Lägg av nu, Polarprisjuryn!

Foto: Chris Pizzello/AP/TT

Vi börjar från den ljusa sidan. Wayne Shorter. Ett saxofonsnille med ett väldigt distingerat cv. Jag menar, Art Blakey, Miles Davis och Weather Report (med bland andra fantombasisten Jaco Pastorius). Det är inga trista musiker han spelat med genom åren. Dessutom är det inte många kvar från hans generation av jazzmusiker, en generation som omformade hela genren flera gånger om. Miles är borta, så är även Mingus och Monk. Och Coltrane och Coleman.

Men allvarligt, Polarprisjuryn! Lägg av nu. Det är inte kul längre. Sting? Är ni på riktigt?

Polarpriset har till dags dato utdelats 26 gånger sedan det instiftades 1992. Fem gånger (5!) har populärmusikdelen av priset gått till kvinnor. Skärpning. Svenska Akademien kan skylla på att priset har funnits länge men är i ärlighetens namn inte mycket bättre. Under samma period har man sex gånger delat ut priset till kvinnliga författare.

När man tittar på listan är det gubbar, gubbar, gubbar. Några får det välförtjänt. Andra undrar man om juryn bara delat ut priset till sina egna tonårsidoler. Slående är att det är bland de få kvinnorna som finns representerade som man hittar de mest intressanta valen rent musikaliskt och textmässigt: Björk, Joni Mitchell, Emmylou Harris och Patti Smith.

Jag menar hur spännande var det att välja ut Elton John? Eller för den delen Sting… Föredetting-stämpeln är ju så massiv att trycksvärtan rinner ned på scengolvet. Inte för att någon av dem någonsin har varit någon nydanare, på sin höjd duktiga hantverkare.

Jag var inte särskilt glad i förra årets val, Max Martin, heller. Men det visade i alla fall någon form av nytänk, att man såg att musikvärlden förändrades och att det fanns flera generationer musikskapare som kommit med enorma bidrag till populärmusiken efter det att juryns egna hjältar som hade sin peak på 60- och 70-talen slutade producera intressant musik.

Ett annus horribilis för kulturen

2016 blev ett år när många stora svenska såväl som utländska kultur- och nöjespersonligheter gick ur tiden. Och 2017 kan bli etter värre…

Liemannen borde kunna ta ett friår. 2016 har han jobbat för högtryck. Redan i våras pratades det om 2016 som ett annus horribilis för kulturen i allmänhet och popmusiken i synnerhet. Då hade David Bowie och Prince gjort Umberto Eco och Bodil Malmsten sällskap till the great gig in the sky. Och sedan har det fortsatt. Olle Ljungström, Freddie Wadling och Josefin Nilsson; Dario Fo och Lars Gustafsson och nu på slutet Carrie Fisher och hennes mor Debbie Reynolds.

Men varför har just 2016 blivit ett så fruktansvärt år för kulturen? Är det bara en slump?

Till att börja med kan vi väl slå fast att rockstjärnor verkligen dör tidigare än oss andra. Det är inte så som en kristen amerikansk organisation gjorde för ett tiotal år sedan – för att bevisa något slags tes om djävulens musik – att man lätt kan ta alla döda rockstjärnors ålder vid frånfället och slå ut ett medelvärde. Men det är ett faktum att man som turnerande musiker lever i ett större antal riskmiljöer än de flesta andra. Man spenderar mycket tid i turnébussen och trafiken är som bekant inte ofarlig, dessutom befinner man sig på kvällarna i miljöer där alkohol och droger figurerar i överflöd.

Men, och det är ett stort men, rockmusiken är fortfarande relativt ung som form. Den första rock n rollgenerationen som skapade den musik som hördes på 50-talet har det senaste decenniet kommit upp i den ålder att de börjar dö på naturlig väg. Och det flesta rockmusiker som har levat gör så fortfarande, vilket innebär att majoriteten av de som dött gjort så i förtid på ena eller andra sättet.

