Mellan Laurel Canyon och urskogen

Foto: Ralph Bretzer

Amanda Wernes reverbindränkta gitarr smyger sig in i medvetandet. Jag sitter på en bänk vid Gustavscenen med en öl i handen och vilar trötta festivalben. Vad kan väl passa bättre när klockan slagit midnatt på festivalens andra dag och någon dj pluggar houseplågor jag definitivt är för gammal för på Stortorget än lite finstämd prärierock?

Amanda Werne, som uppträder under namnet Slowgold, är en artist jag varit nyfiken på ett tag men som det inte blivit av att jag kollat in. Hon har på några få år hunnit såväl bygga upp en respektabel katalog av skivor som samlat på sig en imponerande mängd hyllningar från såväl svensk som utländsk press. Att hon dessutom uppträtt tillsammans med Freddie Wadling borgar för kvalitet.

Den där reverbindränkta gitarren smyger sig på, i ett par takter. Sedan faller basen och trummorna in med tyngd och kraft. Ena sekunden är det mjukt och smeksamt, i nästa är det fullt ställ. Jag tänker i ärlighetens namn inte så mycket på prärien och de vidöppna vidderna. Snarare på en plats där Laurel Canyon möter den svenska urskogen; en plats där Neil Young gör ett av sina besök i Crosby, Stills & Nash, sparkar liv i Stephen Stills och låter gitarren yla i natten; en plats där the shotgun shack har vita knutar.

Wernes gitarr smyger inte längre. Den sjunger, talar, skriker. Hennes ögon är slutna och håret en skog. Hon är ett med sitt instrument och ett med sångerna. Trioformatet skulle kunna vara begränsande men tillsammans med basisten Johannes Mattsson och trummisen Erik Berntsson hittar hon en dynamik som målar tavlor och skissar drömmar.

Slowgold lyckas med det svåra att låta det psykedeliska, svävande och finstämda få styrka, textur, groove och bett. Och det utan att låta som en karbonkopia på det sena 60- och tidiga 70-talets acidrock. För bredvid Neil Young och Stephen Stills smyger sig Turid och Barbro Hörberg in i den djupt egensinniga mixen.

”Jag känner mig som en gammal gubbe“

Shirin El-Hage har alltid siktat mot en sångkarriär. Foto: Ralph Bretzer

Med sin egensinniga nytolkning av förra årets vinnarlåt If I were sorry gjorde Shirin och Damn! succé i Melodifestivalens finalprogram.
På söndag står de på Malmöfestivalens scen tillsammans med Kristin Amparo.

Det var nog många som blev golvade där i tv-soffan. Bara 21 fyllda har Shirin El-Hage en röst som minner om Adeles fyllighet och uttrycksfullhet i kombination med lite av Amy Winehouse raspighet.
När Skånska Dagbladet träffar henne inför Malmöfestivalspelningen vill hon dock hellre tala om äldre förebilder. Om jazz och soul.
– Jag tar mycket kraft i den gamla musiken och försöker göra det till något eget. Typ Aretha Franklin och de stora namnen.
– Jag ser mig själv som en gammal judisk gubbe som tycker om jazz, som tar ett glas rom när det passar mig och när någon frågar om jag tycker om Justin Bieber säger jag, äh, det är något som barnen tycker om … jag kan inte riktigt relatera till det.

Jag tycker nästan att man hörde lite av det där jazz-freestylandet när du gjorde If I were sorry…
– Det är fint att du säger det. Då var det inte förgäves alla de där timmarna jag spenderat med att lyssna på jazzplattor. En stor cred går till bandet där också. Det är väldigt lyxigt att få spela med dem för man behöver inte tänka på om de spelar rätt, man kan bara koncentrera sig på sin grej. Det är så bra personkemi också. Jag känner mig som en gammal gubbe och hänger bäst med 40-plus-are.

