Briljant Sherlock

ovorden för tv-serien Sherlock, vars första avsnitt visades på SVT igårkväll, var inte överdrivna. Översättningen av Sir Arthur Conan Doyles skapelse till nutid fungerar alldeles briljant. Samspelet mellan Benedict Cumberbatch och Martin Freeman som Sherlock och en krigsskadad doktor Watson är helt i linje med gammal god brittisk tradition, precis som manusfördattandet.

Bara två avsnitt kvar tyvärr men det sägs att en andra säsong fått klartecken.

* * *

Jag gläder mig åt att se att Adeles sköna platta glider rakt in på Englandslistans förstaplats – och att hennes två år gamla debut i samband med det gör comeback på fjärdeplatsen på samma lista.

Och på sjundeplatsen ligger senaste albumet med en annan favoritsångerska: stencoola irländskan Imelda May. Jag är inte världens största fan av rockabilly men precis som svenska Fatboy är hon större än sin genre.

Dazed and confused

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=wcFyX2o9zoo]

Richard Linklaters film Dazed and confused från 1993 är en riktigt, riktigt bra rulle. Jag skulle till och med kunna sträcka mig till att kalla den för en modern klassiker. Dessutom innehåller den en massa bra musik i den lite tyngre skolan – från Foghat och Black Oak Arkansas till Kiss, Black Sabbath och The Runaways.

Har man inte 103 minuter att lägga ned på en av världens bästa high school-filmer så behöver man inte gå helt miste om den, det har rapparen Mac Lethal sett till. I klippet ovan sammanfattar han filmen i detalj på två minuter. Det är bara att buga sig. Snubben har mad skills när det gäller att rappa snabbt. Lyssna bara på hans uppväxlingar!

Att han sedan väljer att göra det över en loop från Wars hårdsvängande Low rider gör ju inte saken sämre.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=1rrsj_auEKs]

Sorkin tillbaka i rutan

Aaron Sorkin tar emot en Golden Glove för sitt manus till filmen The Social Network.

För en vecka sedan nåddes vi av nyheten att Aaron Sorkin – skaparen av tv-serier som West Wing (Vita huset) och den allt för kortlivade Studio 60 on the Sunset Strip, tillika manusfrörfattare till filmen The Social Netword – skrev för tv igen. Och nu är det, enligt TV Guide, klart. HBO köper hans manus till en pilot på en ny serie.

Och det verkar som att det blir en show helt i linje med West Wing och Studio 60. Serien ska utspela sig bakom kulisserna på en tv-nyhetsredaktion.  Vågar man gissa på massor av parallellhandlingar och ett rasande högt tempo, kanske?

Till BBC News har Sorkin sagt om serien “I’ve spent some time at CNN… with Keith Olbermann and Chris Matthews, Fox News, I’ve spent some time being a fly on the wall at those shows… What the hope is, is that I can bring the same kind of idealism and romanticism that made government seem sexy on The West Wing, and I can bring it to the news and journalism, which in America is held in at least as much contempt as government.” (Enligt Flavorwire)

Hur som helst strålande nyheter för dem av oss som inte kunde få nog av hans tidigare serier.

* * *

Strange things happen at sea. Eller i varje fall i Växjö.

Snappar upp på twitter att nya numret av utmärkta tidskriften Word ska innehålla en lista på förra årets konstigaste händelser. Sverige representeras av en händelse i Växjö för lite drygt ett år sedan. Viktväktarna hade möte och ett 20-tal personer dök upp. Vid invägningen rasade golvet

Yeah, that’s kinda bizarre.

En sms-konversation

En helt vanlig sms-konversation mellan mig och Linda igår. Denna gång inför en intervju jag skulle göra med Mogwai på eftermiddagen.

