Pussy Riot – eller?

Det börjar med något slags manifest i 25 punkter som läses upp över PA:t och visas i textform på bildskärmarna. Sedan kommer Nadezhda ”Nadya” Tolokonnikova ut på scenen med sin neongröna balaclava.

Pussy Riot beskrev sig en gång i tiden som ett punkband men var ett anarkistiskt konstkollektiv. De blev en världsangelägenhet i och med manifestiationen och performancen man gjorde i Kristus Frälsarens katedral i Moskva i februari 2012. Man måste nog se rättsfallet som följde på uppträdandet, liksom de fängselsestraff som Tolokonnikova och två andra dömdes till som en del av verket.

Som konstverk betraktat var det minst sagt modigt och måste nog ses som ett av det här milleniets mest lyckade konceptkonstverk. Sedan dess har dock Pussy Riot fallit sönder och det som ”band” som på fredagskvällen står på Lisebergs scen är Tolokonnikova, en dj och två dansare. Av de som var med 2012 är bara Tolokonnikova kvar.

Musikaliskt går tankarna till Le Tigre elektroniska dans-postpunk. Tyvärr faller inte den jämförelsen ut till Tolokonnikovas fördel. Kathleen Hanna och company hade en lika anarkistisk inställning till musiken som till politiken och det gulliga och popiga var spetsat med knivar. Tolokonnikovas musik är mest socker och texterna ganska banala politiska slogans. Även som liveakt var Le Tigre betydligt roligare att se.

Det är anmärkningsvärt att Pussy Riot, som en gång i tiden avböjde att uppträda med Madonna med motiveringen att man bara gjorde illegala spelningar, numera uppträder på nöjesfält. Det är också anmärkningsvärt att Pussy Riot en gång i tiden sa att den enda som har rätt att uttala sig för gruppen var en kvinna i balaclava medan man nu släpper fram den manlige discjockeyn (förvisso även han i balaclava) att rappa.

Det finns absolut goda argmument för subversion i form av politiska budskap inlindade i söt popmusik för att ta ut den politiska diskursen till andra arenor än de förväntade och för att nå de som behöver nås. Men för att det ska fungera behövs mer musikalisk substans och mer elegans i formulerandet av budskapet.

Visst skrattar jag gott åt dataspelsgrafiken på videoskärmen, där Vladimir Putin rider med bar överkropp och där han åker på däng i ett boxningsspel, men särskilt subtilt är det inte. Känslan var dessutom ganska mycket den att man predikade för de redan frälsta. Jag har svårt att tänka mig att det var särskilt många i publiken som skulle försvara de oligarker man kritiserar, från Putin till Trump.

Det är tyvärr bara att inse: 2018 har kollektivet Pussy Riot reducerats till en soloartist, balaclavorna – som en gång skulle skydda medlemmarna mot myndigheternas repression – reducerats till en gimmick och de modiga framträdanden man en gång gjorde blivit helt vanliga popkonserter.

Värme, humor och ond bråd död

Brett Sparks röst omfamnar oss i publiken på Folk å rock. Den är inte bara vacker och vänlig, den bär också på ett mörker som skapar en spänning i rummet på ett utsålt Folk å rock.

Makarna Sparks musik var länge en väl bevarad hemlighet i americana-underjorden; Rennies mörkt surrealistiska texter och Bretts varmt djupa, men ändå ödsliga och ibland nästan spöklika, stämma en angelänhet för ett lyckligt fåtal som lyckats leta upp deras band, The Handsome Family.

En tio år gammal låt upplockad till ledmotiv i en framgångsrik tv-serie skulle 20 år in i karriären förändra allt. När T Bone Burnett bestämde sig för att ta med Far from any road till vinjetten i första säsongen av HBO-serien True Detective måste det ha varit ett riktigt lyckokast, inte bara för familjeekonomin utan även för uppslutningen på deras spelningar och inte minst för tv-serien som sådan.

Man kan kalla The Handsome Familys musik för southern gothic eller country noir. Referenserna är lika mycket litterära och konstnärliga som musikaliska. Här fyller Cormac McCarthy, HP Lovecraft och Edward Hopper en lika viktig plats som Hank Williams och Johnny Cash.

Ibland är texterna, med alla sina mord, spökhistorier, sorgsna mjölkbud och besjälade djur, så skruvade att det blir komiskt, vilket rimmar väl med de svarta skämt Rennie drar mellan låtarna om hur mordiska amerikaner är och sin makes (det var deras 30-åriga bröllopsdag dagen innan onsdagskvällens spelning) cluelessness.
– He’s just the way I like ‘em. Pretty, sings good and knows nothing ‘bout nothing.

