Tänk att få göra om…

Helen Sjöholm (infälld) och Mariah Carey. Foto: Scanpix.

Tänk att få gå in och producera om skivor!

Ja, jag vet, det är lite sjukt men det är sådana där tankar som tänder musiknörden i mig. Att få gå in och fixa till, skruva upp, ta ned, lägga till och dra ifrån på plattor som skulle kunnat vara så mycket bättre.

Det är inte bara sjukt, förresten, det är förmätet också. Professionella människor har lagt ned lång tid och massor med pengar på att få till det “perfekta” ljudet.

Men ändå.

Vissa plattor bara tigger om det. Tänk att få gå in på Mariah Careys senaste platta och plocka bort den där läskiga autotunern som förstör hela plattan och förintar varenda gram av karaktär i Careys stämma.
Eller att på hennes tidiga plattor gå in och byta ut det där förskräckliga elpianot och ersätta det med en fet flygel.
Eller mer övergripande: ta bort kompet helt och hållet och ersätta det med flygel, ståbas, ett nedskalat trumset och en ensam elgitarr.

Tänk att få gå in i kontrollrummet och kasta in grus i det väloljade maskineri som är Helen Sjöholms senaste platta. Kombinationen av
Sjöholms ekvilibristiska sång, Tomas Andersson Wijs välskrivna texter, Billy Joels prydliga sånger och en välstädad produktion blir liksom för mycket. In med en disonant noiserockgitarr och Einstürzende Neubautens stämda stålplåtar. Om man ber snällt kanske man kan få trummisen Michael Blair att öppna upp sin bag of tricks från Tom Waits “Rain dogs”-platta.

Å andra sidan finns det rätt många gamla punkplattor som i grunden är bra men som hade vunnit stort på att någon, som faktiskt visste hur man gör när man placerar ut mikrofonerna framför gitarrförstärkarna, hade tagit tag i inspelningarna och städat upp i ljudbilden.

Kanske är det musikrecensenten i mig som spökar. Kanske borde jag söka hjälp. Jag menar: varför lyssna på det om jag inte gillar det?
Problemet är ju bara att det finns en massa saker som man egentligen gillar men som hade kunnat vara ännu bättre.

Trista snubbar i spelvärlden

Det är inte ovanligt att vissa tv, film och spel-skapare tror att deras publik består av koncentrationsstörda femåringar, oförmögna att både reflektera och koncentrera sig. Däremot är det mer ovanligt att dess skapare, påhejade av recensenter, går ut och deklarerar att det är svårt att rationalisera en annan inställning. Och att deras inställning inte ska diskuteras.

Detta gör däremot David Jaffe, mannen bakom bland annat”God of War”, ivrigt påhejad av Tobias Bjarneby på ”Aftonbladet Spela”, som kallar blogginlägget ”furiöst” och ”kanske det mest klarsynta” han har läst i ämnet. Båda verkar under parollen ”låt spel vara spel” och nog om det.

David Jaffe skriver upprört i sin blogg att han är trött på recensenter som recenserar spel. Alltså de som inte bara bryr sig om grafik utan som också diskuterar handling. ”Vissa av oss kanske inte vill ladda våra spel med politik och filosofi” och ”vissa av oss kanske gillar att porträttera kvinnor på ett serietidningsätt”, skriver han. Han menar vidare att det kan vara en omöjlighet att skapa känslor samtidigt som interaktivitet. Och att inget av det han tycker handlar varken om pengar, lättja eller omognad. Det ska recensenterna sluta tjata om.

I bloggen finns framförallt en sak som är värd att kommentera: hur hans resonemang är ett skolexempel på dumheten att saker som görs som det alltid gjorts, eller helt utan eftertanke, är utan ställningstagande.

