Lugnare apor engagerar

Foto: Christopher Ekfeldt/Arkiv

För den stora allmänheten är nog Babian mest kända för ledmotivet till Barnkanalens sommarlovsprogram men vi som följt den malmöitiska rockscenen är de framförallt ett alldeles lysande liveband. Det hindrar inte att de under det decennium de existerat skapat några riktigt fina album.

På sina första två plattor bjöd tidigare Malmöbandet Babian som explosioner med ena benet i 60-talets garagerock och protopunk; i The Standells och MC5, och det andra i Bob Hunds skeva skånska postpunk. Men redan från starten fanns där också något annat. En progressiv ådra i musiken och en poetisk skärpa i texterna.

Det där annat har fått allt mer utrymme med åren. 2012 års ”Heja dom som vinner!” var ett stort steg i mer progressiv riktning och på nya ”Den andra sidan” tar de steget fullt ut. Visst finns garagerocken här fortfarande men det sena 60-talets kaliforniska lätt folktonade rock skickar solstrålar genom sprickorna i produktionen. Men det är inte de där lätta strålarna som lyser över surfarna på beachen i Santa Monica, snarare de som trycker sig ned över Laurel Canyon.

Precis som Manson-familjen och Altamont gav en mörk botten till hippieerans drömmar finns det ett mörker och allvar i Babians musik, trots svänget och energin. Framförallt har den med tiden blivet allt mer eftertänksam, lyrisk och reflekterande. Det är en utveckling som klär bandet väl.

De första två plattorna är utmärkta men den formeln är inte möjlig att utveckla i oändlighet. I och med att bandmedlemmarna blivit äldre och kommit in i nya faser i livet är det också en mer än rimlig musikalisk resa. Mest imponerande är att de lyckats genomföra den utan att förlora glöden, energin och nerven.

Grattis Emmylou!

Foto: Fredrik Persson/TT

Min dröm är att bli folksångerska men jag är rädd att jag inte lidit tillräckligt.
Något i den stilen skrev en tonårig Emmylou Harris i ett brev till sin stora idol Pete Seeger.
Seeger svarade: var lugn, du kommer att få lida.

Som 26-åring var Emmylou Harris ensamstående mamma med en misslyckad skivkarriär bakom sig och hon livnärde sig som nattklubbssångerska i Washington DC. Hennes första skiva, Gliding Bird från 1969, skapade ingen större uppmärksamhet och kort efter att den släpptes gick skivbolaget i konkurs vilket innebar att den knappast fick någon marknadsföringshjälp. Det är i ärlighetens namn inte någon större förlust. Visst sjunger hon gudomligt men skivan är i ärlighetens namn inget vidare.

“I was trying to keep it a secret,” skulle hon 1975 berätta med ett skratt för Cameron Crowe (som på den tiden var journalist på Rolling Stone). “I hope somebody in authority will be able to buy the masters and burn them. Everybody involved with that record hated everybody else and I was in the middle trying to keep the peace. It was a disaster.”

Men en gäst på klubben skulle effektivt förändra hennes artistiska öde. Tänk scenen i Tillbaka till framtiden där Martyr McFly hoppar upp på scenen och börjar lira med bandet. Bandledaren Marvin Berry rusar av scenen, ringer upp sin kusin och säger: Chuck! Du vet det där nya soundet du letade efter: lyssna…

Jag vet inte om det var exakt så det gick till men när Rick Roberts en kväll i början av 1971 befann sig på klubben och fick höra sångerskan gick budskapet om fyndet från honom till bandkollegan i The Flying Burrito Brothers Chris Hillman och vidare till bandets före detta medlem och grundare Gram Parsons. Parsons, som var på väg att lansera sin solokarriär jagade en sångerska att sjunga countryduetter med. Det är ett av musikhistoriens stora lyckokast. Sällan, om ens någonsin, har en manlig och en kvinnlig stämma smält samman på ett så sömlöst sätt. Deras cover av Everly Brothers Love Hurts brukar omnämnande som världens bästa duett, och det är inte utan goda skäl.
Sammarbetet blev dock kortvarigt. Albumet GP släpptes 1973 och när uppföljaren Grievous Angel släpptes året därpå var Parsons redan död – hade han fått leva två månader till hade han tillhört The 27 Club, tillsammans med Janis Joplin, Jimi Hendrix, Jim Morrison och Kurt Cobain.

Skivorna kom, tillsammans med de som The Band gjorde i slutet på 60-talet, att bilda basen för countryrocken, alt-countryn och americanan.
Gram Parsons var en briljant artist i sig själv, men jag är tveksam om han – och hans, som han själv kallade den, cosmic american music – skulle fått den ikoniska status han skulle komma att få om det inte vore för den där lyckosamma slumpen som förde Rick Roberts till just den klubb där Emmylou Harris sjöng.

