Skinnplågare och Gagas nya video

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=WQlgk0Uj75c]

Ser ett klipp där Frank Zappas gamle skinnplågare Terry Bozzio visar upp sina färdigheter i ett tre minuter långt trumsolo. Det är ruggigt imponerande när det gäller teknik, snabbhet och rytmkänsla. Men är det musik? Jag vet inte. Snarare trumspel som idrottsgren.

Jag blir avsevärt mycket mer imponerad när jag ser en trummis som Budgie (Sioxsie & the Banshees/The Creatures) bygga hela låtar runt slagverken utan att för den sakens skull hemfalla åt renodlade solon. Jag minns en magisk kväll med The Creatures på The Fenix Underground i Seattle hösten 1999. Budgies trummor och Siouxsie Siouxs mässande stämma fångade in åhörarna i en väv av suggestiva rytmer.

När jag tittar på klippet ovan slår det mig – den här pärlan från 1983 låter inte alls långt ifrån Lykke Lis kommande platta (läs recension av den som kommer i Skånskan på onsdag).

* * *

Fenix Underground var för övrigt ett riktigt coolt ställe som låg vid Pioneer Square innan det tyvärr förstördes i jordbävningen 2001. Jag minns särskilt en väldigt svettig spelning med klassiska New York-skabandet The Toasters där jag stagedivade. Det händer inte så ofta nu för tiden.

* * *

Har Lady Gaga fått Jesuskomplex? Eller snarare Maria-komplex, kanske. I nya videon till Born this way som offentligjordes nu på eftermiddagen backar hon inte för de bibliska dimensionerna. Hon föder en ny ras; en ras helt utan fördomar. Men i sann dualistisk anda ger födseln också upphov till sin motsats – ondskans födelse.

Hur den är? Tja, nedtonad och diskret är väl det sista man tänker på när man när Gaga kommer på tal och videon kan knappast beskrivas som särskilt subtil. Det är avklätt, stora dansnummer, enhörningar och en rätt surrealistisk födelsescen. Lite Madonns på steroider och det känns ju rätt passande till en låt som lånat en hel del från Madonnas Express yourself.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=wV1FrqwZyKw]

Nationella stereotyper

Rufus Sewell spelar Aurelio Zen. Foto: Scanpix

Allt är inte guld som glimmar. Inte ens bland de med all rätt  så hyllade brittiska tv-produktionerna.

När jag ser Kommissarie Zen undrar jag bara: Har BBC verkligen visat den här smörjan? Det är lika osannolika historier som i Morden i Midsomer men helt utan den seriens charm. Jag kommer osökt att tänka på en annan kommissarie på tre bokstäver: den fantastiska österrikiska kalkonserien Kommissarie Rex. Men även Kommissarie Rex hade en charm som saknas i denna orgie i nationella stereotyper. Och den var faktiskt lite rolig.  (För den som inte minns – eller har förträngt – den österrikiska serien kan tilläggas att kommissarie Rex var en schäfer).

Jag betvivlar inte att korruptionen är utbredd i Italien, att det finns en machokultur och en stor organiserad brottslighet med förgreningar högt upp i maktapparaten. Men när engelsmän gör en serie med detta i fokus, med engelska skådespelare som talar engelska, blir det mest löjligt.

Det är svårt att i dramats form försöka gestalta en annan kultur än sin egen. Det blir lätt en iscensättning av de fördomar upphovsmannen har om landet han skildrar och tonträffen blir sällan rätt. Är man i Frankrike går folk omkring med basker och en vitlökskrans över axeln till tonerna av chanson på dragspel, liksom. Är man i Tyskland så är det surkål, enlitersölsejdlar, lederhosen och oompa-oompa. Och är man i Italien så är det eleganta damer, snyggt skurna kostymer och korruption. Precis den fällan faller Kommissarie Zen i.

BBC som både visade och distribuerade serien släppte den efter den första säsongen om tre långfilmslånga avsnitt efter sviktande tittarsiffror. Förhoppningsvis blir det inte fler.

Fotnot: Rufus Sewell som spelar Aurelio Zen var 1989 med i sci-fi-rullen Dark City. Den, däremot, är riktigt bra.

Hooked på det stora C:et

Laura Linney som spelar Cathy Jameson i The Big C.   Foto: AP/Scanpix

Oavsett vad man tycker om melodifestivalen artar sig lördagarna till en alldeles utmärkta tv-kvällar den här våren (ja, jag kallar det våren – gör jag det bara tillräckligt mycket blir det säkert vår).

