerande för: ”How could something that’s intellectually stimulating be called depressing?” Alltså: Om du kallar min musik deprimerande säger du också därmed att den inte stimulerar dig intellektuellt.

Jag är inte säker på att alla håller med honom om den definitionen. Det finns säkert de som blir sorgsna av sorgsen musik likväl som att många andra finner tröst i den. Men: om man inte finner tröst i musiken man lyssnar på kan man ju alltid stänga av eller byta.

* * *

För övrigt anser jag det för jävligt att polisen och andra myndigheter har börjat agera smakdomare och censorer när det gäller vilka band som får komma och spela, något som drabbat hiphopgruppen Labyrint vid två tillfällen de senaste två veckorna, dels i Växjö och dels i Värnamo.

Man kan fråga the powers that be vilka delar av verkligheten som inte ska få skildras och varför. Man kan också fråga dem om de aldrig lär sig något. Hur många känner inte idag till Labyrint som inte hade en aning om vilka de var för två veckor sedan? Censuren har plötsligt gjort dem kända för helt nya grupper av potentiella lyssnare. Och det tycks ju alltid fungera på det sättet.

Försök undertrycka en kulturyttring och du häller bara bensin på elden.

Ametist Azordegan skriver bra om det här.

Se ett inslag i SVT:s Kulturnyheterna här.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=wLKM_jWsOXM]

Svensk festival trea i Europa

Håkan Hellströms publik på Way out West 2010. Foto: Ralph Bretzer

Way out West är långt ifrån störst i Europa men har snabbt skaffat sig gott rykte här på hemmaplan. Och visst är det en trevlig festival. Bra bokningar varje år, bra organisation, ingen jobbig camping och möjlighet att ha schyssta kläder på sig. Detta dessutom i anslutning till centrala Göteborg så man kan lämna området och ta en öl i glas på krogen i stället för i plastmugg utanför ett tält.

Men det goda ryktet har tydligen spridit sig även utanför landets gränser. När brittiska Time Out listar Europas fem bästa festivaler hamnar Way out West på tredje plats.

”No shoot-outs, swinging saloon doors or stage coaches maybe, but plenty of ops for good times in picturesque Slottskogen park (with elk!) in Sweden’s second-largest city, and organic food adding to the sonic and scenic attractions” kan man läsa på tidningens sajt.

Men det är inte bara Göteborgarna som kan skatta sig lyckliga över listan. Allra gladast kan befolkningen i Barcelona vara. Listan toppas nämligen av Benicassiom och Primavera, båda i eller nära den katalanska huvudstaden.

Med tanke på att både fjärde och femte platsen på listan innehas av kroatiska festivaler får man väl anta att Time Outs redaktion helt räknat bort de inhemska brittiska festivalerna när de talar om europeiska festivaler.

Ännu en hjältinna borta…

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=ogypBUCb7DA]

Igår gick ännu en av de stora hjältarna och hjältinnorna från den brittiska punkens första era ur tiden.

X-Ray Spex må inte ha varit det största bandet och deras enda studioalbum (återföreningsplattan från 1995 inte medräknad), Germ free adolescents, kan knappast mäta sig med Never mind the bollocks, The Clash eller Damned, Damned, Damned.

Poly Sterene 1978. Foto: AP/Scanpix
Poly Styrene 1978. Foto: AP/Scanpix

Men på en låt var de oövervinnerliga. Den fabulöst skräniga Oh bondage! Up yours! är så mycket punk att det räcker och blir över.

Från det att den då 20-åriga Poly Styrene innan bandet drar igång skriker att ”Some people think that little girls should be seen and not heard. But I say: Oh bondage! up yours!” står låten på tårna och kräver uppmärksamhet. Den ber inte om ursäkt för sig på något sätt. Både Styrenes sätt att sjunga och den skärande saxofonen får den att sticka ut både bland sina samtida och i musikhistorien över huvud taget.

Oh bondage! Up yours! är en av punkens allra största singlar, och det i en genre där singeln var helig.

Nu har Poly Styrene gått ur tiden. På måndagen, vid 54 års ålder, tog bröstcancerns hennes liv. Men i Oh bondage! Up yours! lever hon vidare. För evigt trotsig, för evigt 20 år gammal och i spetsen för en ny ungdomsrörelse.

