Veronica Mars tillbaka i rutan

Kristen Bell som Veronica Mars. Foto: Denis Poroy/AP/TT

Veronica Mars är tv-serien som vägrar dö. Den lades ned efter tre säsonger men kom tillbaka i långfilmsform efter en uppmärksammad crowdsourcing-kampanj.

I tv-serien var hon tonårig detektiv i pappa ex-sheriffens detektivbyrå. I filmen kom hon tillbaka som färdigutbildad jurist. Sedan en tid tillbaka har det ryktats om att serien skulle komma tillbaka, något som nu bekräftats av huvudrollsinnehaverskan Kristin Bell på Twitter.

”Det här är ett mycket viktigt marshmallows-meddelande [marshmallows är Veronica Bells namn på Veronica Mars-fansen, reds anm]. Visste ni att från och med sommaren 2019 kommer alla gamla avsnirtt finna att stream och se om på Hulu – vilket är bra för att ni kommer att behöva friska upp minnet … efter som vi gör en ny!” säger hon i en video som hon delat på Twitter.

I slutet av långfilmen Veronica Mars lämnade hon sin planerade juristkarriär för att fortsätta arbeta som detektiv i den kaliforniska strandorten Neptune. I den nya säsongen av tv-serien dödas studenter på vårlov vilket inte ser bra ut för stadens turistnäring. Naturligtvis går uppdraget från en av de mördade ungdomarnas föräldrar att lösa mysteriet till Mars Investigations.

I gammal god Veronica Mars-anda ställs, under säsongens åtta avsnitt, stadens välbärgade elit – som gärns skulle slippa supande turistungdomar – mot arbetarklassen som är beroende av intäkterna från de samma.

* * *

Ryktet om att Veronica Mars skulle komma tillbaka nådde mig för precis en månad sedan på min födelsedag. Det är en present jag gärna tar emot. Visst är serier som Six Feet Under, The Wire, The Handmaid’s Tale och The Deuce kanske i objektiv mening bättre men vid sidan om Buffy the Vampire Slayer är Veronica Mars den serie som träffat mest rätt med mig. Det är kanske inte helt konstigt att en Buffy-fan faller för Veronica. Serierna är inte helt olika i sin dramaturgiska uppbyggnad, i sin miljö och sitt världsbygge.

På många sätt är Veronica Mars en Buffy the Vampire Slayer utan övernaturliga inslag. Veronica är förvisso inte, som Buffy, en superhjälte med omänsklig styrka. Hennes kraft ligger i hennes hjärna, känsla för rättvisa och känsla för att manöverera klassgapet och gråzonerna i det starkt segregerade Neptune.  Och så handlar det naturligtvis om att hon är alldeles förbannat cool.

”I denna smarta, engagerande serie om en tidigare populär tjej som förvandlats till gymnasieskolans utstötta brottsbekämpare, kommer den hårdkokta dialogen från sin tonårsprotagonists mun på ett sätt som sticker den potentiella gulligheten i hjärtat med en ishacka” skrev LA Times recensent träffande.

Det är de fattiga och de rika. Det är politiska ränkspel, en djupt inkompetent polismyndighet och vanliga människor som bara försöker ta sig fram. Ingen är riktigt ond, ingen är riktigt god. Till och med den nästan rakt igenom vidrige bratts-slyngeln Dick Casablancas visar till slut mänskliga sidor och till och med Veronica Mars själv har brister, brister som kostar hennes far återvalet till sheriff – den revansch han så väl hade förtjänat.

Sedan har serien, precis som Buffy, den där kompisfaktorn. Veronica, Wallace och, senare, Mac blir liksom Buffy, Xander och Willow blev tittarens fiktiva vänner som varit djupt saknade sedan de försvann från rutan. Förmodligen var det därför man på nolltid lyckades få in två miljoner dollar till att göra en filmversion via en Kickstarter-kampanj. Och sannolikt är det också därför nyheten om att serien får en fortsättning elva år efter att den ursprungligen lades ned väcker sådan entusiasm.