Linda: Hej, varför heter ni Mogwwwwwwwwwwaaaaaj
Maria: De är från Skottland dessutom, kul! Jag kommer säkert inte fatta ett skit om han pratar fort.
Linda: Vilken är er favoriträtt?
Maria: Haha
Linda: Hur gamla är ni? Det är en klassiker.
Maria: Verkligen. ”Skjuter ni mycket i ert land?” Han fattar inte ett skit. Jag: Alltså det heter ju SKOTTland på svenska…och så försöker jag förklara vad det heter på svenska.
Linda: Hahaaaaaaaaa
Linda: Är det mycket snö i ert land? SKOTT land…
Maria: Haha, skottar ni mycket?
Linda: Har ni mycket skor? ja SKOttland
Maria: Haha, vi har ju värsta humorn idag, du och jag! Rapporterar TT mycket från Skottland? SkoTTLAND
Linda: Heheeeee
Maria: Gillar ni kor? sKOttland
Linda: Har ni många fåglar där skottlAND
Maria: Haha
Linda: Ja gud vad kul.

Eller hur, visst var det skitkul? Nåja, intervjun får du läsa på sajten om någon vecka då Mogwai släpper nya albumet ”Hardcore will never die, but you will”.  Så länge kan du kolla in min Mogwai-favorit från albumet Rock Action.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=oHO6pbjQ9ec]

Skivbranchens universalmedicin

Skivförsäljningen sjunker igen. Efter att ha stigit 2009 föll försäljningen av album 22,1 procent förra året. Försäljningen av singlar sjönk med mer än en fjärdedel, enligt en TT-artikel.

Vad är skivbranchens medicin för att råda bot mot detta? Hårdare tag mot fildelning, naturligtvis.
– Fildelningen av musik har nu planat ut efter att ha gått ner många kvartal i rad. Den har slutat sjunka och det finns tendenser till att den ökar igen, säger Ludvig Werner, vd för branchorganisationen Ifpi, till TT.

Enligt samma artikel steg skivbolagens intäkter från digital streaming, till exempel Spotify, med 160 procent. Totalt svarar den digitala försäljningen för 170 miljoner kronor. Den totala försäljningen av musik uppgår till 825 miljoner kronor.

Här skulle man ju kunna fråga sig om det faktum att allt fler lyssnar på sin musik via lagliga och betalda streamingtjänster inte är en större anledning till att skivförsäljningen sjunker än att fildelningen inte längre gör det. Dessutom kan tilläggas att 2010 var ett osedvanligt svagt skivår vilket också rimligtvis borde påverka skivbolagens intäkter.

Och är det verkligen rimligt att tro att fildelningen ska sjunka till noll? Annan brottslighet försvinner ju inte helt i och med att man lagstiftar emot den.

Men det är klart att det måste vara skönt att alltid ha någonting att skylla på när det inte går så bra som man tänkt…

UPPDATERING: Efter att jag skrivit det ovan fick jag syn på listan över förra årets tio mest sålda plattor på Kulturnyheterna. Melodifestivalenskivan toppar framför Så mycket bättre-plattan. Om det var det hetaste som släpptes 2010 så är det inte så konstigt att skivförsäljningen sjunker.

* * *

Köpte igår den norska skräckisen Död snö. Överst på dvd-omslaget står ett recensionscitat: ”Den bästa norska nazi-zombie-splatter-film som någonsin gjorts”. Verkligen? Hur många sådana filmer finns det? Det verkar som en ganska smal genre.

Älskar för övrigt den härligt hjärndöda taglinen: ”Eins, zwei, die!”

Den är helt i linje med andra pärlor i genren; “Welcome to the bloody countryside” och “Sleeps six. Bloody comfortably” (båda från The Cottage) eller min favorit “A romantic comedy – with zombies” (Shaun of the dead).

Shopaholic…

… nä, kanske inte men jag antar att det är åldern som gör att jag fortfarande tycker det är kul att äga musik och filmer i fysisk form och inte bara streamat i datorn eller telefonen. Även om vinyl naturligtvis är ännu mer på riktigt än cd…

Ännu så länge innebär löning för mig en tripp till min lokala skivhökare. Och i vanlig ordning innebar dagens besök en alldeles för tung kasse med mig hem krönt av ovanstående schizofrena urval. Adele har jag ju nyss hyllat så den plattan behöver väl inte ordas om.

Lady Gaga måste ju finnas i samlingen som referensmaterial när årtiondets viktigaste plattor ska summeras, för oavsett vad man tycker om musiken så är det mycket tveksamt om någon enskild artist kommer sätta sin prägel på den här epoken lika mycket som Stefani Joanne Angelina Germanotta har gjort. Nu var den på rea så därför var det läge.