Även för Harris innebar det där mötet en värld av skillnad. 1975 släpptes Pieces of the sky, skivan hon själv betraktar som sin riktiga solodebut, och i bandet på den efterföljande turnén hade hon bland annat musiker som till vardags spelade med Elvis. Sedan dess har hon varit en stjärna inom countryn – med ena benet i traditionen och den andra i nuet utan att någonsin hänfalla åt den mer smaklösa sidan av Nashville. Till och med 1980-talet, en svår tid för countrymusiken, tog hon sig igenom med värdigheten i behåll.
Som duettpartner till alla från Neil Young och Bob Dylan till Dolly Parton och Linda Ronstadt – och på den här sidan millienieskiftet Gillian Welch och Allison Krauss – nådde hon även utanför Nashvilles musikaliska sfär.

Parallellt med grungevågen väckte en alternativ countryvåg fram med tydligt arv från det Gram och Emmylou gjorde i början på 70-talet med band som Uncle Tupelo, Son Volt och Wilco. Det känns knappast som en slump att nästa stora lyft i Harris karriär kom 1995. I samarbete med demonproducenten Daniel Lanois skapade hon skivan Wrecking Ball som i mitt tycke är en av det årtiondets allra bästa och gav henne en enorm respekt även utanför den egna genrens domäner.

Wrecking ball kan med fog kallas nästa steg i utvecklingen av det Gram Parsons kallade kosmisk amerikansk musik. Det är inte country, det är inte rock, det är inte blues, det är inte folksånger. Det är alltihop och inget av det. Det är väldigt amerikanskt men ändå gränslöst. Det är Lanois säreget atmosfäriska ljudbild och Harris lika värdiga som vackra stämma. Fast jag lyssnat på den hundratals gånger griper den fortfarande tag i mig som om det vore den första. Fast den är 22 år gammal känns den fortfarande fullständigt fräsch.

Sedan dess har hon klivit in i en roll som en countryns kunglighet. Skivorna har kommit i en jämn ström, liksom turnéerna. Idag fyller hon 70 år men det verkar inte som att hon har några planer på att pensionera sig. Till sommaren kommer hon tillbaka till Sverige för spelningar på Dalhalla och Liseberg. Den sistnämnda tänker jag inte missa. Sist jag såg henne var 2000. Det är en av de bästa spelningar jag sett (som inte blev sämre av att jag efteråt fick träffa henne som hastigast).

Billy Bragg gör återbesök på KB

Billy Bragg när han sist spelade på KB, i november 2013. Foto: Ralph Bretzer

Den forna punktrubaduren Billy Bragg, som de senaste decennierna grävt sig allt djupare ned i den amerikanska musikhistorien, kommer i augusti till Kulturbolaget i Malmö.
Och han ställer sig på KB:s scen ensam med gitarren.

En man, en röst, en gitarr. Den gamla Björn Afzelius-albumtiteln var länge en träffande beskrivning av Billy Braggs musik. Ensam med en elektrisk gitarr gjorde han sig ett namn 1983, sedan hans punkband Riff Raff kastat in handduken, med minialbumet Life’s a riot with spy vs spy. Med sju låtar på en dryg kvart skapade han en lika politisk som poetisk musik som tog temperaturen på hemlandet Storbritannien.

Med ena benet i punken och det andra i protestsångare som Woody Guthrie och Phil Ochs har han sedan dess blivit en ikon. De två albumen han gjorde tillsammans med Wilco 1998 och 2000, där de tonsatte texter av Woody Guthrie skrivna efter att sjukdomen gjorde Guthrie oförmögen att själv spela gitarr, lyfte hans profil ytterligare. Sedan dess har han grävt sig allt djupare ned i den amerikanska folkmusiktraditionen, men fortfarande med textskrivarpennan välvässad i (vänster)politisk riktning.

I augusti förra året kom Braggs elfte album, Shine a light: field recordings of the great american railroad, ett samarbete artisten och producenten Joe Henry där de båda åkte tåg mellan Chicago och Los Angeles och spelade in tåglåtar på stationer längs vägen.

Den 25 augusti kommer Billy Bragg till Malmö för en spelning på KB, biljetterna släpps på måndag. Senast Billy Bragg stod på KB:s scen var 2013. Den gången varvade han mellan att köra de gamla låtarna ensam med sin elektriska Telecaster-gitarr och hans nyare akustiska musik med fullt band. Den här gången kommer han att stå på scen helt själv, så som det en gång började.