* * *

Senaste nytt omTV

Än finns det krut i pistolen

Slyngeln som satt i röda brallor och svart tröja, med en tjock mörk hårmatta, buskiga ögonbryn och buspojksuppsyn medan hans bandkollega Johnny Rotten begick dödssynden att säga ”shit” i tv 1976 har med åren förvandlats till en lågmäld och distingerad gentleman. Med den gyllene jeansjackan från senaste albumomslaget och det numera grånade håret omsorgsfullt kammat nästan snubblar Glen Matlock fram till mikrofonen på ett välfyllt och redan från start ganska svettigt Folk å Rock.

Hur ska det här gå? undrar jag i mitt stilla sinne. Men så snart näven landar på strängarna på den akustiska gitarren är alla sådana funderingar bortblåsta. Det är uppenbart att han hållit krutet torrt under åren som gått. Han behandlar strängarna med en närmast brutal frenesi. Såväl Sex Pistols-örhänget Pretty Vacant som Richard Hells Blank Generation, som Matlock säger att han haft som inspirationskälla till den låten, sitter som en smäck.

The Ghosts of Princes in Towers som Matlock skrev för sitt post Pistols-band Rich Kids är en av spelningens verkliga höjdpunkter, liksom avslutningen när han kör All or Nothing av hans egna ungdomsfavoriter The Small Faces. Är det punk? Spelar det någon roll? Det vore väl synd att säga att en låt som God save the queen inte hade mått bra av såväl elgitarr som bas och trummor men på det stora hela fungerar det väldigt väl.

Det blir naturligtvis ljudmässigt begränsat med bara en gitarr och så rösten – inte minst som Matlock inte är någon större sångare – men det vägs upp av den värme han projicerar, att han verkar ha kul där på scenen och de historier han berättar för oss mellan låtarna. På det stora hela är det en väldigt lyckad kväll med en gammal punkhjälte som är betydligt bättre än vad man har rätt att förvänta sig.

Sex Pistols låtsmed Glen Matlock på egen hand

Glen Matlock. Foto: Chris Musto

Som tonåring befann han sig mitt i en musikalisk revolution. Bandet han var en del av, Sex Pistols, tillhör på många sätt de viktigaste i den moderna musikhistorien.
På onsdag står Glen Matlock på Folk å Rocks scen.

Enligt den brittiska historieskrivningen står punkens födelseplats att finna i klädbutiken Sex på King’s Road. Året var 1975 och butiken drevs av Malcolm McLaren och hans flickvän, kläddesignern Vivienne Westwood. Hit graviterade allehanda udda figurer.
I butiken arbetade bland andra Glen Matlock som skulle bli basist i ett av världens mest inflytelserika band. Här träffade han gitarristen Steve Jones och trummisen Paul Cook. Av McLaren totades de ihop med John Lydon (eller Johnny Rotten som han snart skulle bli känd som).
– Det fanns inte punk då egentligen, säger Glen Matlock med tjock Londonaccent över en brusig telefonlinje.
– Det var Steve, Paul, John, Malcolm McLaren, Bernie Rhodes [som skulle bli manager åt The Clash, reds anm.], Vivienne Westwood och jag. Vi uppfann det. Vi var inte punk; vi var The Sex Pistols. Punk kom senare och det var det tåg som alla andra hoppade på.

Punk skulle bli en stil, ja, nästan en uniform, men då var det någonting väldigt fritt. Det är inte mycket som binder ihop de tidiga banden, däribland Sex Pistols, The Slits, The Clash och The Damned, musikaliskt mer än att de tillhörde samma scen och hade något slags upprorisk attityd. Matlock vänder sig mot de delar av scenen som han upplever som konservativa.
– Jag tycker att det är mer punk att vara sig själv än att slaviskt följa en look som egentligen inte är så där jätteannorlunda från [subkulturen, reds anm.] teddy boys på 60-talet.
Han var 18 år då, sommaren 1975. Som så många andra ungdomar med musikaliska ambitioner började han plugga på Saint Martins College of Art. Men punken kom emellan.
– Alla band jag gillade från 60-talet hade gått på konstskola. Jag gick där för att jag ville spela i ett band och när jag kom med i ett band från världen utanför hoppade jag av.
– Men konstskolan var bra för det gav andrum att utforska idéer som jag aldrig hade fått om jag jobbat i en kakfabrik.