Beiruts debutplatta var read även den. Det tackar vi för. Jag har varit på jakt efter något med Zach Condons enmansprojekt sedan den utmärkta spelningen på Way out west 2009. En synnerligen livsbejakande blandning av balkanmusik, romsk musik, lo-fi, indiepop med mycket mera.

Teenage Fanclubs superklassiker ”Bandwagonesque” hittade jag begagnad. 25 spänn för att fylla ett av skivsamlingens mest pinsamma hål var det väl värt. Jag minns fortfarande hur bortblåst jag blev av deras spelning på Roskilde 1992 (samma år som Bandwagonesque släpptes). Och visst håller musiken än idag.

Om The Runaways-filmen är bra eller inte återkommer jag till när jag väl sett den. Lita Ford, som ju var gitarrist i Runaways, var skeptisk till den på presskonferensen i samband med hennes Sweden Rock-spelning förrförra sommaren. Det kan ju å andra sidan bero på att den fokuserar på Cherie Currie och Joan Jett och inte på henne…

* * *

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=Ahty4G2DuUY]

Till sist en liten hyllning till Charlie Louvin som gick bort i morse i sviterna efter cancer i bukspottskörteln. Charlie Louvin, som blev 83 år gammal, var på gamla dar en countryns elder statesmen. Men det var tillsammans med brorsan Ira som han på 50-talet, under gruppnamnet The Louvin Brothers, för evigt skrev in sig i countryhistorien med sånger som ”Satan is real”, ”Knoxville girl” och ”Cash on the barrelhead”. Den sistnämnda har spelats in av bland andra Gram Parsons och Dolly Parton.

Deras version av den traditionella ”In the pines” (som även Nirvana gjorde på sin ”Unplugged in New York”-platta) förtjänar också att nämnas som ett strålande exempel på brödernas sätt att lägga perfekta harmonier till varandra.

Internationella Buffy-dagen

Foto: Yvonne Erlandsson

På tisdagen firade Skånskans Buffy-falang, bestående av Kulturbloggens Kristina Nilsson och Sound and Visions Ralph Bretzer, Buffy Anne Summers 30-årsdag en vecka i efterskott.

Fördröjningen berodde på en kombination av omatchande arbetsscheman och en Buffy-t-shirt som låg i tvätten.
– Ja, jag vet att det är dålig planering att inte ha t-shirten tvättad och klar till 30-årsdagen men så är det. Jag firade i alla fall den stora dagen med att se om ”Reptile boy” från säsong två, säger Ralph Bretzer.

”Reptile boy” är väl inget favoritavsnitt som ”Hush”, ”The Zeppo” eller ”Earshot” men väl ett avsnitt som det var väldigt länge sedan jag såg.

Kristina Nilsson blir röd i ansiktet när hon får frågan om hur hon firade.
– Jag skäms men jag firade faktiskt inte alls, säger hon.

Hur som helst förklarar vi detta för internationella Buffy-dagen. Om detta skriver naturligtvis även Kristina på Kulturbloggen.

Årets låtar – redan nu?

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=rYEDA3JcQqw&ob=av2em]

De två första spåren på Adeles nya platta går på repeat hemma hos mig just nu. Kan det vara två kandidater till årets låt vi har här, redan nu?

Jag vet att det är fånigt att ställa sig sådana frågor redan innan januari är över men jag tror nog ändå att både ”Rolling in the deep” och ”Rumour has it” har potential att vara med och tävla när 2011 ska räknas samman.

Det där sköna monotona beaten och de drivande beaten som kanaliserar gamla slav- och arbetssånger slår klorna i mig. Och sedan har vi ju den där rösten som kan fylla flygplanshangarer alldeles på egen hand…

Jag har nästan känslan att hon håller igen; att om hon skulle släppa upp dammluckorna och sjunga för allt vad hon var värd så skulle mikrofonen dö och rutorna i studion explodera av kraften. Den där rösten har liksom inga gränser.

Här finns en bra Andres Lokko-signerad intervju med kvinnan bakom den mäktiga stämman.