Vi kan också tänka oss antalet rock- och popmusiker som en pyramid där toppen är startpunkten och basen är nutiden. Det finns otroligt många fler popmusiker idag än vad det någonsin gjort tidigare. De första riktigt stora, i antal räknat, rockgenerationerna, de som kom i slutet på 60- och början av 70-talet har nu kommit upp i väldigt riskabla åldrar. För männen har innebär det till exempel att risken för prostatacancer är väldigt mycket högre nu. Och just cancern har varit en stor dråpare i år. David Bowie, Greg Lake från Emerson, Lake and Palmer, skriftställaren AA Gill och självaste professor Snape, Alan Rickman, är bara några av dem som i år tagits i förhållandevis unga år av cancern.

Redan i april publicerade BBC en artikel där man slog fast att det inte bara varit ovanligt många ”celebrity deaths” i år utan även att det är en kraftigt uppåtgående trend. Som en förklaring tar man upp vad man kallar ”the baby boom factor”. I USA exploderade befolkning i storlek efter kriget. Inte mindre än 23 procent av landets befolkning är född mellan 1946 och 1964. Dessa har nu nått upp i den ålder där människor har högre risk att ryckas bort än tidigare.

Vi är fler människor än vad vi någonsin varit tidigare och åtminstone i västvärlden har befolkningen blivit äldre. Dessutom har vi idag ett samhällsklimat som producerar mycket fler kändisar än vad som någonsin gjorts tidigare. Internet och sociala medier har fragmenterat och spritt kändisskapet. Andy Warhol kan inte ha anat hur rätt han hade när han pratade om att i framtiden skulle alla vara kända i 15 minuter. Och av enkel logik följer att om vi har fler kändisar kommer fler kändisar också att dö.

Av detta följer också att det med all sannolikhet inte är slut här. Liemannen kommer inte att kunna ta något friår – tvärt om riskerar 2017 att bli ännu svartare.

Fotnot: Annus horribilis betyder fruktansvärt år på latin. Uttrycket populariserades av drottning Elisabeth i ett tal till sitt 40-årsjubileum som drottning 1992, ett år som kantats av en lång rad motgångar för det brittiska kungahuset.

Skönheten till MacGowans odjur

Idag är det 16 år sedan en av Englands bästa och mest förbisedda sångerskor allt för tidigt rycktes ifrån oss.

Kirsty MacColls röst är överallt så här års. Den hörs på den mest romantiska sång att någonsin uyspela sig i en fyllecell på julafton, och definitivt den mest romantiska låt där någon i sångens kärlekspar kallas ”an old slut on junk”. 
MacColl föddes 1959 som dotter till den världsberömde folksångaren Ewan MacColl (Dirty old town). Den 18 december 2000 dök hon i Mexiko med sina barn. När de kom upp till ytan såg hon en båt på väg mot dem i ett område där inga båtar var tillåtna. Hon lyckades knuffa bort sin då 15-åriga son ur båtens väg men träffades själv av den och omkom.

Det är en ödets ironi att en så fantastisk sångerska och låtskriverska är mest hågkommen för en duett, Fairytale of New York, skriven av någon annan, The Pogues Shane MacGowan, och två covers: Billy Braggs A new England och The Kinks Days.

Det är en ödets ironi, inte minst som hennes egen katalog är fylld av lysande låtar som They don’t know (som Tracey Ullman hade en stor hit med), Walking down Madison och There’s a guy work down the chip shop swears he’s Elvis.

Valet av MacColl som duettpartner på Fairytale of New York var ett genidrag av MacGowan och company. Hennes röst har en änglalik skönhet i kombination med en blasé världströtthet som passar helt rätt in i den roll hon spelar i sången – och som passar perfekt med den torra brittiska humor som genomsyrar hennes egna sånger. Det var också ett briljant drag ur hennes eget perspektiv. Världens genom tiderna bästa julsång har säkerställt att hennes röst aldrig kommer att bli bortglömd trots den oförtjänt undanskymda plats hon fått i musikhistorien.

Själv högtidlighåller jag hennes minne på denna hennes dödsdag genom att tömma min lokale skivhandlares Kirsty MacColl-fack.

Dans vid apokalypsens rand

killing-joke-7Foto: Ralph Bretzer

Jaz Coleman vankar fram över scenen med maniskt uppspärrad blick. Han påminner inte så lite om den galne skurken i en Hammer Horror-film. På sin flank står Kevin ”Geordie” Walker och spelar skärande vassa riff från sin halvakustiska Gibson ES-295:a.  Under dem matar Martin ”Youth” Glover på bas och trummisen ”Big” Paul Ferguson frenetiskt pumpande rytmer. Det låter mörkt och olycksbådande och samtidigt nästan dansant.