De ser lite omaka ut, hon en New Yorker med en look som är lika delar modern wicca och bohemisk storstadsintellektuell medan han ser ut som en blandning mellan skogshuggare och professor i engelska. Hade det inte varit för det gulligt varma leende hon får när hon driver med honom hade man nästa kunnat tro att bandets nästa mördarballad skulle utspela sig på scen framför oss.

På det hela taget är det en alldeles, alldeles utmärkt spelning. Handsome Family suger in oss i sin värld och det är en magisk och spännande plats, den onda bråda döden till trots. Live är det naturligtvis mer avskalat än de stora och fint utmejslade arrangemangen på skiva men det fungerar väl för deras musik som i grund och botten är folksånger där berättelserna står i främsta rummet.

Rennie kanske inte är någon virtuos på banjon eller ukulelebasen och Brett det inte heller på gitarren men tillsammans bildar det en fin helhet, fylld av värme, magi och surrealism. En särskild eloge går till trummisen Jason Toth. Eller trummis förresten … Han spelade lite av varje och fyllde på så sätt ut ljudbilden. Hans sätt att leva sig in i musiken gjorde honom dessutom till något att titta på under spelningen.

Country som på den gamla goda tiden

Modern country är dålig rock med fiol. Så sade Tom Petty för några år sedan och även om det är ett svepande och generaliserande uttalande så är det ju inte helt osant när det gäller den kommersiellt framgångsrika varianten som ligger på countrylistorna i USA, och har legat där sedan 80-talet.

Tack och lov finns det en stor och mäktig undervegetation som är allt annat än det som Petty beskrev. Så mäktig att den har fått ett eget namn, americana. Även om den benämningen innehåller musik som drar åt andra håll än ren country så rymmer den också musik som är för mycket country för att någonsin registrera på de radiokanaler som pumpar ut hitlistevarianten av musikstilen.

Whitney Rose som på söndagen gästade Folk å Rock är en artist som tillhör denna skara. Hennes musik är djupt rotad i den tid när countryn och rockmusiken började gå skilda vägar på riktigt någonstans i brottet mellan 50- och 60-tal – guldåldern, om man så vill. Visst finns här spår av pop och det smäktande hos gränslandsmusiken i det Texas som den kanadensiskfödda sångerskan numera kallar hemma. Men i grund och botten är hon traditionalist. Det är den unga Dolly, Tammy Wynette och Kitty Wells som dyker upp i tankarna.

Rösten är knappast fyllig, snarare drar den åt det lite vassare hållet, vassare än den låter på skiva, men hon lyckas fylla den med både emotionellt djup och en liten gnutta attityd som gör att det det inte blir för smetigt.

Bakom sig har Rose ett alldeles utmärkt band som visar upp den där typen av självklar samspelthet som man bara kan få genom hårt giggande. Flera hundra spelningar om året gör något med bandkommunikationen som närmar sig magin. Där finns också en ödmjukhet och disciplin i framförandet. Även om musikerna var och en för sig är skickliga nog att ställa sig längst fram i rampljuset så är det ingen som låter sig bli större än helheten.

* * *

Jag måste erkänna att det här typen av musik är något av en snuttefilt för mig. Den drar i precis rätt hjärtsträngar för att jag ska hamna i det där läget av behagligt lycklig melankoli. Sparkar man, som Whitney Rose, igång spelningen med Jeannie C. Reillys ”Harper Valley PTA”, en av mina absoluta favoritlåtar, och senare i giget kör Elvis kanske bästa låt, Suspicious Minds, då är jag såld.

That’s okay, I don’t wanna go. I’m just gonna go home, lie down and listen to country music … the music of pain.
Xander Harris i Buffy the Vampire Slayer ”Prophecy Girl”

* * *

Mer americana: På onsdag kommer The Handsome Family till Folk å Rock och den 19:e spelar Jason Isbell och Lindi Ortega på Kulturbolaget.




QotSA bland gröna kaniner

Du bränner nedför landsvägen i den kaliforniska öknen i en gammal muskelbil, en Detroit Charger eller en Pontiac GTO. V8:an mullrar som en Black Sabbath-spelning på en bra dag 1972 och från åttakanalsbandaren försöker de spröda melodierna från Eagles debutplatta från samma år kämpa sig igenom. Asfalten ser ut att dallra i värmen och din passagerare i sätet bredvid envisas med att trumma en diskorytm mot instrumentpanelen.