Först Downton Abbey, som jag redan hyllat här och sedan The Big C, vars andra avsnitt avslutades alldeles nyss.

Kan en komediserie (!) om en medelålderskvinna som precis har fått sin dödsdom – fjärde gradens melanom – verkligen vara något att ha? Kan den vara rolig? Kan den till och med vara livsbejakande?

Det stora c:et. Cancer. Man vrider sig inte direkt i skrattkonvulsioner när man tänker på det.

Men ändå: svaret efter två avsnitt förefaller vara ett definitivt ja. Cathy Jameson får reda på att hennes tid är utmätt och börjar… leva. Tonårssonen tar för givet att morsan blivit galen (han, liksom alla utom Cathy och hennes läkare, är omedvetna om hennes diagnos) när hon släpper taget om sitt inrutade förortsliv för ett betydligt friare förhållningssett till tillvaron. Skådespelerskan Laura Linney klarar balansgången mellan desperation, livslust och en ganska charmig galenskap alldeles strålande.

Det enda felet med serien är att avsnitten känns på tok för korta – trots att de håller standardlängd. Det är inte många komediserier som lämnar mig med den känslan.

Countryrockens Picasso…

…är mitt uppe i firandet av 25 år som skivartist. Okej, jag vet att det egentligen var förra året det var 25 år sedan Howe Gelb och hans Giant Sand (eller Giant Sandworms som de hette då släppte sitt första album men just nu är de mitt inne i ett rätt fett återsläpp av de 40 album som Howe Gelb – för övrigt Malmöaktuell i veckan – gjort, dels som soloartist och dels som frontman i Giant Sand. Det tycker jag är värt att uppmärksamma.

Aldrig hört talas om, hör jag någon säga? Tja, rytmsektionen som utgjorde bandets ryggrad under mer än ett decennium (bland annat på låten ovan) skulle komma att gå vidare till större kommersiella framgångar när deras gränslandsmusikinfluerade sidoprojekt Calexico började växa till sig.

Howe Gelb är – om ni frågar mig – countryrockens svar på Pablo Picasso: en mästare som helt skriver om regelboken för genren. Han är också en man som lyckas gestalta det karga ökenlandskap som omger hemstaden Tucson, Arizona i musikalisk form. Det är skevt och vint. Melodier, takt och tonträff sviktar och ger ett närmast feberdrömlikt intryck.

Den första platta jag införskaffade med bandet, 1986 års Ballad of a thin line man, har en omslagsbild där en ensam man rider genom öknen. Det är en ganska talande bild, även om Giant Sand är ungefär så långt från Gene Autrys cowboy-sånger man kan komma.

Mörk nordisk kyla

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=fZbrM3OtbQM]

Okej, jag vet att jag efterlyste skidmusik här på bloggen för någon vecka sedan. Men då glömde jag ju bort världens vintrigaste black metal-band: det (o)saligt hädangångna Sportlov.

I en genre som blir rolig genom att den tar sig på så fantastiskt blodigt (!) allvar tog Sportlov det hela ett steg längre, och framförallt ett steg mer bokstavligt. Mörker, kyla och ondska är ju som bekant kära teman för de norska kyrkobrännarmetallbanden. Det var detta som (svenska) Sportlov tog fasta på när de skrev fina sånger som Snöbollskrieg (följ gärna – eller ännu hellre sjung – med i texten nedan när ni ser klippet ovan), Dimma över Mångsbodarna och  Offerblod i vallabod.

I snölyktans sken så smider vi planer
Med svarta thermobyxor, varm choklad och bananer
Död och förintelse kantar vår stig
En mardröm som skapats av snöbollskrieg!

Med istappar vi skär upp våra armar
I skaren vi pissar pentagram
Stoppar snö innanför tröjan på barnen
Med lyftad snöboll vi tåga fram

Ingen dödlig må stoppa vår framfart
Blint apokalyptiskt raseri
Bered dig att dö för våra vapen
Stenhård snöboll med grus inuti

Framförallt är det ju alltid rätt, så här i skid-VM-tider, att driva gäck med brödrafolket i nordväst.

Läs texterna till några av Sporlovs andra trudelutter här.