För trots hans ovilja att aktivt delta i en politisk eller filosofisk kontext så verkar han, som de flesta, i allra högsta grad i en sådan. Bakom hans spel, fullspäckade med gudar, testosteronstinna mördarmaskiner till män och kvinnor som figurerar mest som nymfomaner i sexminispel, ligger till och med ett väldigt aktivt arbete med strukturer. Detta och dess medföljande känslor har han jobbat hårt med.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=hxITeJPRajw]

Och det är klart att recensenter diskuterar det. Hur skulle de inte kunna göra det? Speciellt sedan marknaden utvecklats och öppnat upp för jämförelsen. För tvärtemot vad Jaffe tror så är det redan bevisat att det går att skapa olika sorters känslor i spel. Många spelmakare satsar numera på att göra intriger, eller en kontext, som man inte bara står ut med eller gillar – utan som till och med engagerar – kan verka odlande. Och detta helt utan att spelen för den delen handlar om äktenskap eller konkret politik, som Jaffe tar upp som exempel. Vi spelare behöver alltså inte längre blunda för uttjatade intriger och kassa människoporträtt. Vi behöver inte välja mellan teknik och berättelse. Vi kan få alltihop.

Att sen Jaffe irriterar sig på diskussionen är ju inte lika förvånande som att vissa recensenter håller med honom. Jaffe står ju inför det problematiska (för honom) faktum att det med det ökade utbudet blir svårare att komma undan med att vara omogen och lat. Marknaden för hans produkter minskar med oss som gläds åt och hänger med i allt som händer. Vi väljer bort och väljer till både vad det gäller spel och diskussionerna runt spel – med alla de infallsvinklar som dess olika beståndsdelar ger. Allt blir fler och mer ingående. Och ja, jag menar verkligen omogen slapphet. Det är precis vad det handlar om i alla de fall där någon kränger sina egna sunkiga ideal och inte vill låtsas om att det betyder något. I det här fallet under parollen ”låt spel vara spel”.

Mördar-Anders 100 år senare

Johan Alfred Andersson Ander blev odödlig, paradoxalt nog, genom att mista sitt liv. Idag tisdag är det exakt 100 år sedan han blev den sista människan att avrättas i Sverige.

Det var den 23 november 1910 som bödeln drog i spaken och den dömde mördaren blev då inte bara den siste människan att avrättas av det svenska rättsväsendet utan också den ende som blivit giljotinerad.

På 1965 tog han steget in i populärkulturen när Cornelis Vreeswijk skrev om honom i sången ”Mördar-Anders”.

Sången är en tolkning av den engelska folksången ”Sam Hall” med rötter i 1700-talet. Här tolkas den av gamle syntpionjären Fad Gadget som i brottet mellan 80-och 90-tal släppte ett par fina folkmusikinspirerade plattor under det namn som hans föräldrar använde för honom, Frank Tovey.

Det som är uppe måste ner

Recensera Lady Gaga på fredagskvällen och plåta Idoldeltagare på lördagen. En nöjesreporters liv är hårt och fullt av prövningar…

Idag bär jag Gogol Bordello t-shirt och Motörhead-hoodie för att påminna min omgivning och mig själv om att jag fortfarande är en rocker at heart!

Om man skulle ta och köpa upp sig på lite av det där Motörhead-vinet och minnas spelningen på Sweden Rock förra sommaren…

Välplacerad på Gaga…

Personen som har filmat den här hade rätt grym plats på Lady Gagas Malmöspelning igår, blir lite smått avundsjuk… men jag ska inte klaga, hade helt okej plats. Det hade nog varit lite svårt att jobba om jag hade stått längst fram.

Läs recensionen här.

En starkt lysande fest för ögat

Igår kväll uppträdde Lady Gaga på Malmö Arena på sin Monster Ball Tour.

Freak power.
Det är budskapet som Lady Gaga förmedlar från scenen på Malmö Arena. Mellan de hårt regisserade och koreograferade låtarna kommer Stefani Germanotta själv fram och tar sig ton.

