Sonic Youth i sitt sammanhang

200905301217-1Foto: Ralph Bretzer

Andy Warhol och Velvet Underground skapade en spricka i muren mellan konst och rockmusik. Bowie vidgade den och Einstürzende Neubauten tog till det tunga artelleriet och raserade hela alltet.

I rasmassorna stod Sonic Youth, bandet som är i fokus för den turnerande utställningen Sensational Fix som just nu gästar Malmö konsthall, fria och obundna av artificiella begränsningar av vad ett rockband kunde och fick vara. Punkens energi och uppkäftighet mötte den moderna bildkonstens tankegods och Glenn Brancas konstmusik i kombination med några hundra ton New York Cool. Det är inte någon bajsnödig konstrock men rock som konst och konst som rock. Därför känns en utställning centrerad till bandet, dess historia och dess influenser utanför rockvärlden helt naturlig. Sonic Youth hör hemma i konsthallen precis på samma sätt som de hör hemma på rockklubben.

Och för en fan av bandet är det naturligtvis en högtidsstund att få titta närmare på Thurston Moores, Lee Renaldos och Kim Gordons misshandlade gitarrer, skivomslag (och förbanna att det finns så många sällsynta 12:or som saknas i den egna samlingen), turnéposters och annan memorabilia.

Men utställningens styrka är att den sätter bandets i dess konstnärliga sammanhang, ett sammanhang som för de flesta nog är mindre känt än det musikaliska. Richard Kerns bilder, både från videoinspelningen av ”Death Valley 69” och från andra sammanhang, texter av Burroughs och Ginsberg, Dan Grahams videokonstverk ”Rock my religion”…

Inte minst Kim Gordons videoinstallationer och målningar, Thurston Moores kollage och Lee Renaldos texter bidrar till att vidga bilden av bandet, ja, av vad ett rockband kan vara.

* * *

Till Sonic Youths styrkor hör utan tvekan att de dessutom aldrig tappat stinget, aldrig tröttnat eller gjort något riktigt bottennapp, rent musikaliskt. Den maniska intensitet från de tidiga åren i början av 80-talet har kanske mattats något men de kan fortfarande låta ”Teenage riot” mynna ut i en lång kaos- och rundgångsorgie bara för nöjet att skapa vackert oväsen.

Det är ju nu så att alla som gör det stora misstaget att ha med ordet Youth i sitt bandnamn någon gång – om de håller på tillräckligt länge – kommer att få ångra det. Men mer än ett kvarts sekel in i sin karriär har Sonic Youth fortfarande inte kommit till den punkten. Och kanske är det just deras kopplingar till konstvärlden som ständigt vitaliserar deras musik.

* * *

Gitarren på mobilbilden ovan är en av dem som finns med på “Sensational Fix”. Citaten på klisterlapparna är som följer ifall det skulle vara svårt att läsa dem från bilden:

“Jesus had some good points. So did Jesse James.” Edward F. Reese

“The motive of fear is the be all and end all of all religion.” H.L. Mencken

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×