Eighties – by day we run, by night we dance, we do

killing-joke-2Det britiska imperiet ligger i ruiner. Thatcherismen har spätt på de redan grundmurade klassklyftorna. Gruvarbetarna strejkar och i London gör sophämtarna det samma. Längs gatorna växer sopberget. En generation unga män kallas in till ett krig långt, långt borta. Utanför Argentinas kust ska de försvara de brittiska Falklandsöarna; en plats få av dem ens hört talas om innan kriget började. Samtidigt rasar det kalla kriget och tanken på att dö i ett kärnvapenbestyckat tredje världskrig låter som en bara alltför rimlig framtidsvision.

The atmosphere’s strange
Out on the town
Music for pleasure
It’s not music no more
Music to dance to
Music to move
This is music to march to
It’s a war dance
A war dance

killing-joke-5Mot den bakgrunden tedde sig Killing Jokes musik som en dans på apokalypsens rand. Mörk, dystopisk och aggressiv men samtidigt intelligent, intellektuell och nyskapande. Kalla det postpunk eller dark wave; själva benämner de musiken ibland som tension rock och det är en passande beskrivning. Det finns en spänning mellan undergångsstämningen och de dansanta rytmerna och basgångarna som inte så lite hämtar sin näring från framförallt basisten Youths intresse för dub reggae. Akter så olika som Metallica och Nine Inch Nails skulle ta lärdom och Nirvana kunde inte låta bli att sno det giftiga riffet från låten Eighties till sin Come as you are.

killing-joke-4Och spänningen finns kvar fortfarande idag. Bandet har gått igenom en rad medlemsbyten genom åren men alltid behållit sin relevans och skapat intressant musik. När bandet på torsdagskvällen stod på KB:s scen var det dock den återförenade originaluppsättningen som snart kan fira 40-årsjubileum. De vilar inte på lagrarna låtmässigt. Klassikerna kommer redan tidigt i låtlistan: War dance som nummer två, följd av  Eighties och även Requiem är avverkad innan vi ens är halvvägs in i spelningen.

Tiderna var bistra för många på 80-talet. Det gav näring till en hel massa fantastisk musik ocgh band, däribland Killing Joke. 2016 är tiderna fortfarande bistra och dansen vid apokalypsens rand ter sig mer passande än någonsin.

Breaking in a cold sweat just like the good old days
The drum beat of hostilities has started to play
A perverted thrill reminiscent of the big chill
Hair trigger giving everyone a shiver

Jaz Colemans ansikte må ha blivit fårat och Youths hår blivit inte så ungdomligt tunt. Det må ta en stund innan de värmt upp riktigt på scenen men efter några låtar sparkar Youth av sig skorna och dansar barfota med sin bas med ett allt bredare leende på läpparna och till slut spricker även allvarsmannen Coleman upp i ett leende. Krigsdansen pågår fortfarande.

* * *

mina-bilder

Om Killing Joke funnits med mig länge så är Death Valley High en desto nyare bekantskap. Killing Jokes turnékamrater är ett San Francisco-band med tydliga spår av Deftones och Marilyn Manson i sin hårda dansanta rock. Favoriten Ick Switch låter lite som en kusin till Marilyn Mansons Dopeshow och i nya singeln Warm Bodies har det smugit sig in ett parti som lite oväntat känns som hämtat från The Offspring. Det låter inte oävet även om det inte riktigt är min tekopp.

* * *

true-moon-2-2

Kvällens öppnades av skånska True Moon som gav rejäla nostalgikickar trots att bandets första album inte kommit från pressningen än. Med Karolina Engdahl och Tommy Tift från Vånna Inget i spetsen väckte det minnen från mitt eget sena 80-tal och hjältar som The Sisters of Mercy och Siouxsie & the Banshees.