Ungefär så lät det om Queens of the Stone Ages spelning på Liseberg igår. Det kan förefalla som ålderdomliga referenser men QotSA låter, både på skiva och live, väldigt samtida även om de gräver ur en gedigen rockhistorisk kunskap.

Det är frenesin och attacken hos hardcorepunken, tyngden från hårdrocken och mjukisrockens melodier kombinerat med diskons dansbarhet, framfört med en knivskarp precision som ger ett nästan maskinellt driv som i kombination med en ljudmässig torrhet förankrar musiken i nutiden.

Ett nöjesfält kan tyckas som en märklig miljö för ett band med rötterna i stonerrocken men faktum är att de får en att glömma såväl gröna kaniner som berg- och dalbanor och sliskigt sockervadd, Josh Homme och hans medmusiker gör ett utmärkt jobb med att manifestera känslan av det Palm Desert där han växte upp.

Men, som vanligt när det gäller Liseberg, är ljudet en tung backe att släpa sig uppför och Homme får kämpa för att hans röst ska höras. Det går sådär och håller naturligtvis nere ett annars mycket positivt intryck.

* * *

Det är märkligt det här med Liseberg och kasst ljud. Man satsar massor med pengar på bra liveakter och det sägs mig att de har en riktigt bra ljudanläggning. Varför låter det då så sällan riktigt bra om musiken från stora scenen?

Störstaste Bästaste Vackraste

 

Charles Attal och Perry Farrell, grundarna till musikfestivalen Lollapalooza, och Live Nations vd Anna Sjölund under pressträffen på Södra teatern i Stockholm. Foto: Fredrik Sandberg / TT

Det här med att slå på trumman …

Det var igår aviseringen kom om att det var idag beskedet skulle komma. Beskedet om den största livenyheten i Svea Rikes historia, sedan Hjort-Anders beslutade sig för att ge sig ut på vandringsväg med felan i hand.

Snacket gick på redaktionen. Vad kunde det vara? The Beatles återförenade med samtliga originalmedlemmar, inklusive de döda, till Ullevi? Beyoncé gör turné med Lasse Stefanz? Abba gör till slut slag i saken och turnerar i folkparkerna nästa sommar?

Problemet med att blåsa upp en nyhet allt för mycket: Det är lätt att göra folk besvikna.

Tiden för nyhetssläppet anlände. Och där droppade nyheten. Som en sten. Det år den amerikanska Lollapalooza-festivalen, grundad 1991 av Jane’s Addiction-sångaren Perry Farrell, som efter att tidigare ha varit i Paris och Berlin kommer till Stockholm. Den 28 och 29 juni nästa år äger jättefestivalen rum på Gärdet i Stockholm. Några artister är inte klara än.

Missförstå mig inte. Jag älskar rockfestivaler och ett nytillskott nästa sommar är naturligtvis välkommet i dessa tider av festivaldöd. Och jag älskade Jane’s Addiction när det begav sig (inte för att det har med saken att göra). Men när det som utlovats som den största live-nyheten sedan Jesus gick i kortbyxor visar sig vara en vanlig rockfestival, fast med ett känt amerikanskt varumärke påsmällt – då flyger tankarna till TS Elliots rader i slutet av The Hollow Men:

This is the way the world ends
This is the way the world ends
This is the way the world ends
Not with a bang but a whimper.

* * *

Men på 90-talet var verkligen Jane’s Addiction the shit. Lite ledsen att jag aldrig fick se dem när det begav sig. Att jag såg Perry Farrells band efter det, Porno for Pyros väger liksom inte upp att aldrig ha fått se Jane says, Stop och Been caught stealing live.

 

”Älska, dansa, slåss.”

Foto: Ralph Bretzer

”Älska, dansa, slåss.”
Med de orden säger Maxida Märak att hon vill lämna oss. Solen skiner över Lundakarnevalens sista dag och kanske är det i sammanhanget lätt att för en stund glömma kampen för en rimligare värld. Men kanske är det också då man bäst behöver en påminnelse om hur väl den kampen behövs här och nu, på så många plan.