Just what the doctor ordered…

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=byPHFYt9ZUs&NR=1]

Läser en TT-Spektra-text om att Lindsay Lohan har en ny filmroll på gång. Filmen heter Escaping the game och handlar om ett gäng kländisar som ger sig av till en ö någonstans långt borta för att fly den egna celebriteten. Lindsay Lohan spelar en privatdetektiv som försöker spåra upp dem.

Annars hade väl den där fjärran ön varit just what the doctor ordered för Lohan själv. Att komma bort från allt det kändisskapet tycks föra med sig; all den sprit, de droger och de paparazzis som håller på att tillintetgöra vad som faktiskt var en väldigt lovande skådespelarkarriär.

Jag minns framför allt huvudrollen i Mean Girls (i regi, och med manus, av Tina Fey), kanske min allra största favorit bland high school-filmerna, och en fin biroll i Robert Altmans A prairie home companion.

Å andra sid har hon ju varit med i den präktigt ruttna tomaten I know who killed me, en av de sämsta skräckfilmer jag sett…

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=IsQs0oZLvYg]

Klippet ovan är från A Prairie Home Companion.

Gangsterjazz

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=T6kz9guD_2k]

Sitter och recenserar jazz- och bossasångerskan Miriam Aïdas nya platta där hon tolkar den svenska visskatten. Exakt vad jag tycker om den kan ni läsa i tidningen imorgon (ett förhandstips: jag gillar det). Klippet ovan är från en äldre platta.

Skivan får mig också att minnas en rätt underbar spelning jag såg på jazzfestivalen Bangen i Sandviken 2003. På den tiden uppträdde Miriam Aïda med Joe Spinaci & the Brookolino Orchestra. Tyvärr hittade jag inga klipp på Youtube med den konstellationen men på bandets hemsida kan man lyssna på många av deras låtar. Till min stora glädje hittar jag också två spår från just den där Bangen-spelningen på sajten.

Riktigt lika glad blir jag inte när jag läser min egen recension från samma spelning på sajten. ”Inledande instrumentalnumret är ett riktigt rivjärn…”

Uttryckte jag mig verkligen så töntigt? Skäms på mig.

En riktigt bra spelning var det hur som helst. För en knapp timme kändes det som om man var förflyttad till en nattklubb i förbudstidens USA.

Eftersom jag inte hittar något klipp av ”Mambo Italiano” med Miriam Aïda tillsammans med Joe Spinaci & the Brookolino Orchestra får det bli ett med originalsångerskan istället.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=bzUfmh3G9AE]

Skidpunk?

I starkt behov av värmande musik. Foto: Jag själv.

Sitter i en stuga i Sälen och tittar ut över backen. Nere i dalen dundrar Lady Gaga, Shakira, Kate Perry och Robyn ut över backen från liftstugan. Inget fel på musiken egentligen – utom Kate Perry då förstås – men den känns så där anpassad till skidåkning.

Å andra sidan har jag hört så fantastiskt usel musik i samband med skidresor att inget längre förvånar mig. Inte minst i österrikiska alperna. Där är det än idag möjligt att komma in på after ski och höra tonerna av tyskspråkiga 80-talshits som får Stock, Aitken & Waterman att verka högkvalitativa.

Jag minns i och för sig hur jag någon gång i början av 90-talet kom in i en alpstuga för att äta lunch och fick höra The Cure, Siouxsie & the Banshees och Sisters of Mercy.
“Va?” tänkte jag. “Någon som är som mig har fått kontroll över cd-spelaren.”

Men det var också enda gången under en drygt 30-årig skidåkarbana jag kan minnas att jag hörde mer alternativa tongångar i samband med skidåkning (förutsatt att jag inte själv bestämde musiken).

Det får mig att börja tänka på det här med snörelaterade sporter och musik. Ibland, när vädret är fint och ungarna inte är med, händer det att jag kör med lurar på. Då är det oftast punk i lite högre tempo som gäller. Sheena is a punkrocker och andra Ramones-klassiker brukar få mig i det rätta flytet.  Kalifornisk punk a la Black Flag, Bad Religion och Dead Kennedys går också bra.

Utförsåkning och snowboard är ju sporter som funkar alldeles utmärkt att utöva till musik, ja, till och med bättre än utan. Men varför finns det då ingen riktig slalommusik? Skate:arna har sin skatepunk, surfarna sin surfrock men var är slalomens egen stil? Jag menar, till och med fotbollen har fått sina egna, om än oftast undermåliga, låtar.