* * *

Dags att lägga i nästa växel, TV4


Min drömbokning. Foto: Fredrik Sandberg / TT

TV4 har satt sig i en ordentlig uppförsbacke inför den kommande säsongen av Så mycket bättre.

Okej för Thomas Andersson Wij. Han har en låtkatalog med flera riktiga guldkorn: ”Hälsingland”, ”Thomas och hans mamma”, ”Blues för Sverige” och ”Mellanstora mellansveska städer” är bara några av mina personliga favoriter. Att han dessutom kan tolka andra artister, med mindre välvässad penna än hans egen, stod uppenbart för alla och envar när han uppträdde som inledningsnummer till Melodifestivalens final 2007 i något som kan vara det mest lyckade inslaget i tv-programmets historia.

Själv kommer jag aldrig att glömma hur tonerna av en sprött plockad akustisk gitarr ackompanjerades av mörka Stockholmsbilder och till det Andersson Wijs känsliga stämma. Det var inte förrän kameran gled in över publiken i ett nästan nedsläckt Globen samtidigt som han tog kraft i refrängen som det blev uppenbart för mig att det vi hörde var en version av Carolas gamla mellovinnare Evighet. Det kändes som om hela landet stannade för en sekund.

Men efter att Thomas Andersson Wij offentliggjordes har det gått ordentligt utför. Jag menar, Kikki Danielsson. Även om senaste albumet, 2011 års ”Första dagen i resten av mitt i liv”, har sina klart lysande ljuspunkter så lär inte ens TAW kunna göra något vettigt med Papaya Coconut, om vi säger så. Och Eric Saade – två Mellohits utgör inte en låtskatt av rang, direkt. Jämför med honom känns ju till och Danny Saucedo som en artist med en gedigen katalog.

Fyra artister kvarstår innan vi vet hur årets laguppställning ser ut. Om inte TV4 lägger i nästa växel och rycker upp sig rejält riskerar det här att bli tristaste säsongen hittills.

Jag inser att han lär bli landets mest svårövertalade artist men det är klart att Joakim Thåström vore den absoluta drömbokningen. Tänk att få höra Thomas Andersson Wij göra en ömsint Fan fan fan, Kikki Danielsson göra country av Ebba Gröns Die Mauer eller Eric Saade upptäcka sitt eget mörker och krautrockens undergångsstämningar genom att tolka Sällskapets Såg dom komma. Bara det hade ju varit värt att se hela säsongen för. Eller för den delen att höra Thåström göra Kikkis gamla dansbandsschlager Bra vibrationer till dansrock i Rymdimperiets anda…

Linnea Henriksson – som ju har ett nytt album på gång – eller Veronica Maggio skulle jag gärna också se i laguppställningen, liksom Linda Pira.

Är det inte också på tiden att släppa in någon från hårdrocksvärlden i programmet. Sverige tillhör de ledande länderna i världen när det gäller heavy metal i den riktigt hårda skolan men har, trots att det nu är dags för nionde säsongen, inte synts alls i Så mycket bättre. Här finns också ett musikaliskt yrkeskunnande utöver det vanliga. Det är bara att välja och vraka men jag skulle inte ha något emot att se någon från till exempel Dark Tranquility eller Opeth. Inte minst har det sistnämnda bandet en musikalisk bredd som skulle sitta fint i sammanhanget.

Som wildcard: varför inte ta in gamle punkhjälten Stry Terrarie som flankerade Thåström på slutet i Ebba Grön och inledningsvis i Rymdimperiet/Imperiet men som gjort mycket annat bra i Kriminella Gitarrer, Garbochock och Babylon Blues.

Så kom igen nu TV4! Rädda nionde säsongen innan det är för sent.

En av grundpelarna är borta

Foto: TT

Frågan är om någon i rockens första generation har haft ett större inflytande över hur rock n roll skulle komma att låta än Chuck Berry.

Elvis Presley var den störste sångaren, Johnny Cash var coolast, Little Richard mest flamboyant och Jerry Lee Lewis galnast. Men Chuck Berry satte med det där introriffet till Johnny B Goode själva grundformen för hela genren. Och som han gjorde det.

Han var kanske ingen ekvilibrist på sitt instrument men han kom att bilda skola. Det var rått, sexigt och alldeles oemotståndligt. Grunden var bluesen men med ett uppdrivet tempo och med den där baktaktsrytmen som fick allt att svänga och hela världen att förändras. Någonstans i den där rytmen – i kombination med efterkrigstidens ekonomiska och sociala förändringar – fanns fröet till hela tonårskulturen.