Att det var på Melloscenen och med just Frans vinnarlåt If I were sorry som Shirin skulle låta sin röst bli hörd för en större publik är knappast en slump. Frans och hon är vänner, de ligger på samma skivbolag, Ystadsbaserade Cardiac Records, och en av låtens kompositörer är Fredrik Andersson som även är Shirins producent och manager, tillika medkompositör till hennes debutsingel Back to the basics som kom i våras.
– Jag har haft fruktansvärd tur och haft bra, strategiska människor runt omkring mig. Jag njuter så länge det varar men jag vill att det ska bli en lång karriär.

Samarbetet mellan Fredrik Andersson och Shirin har hållit på länge. Redan som 15-åring var hon med i den tredje säsongen av barnprogrammet Ponnyakuten där Andersson var inblandad. Till den femte och sista säsongen ville de lägga sång på programmets ledmotiv och Shirin ombads att komma och provsjunga. Redan nästa dag kom ett sms om att de ville diskutera hennes framtid. Det resulterade i ett kontraktserbjudande.
– Då var jag sjutton och ett halvt år. Jag väntade ett halvår så att jag kunde skriva på mitt eget skivkontrakt. Jag ville göra rätt från början, säger hon med ett skratt.
– Det finns tusentals unga människor som har bra röst och som har det men som aldrig får det skyltfönster jag har fått redan från början för att jag har en fantastisk manager och producent som inte bara hoppar på första bästa tåg. I och med att vi väntade så länge hann Frans vara med i Melodifestivalen och vinna. Jag hade ju inte fått den chansen att sjunga inför 60 000 på plats och miljoner framför tv:n om vi inte hade väntat. Frans har hjälpt mig jättemycket i detta och sedan har jag gjort det bästa av det jag fått.

Karriären började som sagt tidigt och vetskapen att det var sångerska hon ville bli har funnits med hela tiden.
– Det är det enda jag är riktigt bra på och som aldrig någonsin kommer att bli tråkigt för mig för det aldrig det samma. Du sjunger aldrig inför samma publik, du sjunger aldrig exakt likadant, du skriver aldrig exakt samma rader. Du utvecklas hela tiden.
Shirin kommer från en familj där i princip alla, utom hennes mormor, är läkare. Att följa de spåret har dock inte lockat henne. Hon berättar om hur bilderna från fisketuren i Norge, där familjen bodde några år, blandas med pappa kirurgens jobb-bilder. När familjebilderna visades kunde det plötslig dyka upp en krok genom ett öga eller en avhuggen hand.
– Jag tyckte alltid det var lite tråkig stämning över det. Jag har stor respekt för mina föräldrars yrke men har alltid vetat att det inte är för mig.

Närmast är det spelning på Malmöfestivalen som gäller – på söndag står hon på Posthusscenen 18.15.
Precis som i Mello är det Damn! som står för uppbackningen och hon delar även scen med Kristin Amparo, kanske mest känd för brottarhiten Min soldat, tillsammans med Albin, och hennes samarbeten med rapparen Cleo.
– Det känns väldigt tryggt att ha en så erfaren sångerska bredvid sig, hon låter fruktansvärt bra. Man känner hela tiden att man studsar av varandras energier. Jag har väldigt stor respekt för henne.
Än så länge är singeln Back to the basics och Youtube-klippet med If I were sorry de enda låtar som finns tillgängliga med Shirin. I slutet av september kommer dock förhoppningsvis en ep.

”En av de mest originella rösterna i sin generation”

Foto: Andrew Medichini/AP/TT

Han fick ett Pulitzer-pris för manuset till pjäsen Hem till gården och Oscarsnominerades för rollen som Chuck Yeager i Det rätta virket.
I torsdags dog Hollywood-stjärnan Sam Shepard.

Att sammanfatta Sam Shepards karriär är inte lätt. Han var manusförfattare, skådespelare, regissör och författare. Hans karriär spänner över ett halvt århundrade, från det att han började slå sig fram på New Yorks mindre teaterscener 1962 till hans sista insatser som skådespelare i film och på tv med filmen Never Here som hade premiär i juni och Netflix-serien Bloodline där han hade en återkommande roll som patriarken Robert Rayburn.