Vi är alla superstjärnor, säger hon och vill att vi befriar oss själva från omvärldens krav och åsikter.  ”Kom ihåg att du är en jävla superstjärna och du föddes sådan”.
Plattityder, kan tyckas, men på något sätt får hon det att kännas äkta i en föreställning som är så medvetet plastig.
Vi snackar show, The monster ball är inte en konsert, det är en föreställning mer än halvvägs till camp West End-musikal. En fest för ögat med ständiga scenbyten, klädbyten, stora dansnummer, hål som öppnas upp under kvällens huvudperson och tar henne ned i underjorden, liftar som tar henne upp mot arenataket.

Scenen är ena stunden en trashig tunnelbanestation för att i nästa bli en mardrömsvision av ett nattligt Central Park. När The fame monster själv manifesterar sig på scenen är det som ett läskigt undervattensmonster med lysande ögon och käft och långa tentaklar som – styrda av dansarna – ringlar sig över scenen.
Gaga själv är en ständigt skiftande uppenbarelse. Genomskinlig latexklänning med nunnedok blir lackbikini med nitar blir till något slags utmanande korsning mellan isdrottningen i Narnia och frihetsgudinnan.

I Lady Gagas värld är allt för mycket. Den goda smaken gör man bäst i att checka in i garderoben innan man stegar in och tar sin plats i arenan. Och på något sätt är det själva grejen. Vad spelar det för roll att man inte följer den goda smakens diktatur när man har roligt?
Ständiga förbandet Semi Precious Weapons har en låttitel som säger det mesta om attityden: ”I can’t pay my rent but I’m fucking gorgeous”.
Men allt det där hade naturligtvis inte spelat någon roll om hon inte hade kunnat backa upp det musikaliskt. Visst finns det dalar i låtmaterialet men det är ändå en smått häpnadsväckande hitkavalkad som hon fått till med bara en och en halv platta i bagaget. Det är ett discoparty som heter duga när hon river av ”Beautiful, dirty, rich”, ”Poker face”, ”Bad romance” och ”Just dance”. Men det är ändå när hon tar ned det en smula, bakom den brinnande vita flygeln, och kör ”Speechless” och nya rockballaden ”You and I” som hon verkligen blommar ut. Då visar hon att hon kan sjunga på riktigt och inte bara är en idé.

Det är svårt att inte dra paralleller till Madonna i mötet mellan hypereffektiv discopop, skruvat mode och konceptkonst. Skillnaden dem emellan märks just där i det lugnare partiet. Så bra har Madonna aldrig sjungit. Och när rösten spricker upp och det blir lite fel i slutet av ”Speechless” är jag nästan lite tacksam för att det perfekt inrepeterade bryts för ett ögonblick.
Att hon sedan skojar bort sitt misstag med ett ”nu vet ni åtminstone att jag sjunger live” tyder också på skön självdistans mitt i all flamboyans.

Gaga – den nya tidens superstjärna


Foto: Scanpix

Världens största popstjärna är i stan. Jo, jag vet att det är stora ord, att utnämna någon till världens största vad det nu må vara men i fallet Lady Gaga är det trots allt sant.

Det fanns en tid, mitten på 90-talet närmare bestämt, när det verkade som superstjärnans era var över. Prince hade medvetet devalverat sin karriär med det skumma namnbytet, Michael Jackson hade sedan länge slutat göra intressant musik och Springsteen splittrade E Street Band. Madonna lyckades i och för sig återuppfinna sig själv ännu en gång men var ändå en spillra av sin forna stjärnglans.

Så kom Eminem – hiphopens stora vita hopp – och lyckades skapa en karaktär som var larger than life kombinerat med briljant rap-teknik och Dr Dres patenterade beats. Han var ändå bara en föraning om vad 2000-talets popstjärna skulle vara.

Lady Gaga är the real deal.

Precis som Madonna vid höjden av sin kreativa bana har Stafani Germanotta, alias Lady Gaga, fingret på tidens puls. Hon följer den inte; hon ligger steget före.