Omslagsbilden från nya plattan Good to go som släpps i dagarna.

The Sex Pistols omgärdas av en mängd myter och inte så lite falsk historieskrivning signerad managern Malcolm McLaren som hanterade dem mer som ett situationistiskt konstprojekt än som ett band.
För Glen slutade det resan redan innan bandets första riktiga album spelades in och hans bas hörs bara på låten Anarchy in the UK. Han står dock som medkompositör till tio av plattans tolv låtar.
Det hette då att Matlock fått sparken för att han gillade Beatles. Matlocks egen förklaring är något annorlunda och hänger ihop med McLarens PR-tricksande. Efter att Johnny Rotten svurit i tv (ivrigt påhejade av den inte helt nyktre programledaren Bill Grundy) blev det ett ramaskri i Storbritannien. Anarchy in the UK-turnén vintern 76-77 kantades av inställda konserter och bannlysningar.
– Det var lite lustigt men naturligtvis frustrerande att inte få spela. En av anledningarna att jag lämnade bandet var att jag kände att det blivit ohederligt. McLaren var iväg någonstans och en konsertarrangör kom fram till mig och undrade om vi ville komma och spela. Sedan kom McLaren och sa: nej, ni kan inte spela där, ni är bannlysta. Och jag tänkte för mig själv: det här stämmer inte. Om man vill skapa en massa press så är det säkert rätt men om man är med i ett band för att man vill spela är det en annan sak. Och jag tror att de andra i bandet kom att tänka mer som jag senare. Vi var ett band av ungdomar för ungdomar när jag var med. Efteråt blev det som en tecknad serie.

Vad var din roll i bandet?
– Kanske som bandets låtsmed. Alla hade med sig någonting. John tog med sig fantastiska texter, Paul och Steve kom med soundet och jag försåg det med det musikaliska skelettet att hänga upp allting på. Jag har en bra känsla för pop som gör texterna mer lättillgängliga. Till och med John har sagt att om han hade fått allt som han själv velat hade musiken varit olyssningsbar.

John Lydon, till höger, och Glen Matlock under Sex Pistols återföreningsturné 2007. Foto: Chris Pizzello/AP/TT

Han ser tillbaka på punkåren med stolthet; stolthet över att ha satt sitt avtryck och varit med om att förändra musikvärlden.
– Förhoppningsvis förändrade vi den till det bättre. Jag hoppas att jag påverkat människor att skapa musik med mer konsekvens och inte mindre.
– Jag tycker att punken passar in i en lång historia av alternativ musik, åtminstone från det tidiga 50-talet och framåt – från Woody Guthrie’s This land is your land, via tidiga Elvis och Gene Vincent. Det är en hel tradition och vi bygger bara på dess axlar. Till och med hippierna hör dit. Det är bara byxorna som är annorlunda. Det är en fin tradition att vara en del av.

Till Malmö kommer Glen Matlock på egen hand, med den akustiska gitarren i hand.
– Det är annorlunda än att turnera med ett band men annorlunda på ett bra sätt, säger han.
Till fördelarna hör att inte vara beroende av någon annan, samtidig har man ingen att gömma sig bakom.
– Det kan vara någonting bra. Det ger en hår på bröstet. När man står där ensam är det upp till en själv att få låten att gå fram. Och för mig är det låten som är det viktiga. Det och kontakten med publiken, att se dem anknyta till något som var helt och fullt en produkt av ens egen fantasi när man skrev låten för 40 år sedan.

Hur har ditt låtskrivande förändrats genom åren?
– Det har det inte, det är exakt likadant, säger han med ett skratt.
– Jag skämtar naturligtvis. När man går genom livet får man en massa olika erfarenheter och dem tar man in i skrivandet. Man skriver en sång för att man inte nödvändigtvis kan få fram det man vill genom att skriva ett brev eller ha ett samtal. Musiken och orden … något som händer känslomässigt som förhoppningsvis är större än summan av delarna. Folk får helt enkelt komma och se hur mitt låtskrivande utvecklats.