Shepard är en av de stora stilbildarna inom Off Broadway-rörelsen inom teatern. Han har skrivit klassiska pjäser som Den svältande klassens förbannelse och Hem till gården, båda från 1978. Den sistnämnda ska inte blandas ihop med den engelska tv-serien med samma svenska titel. I original heter den Buried Child och handlar om den amerikanska kärnfamiljen fragmenteras i skuggan mot en desillusionerad bakgrund av den krakelerande amerikanska drömmen. Pjäsen fick ett av de finaste priser en amerikansk pjäsförfattare kan få, The Pulitzer Prize for drama, och fick hans stjärna att skjuta i höjden.

”Han betraktades allmänt som en av de mest originella rösterna i sin generation, som hyllades av kritiker för sina intensiva porträtt av makar, syskon och älskare som kämpade med identitetsproblem, misslyckanden och den flyktiga karaktären hos den amerikanska drömmen” skriver New York Times.

Men han nöjde sig inte med att skriva för scen och film (han är bland annat medförfattare till Wim Wenders film Paris, Texas) utan han var också en flitig skådespelare med framträdande roller i filmer som Mordet på Jesse James av ynkryggen Robert Ford, Pelikanfallet. För rollen som stridsflygaren och testpiloten Chuck Yeager i Det rätta virket, 1983, nominerades han till en Oscarsstatyett för bästa manliga biroll.

I samband med inspelningen av filmen Frances, 1982, mötte han skådespelerskan Jessica Lange och de två blev ett par som höll samman i nästan 30 års tid. De separerade 2009.

I torsdags avled Sam Shepard efter en längre tids sjukdom. Han led av nervsjukdomen ALS som leder till att de nervceller som styr kroppens muskler gradvis förtvinar. Han blev 73 år gammal.

Fotnot: Chuck Yeager var den första att krossa ljudvallen med ett flygplan. Den 14 oktober 1947 nådde han med en raketdriven Bell X-1 mach 1.06, motsvarande 1299 km/h.

 

Den sista ipod:en är tillverkad

Bortgången: Apples Ipod 2001-2017 Foto: Paul SakumaAP/TT

I april för sju år sedan gick Sony Walkman ur tiden. Nu får den sällskap i historiens arkivrum över arkaisk teknik.

Kommer ni ihåg freestyle:en? De där små kassettbandspelarna man – eller i alla fall en del av oss, undertecknad inkluderad – ständigt bar i sina ficka och som såg till att livet fick ett soundtrack.

För mig var det band med allt från Neil Young till Bad Religion, Emmylou Harris till Einsürzende Neubauten i den lite klumpiga gula vattentäta varianten av Sony Walkman som tog mig igenom gymnasietiden.

Kassett-freestyle:en blev så småningom en cd-dito. Väldigt mycket bättre ljud blev det, men de var också betänkligt bräckliga och med laserpick-up:er som gärna hoppade och, i bästa fall, störde musiken. I värsta fall kunde skivorna till och med skadas.

Att enkelt kunna ha musiken med sig vart man gick måste ha upplevts som en uppenbarelse när freestylen lanserades 1979 men nästa steg i utvecklingen skulle komma i samband med en veritabel revolution.

Den första mp3-spelaren kom ut på marknaden 1998. Året därpå startade Napster, fildelningstjänsten som tvingade hela skivindustrin på knä och gjorde näst intill all musik tillgänglig överallt och hela tiden. De två gifte sig alldeles utmärkt. Att fylla det stora minnet med lagligt köpta mp3:or hade kostat en förmögenhet…

Kunde det bli bättre? Kunde det bli friare? Kunde det bli lättare?

Ja, det kunde det.

Allt som är fast förflyktigas. Allt som är nytt och det senaste kommer att bli obsolet och föråldrat. 2010 avslutade Sony produktionen av det som var flaggskeppet bland freestyle:er. Och den 27 juli 2017 tog Apple ned ipod:en från hyllan.