Jag är väldigt svag för 80-talets mörkare vrår och Vånna Inget bär allvaret och den svartare sidan av punken väl. True Moon landar inte långt från sitt syskonband. Språket är växlat från svenska till engelska men Engdahls sångstil sätter sin tydliga prägel på materialet. Stämman är ödesmättad och gitarrslingorna snygga. Jag kan dock sakna något nytt i musiken, något som gör att de inte hamnar fullt så nära sina uppenbara förebilder i soundet.

* * *

Fotnot: De citerade låttexterna med Killing Joke är i tur och ordning: Eighties (från 1985), Wardance (1980) och New Cold War (2015).

En sann ordkonstnär även som författare


sdltb8685bb-nl
Foto: Claudio Bresciani / TT

Lurarna sitter på. Jag slår mig ned med Jason Timbuktu Diakités nyutkomna självbiografi med hans debutalbum T2: Kontrakultur från 2000 i öronen. Men den får inte spela länge.
Jag har följt Timbuktu länge som musikkritiker och sett honom utvecklas från en begåvad ordkonstnär som kunde piska upp stämningen tillsammans med Chords och dj Amato på en nattklubb i Sandviken i tidigt 00-tal till dagens fullfjädrade underhållare och bandledare i Cab Calloways anda, som kan göra det samma på ett fullpackat stortorg i Malmö – och det med en pondus som gör att han kan avstyra ett uppseglande bråk i publiken med sina ord.
På många sätt är han den artist som till slut gjorde hiphopen folklig och fick den att nå ut till en bredare publik. Men det är inte det den här boken handlar om.

25-noje-timbak2
”En droppe midnatt – En familjebiografi” Författare: Jason Timbuktu Diakité Förlag: Albert Bonniers

Som den poetiska titeln skvallrar om är det inte en traditionell självbiografi Jason Diakité bjuder oss på. Det handlar inte om spelningar och skivor; karriärmässiga fram- och motgångar.
Jag byter musik till Billie Holidays Strange Fruit för att bättre ackompanjera det jag läser:

”Black bodies swinging in the southern breeze
Strange fruit hanging from the poplar trees”

En droppe midnatt är en djupdykning i den egna identiteten som delvis svart, delvis vit. Det är en resa från rasismen på skolgården i 70-talets Lund via 60-talets Harlem till slaveriets, segregationens och fattigdomens South Carolina. Det är slavar och medborgarrättskämpar; musiker och svarta pantrar.

25-noje-timbukBoken handlar inte bara om den rasism Timbuktus familj har utsatts för utan också vad den fått för följder i det amerikanska samhället, både psykiskt och socialt hos den svarta befolkningen.
Här och där spränger sig det senaste årens nyhetshändelser in, händelser som gett upphov till Black Lives Matter-rörelsen och rasupplopp i de svarta ghettona: obeväpnade svarta pojkar och män som skjutits till döds av poliser, massmordet i en svart kyrka i Charleston och så vidare.

Musiken i mina lurar går från Billie Holiday via soundtracket från The Black Power Mixtape till Kendrick Lamars politiskt färgade album To Pimp A Butterfly allteftersom berättelsen breder ut sig över tid och rum.

Att man är en ordkonstnär när det handlar om att skriva sång- eller raptexter gör en inte automatiskt till en god författare. Men det är Diakité utan tvekan. Det beror till stor del på att han är både reflekterande och en skicklig observatör med ett öga för detaljer som förhöjer texten.

Det är en rakt igenom gripande skildring av sökandet efter ursprung och sammanhang. Mer än Diakité själv handlar den om hans förfäder; om pappan som gifte sig med en vit kvinna och emigrerade till Lund, om den elegante farfadern som lämnade södern för storstaden New York, om anfäderna på bomullsfälten, och hur deras samlade erfarenheter blivit en del av honom.

* * *

Har det någonsin spelats in en viktigare sång än Billie Holidays Strange Fruit från 1939? Sångtexten kommer från en dikt skriven några år tidigare av Abel Meeropol. När Billie Holiday satte toner till den under sitt sista levnadsår var det fortfarande 16 år kvar till Rosa Parks skulle sätta sig på fel plats i bussen och vägra resa sig. Före hela medborgarrättsrörelsen sjöng hon om lynchade svarta kroppar som dinglade från träden i sydstaternas bris likt underliga frukter.