Chuck Berry var så tidigt ute att den nya genren ännu inte hade fått sitt namn ännu. I sin självbiografi berättar han hur han i början oftast bokades till countryhak i den amerikanska södern. På den tiden hade skivor sällan bildomslag och de som bokade visste inte hur han såg ut. När han kom till dessa etablissemang i den segregerade södern hände det inte sällan att han inte blev insläppt för att han var svart.

Även som textförfattare gick han längre än sina samtida. Visst tog han även här avstamp i bluesen men byggde vidare på den med en fantastisk känsla för den nya tiden. Bakgrunden till en text som Roll over Beethoven var att hans syster hade förtur till familjens piano eftersom hon spelade klassisk musik. Ur det skapade han med utsökt rytmiserade fraser en grundritning för 50-talets gryende tonårskultur. Ut med det gamla, Beethoven och Tjajkovskij, in med det nya: radio DJ:s, jukeboxar och snabba taktslag, ”I got the rockin’ pneumonia, I need a shot of rhythm and blues”.

Men han skrev också små dramer i miniformat. Vi har You never can tell om ett bröllop mellan två ungdomar, och de äldre släktingar som förundrat ser på: “C’est la vie, said the old folks, it goes to show you never can tell”. Och i Memphis, Tennessee sjunger han om en pappa som begråter att han inte får träffa sin dotter, 6-åriga Marie: “Last time I saw Marie she’s waving me good bye / With hurry home drops on her cheek that trickled from her eye”.

För mig, som är född 1971, var Chuck Berry vägen in i rockmusiken. Johnny B Goode och Maybelline – hans debutsingel från 1955, en bearbetning av western swing-artisten Bob Wills Ida Red – gjorde ett outplånligt intryck på mitt sjuåriga jag och är säkert en kraftigt bidragande orsak till att jag gör det jag gör idag. Det var en bra ingång eftersom all rock n roll som gjorts sedan dess på ena eller andra sättet bygger vidare på det arvet.

Det ska väl i ärlighetens namn sägas att det var mycket länge sedan Chuck Berry kom med någon ny musik som är värdig hans arv och hans senaste platta släpptes 1979. En ny ska dock vara färdiginspelad. Och även om inte den heller skulle vara något mästerverk och även om hans spelningar de senaste decennierna knappast förärats några större lovord går det inte att ta ifrån honom den låtskatt han skapade under 50-talet och hans lika stilbildande showmanship.

Chuck Berry är död. Han blev 90 år gammal. Av de stora namnen i rockens första generation är nu alla utom Jerry Lee Lewis och Little Richard döda. Med den förstnämnda turnerade Chuck Berry redan på 50-talet (och med båda under 90-talet). I självbiografin berättar han om den där turnén på 50-talet. Att arbeta med den egocentriske Lewis var, enligt Berry, inte på något sätt oproblematiskt. Man kom i alla fall överens att varva sina framträdanden och turades om att ta finalnumret. Vid turnéns sista spelning räknade Berry med att det skulle bli bråk om vem som skulle få ta finalen. Så blev det inte. Lewis lämnade med lätt hand över den äran, något som fick Berry att ana oråd. Av goda skäl.

När Jerry Lee Lewis gick ut på scen för att göra sitt sista nummer slog han sig ned bakom flygeln och kastade sig in i sin stora hit Great Balls of Fire. Halvvägs in i låten reste han sig upp medan bandet fortsatte spela. Han gick av scenen och kom tillbaka med en dunk, hällde bensin över flygeln och avslutade med att spela resten av låten på en brinnande vit flygel. I kulisserna stod Chuck Berry med sin gitarr i handen och tänkte “Jaha, och nu ska jag gå in och spela Johnny B Goode efter det här…”

Lägg av nu, Polarprisjuryn!

Foto: Chris Pizzello/AP/TT

Vi börjar från den ljusa sidan. Wayne Shorter. Ett saxofonsnille med ett väldigt distingerat cv. Jag menar, Art Blakey, Miles Davis och Weather Report (med bland andra fantombasisten Jaco Pastorius). Det är inga trista musiker han spelat med genom åren. Dessutom är det inte många kvar från hans generation av jazzmusiker, en generation som omformade hela genren flera gånger om. Miles är borta, så är även Mingus och Monk. Och Coltrane och Coleman.

Men allvarligt, Polarprisjuryn! Lägg av nu. Det är inte kul längre. Sting? Är ni på riktigt?

Polarpriset har till dags dato utdelats 26 gånger sedan det instiftades 1992. Fem gånger (5!) har populärmusikdelen av priset gått till kvinnor. Skärpning. Svenska Akademien kan skylla på att priset har funnits länge men är i ärlighetens namn inte mycket bättre. Under samma period har man sex gånger delat ut priset till kvinnliga författare.