Inte för att plattan, eller plattorna om man väljer att se det så, är något mästerverk. Den är splittrad och ojämn – den enda sammanhållande faktorn är den osannolikt direkta hitpotentialen i varenda låt. Lady Gaga är inte en albumartist och på något sätt är det en del i hennes storhet. I en tid när albumet allt som oftast dödförklaras koncentrerar hon sig på de enskilda låtarna. Därav det märkliga draget att först släppa en platta, ”The fame”, och sedan en ny version som dubbelalbum med ett helt gäng nya låtar, ”The fame monster”.

“Whenever you have all but given up on the pop music of the day, whenever it hits bottom – where it has been bouncing around for a while with American Idol and all the re-treads – someone always seems to come along, break through, and ring in the new era. Lady Gaga is that. /…/ part fashion star, part performance artist, but mostly a great singer and performer.”

Tom Freston, före detta vd för Viacom och MTV Networks, citerad i Vanity Fair.

“I am my music; I am my art; I am my creativity.”

Lady Gaga till Vanity Fair

För mig är det vad som gör Lady Gaga intressant. Kombinationen popstjärna, modeikon och konceptkonstverk. På alla punkterna går hon utanpå det Madonna gjorde. Visst har hon sitt House of Gaga bakom sig; ändå känns det som att konceptet Lady Gaga är mer hennes egen skapelse än Madonna var. Dessutom är hon faktiskt en långt större sångerska.

Lady Gaga är, precis som en riktig superstjärna ska vara, en ikon. Men till skillnad från de flesta andra stora populärkulturella ikoner, Marilyn, James Dean, Prinsessan Diana och så vidare, förefaller hon ha ett intelektuellt förhållande till sin ikoniska karatär. Det är något som för mig förstärker bilden jag har av henne som ett konceptkonstverk.

Man kan kritisera henne för att väldigt tydliga influenser. Boney M är uppenbarligen en. ”Bad romance” ekar av ”Rasputin” och ”Poker face” av ”Ma Baker”.

”Talent borrowes, genius steals.”

Oscar Wilde

En av manga märkliga saker med Lady Gaga är hur hon lyckas vara halvnaken på scen och i videos och synnerligen explicit i sina texter utan att det för den sakens skull känns exploaterande. Jag får snarare känslan att hon gör precis det hon vill göra utan att bry sig om vad som anses vara god smak.

”Gift för våra barns sinnen.”

Hyperkonservativa Fox News om Lady Gaga

“Let’s have some fun, this beat is sick / I wanna take a ride on your disco stick.”

Lady Gaga i “Love games

”Lady Gaga jag älskar dig. Jag tycker så förbannat mycket om dig för din konstiga paparazzi-sång, dina opassande nakenvideos och knäppa Noritaka Tatehana-23-centimeters-platåskor.”

Sanna Trygg i Skånska Dagbladet

Popmusik och utanförskap har alltid gått hand i hand. Popmusiken som sådan är jämngammal med tonåringen som fenomen och att vara tonåring är – på ena eller andra sättet – ett utanförskap i sig. Det är därför artister som spelar på det, ikläder sig det eller genuint uttrycker det har en tendens att få väldigt extrema fans. Se på Håkan Hellström, se på Michael Jackson, se på Elvis och se på Lady Gaga.

Dessutom: borde inte alla popstjärnor sträva efter att ses som gift för unga sinnen av Fox News?

“I felt like a freak growing up. I was teased a lot because my personality didn’t fit in. And I feel like there’s a lot of kids out there that feel the way I used to feel.”

Lady Gaga till Q

“I love my fans more than any artist who has ever lived, and I mean that so genuinely.”

