Nöjesåret 2010 enligt mig

Anna von Hausswolff på Way out West. Foto: Ralph Bretzer

Skiva: ”Singing from the grave” – Anna von Hausswolff. Nu har Radiumgrundarens dotter gått från rykte till en stor svensk artist redan på sin sanslöst fullfjädrade debut.

Låt: ”Soldier of love” – Sade. Sade må ha den långsammaste utgivningstakten men när kvaliteten är så hög som den är på de plattor som hon faktiskt släpper är det nästan ursäktligt.

M.I.A. på Way out West.

Konsert: M.I.A. Skivan från i år var något av en besvikelse. På scen, under sommarens Way out West-festival, var hon dock allt det som jag hoppats.

Film: Film? Har inte filmen helt kapitulerat inför tv-dramatiken? Hellre dvd-box med en schysst tv-serie.

Tv: ”Nurse Jackie” och ”Modern Family” bjöd på fantastiska andra­säsonger och ”30 Rock” fortsatte att vara lysande.

Läsning: Det engelska undergroundkulturmagasinet Nude kom tillbaka i pappersform.

Händelse: Håkan Hellström körde hela ”Känn ingen sorg för mig”-plattan på Way out West. Spelningen var väl bra men publiken… Publiken gjorde det här till årets musikaliska händelse.

Ångest: Betygsångest! Jag var på Siesta-festivalen och mycket var väldigt bra och när den tredje betygsfemman var utdelad satte stora betygsångesten in.

Lycka: Babians releaseparty på Debaser i Malmö. Med en bra andraplatta i bagaget och ett fantastiskt scenutspel skapade de extatisk rock’n’roll.

Fånigaste: Norska Mayhem på Sweden Rock. Jag tror inte att det är meningen att man ska stå och fnittra sig igenom en spelning med ett black metal-band.

Den sämste Dracula

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=mrOqCgDgXfQ]

Jag sitter och tittar på Van Helsing på TV6. Jag såg den när den kom men eftersom jag är svag för vampyrrullar, även mindre bra sådana, ser jag den igen. Den är rätt snygg på ett Hammer Horror-artat sätt och Igors labb är ju dessutom steampunkigt så det förslår.

Men Dracula i Richard Roxburghs tappning…
– Betyder vi så lite för dig? Har du inget hjärta? frågar en av Dracu-babesen.
– Nej, jag har inget hjärta, svarar Dracula med ett storartat affekterat överspel.
– Jag känner ingen kärlek, ingen rädsla. Jag är ihålig.

Det måste vara den sämsta insatsen som Dracula någonsin. Varför i himmelens namn proklamerar någon att han är tom, befriad från känslor, på ett närmast manierat känslosamt sätt?

Det är naturligtvis inte Roxburghs fel att det blivit som det blivit. Snarare är det regissören Stephen Sommers som intresserat sig mer för snygga bilder på Kate Beckinsale, gotiska valv, blixtar och datoranimerade monster än på att bygga trovärdiga karaktärer.

Den goda devisen less is more verkar aldrig ha slagit ro i hans filmvärld. Så blir resultatet också så uselt att det nästan är komiskt.

Ännu mer nostalgi på SRF!

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=g3DgAJwVeVU]

Och så kommer det en försenad julklapp från Sweden Rock i mailboxen. En pressrelease om att ytterligare en av mina 80-talsfavoriter kommer till sommarens festival.

Jag började lyssna på The Cult i och med de hårdrockiga plattaorna ”Electric” och ”Sonic Temple” från 1987 respektive 1989. Men det var när jag började driva från hårdrocken mot postpunk, svartrock och alternativrock som jag blev riktigt svag för dem. Plattan ”Love” från 1985 är en klassiker i goth-genren med mästerliga låtar som ”Rain” och ”She sells sanctuary”.

Ian Astburys Jim Morrison-liknande mässande och Billy Duffys snygga gitarrslingor ger dem i mina öron tredjeplatsen på den gothiska prispallen efter Siouxsie & the Banshees och Sisters of Mercy.

Julen är räddad!

Dammig men ändå så efterlängtad
Dammig men ändå så efterlängtad

Mitt i gårdagens julstress, efter ett skräckartat besök i stora leksaksaffären – kön gick igenom hela butiken, var det dags för skräckupplevelse nummer två. Systembolaget.

Inte nog med att det var brutalt mycket folk. Vad värre var: glöggen var slut. Inte bara i butiken utan i alla butiker. Och hos leverantören. Kommer inte mer förrän nyår. Hjälp!

Det bäddade dock för julaftonens fynd. När jag letade efter eldgaffeln (fråga inte…) på vinden så, vad hittar man väl där om inte förra julens sista och ännu oöppnade flaska av de kanske inte så ädla men just nu synnerligen eftertraktade dropparna. Julen är räddad!