Två av söndagkvällens akter på karnevalens stora scen gör verkligen skäl för devisen ”älska, dansa, slåss” om än på ganska olika sätt. Maxida Märak är en uttalad aktivist: för samers och andra ursprungsbefolkningars rättigheter, mot rasism och homofobi. Silvana Imam är mindre agitatör men minst lika politisk genom sitt sätt att vara och sina ord.

Själv känner jag att det är så jäkla skönt när artister tar till vara den plattform och det utrymme de fått, eller kanske snarare kämpat sig till, genom att stå upp för det man tror på.  Men det är inte allt. Allt det hade varit vällovligt men inte burit någonstans om de inte haft musiken att backa upp det med.

När jag intervjuade Maxida Märak för en dryg vecka sedan var hon noga med att understryka att musiken kommer först. Det är ingenting som det finns någon anledning att betvivla när man ser henne på Lundakarnevalens scen. Hennes låtkatalog växer stadigt och hon har en dynamik som imponerar.

Hon målar med en välfylld palett. Hon glider sömlöst mellan jojk, sång och rap och är precis lika bra i ett benhårt nummer som Matrix som i mjukare och känslosammare Andas eller Det blåser på månen. Som bäst är hon dock, tycker jag, när hon släpper fram sin allra argaste sida i Backa bak. Å andra sidan hade den inte varit lika effektfull utan den där dynamiken som uppstår gentemot de mjukare numren.

På scen har Maxida Märak en självklar pondus och vet att äga både scen och publik. Det sitter i blicken, i rörelsemönstret och rösten, i momentumet hon arbetar upp. Mellansnacken är många och fyller väl sin plats. Stundtals är det smärtsamt som när hon berättar hur hennes syskon Timimie ringer upp henne efter att hen blivit grovt misshandlad av sin dåvarande sambo.

Jojken hon skrev om det – Baseball bat – är vacker och suggestiv men bär på ett underliggande raseri. Hon säger att hon ville slå ihjäl syskonets sambo med ett basebollträ. Och man tror henne.

Märak avslutar med Vill ni se en stjärna och det är knappast något tvivel om att hon är en stjärna i uppåtgående. Det samma kan sägas om Silvana Imam. Sist jag såg henne var på ett välfyllt Stortorget under Malmöfestivalen 2016. Sedan dess har jag gått och grämt mig över att jag var för snål med betyget. Jag satte en fyra, det borde ha varit en femma.

Det var en lysande spelning men fasen vet om hon inte till och med är ännu bättre här och nu. Sommarens turné har inte dragit igång än och det känns att hon är rejält spelsugen. Lika taggad är uppenbarligen publiken – det är packar framför Stora scenen – och stämningen går nästan att ta på när hon flyger in på scenen till röjiga nya singeln Vikken då.

Hon har en tillsynes outsinlig energi när hon studsar fram på scenen och hetsar publiken och det är svårt att inte ryckas med. Musiken är stundtals stenhård och texterna (mer om dem i ett tidigare blogginlägg) är stundtals kaxiga på gränsen till hybris men det kontrasteras av den värme Imam själv utstrålar, inte minst i spelningens allra finaste stund när hon kör Simone, den förtjusande kärleksförklaringen till hennes nyfödda systerdotter.

Älska, dansa, slåss. Är det inte vad all musik, all konst, egentligen borde handla om? Vad var det Emma Goldman sa? Om man inte kan dansa till det är det inte min revolution.

Med hjärtat bultande utanpå

Adam Nilsson och Stry Terrarie. Foto: Ralph Bretzer

Ljudhålet på Adam Nilssons akustiska gitarr är format som ett hjärta. Det är passande. Hans sånger och hans sargade röst blöder och bultar. Aldrig har det varit mer tydligt än på nysläppta solodebuten Det stavas blues (Startracks). Albumets öppningsrader säger det mesta:

Jävla sår. Åt helvete med allt. Feta timmar på kanten, när ärren är det enda som syns genom skitiga ord i en sorglig sak. 

Vi befinner oss på  Crippas Café i Majorna i Göteborg. Det är tidig lördagskväll och Adam Nilsson gör releasespelning för plattan och han backas upp av punklegendaren Stry Terrarie, som också producerat albumet, på elgitarr och en kille som spelar allehanda elektronik.

Han säger att han är nervös i början av spelningen. Att sitta där med gitarren i knät på på ett litet kafé med sin först soloplatta i bagaget, är, som han säger, något annat än att skrika punk framför tusen personer med Tysta Mari, Stilett eller något av de andra mer högljudda band han spelat, eller spelar, med.