I sin bok om sången beskriver författaren David Margolick att Holiday var rädd när hon skulle premiärsjunga den på Café Society, en progressiv klubb i New York och stadens första verkligt integrerade spelställe. 1939 fanns knappt protestmusik så som vi känner den idag. I sin självbiografi, som Margolick refererar till, skulle hon senare beskriva det som att det var knäpptyst efter låten. Inte det minsta tillstymmelse till applåder. Sedan börjar en person klappa nervöst – och sedan klappade alla. Den legendariske skivbolagsdirektören Ahmet Ertegun – mannen bakom Atlantic Records – skulle kalla sången både för en krigsförklaring och början på hela medborgarrättsrörelsen.

Nej, Strange Fruit var inte den första protestsången. Men det var en helt ny typ av protestsång och framförd i en ny typ av miljö för sånger som manade till kamp. Nina Simone – som själv kom att spela in en version av den – skulle kalla det för ett den ”fulaste sång hon någonsin hört. Ful på det sättet att den är våldsam och sliter i inälvorna på det vita människor har gjort mot mitt folk i det här landet”.

1999 utnämnde Time Magazine Strange Fruit till århundradets låt.

Leonard Cohen är död

Molde Jazzfestival 2009.Foto: Vidar Ruud / NTB scanpix / TT

Jag vaknar i de tidiga morgontimmarna. Det är fortfarande becksvart ute och jag plockar upp mobilen medan jag gör mig iordning för att gå till jobbet. Det första jag möts av är nyheten om att Leonard Cohens bortgång.

Jag sätter på mig lurarna och går ut i den kalla natten. Han sjunger för mig från debutalbumet The Songs of Leonard Cohen från 1967:

Suzanne takes you down to her place near the river
You can hear the boats go by, you can spend the night forever
And you know that she’s half-crazy but that’s why you want to be there

Han var redan 33 år fyllda och hade publicerat flera diktsamlingar när skivan kom ut. Själv var jag väl 19, 20 när jag upptäckte den och hade precis börjat förälska mig i orden. Och med den där djupa stämman och hans tydliga sätt att artikulera hade han ett sätt att få dem att gå fram, att få mig – och så många andra – att lyssna till dem. Det var ord som grep tag. Ord som andades både mognad och ungdomlig förundran.

Det fanns en slags medvetet solkig romantik över dem, en världströtthet kombinerat med livslust. Men också ett slags avslappnad visdom. Det var djupt mänskliga ord med ekon av något högre. Ord som tycktes balansera på undergångens egg. Och även om jag aldrig delat deras upphovsmans andliga sökande var det omöjligt att inte lyssna.

Like a bird on a wire
Like drunk in a midnight choir
I have tried in my way to be free

Kris Kristoferson har sagt att han tänker låta orden i refrängen till Bird on the wire (från andra albumet Songs from a room från 1969) bilda texten på hans gravsten. Cohens kommentar var att han skulle bli mycket besviken om inte Kristoferson står vid sitt ord. Nu får han aldrig veta.

Man kan inte påstå att Cohens bortgång var oväntad. Han var 82 år gammal och senaste albumet, den urstarka You want it darker som kom bara veckor före hans död, ter sig i mångt och mycket som ett avskedbrev:

Henini, heneni
I’m ready, my lord

Henini är ett hebreiskt ord som betyder, i andlig mening, ”här är jag”.

2016 har varit ett verkligt annus horribilis för musiken och litteraturen. En efter en har hjältarna gått ur tiden, somliga i förtid, andra vid änden av ett långt liv. Listan är lång och jag ska inte dra den här, igen. Men kan det inte räcka nu för ett tag?

En kampanjsång i förtid

sdltb3e6303-nlFoto: TT

Bruce Springsteen, Lady Gaga, Madonna… Hillary Clinton har många kända artister i sin ringhörna. Och det är kanske inte så konstigt med tanke på att motståndet ser ut som det gör. Men faktum är att redan 1992 – när maken Bill kampanjade för det jobb som hon kan tillträda den 20 januari om ödet faller i hennes favör – sjöngs det sånger till hennes ära.