 

Glen Matlock har varit med i en lång rad musikaliska projekt efter Sex Pistols.
Han hade bandet Rich Kids tillsammans med Steve New, Rust Egan och Midge Ure och har spelat med Iggy Pop och The Faces. Han har bandet The Philistines och har varit med på samtliga återföreningsvändor med Sex Pistols.

På bandets enda “riktiga” platta Never mind the bollocks (från 1977) hörs hans bas dock bara på ett enda spår, den första singeln: Anarchy in the UK.
För den som vill höra hur det lät när han var med i bandet går det dock alldeles utmärkt. Innan ens Never mind … släppts kom en bootleg med demoinspelningar som heter Spunk. Den är numera officiellt utgiven och finns på Spotify.

På onsdag, 12/9, inleder Glen Matlock sin första soloturné i Sverige med en spelning på Folk & Rock i Malmö 20.00. Dörrarna öppnas 19.00.
Övriga spelningar i Sverige: Hotell Hulingen i Hultsfred 13/9, Nalen i Stockholm 15/9, Pub Ettan i Mariehamn den 16/9.

En grand finale för festivalen

Foto: Malmöfestivalen

Så lägger vi Malmöfestivalen 2018 till handlingarna. Och det med en dansfest modell större, Utan att ha några officiella siffror ännu så får man nog förutsätta att dj:en och forne Swedish House Mafia-medlemmen Steve Angello satt nytt publikrekord. Det var 26 000 på Timbuktu och Damn!:s spelning i torsdags, då det gamla rekordet sattes, och det kändes definitivt som att det var mer nu.

På en hög, hög platå stod han bakom ett bord, framför videoprojektioner och omgiven av rök. Framför ett hav av dansande människor och flaggor. Vi fotografer fick smita ut bakvägen för att ta oss ut från torget. Sidoingårna var annars avstängda, liksom vägen in från gågatan. På andra sidan, via Lilla torg och från Adelsgatan var det dock fortfarande öppet.

Jag slog en lov bort mot Gustav Adolfs torg där spelningen visades på storbildsskärm men där var det dock betydligt glesare. Så hade man också satt upp en storbildsskärm på parkeringsplatsen på Stortorget.

 

Innan det var dags för Steve Angello att mata beats över folkmassan stod dock Sabina Ddumba på scen. Ddumba har tagit några rejäla kliv, i karriären och som sångerska, sedan hon senast uppträdde på Malmöfestivalen. Hennes spelning 2016 satte inga djupare intryck i mig men den artist hon är idag gör det definitivt.

Visst, hennes låtkatalog är ännu inte riktigt stark nog att hålla hela vägen utan att det blir ett par svagare partier och hon behöver fortfarande Så mycket bättre-örhängen som Eva Dahlgren-tolkningen Gunga mig men hon har blommat ut till en alldeles underbar soulsångerska. Här och där får hon mig att tänka på självaste Whitnet Houston. När hon med sitt grymt tajta och svängiga band levererar hit som Did it for the fame, Not too young och Effortless är det väldigt, väldigt svårt att ha några invändningar.

Fotnot: Drönarbilden är Malmöfestivalens. Övriga är mina.

Ingen 40-årskris för The Selecter

Avslutningsdagen på Malmöfestivalen gick i dansens tecken. Rekordpublik förväntas till forna Swedish House Mafia-medlemmen Steve Angelos house-fest För Vårt Malmö men redan under tidig kvällstid dansades det loss på Gustav Adolfs torg.
– Den där snubben kan skanka loss med de bästa – och han går på kryckor, säger The Selecter-sångerskan Pauline Black med ett leende och pekar ut mot en man i publiken som vevar med kryckorna i luften.

Hela 2-tonerörelsen, centrerad kring skivbolaget med samman namn, kom till stånd, parallellt med Rock against racism, som en nagel i ögat på rasistiska National Front. Band som The Specials, The Selecter och The Beat var multietniska och blandade jamaicansk ska och reggae med influenser från punk och new wave under det sena 70- och tidiga 80-talet.