Visst haltar framförandet lite här och där. Framförallt i slutet av spelningen vinglar det till rejält på ett par ställen. Och hans lyrik är stundtals ganska avig. Han har inte alltför stor respekt för det här med meter och hur många stavelser man egentligen kan klämma in över ett begränsat antal takter. Men tillsammans med trasigheten i hans röst och berättelserna från Stockholms skuggsida hjälper det bara till att förstärka bilden av en man som sliter hjärtat ur kroppen och håller fram det till allmän beskådan.

Det tar tid att bygga något så trasigt som oss.

Musiken ekar av mörkaste 80-tal, av Thåström och Hansa Studios. Men mest går tankarna till The Gaslight Anthem. Det är samma stora omfamnande melodier, samma förmåga att formulera snygga låttitlar och fångande allsångsvänliga refränger och samma sätt att skildra misär med värme som får känslorna att bli så stora, ja nästan grandiosa, att det blir något vackert i dem, trots all smärta.

Håll hjärtat till vänster och själen ren.

* * *

Om jag inte minns alldeles fel var det för övrigt Stry jag såg på den allra första spelning jag gick på. Det var när Babylon Blues kom till Falkenberg 1987. Alltså passade jag på att släppa med min egen äldste son. Och vi gick hemåt genom ett soligt Kungsladugård skrålande på Vit sedan Hold Steady.

“Kul att få vara det svarta fåret”

Maxida Märak på Malmöfestivalen förra sommaren. Foto: Ralph Bretzer

Den samiska rapparen, jojkaren och hiphop-producenten Maxida Märak har haft en stadigt stigande stjärna de senaste åren.
Med ett bejublat framträdande som mellanakt i Melodifestivalen tog hon sannolikt nästa kliv i karriären och på söndag står hon på Lundakarnevalens scen.

Det var en riktig show stopper. Om det finns något att ta med sig från Andra chansen i årets Melodifestival var det utan tvekan Maxida Märaks mellanaktsnummer. Zarah Leanders Vill ni se en stjärna – ursprungligen framförd av henne 1929 i en Ernst Rolf-revy – i omarbetad hiphoptappning och med en text som både lyfter kvinnokampen och, mer subtilt, ursprungsbefolkningarnas kamp. En textreferens till Tårarnas väg i Melodifestivalen? Det var det nog inte många som förväntat sig.

Och visst var hon själv först lite skeptisk när hon fick förfrågan om att vara med.
– Melodifestivalen är ju ett ganska speciellt koncept och det är ganska otippat med mitt namn i det sammanhanget, säger Maxida Märak. Men vi sa att så länge vi får fria händer när det gäller numret och vi kan stå för det till 110 procent så är det skitkul.
Möjligheten att nå ut utanför sin egen upparbetade publik och få fram sitt budskap till andra än de som redan håller med spelade också in i beslutet att tacka ja.
– Jag kan stå och prata inför samer hur mycket som helst, de tycker ju redan likadant. Och så kändes det jäkligt kul att komma in i ett sådant kommersiellt och svenskt och folkligt sammanhang och få vara det svarta fåret i gruppen – det är ju roligt!

Vad fick dig att fastna för just Vill ni se en stjärna?
– Den är kaxig och kul: jag är en stjärna, titta på mig – det är häftigt med tanke på när den är skriven. “Ingen man ska få göra brud av mig”. Den har så många år på nacken och känns ändå så aktuell idag. I hela metoo-rörelsen och allt som har hänt så var det så självklart att den där låten skulle tolkas igen.

Musiken har gett Maxida Märak en plattform för att nå ut med sina politiska budskap. Men det är inte för att driva politik som hon gör musik.
– Jag skapar musik för att jag älskar musik. Det är mitt extraspråk, min förlängda arm. Att politiken skulle färga min musik var ofrånkomligt, det är bara så jag är och det är så jag tycker att alla borde vara. Jag tycker att alla har ett privat ansvar.
Tycker du att artister i allmänhet tar för lite ställning?
– Inte bara artister. Jag menar inte att alla behöver vara som mig, så tydliga, det kräver jag inte av folk. Men vi lever i ett klimat där vi har en annan typ av kändisar, med sociala medier, influencers, bloggar och så vidare, som har fruktansvärt stor makt och som har erövrat en hel generation som ska gå och rösta nu för första gången. Man sitter på episka positioner att kunna driva vissa positioner i rätt riktning och så väljer man att inte göra det. Det gäller miljöfrågor, metoo-frågan, antirasistfrågan, varför sd har blivit så stora… Där hade man kunnat ta ställning och det gör inte folk med makt idag. Det är fegt.