Thinking about the great political wives of history
Who outshined their husbands just like Hillary
Imelda, Cleopatra and Eva Peron
But next to Hillary Clinton their all outshone

Det var gamle antifolkhjälten Lach som då – innan den genren ens hade ett namn – snickrade ihop denna kampanjvisa:

From the great state of Arkansas
She looks like she stepped of the set of LA Law
And that’s totally cool by me
I vote for Hillary

I samband med att låten återsläpptes i början av året berättade Lach att han skrivit sången efter att ha lyssnat på morgonsändningarna på radio där de skojat om att Hillary själv borde kandidera till presidentposten, snabbt spelat in den på sin fyrkanalsportastudio (sådana som musiker använde för att spela in snabba låtskisser innan den digitala teknikens genombrott) och skickade in den till radiokanalen för skoj skull bara för att till sin stora förvåning fick höra dem spela den i sändning. Men han skulle få höra den sjungas i ännu större sammanhang:

– When Bill introduced Hillary to the crowd during his acceptance speech it was cool to hear them chant the chorus of the song.

Versionen nedan är av något nyare datum och inspelad med fullt band, till skillnad från den ursprungliga inspelningen. Den fanns med som gömt bonusspår på den europeiska versionen av Lachs album Kids fly free från 2001. Observera det snygga draget att klippet som visas under pianosolot är av självaste Tricky Dicky – Richard Nixon – vid flygeln.

 

SMB – Tommys dag

sdltb773d91-nlDanny Saucedo, Tommy Nilsson, Lisa Ekdahl, Jill Johnson, Little Jinder och Magnus Carlson medverkar i årets säsong av TV4s program ”Så mycket bättre”, fotograferade under en pressträff på Vasateatern i Stockholm. Foto: Janerik Henriksson / TT

Varje säsong av Så mycket bättre har sin stora stjärna. Den artist som skiner klarare än alla de andra. Den artist som får sitt stora genombrott eller förstärker sin position rejält i folksjälen. Så, vem blir årets Miriam Bryant?

När artisterna till 2016 års säsong kändes svaret på det redan självklart. Freddie Wadling var redan älskad på många håll men det tedde sig ändå givet att han nu äntligen skulle bli folkkär på riktigt med sin säregna röst och speciella framtoning. Men när Wadling tragiskt gick bort strax innan inspelningarna började lämnade det fältet öppet. Skulle den inte sällan hånade Tommy Nilsson få upprättelse? Skulle stjärnskottet Little Jinder kliva fram som fokuspunkten?

Skulle Lisa Ekdahl göra storstilad comeback värdig det genombrott hon en gång i tiden fick med “Vem vet”?

I vanlig ordning lider programmets tolkningar av en inte helt hundraprocentig fingertoppskänsla när det gäller själva musiken. Det är överinstrumenterat och underarrangerat. Dessutom har man än inte helt lyckad förkärlek för att lägga allt för mycket reverb på sången.

Det börjar oväntat svagt. Magnus Carlsson är en stor sångare och jag har hört honom skapa magi med tolkningar av andras låtar. I Allt som jag känner hittar han dock inte helt rätt och den där effekten på sången skapar en distans som inte klär hans väldigt innerliga sätt att sjunga. Dessutom saknas Tone Norums röst i det som en gång var en duett rejält.

Lisa Ekdahl lyckas däremot att göra Amelia till sin egen med sin speciella röst och sin typiska blandning av sydamerikanska rytmer och vispop.

Little Jinder är den första som står ut på riktigt. Jag vill ha sex med dig – här omdöpt till Du vill ha sex med mig – är i original en förskräcklig låt och att tolka just den hade kunnat vara ett artistiskt självmord. Men hon lyckas sånär ta kolbiten och pressa den till en diamant. Modigt och fascinerande.

Så kommer då Jill Johnson och klockorna stannar. I hennes händer blir Öppna din dörr – här Open your heart – till en mäktig soulballad där hennes mäktiga, känsloladdade och välmodulerade stämma får fritt spelrum. Håret på armarna reser sig på samma sätt som när Miss Li gick loss på Pugh Rogefeldts Här kommer natten i samma program för några år sedan.

Jag kan knappast påstå att tonårsidolen Danny Saucedo är någon favorit men när han gör Dör för dig visar han vilket superproffs han är. Att tolka låten, Easy Actions gamla Talk of the town översatt till Snacket på stan, som om det vore ett Orup-nummer är ett genidrag. Det syns dessutom att han har kul när han gör det, vilket alltid går igenom rutan, och han sätter varje kameravinkel på ett väldigt snyggt sätt.