Framtiden är streamad och inte nedladdad och som allt större del av våra liv har den flyttat in i telefonen. Eller, ja, ett tag till i alla fall. För som bekant är framtiden svårgissad men själv föreställer jag mig att hela paketet flyttar in under huden och är uppkopplat direkt mot hjärnan.

En ipod blir förresten kvar i Apples sortiment, Ipod Touch. Men det är å andra sidan i princip en telefon som man inte kan ringa med. Men vem använder å andra sidan sin telefon till det nu för tiden?

Lugnare apor engagerar

Foto: Christopher Ekfeldt/Arkiv

För den stora allmänheten är nog Babian mest kända för ledmotivet till Barnkanalens sommarlovsprogram men vi som följt den malmöitiska rockscenen är de framförallt ett alldeles lysande liveband. Det hindrar inte att de under det decennium de existerat skapat några riktigt fina album.

På sina första två plattor bjöd tidigare Malmöbandet Babian som explosioner med ena benet i 60-talets garagerock och protopunk; i The Standells och MC5, och det andra i Bob Hunds skeva skånska postpunk. Men redan från starten fanns där också något annat. En progressiv ådra i musiken och en poetisk skärpa i texterna.

Det där annat har fått allt mer utrymme med åren. 2012 års ”Heja dom som vinner!” var ett stort steg i mer progressiv riktning och på nya ”Den andra sidan” tar de steget fullt ut. Visst finns garagerocken här fortfarande men det sena 60-talets kaliforniska lätt folktonade rock skickar solstrålar genom sprickorna i produktionen. Men det är inte de där lätta strålarna som lyser över surfarna på beachen i Santa Monica, snarare de som trycker sig ned över Laurel Canyon.

Precis som Manson-familjen och Altamont gav en mörk botten till hippieerans drömmar finns det ett mörker och allvar i Babians musik, trots svänget och energin. Framförallt har den med tiden blivet allt mer eftertänksam, lyrisk och reflekterande. Det är en utveckling som klär bandet väl.

De första två plattorna är utmärkta men den formeln är inte möjlig att utveckla i oändlighet. I och med att bandmedlemmarna blivit äldre och kommit in i nya faser i livet är det också en mer än rimlig musikalisk resa. Mest imponerande är att de lyckats genomföra den utan att förlora glöden, energin och nerven.

Grattis Emmylou!

Foto: Fredrik Persson/TT

Min dröm är att bli folksångerska men jag är rädd att jag inte lidit tillräckligt.
Något i den stilen skrev en tonårig Emmylou Harris i ett brev till sin stora idol Pete Seeger.
Seeger svarade: var lugn, du kommer att få lida.

Som 26-åring var Emmylou Harris ensamstående mamma med en misslyckad skivkarriär bakom sig och hon livnärde sig som nattklubbssångerska i Washington DC. Hennes första skiva, Gliding Bird från 1969, skapade ingen större uppmärksamhet och kort efter att den släpptes gick skivbolaget i konkurs vilket innebar att den knappast fick någon marknadsföringshjälp. Det är i ärlighetens namn inte någon större förlust. Visst sjunger hon gudomligt men skivan är i ärlighetens namn inget vidare.

“I was trying to keep it a secret,” skulle hon 1975 berätta med ett skratt för Cameron Crowe (som på den tiden var journalist på Rolling Stone). “I hope somebody in authority will be able to buy the masters and burn them. Everybody involved with that record hated everybody else and I was in the middle trying to keep the peace. It was a disaster.”

Men en gäst på klubben skulle effektivt förändra hennes artistiska öde. Tänk scenen i Tillbaka till framtiden där Martyr McFly hoppar upp på scenen och börjar lira med bandet. Bandledaren Marvin Berry rusar av scenen, ringer upp sin kusin och säger: Chuck! Du vet det där nya soundet du letade efter: lyssna…