Some guys wander by mistake…

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=Z574ZQrksws]

Ibland vandrar hjärnan iväg. Det som skulle bli ett inlägg om Lykke Lis MTV Unplugged-spelning slutade med ett brötigt publikfilmat liveklipp med amerikanska rotrockpunkarna Meat Puppets från den underbara rockklubben The Crocodile Cafe i Seattle.

(Den bristfälliga) logiken lyder: Lykke Li i MTV Unplugged fick mig att tänka på den kanske mest klassiska av alla MTV Unplugged spelningar – Nirvanas Unplugged in New York. I den gör de en underbar cover på Meat Puppets Lake of fire tillsammans med bröderna Kirkwood från just Meat Puppets. Men den har ju (nästan) alla hört. Därför kollade jag in ett klipp där Curt Kirkwood själv spelar låten opluggat. Men så fick det bli en elektrisk liveversion istället. Studioversionen låter så här. Den finns med både på Meat Puppets II och som dolt bonusspår på finfina plattan Too high to die.

Nirvana-versionen är nog ändå bäst, trots allt.

Where do bad folks go when they die
They don’t go to heaven where the angels fly
Go to a lake of fire and fry
Don’t see them again ‘till the Fourth of July

En grym låt är det hur som helst.

Så var det Lykke Li, ja. Jag måste erkänna att jag inte visste att MTV över huvud taget ägnade sig åt musik längre. Jag trodde bara att det var reality(?)serier nu för tiden. Men visst gläder det mig att det här programformatet fortfarande lever. Å ena sidan kan det bli ganska torftigt när mindre fantasifulla artister hamrar fram sina hits på akustiska gitarrer. Å andra sidan kan det bli så bra som när Nirvana återuppfinner sig själva i ett helt nytt format.

Lykke Li, med sin äventyrliga inställning till låtarrangemang, är naturligtvis helt rätt typ av artist att ta sig an en MTV-Unplugged-spelning. Jag har tyvärr inte sett hela spelningen (det förefaller som att den plockats ned från MTV.com) men Possibility, som fortfarande ligger ute, gör sig riktigt bra akustiskt. Tyvärr tror jag inte att det går att bädda in klippet men det går att se det här.

* * *

The Crocodile Cafe öppnades 1991 och har sett ett antal kultband på sin scen. Själv har jag bland annat sett lysande spelningar med Giant Sand, Freakwater och The Knitters (sidoprojekt till X) där. Stället drevs av R.E.M.-gitarristen Peter Bucks dåvarande fru Stephanie Dorgan och slog igen 2007. Tydligen återöppnades det två år senare i ny regi.

* * *

Rubriken på inlägget är en lek med titeln på Sisters of Mercys samlingsplatta Some girls wander by mistake som i sin tur är ett  citat från Leonard Cohen-låten Teachers.

Punkare går nedför minnenas allé

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=nUrNT0POQ_I]

En gång i tiden beskrev Talking Heads– och Tom Tom Club-basisten Tina Weymouth Englands punkstoltheter The Clash som åldrande pubrockare som ljög om sin ålder. Det här var någon gång i början av den brittiska punkeran när New York-storheterna Talking Heads tillsammans med Ramones kom till London på turné.

Visst var det sant. Joe Strummer fyllde 24 år sommaren 1976 när den brittiska punken föddes. 24 år. Det var lastgammalt då och knappast en ålder man stoltserade med om man ville bli tagen på allvar på punkscenen. Och visst hade han en bakgrund i pubrockarna The 101’ers. (Mick Jones kom från glamrocken, Paul Simonon var reggaesnubbe och ursprungstrummisen Terry Chimes – med det fantastiska artistnamnet Tory Crimes – var inne på soul.)

Av nödvändighet försvann naturligtvis sådan extrem åldersfascism. Punkarna fick lära sig åldras som alla andra. Och ingen har gjort det med större värdighet än Bad Religion, kanske för att de aldrig brytt sig särskilt mycket om punkens utanpåverk.