Lady Gaga till Vanity Fair

Efterlängtad Adele

Foto: Scanpix

Då 19-åriga Adele var inget annat än en popsensation när hon debuterade 2008 med plattan ”19” och den fantastiska singeln ”Chasing pavements”. Trots sin ungdom visade hon upp stor musikalisk mognad och en fullt utblommad, modern soulröst.

Äntligen är det dags för en uppföljare. 24 januari är det tänkt att plattan  som logiskt nog är döpt till ”21” ska släppas. En dryg vecka dessförinnan släpps singeln ”Rolling in the deep” som beskrivs som en ”dark bluesy gospel disco tune”. Bakom rattarna i studion sitter bland annat den legendariske producenten Rick Rubin, vilket borgar för kvalitet.

Efter att ha lyssnat på ”Rolling in the deep” kan jag bara säga att den lugnar eventuella farhågor om att hon inte skulle kunna följa upp succén med debutplattan. Låten har ett sjuhelsikes driv och Adele spelar ut hela registret bakom mikrofonen. Det låter tidlöst och modernt samtidigt. Det känns inte som en slump att hon själv nämner artister så olika som Wanda Jackson, Yvonne Fair, Andrew Bird, Mary J Blige, Mos Def, Elbow, Tom Waits och Kanye West som influenser till plattan.

Galor är som galor är

Foto: Emilia Olofsson

Så är det: Galor är som galor är, Peter Jihde är som Peter Jihde är.  Framför allt: TV4 är som TV4 är. Att man kräks över reklaminslagen och den inbäddade egenreklamen när högsta hönset Jan Scherman kommer in inför utdelandet av kanalens webbplats Fotbolsskanalens specialpris får man liksom köpa.

I sin genre får väl årets upplaga av Fotbollsgalan väl ändå anses vara helt okej. Två timmar är en rätt lagom tid för ett sådant program. Vi gick rappt från vinnare till vinnare utan onödiga longörer – om man inte räknar reklamavbrotten. Talen höll sig dessutom inom rimliga tidsgränser.
Bäst var Therese Sjögrans, där hon berättade om sin styvfar som betyder mycket för henne. Hon berättade bland annat anekdoten om när han lovade henne 100 kronor per mål hon gjorde i en match:
– Då gjorde jag elva stycken, berättade hon och fortsatte med adress till sin målvaktstränare:
– Så testa att lova mig pengar nästa gång vi tränar avslut.

Så har vi det där med artisterna som uppträdde. Det verkade nästan som om någon tänkt till lite. Först ut Joel Alme, Magnus Carlsson och Svante Thuresson – alla med dokumenterat fotbollsintresse och sina respektive klubbhalsdukar om halsen – som gjorde Bill Withers finfina ”Lean on me”. Bra, även om Joel Almes tonträff kanske inte var den allra bästa.

Sedan: svensk popmusiks stora vattendelare, Hoffmaestro. Älskade av publiken och hatade av kritikerna. Själv har jag lite svårt att förstå varför de väcker så starka känslor. Jag ska villigt erkänna att jag inte lyssnar speciellt mycket på dem, deras musik verkar inte vistas i de miljöer där jag tillhör inventarierna.

”Ibracadabra” som de körde på Fotbollsgalan lät som en (väldigt) urvattnad version på Manu Chao och Che Sudaka (som jag gillar). Inte särskilt mycket att hetsa upp sig över – eller irritera sig på för den delen. Själva föremålet för låten, Zlatan så klart, såg ut att gilla det i alla fall. Men det är klart, det är alltid kul att bli hyllad.

Ralph Bretzer

Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.


Ålder: 46 år.

Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.

Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Roffe Ruff. The Pretty Reckless och en massa svensk punk och rock från förr – Kommisarie Roy, Babylon Blues etc.

Läser: Periodvis mycket. Just nu Neil Gaimans Nordiska Myter.

Ser just nu: Favoriterna från förra året var The Handmaid’s Tale och Big Little Lies. Just nu ser jag Bron och tar igen de sista säsongerna av Weeds. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer och Veronica Mars.


×