Jag vet inte om det var exakt så det gick till men när Rick Roberts en kväll i början av 1971 befann sig på klubben och fick höra sångerskan gick budskapet om fyndet från honom till bandkollegan i The Flying Burrito Brothers Chris Hillman och vidare till bandets före detta medlem och grundare Gram Parsons. Parsons, som var på väg att lansera sin solokarriär jagade en sångerska att sjunga countryduetter med. Det är ett av musikhistoriens stora lyckokast. Sällan, om ens någonsin, har en manlig och en kvinnlig stämma smält samman på ett så sömlöst sätt. Deras cover av Everly Brothers Love Hurts brukar omnämnande som världens bästa duett, och det är inte utan goda skäl.
Sammarbetet blev dock kortvarigt. Albumet GP släpptes 1973 och när uppföljaren Grievous Angel släpptes året därpå var Parsons redan död – hade han fått leva två månader till hade han tillhört The 27 Club, tillsammans med Janis Joplin, Jimi Hendrix, Jim Morrison och Kurt Cobain.

Skivorna kom, tillsammans med de som The Band gjorde i slutet på 60-talet, att bilda basen för countryrocken, alt-countryn och americanan.
Gram Parsons var en briljant artist i sig själv, men jag är tveksam om han – och hans, som han själv kallade den, cosmic american music – skulle fått den ikoniska status han skulle komma att få om det inte vore för den där lyckosamma slumpen som förde Rick Roberts till just den klubb där Emmylou Harris sjöng.

Även för Harris innebar det där mötet en värld av skillnad. 1975 släpptes Pieces of the sky, skivan hon själv betraktar som sin riktiga solodebut, och i bandet på den efterföljande turnén hade hon bland annat musiker som till vardags spelade med Elvis. Sedan dess har hon varit en stjärna inom countryn – med ena benet i traditionen och den andra i nuet utan att någonsin hänfalla åt den mer smaklösa sidan av Nashville. Till och med 1980-talet, en svår tid för countrymusiken, tog hon sig igenom med värdigheten i behåll.
Som duettpartner till alla från Neil Young och Bob Dylan till Dolly Parton och Linda Ronstadt – och på den här sidan millienieskiftet Gillian Welch och Allison Krauss – nådde hon även utanför Nashvilles musikaliska sfär.

Parallellt med grungevågen väckte en alternativ countryvåg fram med tydligt arv från det Gram och Emmylou gjorde i början på 70-talet med band som Uncle Tupelo, Son Volt och Wilco. Det känns knappast som en slump att nästa stora lyft i Harris karriär kom 1995. I samarbete med demonproducenten Daniel Lanois skapade hon skivan Wrecking Ball som i mitt tycke är en av det årtiondets allra bästa och gav henne en enorm respekt även utanför den egna genrens domäner.

Wrecking ball kan med fog kallas nästa steg i utvecklingen av det Gram Parsons kallade kosmisk amerikansk musik. Det är inte country, det är inte rock, det är inte blues, det är inte folksånger. Det är alltihop och inget av det. Det är väldigt amerikanskt men ändå gränslöst. Det är Lanois säreget atmosfäriska ljudbild och Harris lika värdiga som vackra stämma. Fast jag lyssnat på den hundratals gånger griper den fortfarande tag i mig som om det vore den första. Fast den är 22 år gammal känns den fortfarande fullständigt fräsch.

Sedan dess har hon klivit in i en roll som en countryns kunglighet. Skivorna har kommit i en jämn ström, liksom turnéerna. Idag fyller hon 70 år men det verkar inte som att hon har några planer på att pensionera sig. Till sommaren kommer hon tillbaka till Sverige för spelningar på Dalhalla och Liseberg. Den sistnämnda tänker jag inte missa. Sist jag såg henne var 2000. Det är en av de bästa spelningar jag sett (som inte blev sämre av att jag efteråt fick träffa henne som hastigast).

Billy Bragg gör återbesök på KB

Billy Bragg när han sist spelade på KB, i november 2013. Foto: Ralph Bretzer

Den forna punktrubaduren Billy Bragg, som de senaste decennierna grävt sig allt djupare ned i den amerikanska musikhistorien, kommer i augusti till Kulturbolaget i Malmö.
Och han ställer sig på KB:s scen ensam med gitarren.

