Pilsner, punk & poesi…

Mobilfoto: Ralph Bretzer

…är namnet på en samlingsplatta med Göteborgska orginalpunkarna Attentat. Och fredagskvällen blev just det. Pilsner, punk och poesi.

Attentat återförenades i somras för en kort vända i samband med släppet av nya samlingsplattan ”Attentat är bäst”. I går gjorde de första och enda ”riktiga” spelningen på hemmaplan på sju år. Det dessutom på Musikens Hus i hemkvarteren i stadsdelen Majorna.

Det var tokutsålt och bara en rejäl tur gjorde att jag kom in. Stället var packat, förbanden – unga En svensk tiger och inte fullt lika unga falupunkarna P-Nissarna – var bra. Och så Attentat då…

Återföreningar kan ju lätt vara lite patetiska när både band och publik ska återuppleva sina glory days. Av detta märktes intet på Musikens Hus. Jönsson, Crippa och kompani var heltaggade och lät faktiskt oförskämt bra. Publiken, som hade en överraskande åldersspridning, var oförskämt bra den också. ”Ge fan i mej”, ”Rudebecks & Sam” (döpt efter två Göteborgsskolor med rykte om sig att vara för de bättre bemedlade) och ”Manskomplex”…

Låt oss säga så här: idag är min röst sönderskriken och kroppen sönderpogad (heter det så när man dansat pogo så det gör ont i hela kroppen?). Och jag som brukar ta det lugnt på spelningar… Istället fann jag mig mitt i moshpitten och röjde som i fornstora dar.

Enda felet med spelningen var att de inte körde ”Lucy & jag”. Förvisso inte en av deras mer klassiska låtar men definitivt en av mina favoriter, inte minst som den utspelar sig i mina hemkvarter.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=Q2pl06Q1eSQ]

Om ni fråga mig så är ”Ge fan i mej” alla tiders mesta svenska punklåt. Kul drag att ha med sin son på scen när man kör hatlåten till vuxna som man skrev när man var sjutton.

Som Christer Blomgren i Troublemakers, ett annat smått legendariskt punkband från Göteborg, sa på en spelning för ett par år sedan: punk handlar inte om hur många nitar man har utan om att aldrig någonsin bli vuxen. Amen.

Ohälsosamt mycket TV

Det har sina fördelar att upptäcka en tv-serie sent. Visst har det sin charm att se ett avsnitt och sedan vänta en hel vecka på nästa men att sätta sig ned med en hel hög dvd-boxar och knäcka avsnitt efter avsnitt, säsong efter säsong är oslagbart.

Just nu håller jag på med Weeds. Egentligen är jag ingen större vän av komediserier. Allt för ofta är det situationskomik utan någon vidare dramaturgisk framåtrörelse. Visst, det finns bra sitcoms också men inte är de många. Modern Family är ett lysande undantag.

Weeds har dock det många komediserier saknar: dels är den – till skillnad från allt för många serier – faktiskt rolig och dels har den både framåtrörelse och något att säga om den värld vi lever i.  Med glatt humör och en befriande brist på moralism river den ned fasaderna i den på ytan så perfekta amerikanska drömmen-småstaden.

* * *

Mary-Louise Parker som spelar huvudrollen med den äran är 46 år gammal. Antingen har hon världens bästa gener, världens bästa plastikkirurg eller så har hon faktiskt funnit ungdomens källa. Hon ser inte ut att vara en dag över 30.

* * *

Ingen serie har jag någonsin sett fler gånger än Buffy the Vampire Slayer. Låt oss säga så här: om jag skulle skriva ut hur många gånger jag sett den skulle förmodligen de snälla männen i de vita rockarna komma och hämta mig.

Det verkar dock finnas de som saknar serien ännu mer än mig. Dramatikern, estradören och låtskriverskan Megan Gogerty förefaller vara en sådan person. Hon har släppt ett helt album där alla låtarna handlar om karaktärer och företeelser i Buffy. ”I miss Buffy! Megan Gogerty’s awesome tribute album” är dessutom riktigt bra – i alla fall om man som lyssnare är lite större Buffy-fan än vad som egentligen är hälsosamt. Är man inte det förefaller nog plattan rätt obegriplig.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=atiqQsvsn3I]

Japp, det är tv-nörderi på hög nivå.

Jag såg min idol och missade det

Jag såg ”PSL på festival” på SVT igår. Det väckte fina minnen från Way out West. Ego som jag är satt jag och tittade efter mig själv i fotodiket på Håkan Hellström-spelningen. Jag tror jag såg mig men det gick lite för fort för att jag ska vara riktigt säker. Får väl se om det på SVT Play…

Jag påmindes också om det faktum att jag såg en av mina absoluta favoritbasister utan att inse det. Det var Mike Watt som stod med spjälkat ben och spelade bas med Iggy and the Stooges. Det fattade jag inte förrän jag köpte den feta ”Raw Power”-boxen och såg den medföljande dokumentären.