På Malmöfestivalen var det tänkt att The Beat och The Selecter skulle delat scen på festivalens sista dag. Så blev det inte när The Beat tvingades ställa in med kort varsel och The Selecter i stället fick köra ett fullt set.

Eller ett The Selecter kanske man ska säga, det finns nämligen två sedan ett antal år tillbaka. Det ena är centrerat kring den ursprungliga låtskrivaren Neol Davies och det andra kring frontmannaduon Pauline Black och Arthur ”Gaps” Hendrickson. Det är den sistnämnda upplagan vi fick se på fredagskvällen och det är ett band som visar alla tecken på att må väl. Det är ett alldeles ohemult baktaktssväng när de matar hits som Three minute heroes, Too much preassure, Last train to skaville och On my radio och Black och Hendrickson kan fortfarande ge varandra en match i tävlingen coolast på planeten (Black vinner med sin skarpa rude boy-svid).

Det är inte bara musiken som fortfarande låter fräsch 40 år efter att bandet släppte sitt debutalbum och Black och Hendrickson som åldrats väl. Även den antirasistiska kampen lever. Vi får en släng mot Donald Trump och en för Black lives matter.

Soulens drottning är död

Aretha Franklin i samband med att Barack Obama svors in som president 2009. Foto: AP/TT

Uttryck som popprinsessa, rockkung och souldrottning är slitna, uttjänta begrepp. Men för Aretha Franklin känns det ändå passande att ta till benämningen soulens drottning. Hennes betydelse och roll i genrens utveckling är så monumental att jag nästan skulle vilja kalla henne genredefinierande. Hur låter soul? Lyssna på Aretha så förstår du.

Hon hade dessutom något slags drottninglik värdighet över sig. Tänk bara på scenen i Blues Brothers (1980) där hennes karaktärs make, Matt ”Guitar” Murphy, vill dra iväg och spela med bandet och hon säger till honom att tänka över konsekvenserna av sina handlingar. När han säger till henne att hålla käften så utbrister hon i Think, en alldeles fantastisk soulstänkare som osar av attityd, kraft och kampvilja.

Det faktum att hon lyckas dansa runt i kulissen av en lunchrestaurang och mima till sin egen gamla hit från 1968 med humor och värdighet är ett vittnesmål om vilken artist hon var.

Det kan tyckas att märkligt att i en text om en av världens största sångerskor, egentligen oavsett genre, dra upp en filmscen ur lätt komedi men det var där det började för mig. Visst hade jag hört henne innan, inte minst R.E.S.P.E.C.T. – Otis Redding-låten hon gjorde till helt och hållet sin – men det var Think i Bluesbrothers som fick mig att förstå hennes storhet.

Annars är det just R.E.S.P.E.C.T. som är den viktigare låten. I Reddings original handlar det om en man som bönfaller sin flickvän eller fru att han ska göra vad som helst för henne bara han får hennes respekt. I Franklins händer blir den något större och kom att få en överförd betydelse, såväl för den afroamerikanska medborgarrättskampen som i kampen för jämställdhet.

Epitetet The Queen of Soul fick hon redan på 60-talet och det är svårt att argumentera mot. Lyssna på hennes tolkning av Sam Cookes A change is gonna come, lyssna på (You make me feal like a) Natural Woman, lyssna på I say a little prayer. Lyssna på hennes tolkning av Nessum dorma från Puccins opera Turandot. Hon kunde sjunga allt.

Dödsbudet kom knappast oväntat. Hon har varit svårt sjuk länge i bukspottkörtelcancer och för fyra dagar sedan kom nyheten om att hon låg på sitt yttersta. Hon avled till slut på torsdagen, 76 år gammal. När nyheten når mig sätter jag på hennes version av Spanish Harlem, låten Jerry Leiber och Phil Spector (med benägen hjälp av Mike Stoller) åt Ben E. King men som Aretha skulle göra en både bättre och mer framgångsrik låt av.