Okej, det är kanske inte som att dyka ned till ett sjunket vrak och hitta 300 år gammal champagne men känslan var inte så värst långt ifrån. Jag menar, vad är jul utan glögg?

Ett festivalminne i julstressen

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=HlaAG2XmKUo]

(Stress)låt för dagen…

Går i Nordstan – Göteborgs kanske mest kända köpcenter – dagen innan julafton. Det är så mycket folk att jag håller på att bli galen. Pulsen närmar sig det outhärdliga.

Hjärnan söker sig till lugnare marker, sommarens rockfestivaler. Kanske är det musiken i mina lurar med gitarrer som liknar ilskna bålgetingar som gör att tankebanorna tar ett skutt tillbaka till 2009 års Sweden Rock Festival.

Torsdagsnatten på den festivalen var ren tortyr. Jag hade tänkt att hey – det funkade kanon att sova i bilen Roskilde ’94  – det borde funka nu också. Skillnaden är den att vid Roskilde ’94 hade jag ännu inte fyllt 23, vid SRF 2009 skulle jag till att fylla 38. Något äldre, något bekvämare. Roskilde ’94 var det dessutom varmt- SRF ’09 var det som kallast -2 grader på natten. Jag sov med andra ord inte en minut i bilen.

Tidig fredagseftermiddag har kroppen börjat återfå normal temperatur och jag lägger mig i solskenet framför den scen där gamla proggrockarna Kebnekajse håller på att spela, med ryggsäcken som kudde och försöker ta igen lite sömn. Nätt och jämnt har jag slutit ögonen och drivit iväg i sömnens land när jag känner någon peta på mig med sin fot. Jag slår upp ögonen igen…

Full snubbe: Här kan du inte sova!

Jag: Varför inte?

Lång tankfull tystnad…

Full snubbe: Nej, du har rätt. Sov du.

Jag sluter ögonen, men nej, det går inte att somna om. Tack så jävla mycket.

Julens bästa, Kirsty MacColl in memoriam

Jag har delat upp mina julfavoriter i två kategorier. Föga förvånande är det naughty och nice.

Naughty

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=HwHyuraau4Q]

The Pogues och Kirsty MacColl – Fairytale of New York

Idag är det tio år sedan Kirsty MacColl rycktes bort allt för tidigt, bara 41 år ung i en tragisk olyckshändelse. Men det är inte därför hon tronar här, tillsammans med irländskbrittiska fyllhundarna i The Pogues. ”Fairytale of New York” är faktiskt världens bästa jullåt.
Jullåtar är oftast bäst när sötman balanseras av en rejäl dos sälta. Och sällan blir julen saltare än i den här sången där Kirsty och Shane MacGowan grälar sig igenom julaftonen i en fyllecell i det stora äpplet.

Cornelis Vreeswijk – Jultomten är faktiskt död
Julen som den egentligen är. Eller?

Tom Waits – Christmas card from a hooker in Minneapolis
Sin vana trogen undersöker Tom Waits julen underifrån. Långt underifrån.

The Ramones – Merry christmas (I do’t want to fight tonight,
”Cause christmas ain’t the time for breaking each other’s heart”. Finns väl inte så mycket att tillägga egentligen.

Torsson – Överst på önskelistan
Julaftonen. Otackens tid. Ger man grabben en gura så är det klart att han vill ha en brandbil… Kan vid behov bytas ut mot en annan skånsk julklassiker som den här sången är ett svar på: Wilmer X ”En röd elektrisk gitarr”.

Nice

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=yXQViqx6GMY]

Mariah Carey – All I want for christmas is you

En tvättäkta julklassiker. Amerikansk jul med hela kittet, extra allt. Men också fullständigt oemotståndligt i sin lätta uppdatering av Phil Spectors girl-group-sound.

The Crystals – Santa Claus is coming to town
…och så originalet då. Från Phil Spectors geniförklarade julplatta. Och visst är den bra även om mannen bakom rattarna i studion numera skakar galler.

Pink Martini – Santa Baby
Vilket huvudbry. Klassisk jullåt. Flera klassiska versioner. Ska jag välja Eartha Kitts origial? Marilyn Monroes version? Eller kanske Kylie Minogues… Det är bra versioner allihop men nej, jag tar en splitterny istället, med stencoola ”lilla” storbandet Pink Martini.