En man, en röst, en gitarr. Den gamla Björn Afzelius-albumtiteln var länge en träffande beskrivning av Billy Braggs musik. Ensam med en elektrisk gitarr gjorde han sig ett namn 1983, sedan hans punkband Riff Raff kastat in handduken, med minialbumet Life’s a riot with spy vs spy. Med sju låtar på en dryg kvart skapade han en lika politisk som poetisk musik som tog temperaturen på hemlandet Storbritannien.

Med ena benet i punken och det andra i protestsångare som Woody Guthrie och Phil Ochs har han sedan dess blivit en ikon. De två albumen han gjorde tillsammans med Wilco 1998 och 2000, där de tonsatte texter av Woody Guthrie skrivna efter att sjukdomen gjorde Guthrie oförmögen att själv spela gitarr, lyfte hans profil ytterligare. Sedan dess har han grävt sig allt djupare ned i den amerikanska folkmusiktraditionen, men fortfarande med textskrivarpennan välvässad i (vänster)politisk riktning.

I augusti förra året kom Braggs elfte album, Shine a light: field recordings of the great american railroad, ett samarbete artisten och producenten Joe Henry där de båda åkte tåg mellan Chicago och Los Angeles och spelade in tåglåtar på stationer längs vägen.

Den 25 augusti kommer Billy Bragg till Malmö för en spelning på KB, biljetterna släpps på måndag. Senast Billy Bragg stod på KB:s scen var 2013. Den gången varvade han mellan att köra de gamla låtarna ensam med sin elektriska Telecaster-gitarr och hans nyare akustiska musik med fullt band. Den här gången kommer han att stå på scen helt själv, så som det en gång började.

* * *

Dags att lägga i nästa växel, TV4


Min drömbokning. Foto: Fredrik Sandberg / TT

TV4 har satt sig i en ordentlig uppförsbacke inför den kommande säsongen av Så mycket bättre.

Okej för Thomas Andersson Wij. Han har en låtkatalog med flera riktiga guldkorn: ”Hälsingland”, ”Thomas och hans mamma”, ”Blues för Sverige” och ”Mellanstora mellansveska städer” är bara några av mina personliga favoriter. Att han dessutom kan tolka andra artister, med mindre välvässad penna än hans egen, stod uppenbart för alla och envar när han uppträdde som inledningsnummer till Melodifestivalens final 2007 i något som kan vara det mest lyckade inslaget i tv-programmets historia.

Själv kommer jag aldrig att glömma hur tonerna av en sprött plockad akustisk gitarr ackompanjerades av mörka Stockholmsbilder och till det Andersson Wijs känsliga stämma. Det var inte förrän kameran gled in över publiken i ett nästan nedsläckt Globen samtidigt som han tog kraft i refrängen som det blev uppenbart för mig att det vi hörde var en version av Carolas gamla mellovinnare Evighet. Det kändes som om hela landet stannade för en sekund.

Men efter att Thomas Andersson Wij offentliggjordes har det gått ordentligt utför. Jag menar, Kikki Danielsson. Även om senaste albumet, 2011 års ”Första dagen i resten av mitt i liv”, har sina klart lysande ljuspunkter så lär inte ens TAW kunna göra något vettigt med Papaya Coconut, om vi säger så. Och Eric Saade – två Mellohits utgör inte en låtskatt av rang, direkt. Jämför med honom känns ju till och Danny Saucedo som en artist med en gedigen katalog.

Fyra artister kvarstår innan vi vet hur årets laguppställning ser ut. Om inte TV4 lägger i nästa växel och rycker upp sig rejält riskerar det här att bli tristaste säsongen hittills.