Det är något med den där låten – om en (mänsklig) ros som växer genom sprickorna i betongen i ghettot – som känns så väldigt hoppfullt. En del ligger naturligtvis i texten men framförallt ligger det i framförandet och sättet hon laddar den med betydelse.

Drottningen är död. Men hennes arv kommer att leva länge än. Det hörs i de soulvokalister som kommit efter henne, från Chaka Khan via Whitney Houston till … ja … alla.

Soulhopp med känsla för drama

På torsdagen, av alla dagar, när nyheten om Aretha Franklins bortgång just nått oss, känns det extremt passande att se ett av Sveriges riktigt lovande soulhopp på Malmöfestivalens Gustavscen. Inte för att det inte hade varit en relevant sysselsättning vilken dag som helst.

För de flesta av oss klev Malmösångerskan in i våra medvetanden när hon för ett par år sedan tolkade Frans mellovinnare If I were sorry som mellanaktsnummer i Melodifestivalen på ett sätt som nästan fick klockorna att stanna. Sedan dess har hennes debutalbum, Almost lover, kommit ut och tankarna gick direkt till storheter som Amy Winehouse och Adele. Det är referenser som på intet sätt kommer på skam på scen.

Shirins röst är uttrycksfull och säker och hennes sätt att använda den fungerar lika väl med full kraft som när hon tar ned det till något mer intimt. Hom har också en känsla för drama i sin sång och sina låtar som, vid sidan om Adele och Winehouse, får mig att tänka på Shirley Bassey och James Bond-filmslåtar. Det är stora ord i min bok. Stora och välförtjänta.

Över huvud taget finns det en övertygande säkerhet, såväl i hennes sätt att vara på scen som i hennes sätt att sjunga, i låtarna och hennes medmusiker. Hon har en självklart avspänt sätt att prata med publiken som är väldigt symptaiskt. Det bådar gott för framtiden. Så gör också det osläppta smakprovet på vad som komma skall vi fick höra.

När jag såg henne senast var det i baren på Moriskan. Då skrev jag att det förmodligen var sista chansen att se henne i ett så litet och intimt sammanhang och det står jag fast vid. Sedan debutsingeln Back to basics kom för ett år sedan har det gått fort och jag ser ingen anledning till att det inte skulle fortsätta göra det.

En röst som tränger igenom bruset

Stan var verkligen full av folk på torsdagskvällen. Och det inte bara på Stortorget där Timbuktu och Damn! drog rekordpublik. Även på Gustav var det liv och rörelse.

Tills man gick bort till scenen och fastnade i den väv Sarah Klang spann med sin stämma. Hon står där på scen i sin vida, ljusa klänning, i moln av vit rök och förtrollar oss med rösten. Sångerna är så sorgsna men ändå lämnar de åtminstone mig med en känsla av värme och glädje.

Mycket handlar naturligtvis om att hon sjunger så bra. Rösten är både personlig och uttrycksfull utan att kompromissa med tonträffen och hon backas på ett följsamt och elegant sätt av sitt band. Men jag tror också att det handlar om den personlighet som träder fram mellan låtarna som inte ter sig lika kroniskt nedstämd – snarare cool och rolig.

Hon kallar in Malmöartisten Bo Mehr (läs intervju här) för en duett med orden:
”Jag är inte ovän med alla mina ex.”

Det må vara hur det vill med den saken. Tydligt är att Klang fått ett rejält genomslag med sitt debutalbum Love in the Milky Way som släpptes för ett halvår sedan. Och hon vilar inte på hanen.

Från scen beklagar hon att skivan – och därmed spelningen – är så kort. Men hon berättar också att jon håller på att spela in ett nytt album. Vi får ett smakprov som extranummer. Det låter föga förvånande sorgset. Och alldeles underbart.

Smockfullt när Timbuktu kom tillbaka till festivalen

Timbuktu och Damn! å ena sidan och Malmöfestivalen å den andra är något av en match made in heaven. Under några år kändes det nästan som att de var festivalens husband och Stortorget har stått som skådeplats för några riktigt magnifika funkfester med dem. Särskilt minns jag hur Jason Diakité på ett ypperligt sätt, med sina ord, avstyrde ett bråk i publiken (var det 2012?).