Foto: Ralph Bretzer

Han ser lite äldre ut än back in the day när han spelade med det banbrytande bandet Minutemen, ett band som väl mest på grund av guilt by association räknades in i hardcorevågen. Watt är en stor influens för till exempel Flea i Red Hot Chilipeppers.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=tzyzVZZfUfM]

Mike Watt är mannen i rutig skjorta i videon ovan. Han såg som sagt lite yngre ut på den tiden…

Minutemen skapade en hel del fantastisk musik mellan åren 1980 och 1985 när gitarristen och sångaren D.Boon gick bort i en bilolycka.

En skräckmästare är borta

Bilden i mitten: Anders Wiklund/Scanpix

På 70-, 80- och början av 90-talet kändes det som att Hans Arnolds bilder fanns överallt. Bokomslag, skivomslag, veckotidningarnas skräcknoveller. Alla bildsattes de av den Schweizfödde men sedan 1947 i Sverige bosatte konstnären. Han kanske inte sågs som en ”fin” konstnär av konstetablissemanget men han påverkade definitivt bildvärlden för mig som var nio år när 80-talet började.

Pontus Hammarén, chef för Borås konsthall, säger till TT Spektra:
– Han har på senare tid fått något av en upprättelse. Han sågs på 70-talet som ganska kitschig, hans verk vara ”bara illustrationer”, inte fin konst. I dag har de gränserna allt mer suddats ut och det har skett en nivellering. Hans Arnold har på det sättet betytt väldigt mycket för många yngre konstnärer.

Själv upptäckte jag honom i mormors Hemmets Journal-tidningar där hans bilder prydde skäcknovellerna. När jag blev lite större och sträckläste Hans Helmut Kirsts böcker var det Arnolds bilder som prydde omslagen. Hade jag gillat Abba så hade han nog funnits i min skivsamling också. Omslaget till Abbas ”Greatest hits” bär hans signatur liksom det till Astrid Lindgrens bok ”Älskade syster”. Bilderna kännetecknades inte bara av skräck utan också av humor och hade en milt erotisk underton – inte sällan i form av vackra unga kvinnor med 60-talslook.

I måndags gick denne skräckmästare ur tiden efter en längre tids sjukdom. Han blev 85 år gammal.

På väggen där hemma hänger två av Hans Arnolds verk i form av litografier. Den ena av dem syns till vänster i triptyken ovan. Den heter ”Som fan läser bibeln”. Fan själv, i bilden, är ett självporträtt av konstnären. Notera att det sitter en liten ängel fastklämd mellan sidorna i den tunga boken. Bredvid ”Som fan läser bibeln” på min vägg hänger Arnolds bild ”Ätrajungfrun”; en tavla som blivit något av en symbol för min födelsestad, Falkenberg.

Imorgon lämnar jag Malmö och åker hem till Göteborg. När jag kommer fram ska jag hälla upp ett glas whisky och höja det mot Fan/Hans Arnold på tavlan.

Walkman har gått ut

Foto: Scanpix

2010 är uppenbarligen året då eror tar slut. Hultsfred kastade in handduken i somras och nu kastar Sony in Walkmanen i historiens glömska efter 31 år.

Det fanns en tid när en freestyle – remember them, boys and girls, det var stenålderns motsvarighet till mp3-spelaren – var höjden av lycka inslagen under julgranen. Och allra bäst var det om paketet innehöll originalet: Sony Walkman.
Själv gick jag jämt omkring med hörlurar (dock oftast med spelare av billigare fabrikat) under större delen av 80-talet.

Jag minns att jag till slut fick en riktig Walkman. Det var den stora gula undervattensmodellen. Jag vet inte riktigt varför jag fick just en undervattensfreestyle, jag kan inte minnas att jag någonsin hade den i närheten av vatten. Jag älskade den högt och ärligt ända tills den totalt utsliten föll i bitar.

Japanska IT Media rapporterar nu att produktionen av Walkman upphörde i april i år. (Uppsnappat via PC för alla)

Nu gör jag som alla andra och lyssnar på musik av betydligt högre ljudkvalitet i min telefon. Det hade jag inte väntat mig i mitten av 80-talet. Å andra sidan hade jag då nog trott att vi skulle ha flygande bilar till 2010, allra minst…

Lovande från Lykke Li

Lykke Li live på Way out West i somras. Foto: Ralph Bretzer

Trots en röst som gick sönder efter bara ett par låtar lovade Lykke Lis spelning på Way out west i somras gott inför kommande plattan.
Nya singeln (Ladda ned den gratis från hennes hemsida) som släpps idag bekräftar förväntningarna. Ett hypnotiskt groove som liksom sipprar upp från botten av träsket och möter hett vibrerande ökengitarrer och Lykkes lika sexiga som kaxigt mässande sång. Riktigt bra!