* * *

För övrigt: är det bara jag som är ruskigt trött på alla galor på tv? Igår var det Guldbaggegalan och i förra veckan Idrottsgalan, Grammisgalan och P3 Guld. Jag är också ruskigt trött på att varje musikgala ska ha en kung eller drottning – som då också gärna ska vara densamma som på andra närbesläktade galor.

Robyn plockade i år hem Årets artist, Guldmicken och Årets låt på P3 Guld, en tredjedel av priserna. På Grammisgalan kammade hon hem fyra titlar. Inget ont om Robyn men antingen är det ett enormt fattigdomstecken för svenskt musikliv eller för de som delar ut priser på galor när en enda artist vinner en så stor andel av dem.

Jag lutar åt det sistnämnda alternativet även om jag inser att drygt hälften av priserna på P3 Guld röstas fram bland lyssnarna. Det är inget fel på svenskt musikliv – mer än möjligtvis för få spelställen och för likriktat utbud i radio och tv.

* * *

När vi ändå är inne på ämnet: Tove Styrke årets nykomling på P3 Guld. WTF? Årets nykomling förra året var Anna von Hausswolff och ingen annan.

Och där tog 80-talet slut…

Man kunde tro att det var slut med det sista avsnittet av Tracks men det mest seglivade årtiondet någonsin hade en sista suck att dra.

Men idag kom det så ohjälpligen. 80-talet är slut. Tidningen Okej som startade 1980 har gått i graven.

– Medielandskapet, utbudet och målgruppen har förändrats. Varumärket är väl mest känt för de över 30 år idag, säger Malin Esaiasson, produktchef på Egmont Kärnan, till tidningen Resumé.

Och så är det naturligtvis. Precis som Tracks känns Okej otroligt förknippat med 80-talet.

I somras kom Boken om Okej. Jag fick den i julklapp och att bläddra i den är en tidsresa tillbaka till mina egna tonår. Det var den eviga striden mellan syntare och hårdrockare (har den tagits över av PC- versus Mac-användare idag?), det var Samantha Fox och Solstollarna, pudelfrisyrer och thrash metal… Och så var man tillbaka i högstadiekorridoren igen.

Det var knappast en intellektuellt högstående produkt men det var en tidning som talade till den tidens tonåringar på deras villkor. Jag måste erkänna att jag inte har öppnat ett färskt nummer av Okej sedan någon gång kring 1988 och den tidning som jag minns har knappast en plats i dagens medielandskap.

Så här med moderna glasögon var det väl kanske inte helt okej att paketera halvnakna artister och popstjärnors sprit och knarkhistorier för en publik på elva- till sextonåringar. Men det är ändå med ett styng av saknad jag ser den försvinna även om jag på intet sätt längtar tillbaka till vare sig tonåren eller till 80-talet. Ändå blir det på något sätt ännu en dörr som stängs bakåt i tiden.

* * *

Här finns för övrigt en (spanskspråkig) internetradiokanal med 80-talsmusik för den som vill återuppleva den dåliga – men rätt charmiga – smakens årtionde. En kompis tippsade om den efter att jag twittrat om Okejs hädangång

Lykke låter lovande

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=84zVXQk37pA]

Om en dryg månad, den 2 mars, släpps Lykke Lis nya platta, ”Wounded rhymes”. Jag är ruggigt sugen på den. Både de spår som offentliggjorts har varit riktigt bra, framförallt första singen ”Get some” som jag skrivit om tidigare på den här bloggen, och förhandsrapporterna som dykt upp gör verkligen inte saken sämre.

I det långa och intressanta reportaget om Lykke Li i senaste numret av Filter som damp ned i brevlådan igår beskrivs den ”som den sköra och minimalistiska debutskivans raka motsats”. Sedan refereras det till voodoo, slavsånger, stamtrummor och musiketnologen Alan Lomax. Det låter i mina öron mycket, mycket lovande.

Förra sommarens halvt havererade Way out West-spelning – Lykkes röst pajade redan efter andra låten, trots det kämpade hon vidare – drog redan åt det hållet. Den var suggestiv, snygg, hårt rytmiserad och stämningsladdad, precis som de smakprov jag hört från kommande plattan.

I seriously can’t wait.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=qZPh4BuGJlY]
Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×