Men nu är det några år sedan sist – 30-årsjubileumsfestivalen 2015 – och Jason säger själv från scenen att han knappt kan minnas när det var så långt mellan spelningarna på festivalen. Att de är efterlängtade går inte att ta miste på. Jag kan knappt minnas när jag senast såg Stortorget så fyllt av folk senast. Att ta sig fram till fotografingången vid scenens ena hörn är något av ett projekt och att ta sig ut från torget – jag kunde tyvärr inte stanna hela spelningen eftersom jag skulle se Sarah Klang – ska vi bara inte prata om: det var packat en bra bit in på gågatan.

Igår kallade jag i min recension Silvana Imam för Sveriges största hiphop-artist. Man ska vara försiktig med den typen av utsagor, där man kallar någon den största eller bästa. Det är naturligtvis på ena eller andra sättet subjektivt. Det var naturligtvis mycket mer folk på Timbuktu än på Silvanas spelning men på något sätt känns det som att Timbuktu transcenderat sin genre. Inte minst tillsammans med Damn! är det mer än hiphop; det är soul och det är funk; det är liv och det är dans. Det är Public Enemy, George Clinton och Cab Calloway i ljuv förening. Och det skojar man inte bort.

Är det Jason eller Silvana som är Sveriges största hiphop-artist? Spelar det någon roll? Knappast. Det finns plats för båda på toppen.

Pop i solskenet på torget

Andra radiofestivalen under Malmöfestivalen kom till skillnad mot den första med fint väder.
Solen sken över Molly Sandén, Rhys och Kaliffa som satte torget i gungning.

Under den tidiga torsdagskvällen var det åter dags för Stortorget att fyllas av storpublik, Entusiasmen hos den unga publiken var inte att ta miste på när det väl var dags för Kaliffa, den första av artisterna att riva av sina största hits med Helt seriöst i spetsen.

Rhys tog ned tempot något innan det var dags för den artist som av gensvaret att dömma var den stora stjärna för kvällen, Molly Sandén, en artist som ”turnerat i halva sitt liv”, som hon själv säger.
– Det är speciellt med den här typen av spelningar, när man bara har tre, fyra låtar att köra. Det är bara att ge gärnet. När jag kör mina egna spelningar kan man landa lite i vissa låtar, sa hon när Nöjesbloggen pratade med henne häromdagen.
– Det är kul med så stor publik men det innebär också att man inte riktigt vet vilken publiken är. När jag spelar själv så vet jag att de kommit dit för min skull.

Tidigare i år släpptes Sandéns tredje album, Större, en betydligt personligare skiva än hennes tidigare, där hon dessutom växlat tillbaka till att sjunga på svenska. När hon uppträdde på Queens of pop för några veckor sedan skämtade hon med publiken:
”Har ni hört min nya skiva.”
När frågan naturligtvis möttes med ett rungande ja från publiken svarade hon med ett ”Då känner ni mig redan alltför väl”.

När jag drar upp det och säger att det känns som bara till hälften ett skämt skrattar Molly.
– Det blir mycket närmare när man sjunger på svenska.
Hur är det att vara sjunga så personligt om känslor och relationer när man själv lever i en relation?
– Jag tror att det blir lättare i och med att vi båda är artister och förstår vad det handlar om.

Större har fått fina reaktioner från såväl publik som kritiker. Molly Sandén smider medan järnet är varmt. Parallellt med sommarens turnerande passar hon på att sticka av med att spela in när hon är i Stockholm.
– Det gäller att passa på medan man har flow. Jag vet att det kan ta slut när som helst, säger hon.

Molly Sandén

Rhys

Kaliffa

Molly Sandén

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 46 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Roffe Ruff. Maxida Märak och en massa svensk punk - Attentat, Asta Kask och Stilett, till exempel.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Viv Albertines Clothes, Clothes, Clothes. Music, Music, Music. Boys, Boys, Boys och Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar.
Ser just nu: Bland andra The Handmaid's Tale och Killing Eve. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.
×