Som sport är ju faktiskt slalom inte väsensskilt från vare sig surfing eller skateboard-åkning. Både skate- och surfmusik funkar ju dessutom att åka skidor till. Men det är ändå inte samma sak. Det är inte en egen stil för oss skidåkare.

Jag antar att det har att göra med den överklass-stämpel som skidsporten har utanför Skandinavien, och framför allt då på andra sidan Atlanten. Alternativ pop- och rockmusik mår ju alltid bäst av att ha ett under- eller utifrånperspektiv. Kanske handlar det också om att skidåkning för de flesta av oss är något man åker iväg och gör medan framförallt skateboardåkning är något man mycket väl kan göra med polarna på hemmaplan, innan man drar iväg till replokalen.

Sent ska syndaren vakna!

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=30uG9fRTF-4]

Det var ju Grammy-gala i helgen och branchen prisade i vanlig ordning sig själv.

I anslutning till galan delades även ett lifetime achievement award ut till ett antal förtjänta legendarer, däribland Dolly Parton, The Kingston Trio (de med ”Greenback dollar) och Julie Andrews (hon i Sound of Music).

Mest välförtjänt av alla pristagarna var dock The Ramones.

Till skillnad från Parton och de andra har de aldrig fått någon vanlig Grammy, detta trots att få – om ens något – band har haft lika stor inverkan på populärkulturen som dem.

Jag läste någonstans att The Ramones var tragiskt felkategoriserade. De kallades för punk men var ett klassiskt popband, om än i lite hårdare och snabbare tappning. Det är både sant och helt fel samtidigt.

Visst är det pop. Men: Ramones är det genredefinerande punkbandet. De satte uniformen med de nästan löjligt tajta jeansen, de svarta bikerjackorna och de svarta solbrillorna. De satte soundet med popmelodier och motorsågsgitarrer. Och de satte fuck you-attityden som gjorde dem omöjliga på Grammy-galor.

Men nu när de tre tongivande medlemmarna, Joey, Johnny och Dee Dee, samtliga är döda kan branchen prisa dem och ändå gå säkra. Sent ska syndaren vakna.

Downton Abbey räddade tv-kvällen

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=2M3moEeErr8]

Låtarna i den andra deltävlingen var osannolikt genomusla till och med för att vara Melodifestivalen. Skämten var dess värre inte bättre de. Downton Abbey räddade dock tv-kvällen och hindrade min hjärna från att självdö efter schlagern. Det dröjde inte länge innan tankarna gick till Robert Altmans mästerliga film Gosford Park. Och inte är det så konstigt heller, för:

  • Båda utspelar sig i brittisk högre stånds-miljö.
  • Båda har den fantastiska Dame Maggie Smith i en roll.
  • I båda skildras herrskap och tjänstefolk som två separata världar vars intriger berör varandra men vanligtvis utan att herrskapet har en aning om det.
  • Båda tar sin titel från ett (fiktivt) herresäte.
  • Båda har Julian Fellowes som manusförfattare.
  • Båda är riktigt jäkla bra

Downton Abbey är klassisk och högklassig brittisk tv-dramatik. Skådespeleriet är fläckfritt, miljöerna perfekta och manuset lysande. De närmsta sex lördagskvällarna är räddade, med andra ord. Och mer blir det. På hemmaplan i Storbritannien är serien en stor succé och en andra säsong är redan bekräftad.

* * *

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=IS0VNP6AioQ]

Kunskap väger tungt men är lätt att bära, sägs det ju. Och man lär sig ingenting förgäves.

En gång i tiden när dinosaurierna gick på jorden och internet fortfarande saknade grafiskt gränssnitt läste jag till ingenjör. Sedan kom jag på bättre tankar och började studera kulturvetenskap, teater och sedemera journalistik.

Men när yngste sonen drar ned stora legobygget i golvet och pappa sedan får den grannlaga uppgiften att åter sammanfoga bitarna på rätt plats (givetvis utan ritning och utan att ha hittat alla bitar som spriddes för vinden vid kraschen) då får man känna sig lite som en ingenjör.

Därför: ovanstående låt är en hyllning till tre viktorianska ingenjörer (och en viktoriansk författare) som alla delade samma efternamn. Tyvärr är det väldigt dåligt ljud på klippet. Har man Spotify kan man höra den med bättre ljud här.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×