Nyligen lade Bad Religion upp sin nya video till låten Wrong way kids (från senaste plattan The dissent of man) på Youtube. I den går de nedför minnenas allé med videoklipp från 1981 och framåt. Trots allt högre hårfästen och andra karriärer vid sidan om har den forna glöden inte falnat nämnvärt.

Så här beskriver bandet själva låten och videon i ett utskick till sin mailinglista:

”The song is an attempt to describe what it felt like to come of age in the burgeoning Los Angeles hardcore scene, and what it feels like looking back on it today after all we’ve been through together. We thought we could capture the vibe of the song by making a tribute to our oddball family – a home movie of sorts.”

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=zz5Y282vXi0]

Glee-stjärna sjunger Adele

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=EtaQrfj8vPo]

Jag har knappast gjort någon hemlighet av att jag är en stor beundrare av brittiska soulstjärnan Adele. Hon har en röst som kan fylla flyghangarer, skära i titan och smälta is.

Så snubblar jag över ett klipp på youtube där TV-serien Glees bästa röst, en röst som tillhör Amber Riley som spelar Mercedes, tar sig an Adeles Someone like you. Jäklars vad bra hon gör den. Inte lika bra som Adele själv förvisso, men ändå väldigt, väldigt bra.

I det avsnitt av Glee som sänds i USA på tisdag gör för övrigt Gwyneth Paltrow gjorde för övrigt även hon en Adele-cover. Hennes version av Turning tables kan man höra här. Helt okej, men den kommer inte i närheten av Amber Riley.

Colour me impressed!

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=qemWRToNYJY]

Så dödar man en film

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=HEeQpejFbYA]

En bra titel ensam säljer inte en film men en dålig ökar väsentligt chanserna för att folk väljer en annan att lägga sina pengar på. Nuförtiden får ju engelskspråkiga filmer ofta behålla sina likaledes engelskspråkiga titlar vilket vi kanske ska vara tacksamma för med tanke på titelöversättarnas inte helt glänsande track record.

Jag skrev ju i förra veckan om John Boormans Den sista färden. Det är en film som fått en märklig om än ganska passande titelöversättning. I original heter den Deliverance, vilket betyder ungefär befrielse. Den svenska titeln är förvisso logisk och den fungerar bra som titel betraktad.

När det gäller märkliga titelöversättningar ligger den i lä. John Huston, filmlegendaren bakom klassiker som Riddarfalken från Malta, Sierra Madres skatt och Afrikas drottning, gjorde sin sista film 1987 och kallade den för The Dead.

The Dead är kanske inte den muntraste filmtiteln någonsin men den är kärnfull och kompromisslös. Det är inte en film jag skulle undvika bara på grund av titeln. När filmen kom till Sverige lade översättarna pannan i djupa veck.

– Vad ska vi kalla den, frågade de sig. De döda är ju alldeles för enkelt.

– Jag vet, utbrister någon. Vi kallar den Minnen av lycka!

Jag har inte sett filmen och den svenska titeln passar säkert lika bra på den som Den sista färden faktiskt passar för sin film. Men en sak är säker. Jag kommer aldrig gå och titta på en film som heter något i stil med Minnen av lycka.

Men! Det är bara den näst sämsta titelöversättning jag vet.

Om ni frågar mig så heter alla tiders bästa highschool-film Heathers. Filmen från 1988, med Winona Ryder, Christian Slater och Shannen Doherty i huvudrollerna, tar till fullo vara på genrens möjligheter till skruvat sociopolitiskt drama med subversiva tendenser. Dessutom är den förbannat rolig.

Men titelöversättarna hade gett sig den på att den här filmen ska vi ha ihjäl. Låter Häxor, läxor och dödliga lektioner som en film du skulle vilja se? Låter det som en tänkvärd svart komedi? Eller låter det som en avsnittstitel från Sabrina, tonårshäxan?

Uppenbarligen hade titeln effekt på publiktillströmningen och man gjorde ett nytt försök att lansera rullen med ny titel. Nu, tänker titelöversättarna, räcker det inte med en töntig svensk titel. Men skulle de ta till den briljanta originaltiteln? Nejdå. Nu måste vi ta till storsläggan. Engelska! Med extra kliché!