Så vem blir årets break-away-star? Det står mellan Jill och Danny att döma av första programmet. Jill Johnsons nummer var avsnittets show stopper men det är Danny som har mest att vinna. Jill Johnson är redan stor och folkkär; vi vet vad hon är kapabel till. Danny kan med sin professionalitet och sympatiska framtoning hitta en ny och ännu större publik utanför det tonårssegment där han redan är storstjärna

Freddie Wadling då? Han har fått en stor och fin position i programmet. Demoinspelningen av En dag som spelades upp visar återigen hans märkliga förmåga att ta en medioker låt och få den att framstå som fantastisk, bara genom sin uttrycksfullhet och vokala karisma. Han är en mycket saknad artist och han var ensam i sitt slag.

* * *

Så här på morgonen, dagen efter dyker det påpassligt nog upp ett pressmeddelande om att Lisa Ekdahl ska ut på turné. Den 5:e mars spelar hon på Malmö Live.

* * *

Om Ebba, att göra det själv och en genre som vägrar dö

Gurra, Fjodor och Thåström, medlemmarna i Ebba Grön. nedbäddade på golvet i Lars Sundestrands lähenhet på Björksgatan i Göteborg.Gurra, Fjodor och Thåström, medlemmarna i Ebba Grön. nedbäddade på golvet i Lars Sundestrands lägenhet på Björksgatan i Göteborg.

Jag går förbi Plaskis. Dammen är tömd på vatten nu och skejtarna har tagit över för säsongen. En av ungdomarna som hänger där, en tjej på kanske 15 år, har nitad skinnjacka och iögonfallande blått hår. På jackryggen står det med stiliserade bokstäver ”Cortex”. Det göteborgska, men kraftigt Malmöanknutna, postpunkbandet kastade in handduken för snart 30 år sedan – långt innan tjejen ifråga föddes.

Station Rågsved Författare: Lars Sundestrand Förlag: Albert Bonniers
Station Rågsved
Författare: Lars Sundestrand
Förlag: Albert Bonniers

Redan 1979 deklarerade anarkopunkarna Crass punken död – men fick svar på tal när Edinburgh-bandet och andragenerationspunkarna Exploited debuterade två år senare med albumet “Punks not dead”. Punken har visat sig ha en märklig livskraft och verkar återfödas för varje ny generation. Med sin gör-det-själv-ideologi är det också något som resulterat i att det mycket väl kan vara den mest väldokumenterade genren i musikhistorien.
En anledning till det är alla de fanzines som växte upp i dess spår. Det var Punk Magazine i New York. Det var Sniffin’ Glue i London. Och det var Funtime i Göteborg. Lars S – Lars Sundestrand skrev under sina artiklar så – plåtade, skrev och satte samman sin tidning i en lägenhet på Björksgatan i Göteborgsstadsdelen Kålltorp, bara ett par kvarter ned på samma gata där jag själv spenderade mina första år i staden.

Funtime existerade i runda svängar under samma period som Ebba Grön, Sveriges största och sannolikt viktigaste punkband. Mellan Lars S och bandet utvecklades snabbt en vänskap. När Thåström, Gurra och Fjodor skulle spela på Errols, Sprängkullen eller Studentkåren var det i hans lägenhet de och deras polare övernattade och Lars S besökte sina vänner på hemmaplan i Stockholmsförorten Rågsved. Som journalist och kritiker kan man väl tycka att det är något problematiskt med ett så symbiotiskt förhållande mellan artist och skribent, men punkfanzinen var i högsta grad en del av scenen. Legs McNeil på Punk Magazine och Mark P som gjorde Sniffin’ Glue var lika självklara delar av punken som någonsin Joe Strummer och Johnny Rotten.

Thåström
Thåström

Mellan pärmarna i den nyutkomna boken Station Rågsved breder relationen mellan Lars S och Ebborna ut sig. Det är vykort och brev, artiklar och recensioner från Funtime. Och framförallt är det foton. Sundestrand berättar hur en 36-bildersrulle kunde räcka till att fotografera flera spelningar och göra en bandfotografering. Med tanke på det, och att han vid denna tid ännu inte var professionell fotograf, håller bildmaterialet närmast chockerande hög kvalitet och lyckas fånga både energin och vreden i ett band som genom hela sin karriär vägrade kompromissa och i slutändan tog konsekvensen av det och lade av innan de brunnit ut.