 

Från jojk och hiphop till bluegrass och Zarah Leander. Maxida Märak har ett eklektiskt uttryck som hämtar inspiration från många håll. Ändå är hon mån om att poängtera att det är just hiphop-artist och hiphop-producent hon är.
– Jag battlar lite med det där för jag får höra det rätt ofta. Det är inte helt positivt att verka för spretig som artist.
– Att jojken kommer in är väl för att jag som ung kände att jag sökte en genre där jag som same också inkluderades utan att vara stereotyp. Jag ville ta jojken från världsmusikscenen till klubbscenen.
– Det är kanske därför jag särskiljer mig lite grann från andra hiphopartister, att jag i mina grundelement, där jag kommer från rent musikaliskt, är ganska annorlunda. I min familj var det mycket folkmusik och punk. Det är man ju omedvetet influerad av. Hiphopen fann jag på egen hand. Allt går hand i hand.

Hiphopen kom in i Maxidas liv på lågstadiet. En morbror var delägare i en musikaffär och brukade skicka singlar till henne. Så upptäckte hon Busta Rhymes, TLC och Michael Jackson. Hon älskade att stå på scen, att uppträda på roliga timmen i skolan, att anordna egna shower.
– Jag har haft privilegiet att faktiskt komma från en familj som har uppmuntrat det. Min mamma är gammal dansare och skådis och min morfar är erkänd jojkare och mina mostrar och min morbror har jobbat med musik.
Från början var det dock teatern som lockade. Hon blev skådespelare innan hon sadlade om. Hon började producera musik när hon var mammaledig med sin dotter.
– Det är många man träffar som är 12 år när de får den tanken och sedan släpper de inte den. Jag har inte haft den här jakten på att lyckas med musiken utan kom underfund med att det var det jag ville göra när jag var ganska gammal – 24 år.

På söndag står Maxida Märak på Lundakarnevalens scen och sedan rullar sommarens högsäsong igång för livespelningar. Ett nytt skivkontrakt skrevs på under våren och Maxida Märak håller som bäst på att åka mellan olika städer och studios för att spela in.
– Vi ska släppa en massa nytt här till sommaren och sedan under vintern, är det tänkt, kommer ett större släpp.
Ett album?
– Vem vet?, säger hon med ett skratt
– Nu gäller det att skriva så mycket som möjligt att jag har ett så stort urval som möjligt att välja bland. Det tar ju sin tid. Jag spelar ju live också varje vecka och har småbarn och jobbar med massa andra grejer – lite tv hit och lite radio dit.

* * *

Om var hennes driv kommer ifrån…
– Den ständiga jakten på lycka, tror jag. Jag hatar bilden av den deprimerade konstnären. Jag försöker verkligen hitta mina ljuspunkter i livet och det som gör att man vill vakna på morgonen. När man hittar någonting som musiken, som gör att man lever hela tiden, det sporrar en att försöka leva i den ljusa biten. Det mörka kommer ändå varken man vill eller inte. När man sliter hårt så ger det resultat och de fördelar man får i det här yrket väger alltid över alla nackdelar.

Om framgång…
– Jag ser inte pengar som framgång. Pengar ger frihet men man behöver inte hur mycket som helst. Jag vill vara ekonomiskt oberoende för jag vill slippa att tänka på vilka uppdrag jag bör välja och vilka uppdrag jag inte bör välja. Då skulle jag kunna åka runt och bara hjälpa människor och ha det fett och sitta på Grönland och producera musik i tre veckor i stället för bara en vecka.

Om att sitta på Grönland och producera…
– Jag har varit där några gånger. Jag blev tillfrågad. Det är en av de bästa grejerna med att tillhöra ett urfolk. Även om vi procentuellt i olika länder brukar tillhöra en minoritet så håller vi kontakt i den stora världen. Urfolksvärlden är väldigt stor och då får man jätteroliga uppdrag och spelningar runt om i världen.

* * *

Fakta: Maxida Märak
Född: 1988 i Skarpnäck
Bor: Just nu i Stockholm. När dottern ska börja i skolan kommer hon att dela sin tid mellan huvudstaden och Jokkmokk där hon har sina rötter.
Gör: Rappare, hiphop-producent, människorättsaktivist, skådespelerska, manusförfattare.
Har samarbetat med: Bland andra: folkrockgruppen Garmarna (låten Över gränsen), Bluegrassbandet Downhill Bluegrass Band (albumet Mountainsongs and other stories), rockbandet Mando Diao (låten Love live forever – officiell vm-låt för skid-vm i Falun 2015).