Ella Fitzgerald – Have yourself a merry little christmas
Ella Fitzgerald är ju en av de där sångerskorna som känns som om han kan sjunga vad som helst och resultatet blir ändå magiskt…

Fleet Foxes – White winter hymnal
Lite nyare tongångar. Och ska jag vara ärlig så är jag inte ens säker på att det ÄR en jullåt. Men den är så vacker att den borde bli en framtida julklassiker. Den och Mumford & sons ”Winter winds” som jag inte heller är säker på är en jullåt.

Och som en liten bonus:

The Greedies – A merry jingle
Sex Pistols + Thin Lizzy = julstämning. Tipstack till redaktör Henriksson.

The Guild – A christmas raid carol
Jul för datorspelsnördar. Och för fans av webbserien The Guild.

Så mycket tv – så lite tid


The Shields Michael Chiklis, ensemblen från Modern Family och Hayden Panetierre i Heroes. Foto: Scanpix

Jag har så äntligen sett avslutningen av tv-serien Heroes. Efter en smått lysande första säsong där dramaturgin hämtade inspiration från de tecknade seriernas värld dippade kvaliteten tyvärr i den andra och tredje säsongen. Handlingen blev allt rörigare i och med att karaktären Hiros tidsresor ändrade spelplanen. Serien led också av att den för länge höll fast vid Sylar som huvudsaklig bad guy. Jag tappade dock aldrig helt intresset på grund av de för genren ovanligt vältecknade karaktärerna. Inte minst Jack Colemns rollfigur Noah Bennet som började sin bana som rätt renodlad skurk för att sedan få allt mer lager till sin karaktär höll intresset vid liv.

Den fjärde och avslutande säsongen stod för en rejäl uppryckning. Introducerandet av den nya karaktären Simon och hans kringresande cirkussällskap skapade ett nytt intresse från min sida. Är han god eller är han ond? Eller någonting mitt emellan?

Dessutom fick Hayden Panetierre blomma ut till fullo i sin roll som Noahs styvdotter Claire. Det märks att hon gått från tonårstjej till ung kvinna under seriens gång. Hon visar upp en helt annan pondus som skådespelerska i seriens avslutning än den hon hade i dess början.

* * *

Årets bästa nya komediserie, Modern Family (gick upp i USA förra året men kom till svensk tv i år) är som jag nämnt tidigare nominerad till bästa komediserie vid Golden Globe-galan. Det blir ett tufft lopp i år. Den går upp mot höjdare som 30 Rock och Nurse Jackie och jag har svårt att välja vilken jag själv helst ser som vinnare. Alla tre serierna sitter inne med grymt ensemblespel, bra manus och bra grundidéer.

* * *

Grymt ensemblespel och bra grundidé kan man dock inte beskylla The Vampire Diaries för. Det känns som en rip off på Twilight-serien där precis alla, män som kvinnor, är så där overkligt snygga och ser ut som fotomodeller. Att storyn känns osannolikt krystad gör inte saken bättre. Hade det inte varit för att jag har en grej för vampyrserier hade jag aldrig fortsatt titta.

* * *

Jag satt som så många andra fast på tåget i förmiddags när en tretimmars tågresa från Göteborg till Malmö tog fem timmar. Bra tillfälle att catcha upp med en hyllad snutserie som gått mig förbi tidigare, trots att dess sista säsong tog slut för två år sedan. Hann med nästan halva första säsongen av The Shield innan tåget rullade in på Malmö central.

Och damn! vad bra den är. Återigen en strålande ensemble med Michael Chiklis som korrumperad men mångfacetterad snut i spetsen. Dessutom har serien den sorts realism som är allt för sällsynt i dessa CSI-tider. Att jag har fem och en halv säsong kvar att se är det perfekta motgiftet för saknaden efter The Wire.

Gott nytt år!

”Tösabiten är ju fullständigt förvirrad. Gott nytt år redan nu? Jösses, hon måste ha blivit träffad av en tegelsten i huvudet”.
Nein, meine Damen und Herren. Det har jag faktiskt inte. Jag har full koll på att först kommer jul sedan nyår. Kan tänka sig va?!
Däremot vill jag gärna tipsa om en av mina favoritfilmer som faktiskt handlar om nyår. Nämligen ”200 cigarettes”. Allt fler börjar ju få lite julledigt och då tycker jag nästan det är lag på att kolla på film. Om man inte ska försöka vara huslig som jag tänkte i kväll. Vit ischoklad. Herre min skapare. Det här kommer inte sluta väl med tanke på hur dålig jag är på sådant där.
Men här är i alla fall en smygtitt på 200 cigarettes…

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=xwEqiNwBHFA]

Al och Peggy mot Golden Globe


Al och Peggy Bundy idag. Foto: Scanpix

Eller ja, den klassiska 80- och 90-tals-komediserien ”Married…with Children” (”Våra värsta år”) är naturligtvis inte nominerad till någon Golden Globe i år. Serien gick ju som bekant i graven 1997 efter tio år i etern.