Genidrager: de döpte den till Lethal Attraction. Märk väl att det här är året efter att Lethal Weapon (Dödligt vapen) och Fatal Attraction (Farlig förbindelse) blivit stora succéer. Sammanblandningsrisk hög och chansen att någon ska komma ihåg titeln minimal.

Så, mina vänner, dödar man en film.

Ur arkivet: Transvision Vamp

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=UH1Rs6LSvBs]

Klickade mig runt lite på måfå på Spotify och snubblade på en gammal favorit från pastellfärgernas årtionde.

Att inte falla för Transvision Vamp (1986-1991) var liksom aldrig ett alternativ med de där fantastiskt snärtiga bubbelgumpoplåtarna och den underbart trashiga Wendy James på sång. Kritikerna var inte nådiga motbandet när det begav sig men jag älskade dem. Det blev tyvärr bara två bra plattor och en mindre bra innan bandet gick i graven.

Wendy James fick en hel popvärld att lyfta förvånat på ögonbrynen när hon vände sig till Elvis Costello för hjälp med sin solodebut. Costello med sin intellektuella powerpop och creddiga status var ungefär så långt från Wendy James image man kunde komma men resultatet, plattan Now ain’t the time for your tears (1993) som Costello skrev, blev faktiskt rigtigt bra.

Jag misstänker att Costello flinade nöjt när han skrev låten nedan, ”London’s brilliant” där han lyfter riffet från The Clashs Clash City Rockers och kombinerade det med textraden ”Digging up the bones of Strummer and Jones”. Och titeln får väl ses som en blinkning till Clashs Londons burning. Notera att det talade introt är Kosmo Vinyls introduktion till The Clashs legendariska Shae Stadium-spelning.

Någon större kommersiell framgång blev plattan dock aldrig. Efter den försvann Wendy James från min radar även om hon fortsatt att göra musik, dock med något (mycket) lägre profil. Så sent som förra året kom senaste plattan I came here to blow minds. Tyvärr verkar det som att både hon och bandet fallit rätt mycket i glömska. Svenska Wikipedia har inte ens artiklar om dem och normalt så heltäckande Allmusic.coms biografi över Wendy James slutar vid 1993.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=owgIpWMLESc]

Brott & straff

Kulturbloggens Gunilla Wedding kommer förbi med dagens glada överraskning; Kajsa Grytts Boken om mig själv som jag ska recensera. Det får mig in på ett Tant Strul/Kajsa Grytt-maraton på Spotify.

Jag hade glömt hur jäkla bra och stark Brott & straff – Historier från ett kvinnofängelse är. Efter att ha lyssnat på den påminns jag om varför jag satte full pott i betyg när den kom 2006. Texterna bränner ordentligt. Fler av dem är skrivna av, eller baserade på berättelser från, kvinnor som sitter i fängelse. Thåström dyker upp för en duett – den första duetten han gjort på skiva, om jag förstått saken rätt – på Bara vi står ut.

Den borde räknas till de svenska klassikerna men den statusen har den väl inte riktigt fått. När jag kollar på Kritiker.se som samlar professionella skivrecensioner har den ett snittbetyg på medelmåttiga 2,9. Men jag står för mitt omdöme. Det är en viktig skiva som dessutom ger röst åt en grupp som väldigt få bryr sig om att lyssna på.

Lyssna på plattan här. Nya skivan, En kvinna under påverkan, som släpptes i dagarna är inte dum den heller. Den kan man höra här. Fredrik Thunbergs recension av den kan man läsa i dagens Skånskan (spoiler: den fick fyra pantrar).

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=tSu3gXv7Z9E]

Inte imponerad!

The Strokes och Arctic Monkeys är Roskildefestivalens nya stora bokningar. Vad fan? Roskilde, skärpning!

Det hade varit kul för låt oss säga, sex-sju år sedan?

Fast det finns såklart guldkorn på årets festival också: PJ Harvey, M.I.A., Lykke Li, Foals, James Blake, Deerhoof, Oh Land och Yelle.

Här har ni en finfin låt av Foals:

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=zHcOFmiswcQ]

 

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×