Fotnot: Tårarnas väg – the trail of tears – är den vandring som de tvångsförflyttade stammarna av den amerikanska ursprungsbefolkningen tvingades till från öster om Mississippifloden till det som idag är till ett område i dagens Oklahoma på 1830-talet. En mycket stor andel av dem dog längs vägen.

En estradpoet med ikoniska kvaliteter

Silvana Imam på Malmöfestivalens stora scen 2016. Infällt omlaget till nya boken. Konsertfoto: Ralph Bretzer

 

Så kyss mig bränn mig bit mig blodig
Du är otrolig
Riv mig ta mig ge mig blodsmak i munnen
Slit ihjäl mig
Gör det fucking värt det
Vad är jag annars här för

Smaka på orden. Läs dem högt. Hör hur orden driver beatet, skapar sin egen underförstådda frasering. Det är köttiga ord, ord som kräver sin plats, ord som går all in.

Jag skulle inte säga att Silvana Imam är Sveriges bästa rappare. Det finns många som har bättre flow i traditionell mening, men frågan är om svensk hiphop någonsin fått fram en sådan talang på Ordet.

 

Utan några som helst likheter i övrigt får hon mig att tänka på Cornelis Vreeswijk i det att han kom till Sverige som invandrare och lyckades förnya inte bara den svenska visan utan även, genom det, det svenska språket. Silvana Imam kom förvisso, till skillnad från Vreeswijk, till Sverige redan som litet barn men förnyar språket gör hon definitivt och det med en självklar pondus och stilistisk säkerhet.

Säg till dagen att jag lever nu
Säg till natten att i natt ska vi fucka ur
Säg till dom som aldrig fått nåt sagt
Självförtroende är pengar fitta krig och makt.

Jag ser henne nästan mer som en estradpoet än en rappare. Orden har sådan kraft att de inte sällan avskalade beatsen får stå i andra rummet även om de hamras ut ur en enorm PA-anläggning över en mångtusenhövdad publik. Därför är det intressant att se dem stå på egna ben. Utan Imams sceniska karisma, utan musiken, utan en dyrkande publik som ser henne som en ledstjärna, inte minst för unga homosexuella kvinnor men också för vem som helst som känner att hen inte passar in.

Helt ensamma står de nu inte, orden. “Silvana” (Norstedts) är en tjusig coffeetable-bok som vilar minst lika mycket på ett digert – och ofta väldigt bra – bildmaterial från hela livet – från uppväxten i Jakobsberg till Silvana på och bakom scen och tillsammans med flickvännen Beatrice Eli. Det är bilder som visar en artist väl medveten om – och ibland störd av – sina ikoniska kvaliteter. Men varför får vi ingen information om vad vi ser på bilderna, var de är tagna och när?

Vi får däremot inskjutna handskrivna sidor där hon reflekterar över livet och sina texter. Det är fascinerande läsning. Texternas hybris ställs här mot självreflektion. Det skulle vara spännande att se henne lägga ut texten i längre form. 31 år kan ju vara lite ungt för en självbiografi, men en dag så …

Jag stör mig lite på layouten, vilket inte är helt oviktigt i en bok av den här typen. För små marginaler kombineras paradoxalt nog med för mycket luft och ett inte jättesnyggt typsnitt. Där text används som designgrepp bland bilderna används versaler vilket ger ett störigt intryck, som att någon står och skriker dig i ansiktet när du försöker tänka.

Men det som det verkligen handlar om – orden och bilderna – de lever och de har styrkan och självförtroendet, de väcker tankar och känslor. Och kan man annat än applådera en artist, en ordkonstnär, som opererar inom den kommersiella musikvärlden och ändå har så mycket fuck you-attityd att hon fimpar att ha en refräng på I min zon, avslutningsspåret till ep:n När du ser mig – se dig, utan istället har ett politiskt brandtal om sakernas tillstånd.