Den allra bästa texten i boken svarar dock inte Lars S själv för, utan en annan reporter som senare skulle komma att bli Göteborgs-Postens mångårige filmexpert, Mats Johnsson. Han gör ett långreportage inifrån anstalten där Ebba-basisten Fjodor – på Thåströms Skebokvarns-platta beskriven som “en blond basist som höll på Gnaget/Han var den hårdaste grabben jag mött” – just avtjänar sitt fängelsstraff för vapenvägran. Johnsson som själv precis avtjänat sitt straff för samma sak träffar tonen precis rätt i texten och lyckas förmedla det på en gång lite ogenomtänkta och det rakryggade i Fjordors beslut. För å ena sidan finns ingen stor ideologisk överbyggnad mer än känslan av att det är fel att lära sig döda och att inte vilja inordna sig i en maktfullkomlig struktur. Å andra sidan handlar det om att leva som man lär: “Dessutom har jag ju skrivit en låt om totalvägran och det vore ju ett verkligt nerköp om man inte gjorde vad man snackat om.”

Lars Sundestrand
Lars Sundestrand

Punken skapade en infrastruktur för oberoende musikskapande med egna skivbolag, egenarrangerade spelningar och egna tidningar. Genom det lärde sig de som var med att skapa sin egen verklighet. Det kanske inte fanns något att göra i den trista förorten, som Ebba sjöng på We’re only in it for the drugs, men man kunde i alla fall skapa något själv. Man bildade ett band, man ockuperade en fritidsgård, man startade ett fanzine.
Och resultatet? Ibland en smula bitterhet när ockupationen inte ledde någonstans, en smula desillusionering när bandmedlemmarna som var unga och rebelliska som fan, återigen för att tala med Ebba, insåg att de var på väg att bli popstjärnor.

Någon gång på 90-talet skrevs en doktorsavhandling om vad det blev av den första punkgenerationen. Resultatet, om jag inte minns fel, var att det gått bra för väldigt många med socionomer och journalister som vanligt förekommande yrken. Så har en av landets mest profilerade musikskribenter, Jan Gradvall, skrivit ett förord där han minns sitt första möte med Lars Sundestrand – givetvis på en punkspelning och givetvis med en bunt Funtime i väskan att sälja – och hur det inspirerade honom i hans framtida yrkesbana.
Som det klassiska klottret lyder: Du har ingen chans, ta den.

Låttexter är poesi

sdlsybb035b-nlFoto: TT

Både väntat och oväntat. Så kan man väl kommentera valet av Bob Dylan som årets Nobelpristagare i litteratur. Han har liksom funnits med i snacket kring priset sedan Jesus gick i kortbyxor. Samtidigt var det väl inte många som trott att Svenska Akademien med alla sina finkulturella traditioner skulle ge sig så långt ut på folklighetens väg.

Och reaktionerna har inte låtit vänta på sig. Från hyllanden till kraftfulla och inte sällan rätt ofrivilligt komiska avståndstaganden. ”Helt ofattbart. Oerhört deprimerande.” basunerar en konkurrerande tidning ut som rubrik på sin webb-etta. Vilket ju känns både perspektivlöst och lite löjeväckande. Och ett skäl i sig gott nog att ge Dylan priset. För blir någon så upprörd över valet så måste det ju bara vara rätt.

Låttexter är poesi. De är poesi i en urgammal muntlig tradition. Det, mina vänner, är Odyssén och Illiaden också. Folklig muntlig tradition, dessutom.

Huruvida han är den av rockens och populärmusikens låttextförfattare som är mest förtjänt av priset tänker jag inte ge mig in på. Jag kan tänka mig flera andra kandidater, däribland Tom Waits och Patti Smith, men mest är jag glad att Akademien med detta lyfter formen, sångtexten, till samma nivå som andra litterära uttrycksformer. För sångtexterna är lika mycket litteratur som någon annan form av lyrik, som en teaterpjäs, roman, essä eller novell.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×