Däremot finns herr och fru Bundy representerade vid nästa års gala. Ed O’Neill som spelade Al Bundy återfinns ju numera i rollen som patriarken Jay Pritchett i den lysande komediserien Modern Family som nominerats som bästa komediserie.

Als fru, Peggy Bundy, spelades av Katey Sagal som nu nominerats som bästa skådespelerska i en dramaserie för sin roll i Sons of anarchy där hon spelar Gemma Teller Morrow.

Alla nominerade finns här.

Ångdrivna drömmar

… det är alltid kul att få ett namn på något som man gillat länge men inte riktigt greppat att det var en egen subkultur.

Jag har alltid varit svag för retrofuturism, alltså science fiction som förefaller utspela sig i en ålderdomlig tänkt framtid. Tänk Alan Moores serie League of extraordinary gentlemen, spelet Bioshock, filmen Sky Captain and the world of tomorrow eller Jules Vernes, Mary Shelleys och HG Wells böcker.

Så slår jag upp senaste numret av den utomordentliga engelska undergroundkulturtidskriften Nude och upptäcker att det finns en hel subkultur runt det temat. Den kallas för steampunk – ångpunk – med en blinkning åt cyberpunken. Inom steampunken är innovationerna, till skillnad från inom cyberpunken, inte elektroniska. Allt är möjligt men sker genom utomordentligt finurliga mekaniska apparater. Det är ånga, kugghjul och fantasin som enda gräns.

En alternativ framtid med fantastiska maskiner, fantasifulla kläder och miljöer. En värld fylld anakronismer, galna vetenskapsmän, onda bovar och modiga hjältar. Eskapism, javisst, men också, som med all god science fiction, en möjlighet att berätta om verkligheten.

“Steampunk, like all good punk, rebels against the system it portrays /…/, critiquing its treatment of the underclass, its validation of the privileged at the cost of everyone else, its lack of mercy, its cutthroat capitalism” skriver den amerikanska författaren Jess Nevins i sin artikel ”Nineteenth Century Roots of Steampunk” som fungerar som introduktion till antologin ”Steampunk” från 2008.

Bakgrunden är det brittiska imperiet under viktoriansk tid och rörelsen, för man får nog kalla den en sådan, anammar den tidens attribut och etikett med hull och hår. Till skillnad från den viktorianska estetiken omfamnas dock inte dess etik som snarare undergrävs. Rörelsen är uttalat antisexistisk, antihomofob, antirasistisk och antiimperialistisk. Ungefär antitesen till de viktorianska värderingarna alltså.

– I’ve always been a big fan of Victoriana, but the part that interests me is the nasty underside of it. Proper throwing bombs at monarchs anarchism came out of the Victorian era, and that’s far far more interesting to me than regimental insignia, säger Andrew O’Neill, sångare och gitarrist i The men that will not be blamed for nothing, i en intervju med tidningen Steampunk Magazine.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=nia3R0Luvus]

The men that will not be blamed for nothing är ett synnerligen underhållande band. De kallar sin egen musik för victorian grindcore. Själv skulle jag säga att det är en blandning mellan oi-punk, heavy metal, music hall och komedi. Bandnamnet är hämtat från sen 1800-tals-graffiti som gått till historien bara för att den fanns i närheten av ett av Jack the Rippers offer.

De står mitt i en rörelse som kännetecknas av punkens gör-det-själv-anda och upproriskhet men delar inte den rörelsens hellre än bra-tanke. Tonvikten ligger vid fantasi OCH hantverksskicklighet. Man ska helst göra de fantasifulla pseudoviktorianska kläderna själv och gärna modifiera sin dator så att den ser ut som hämtade ur det tidiga 1800-talet. Att köpa kittet färdigt är något som det rynkas på näsan åt.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=PrfV4ZMn4EE]

The men they couldn’t hang har egentligen ingenting med steampunk-rörelsen att göra men med deras fäbless för den tidiga industrialismen känns de på något sätt rätt här ändå. Dessutom har de ju ett bandnamn som påminner mer än lite om ovannämnda band, Och så heter ju låten ”Rain, steam and speed”…

Av samma anledning passar den här pärlan med Frank Tovey (mer känd som syntpionjären Fad Gadget): I.K.B. (R.I.P.). Sången handlar om ingenjören och järnvägspionjären Isambard Kingdom Brunel som är en vanligt förekommande figur inom steampunk-litteraturen. När BBC 2002 hade en omröstning om vilka som var de 100 största britterna genom tiderna kom för övrigt Brunel tvåa efter Winston Churchill.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×