Vem spände dom här ramarna
Det finns inga ramar

Från gospel till punk – från 70-årsjubileum till 40-årsfest

Bonni Pontén i Asta Kask. Foto: Ralph Bretzer

Två spelningar på en kväll. Det ska väl inte vara några problem. Vi går ut mjukt med lite gospel och sedan trappar vi upp det med punk. Man skulle naturligtvis kunna argumentera för att det borde vara tvärt om: att punkrock är saturday night och gospel sunday morning. Om man nu tror på sådant.

Det må vara hur det vill med den saken, min lördagskväll började hur som helst med Blind Boys of Alabama – som en del kanske kommer ihåg från ledmotivet i tv-serien The Wire – på Palladium. Det 70-årsjubilerande(!) bandet med rötterna i The Alabama institute for the negro blind har sedan millenieskiftet fått ett popularitetsmässigt uppsving och deras skivor har kammat hem ett antal grammy-awards.

Paul Beasley, Ricky McKennie och Jimmy Carter i Blind Boys of Alabama.

Så är det också en rik musikalisk mylla de står i. De fyra åldrade herrarna, med ursprungsmedlemmen Jimmy Carter (ej att förväxla med den före detta presidenten) i spetsen bär med sig hela den amerikanska söderns musikaliska arv, ett arv som ekat genom de svarta pingsförsamlingarnas kyrkor, medborgarrättsrörelsemarcher och svartkrogar. Det är varmt puttrande Hammondorgel, vassa gitarrfills och ett groove som aldrig böjer ned sig, som lyfter och bär.

 

Bandet är precis sådär snortajt och elegant som man skulle hoppas. Alla får plats att skina men ingen låter sin individuella briljans skymma det högre syftet: låten och känslan. Och så har vi The Blind Boys, själva. Jimmy Carter och Ben Moore må ha lite knarriga gammelmansstämmor idag men de vet att utnyttja dem med charm och värme – och att lämna över stora delar av sången till yngre förmågor, till Ricky McKennie (65) och, inte minst, gängets vokalakrobat Paul Beasley.

Paul Beasley, Ricky McKennie, Jimmy Carter och Ben Moore.

Jag må vara en förhärdad ateist men det är inte utan att en smula av den helige ande smyger sig in i mig när de gör Amazing Grace eller funkar loss i Stevie Wonders Higher ground. Sedan kan jag tycka att en timma och en kvart är lite kort konserttid. Det innebar å andra sidan att jag hann till KB i god till att Asta Kask skulle gå på scen. Faktiskt i så god tid att jag hann se lite av förbandet Världen brinner, även om jag inte hann se tillräckligt för att recensera dem. Jag gillade dock det jag hörde och de har en sångerska med både kraft och karisma.

Det är ett band som uppenbart mår väldigt bra som vi får se. Asta Kasks nya EP:n som släpptes förra månaden innehåller några av deras allra bästa låtar. Visst är det kul att höra dem göra klassiker som Psykiskt instabil och Ringhals brinner men det är faktiskt ännu roligare att höra nya spår som Några jävla spänn (från nya EP:n) eller Världens räddaste land från 2013 års Handen på hjärtat. När de gör Den här är till er står jag i baren bredvid en man och en kvinna. Vi är främlingar för varandra men våra blickar möts och vi ler lyckligt mot varandra.

Magnus Hörnell och Bonni Pontén.

Energin finns där, liksom spelglädjen och publikkontakten. All världens djävlighet retar fortfarande upp dem och smockor delas ut ”till varje präst och var imam och varje djävla charlatan, till högerns allians och varje brun nyans” men de delas ut med ett leende på läpparna och med god fighting spirit.

Gospel och punk. Finns det någon röd tråd för kvällen? Kanske det att jag gick ut ur Palladium med en upplyft känsla och att det är med liknande känslor jag lämnar KB. Att det är musik som vill något, som manar till något. Det är inte konstigt att gospelmusiken fanns där som en viktig del i medborgarrättsrörelsen och när Blind Boys of Alabama gör I shall not be moved eller Asta Kask AB Böna och be kan det te sig som varandras musikaliska och teologiska motsatser men jag är inte så säker på att de är det.

Paul Beasley och Ricky McKennie

Världen brinner.

Mimmi Bondesson och Tobias Rogmar.

Michael Blomqvist i Asta Kask.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 46 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Roffe Ruff. Maxida Märak och en massa svensk punk - Attentat, Asta Kask och Stilett, till exempel.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Viv Albertines Clothes, Clothes, Clothes. Music, Music, Music. Boys, Boys, Boys och Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar.
Ser just nu: Bland andra The Handmaid's Tale och Killing Eve. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.
×