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=01JMA587Zo0]

Ren och skär magi

Foto: Scanpix

Ska recensera Georg Wadenius platta ”Reconnection” till nästa vecka men fastnar redan vid spår tre.

Dire Straits gamla ”Brothers in arms” är bra i original men det här är faktiskt snudd på bättre. Jag har aldrig hört Nina Persson sjunga bättre och med ”Jojje” Wadenius inspirerade gitarrspel och en rytmsektion bestående av Nationalteatern-basisten Nikke Ström och Sveriges tröttaste man, Andreas Kleerup, på trummor och synt är det faktiskt ingenting annat än ren och skär magi.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=zsQoQ7zgdeY]

Helgtips

”Va?!? Det är ju bara torsdag!” Jaja, så ja.  Ja visst är det så. Helt riktigt. Men jag, Maria Zandihn, har bestämt mig för lite framförhållning för en gångs skull. Och eftersom det är bra konserter i helgen så är det dags att tipsa redan nu.

Imorgon, fredag, spelar min favoritartist från Danmark – Fallulah – på Vega i Köpenhamn. Så jäkla grym. Musikmässigt går det åt  Florence + The Machine och Bat for Lashes. Inte helt fel med andra ord.

På Babel är det Malmöband för hela slanten i helgen. Begåvade sådana. Under namnet ”Som en aldrig sinande ström” får vi se band som This is head och MF/MB/. Kolla in Babels hemsida för mer info.

Skånetemat fortsätter även på Debaser där Hässleholms stolthet Familjen spelar. Jag har sett Familjen ett par gånger, och jag tror att spelningen på Debaser kommer bli hur bra som helst, med tanke på att det är en klubblokal.

Så ja, det är beslutsångest som heter duga. Vad ska man välja? Tyvärr kan man inte klona sig.

Men vad det än blir ska jag värma upp med lite Mario. Herregud vad jag saknat honom. Eller kanske lite Tekken (om någon vågar spela med mig, inte för att jag är grym utan för att jag får ett uselt humör om jag förlorar). Eftersom jag flyttat och varit lat och inte fått upp tv:n på väggen förrän nyligen och dessutom saknat sladdar, tog jag en liten spelpaus. Men nu är tv:n på plats, precis som mina små bebisar i form av konsoler.  Shit, jag kommer få träningsvärk.

Självklart bjuder jag på lite Fallulah också:

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=3cLK6j5YqkU]

Finns sanningen där ute?

Medurs: The Event, X-Files och Lost. Foto: Scanpix

Jag gillar The Event. Jag gillar att den är så hysteriskt upphackad att man inte kan missa en sekund utan att fullständigt gå bort sig i historiens trådar, ungefär som det var med The Wire en gång i tiden (även om The Wire var betydligt bättre). Jag gillar att det, trots att det är en sci-fi-serie, åtminstone finns en potential för att den ska berätta något om den tid vi lever i.
Flera av skådespelarinsatserna, framför allt Laura Innes som Sophia och Blair Underwood som presidenten, är dessutom av yppersta klass.

Men jag ser en stor, stor, stor fallgrop hägra framför serien.

”The truth is out there!”

Ni kommer väl ihåg Arkiv X klassiska slogan. Problemet med Arkiv X var ju bara att The truth wasn’t bloody out there. Serien gick på och gick på utan att vi någonsin blev klokare eller förstod mer av det som Mulder skådade bortom vår verklighet.
Jag följde de första två säsongerna av Lost slaviskt innan det bara var att inse att det inte fanns någon Truth out there heller. Efter två säsonger var det inga som helst problem att fatta att seriens skapare inte brytt sig om att hitta på någon egentlig bakgrundsstory utan bara hittade på det allt eftersom.

Problemet är att när man underförstått lovar att berätta något för tittarna och sedan håller inne med det så kan det initialt vara en spänningshöjare men i slutändan gäller det att vi kommer vidare; att vi kommer lite närmare sanningen som döljer sig bakom dimridåerna för varje avsnitt.

Dagens fynd

Kan inte sluta lyssna på detta: ”Closer” med Ty, eller Ben Chijioke. Vilket märkligt beat – en rackarrökare i hip hop-krysset.
[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=6mJzWXD7vho]

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×