Jag inser att han lär bli landets mest svårövertalade artist men det är klart att Joakim Thåström vore den absoluta drömbokningen. Tänk att få höra Thomas Andersson Wij göra en ömsint Fan fan fan, Kikki Danielsson göra country av Ebba Gröns Die Mauer eller Eric Saade upptäcka sitt eget mörker och krautrockens undergångsstämningar genom att tolka Sällskapets Såg dom komma. Bara det hade ju varit värt att se hela säsongen för. Eller för den delen att höra Thåström göra Kikkis gamla dansbandsschlager Bra vibrationer till dansrock i Rymdimperiets anda…

Linnea Henriksson – som ju har ett nytt album på gång – eller Veronica Maggio skulle jag gärna också se i laguppställningen, liksom Linda Pira.

Är det inte också på tiden att släppa in någon från hårdrocksvärlden i programmet. Sverige tillhör de ledande länderna i världen när det gäller heavy metal i den riktigt hårda skolan men har, trots att det nu är dags för nionde säsongen, inte synts alls i Så mycket bättre. Här finns också ett musikaliskt yrkeskunnande utöver det vanliga. Det är bara att välja och vraka men jag skulle inte ha något emot att se någon från till exempel Dark Tranquility eller Opeth. Inte minst har det sistnämnda bandet en musikalisk bredd som skulle sitta fint i sammanhanget.

Som wildcard: varför inte ta in gamle punkhjälten Stry Terrarie som flankerade Thåström på slutet i Ebba Grön och inledningsvis i Rymdimperiet/Imperiet men som gjort mycket annat bra i Kriminella Gitarrer, Garbochock och Babylon Blues.

Så kom igen nu TV4! Rädda nionde säsongen innan det är för sent.

En av grundpelarna är borta

Foto: TT

Frågan är om någon i rockens första generation har haft ett större inflytande över hur rock n roll skulle komma att låta än Chuck Berry.

Elvis Presley var den störste sångaren, Johnny Cash var coolast, Little Richard mest flamboyant och Jerry Lee Lewis galnast. Men Chuck Berry satte med det där introriffet till Johnny B Goode själva grundformen för hela genren. Och som han gjorde det.

Han var kanske ingen ekvilibrist på sitt instrument men han kom att bilda skola. Det var rått, sexigt och alldeles oemotståndligt. Grunden var bluesen men med ett uppdrivet tempo och med den där baktaktsrytmen som fick allt att svänga och hela världen att förändras. Någonstans i den där rytmen – i kombination med efterkrigstidens ekonomiska och sociala förändringar – fanns fröet till hela tonårskulturen.

Chuck Berry var så tidigt ute att den nya genren ännu inte hade fått sitt namn ännu. I sin självbiografi berättar han hur han i början oftast bokades till countryhak i den amerikanska södern. På den tiden hade skivor sällan bildomslag och de som bokade visste inte hur han såg ut. När han kom till dessa etablissemang i den segregerade södern hände det inte sällan att han inte blev insläppt för att han var svart.

Även som textförfattare gick han längre än sina samtida. Visst tog han även här avstamp i bluesen men byggde vidare på den med en fantastisk känsla för den nya tiden. Bakgrunden till en text som Roll over Beethoven var att hans syster hade förtur till familjens piano eftersom hon spelade klassisk musik. Ur det skapade han med utsökt rytmiserade fraser en grundritning för 50-talets gryende tonårskultur. Ut med det gamla, Beethoven och Tjajkovskij, in med det nya: radio DJ:s, jukeboxar och snabba taktslag, ”I got the rockin’ pneumonia, I need a shot of rhythm and blues”.

Men han skrev också små dramer i miniformat. Vi har You never can tell om ett bröllop mellan två ungdomar, och de äldre släktingar som förundrat ser på: “C’est la vie, said the old folks, it goes to show you never can tell”. Och i Memphis, Tennessee sjunger han om en pappa som begråter att han inte får träffa sin dotter, 6-åriga Marie: “Last time I saw Marie she’s waving me good bye / With hurry home drops on her cheek that trickled from her eye”.

För mig, som är född 1971, var Chuck Berry vägen in i rockmusiken. Johnny B Goode och Maybelline – hans debutsingel från 1955, en bearbetning av western swing-artisten Bob Wills Ida Red – gjorde ett outplånligt intryck på mitt sjuåriga jag och är säkert en kraftigt bidragande orsak till att jag gör det jag gör idag. Det var en bra ingång eftersom all rock n roll som gjorts sedan dess på ena eller andra sättet bygger vidare på det arvet.

Det ska väl i ärlighetens namn sägas att det var mycket länge sedan Chuck Berry kom med någon ny musik som är värdig hans arv och hans senaste platta släpptes 1979. En ny ska dock vara färdiginspelad. Och även om inte den heller skulle vara något mästerverk och även om hans spelningar de senaste decennierna knappast förärats några större lovord går det inte att ta ifrån honom den låtskatt han skapade under 50-talet och hans lika stilbildande showmanship.

Chuck Berry är död. Han blev 90 år gammal. Av de stora namnen i rockens första generation är nu alla utom Jerry Lee Lewis och Little Richard döda. Med den förstnämnda turnerade Chuck Berry redan på 50-talet (och med båda under 90-talet). I självbiografin berättar han om den där turnén på 50-talet. Att arbeta med den egocentriske Lewis var, enligt Berry, inte på något sätt oproblematiskt. Man kom i alla fall överens att varva sina framträdanden och turades om att ta finalnumret. Vid turnéns sista spelning räknade Berry med att det skulle bli bråk om vem som skulle få ta finalen. Så blev det inte. Lewis lämnade med lätt hand över den äran, något som fick Berry att ana oråd. Av goda skäl.

När Jerry Lee Lewis gick ut på scen för att göra sitt sista nummer slog han sig ned bakom flygeln och kastade sig in i sin stora hit Great Balls of Fire. Halvvägs in i låten reste han sig upp medan bandet fortsatte spela. Han gick av scenen och kom tillbaka med en dunk, hällde bensin över flygeln och avslutade med att spela resten av låten på en brinnande vit flygel. I kulisserna stod Chuck Berry med sin gitarr i handen och tänkte “Jaha, och nu ska jag gå in och spela Johnny B Goode efter det här…”

Lägg av nu, Polarprisjuryn!

Foto: Chris Pizzello/AP/TT

Vi börjar från den ljusa sidan. Wayne Shorter. Ett saxofonsnille med ett väldigt distingerat cv. Jag menar, Art Blakey, Miles Davis och Weather Report (med bland andra fantombasisten Jaco Pastorius). Det är inga trista musiker han spelat med genom åren. Dessutom är det inte många kvar från hans generation av jazzmusiker, en generation som omformade hela genren flera gånger om. Miles är borta, så är även Mingus och Monk. Och Coltrane och Coleman.

Men allvarligt, Polarprisjuryn! Lägg av nu. Det är inte kul längre. Sting? Är ni på riktigt?

Polarpriset har till dags dato utdelats 26 gånger sedan det instiftades 1992. Fem gånger (5!) har populärmusikdelen av priset gått till kvinnor. Skärpning. Svenska Akademien kan skylla på att priset har funnits länge men är i ärlighetens namn inte mycket bättre. Under samma period har man sex gånger delat ut priset till kvinnliga författare.

När man tittar på listan är det gubbar, gubbar, gubbar. Några får det välförtjänt. Andra undrar man om juryn bara delat ut priset till sina egna tonårsidoler. Slående är att det är bland de få kvinnorna som finns representerade som man hittar de mest intressanta valen rent musikaliskt och textmässigt: Björk, Joni Mitchell, Emmylou Harris och Patti Smith.

Jag menar hur spännande var det att välja ut Elton John? Eller för den delen Sting… Föredetting-stämpeln är ju så massiv att trycksvärtan rinner ned på scengolvet. Inte för att någon av dem någonsin har varit någon nydanare, på sin höjd duktiga hantverkare.

Jag var inte särskilt glad i förra årets val, Max Martin, heller. Men det visade i alla fall någon form av nytänk, att man såg att musikvärlden förändrades och att det fanns flera generationer musikskapare som kommit med enorma bidrag till populärmusiken efter det att juryns egna hjältar som hade sin peak på 60- och 70-talen slutade producera intressant musik.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×