När man tittar på listan är det gubbar, gubbar, gubbar. Några får det välförtjänt. Andra undrar man om juryn bara delat ut priset till sina egna tonårsidoler. Slående är att det är bland de få kvinnorna som finns representerade som man hittar de mest intressanta valen rent musikaliskt och textmässigt: Björk, Joni Mitchell, Emmylou Harris och Patti Smith.

Jag menar hur spännande var det att välja ut Elton John? Eller för den delen Sting… Föredetting-stämpeln är ju så massiv att trycksvärtan rinner ned på scengolvet. Inte för att någon av dem någonsin har varit någon nydanare, på sin höjd duktiga hantverkare.

Jag var inte särskilt glad i förra årets val, Max Martin, heller. Men det visade i alla fall någon form av nytänk, att man såg att musikvärlden förändrades och att det fanns flera generationer musikskapare som kommit med enorma bidrag till populärmusiken efter det att juryns egna hjältar som hade sin peak på 60- och 70-talen slutade producera intressant musik.

Ett annus horribilis för kulturen

2016 blev ett år när många stora svenska såväl som utländska kultur- och nöjespersonligheter gick ur tiden. Och 2017 kan bli etter värre…

Liemannen borde kunna ta ett friår. 2016 har han jobbat för högtryck. Redan i våras pratades det om 2016 som ett annus horribilis för kulturen i allmänhet och popmusiken i synnerhet. Då hade David Bowie och Prince gjort Umberto Eco och Bodil Malmsten sällskap till the great gig in the sky. Och sedan har det fortsatt. Olle Ljungström, Freddie Wadling och Josefin Nilsson; Dario Fo och Lars Gustafsson och nu på slutet Carrie Fisher och hennes mor Debbie Reynolds.

Men varför har just 2016 blivit ett så fruktansvärt år för kulturen? Är det bara en slump?

Till att börja med kan vi väl slå fast att rockstjärnor verkligen dör tidigare än oss andra. Det är inte så som en kristen amerikansk organisation gjorde för ett tiotal år sedan – för att bevisa något slags tes om djävulens musik – att man lätt kan ta alla döda rockstjärnors ålder vid frånfället och slå ut ett medelvärde. Men det är ett faktum att man som turnerande musiker lever i ett större antal riskmiljöer än de flesta andra. Man spenderar mycket tid i turnébussen och trafiken är som bekant inte ofarlig, dessutom befinner man sig på kvällarna i miljöer där alkohol och droger figurerar i överflöd.

Men, och det är ett stort men, rockmusiken är fortfarande relativt ung som form. Den första rock n rollgenerationen som skapade den musik som hördes på 50-talet har det senaste decenniet kommit upp i den ålder att de börjar dö på naturlig väg. Och det flesta rockmusiker som har levat gör så fortfarande, vilket innebär att majoriteten av de som dött gjort så i förtid på ena eller andra sättet.

Vi kan också tänka oss antalet rock- och popmusiker som en pyramid där toppen är startpunkten och basen är nutiden. Det finns otroligt många fler popmusiker idag än vad det någonsin gjort tidigare. De första riktigt stora, i antal räknat, rockgenerationerna, de som kom i slutet på 60- och början av 70-talet har nu kommit upp i väldigt riskabla åldrar. För männen har innebär det till exempel att risken för prostatacancer är väldigt mycket högre nu. Och just cancern har varit en stor dråpare i år. David Bowie, Greg Lake från Emerson, Lake and Palmer, skriftställaren AA Gill och självaste professor Snape, Alan Rickman, är bara några av dem som i år tagits i förhållandevis unga år av cancern.

Redan i april publicerade BBC en artikel där man slog fast att det inte bara varit ovanligt många ”celebrity deaths” i år utan även att det är en kraftigt uppåtgående trend. Som en förklaring tar man upp vad man kallar ”the baby boom factor”. I USA exploderade befolkning i storlek efter kriget. Inte mindre än 23 procent av landets befolkning är född mellan 1946 och 1964. Dessa har nu nått upp i den ålder där människor har högre risk att ryckas bort än tidigare.

Vi är fler människor än vad vi någonsin varit tidigare och åtminstone i västvärlden har befolkningen blivit äldre. Dessutom har vi idag ett samhällsklimat som producerar mycket fler kändisar än vad som någonsin gjorts tidigare. Internet och sociala medier har fragmenterat och spritt kändisskapet. Andy Warhol kan inte ha anat hur rätt han hade när han pratade om att i framtiden skulle alla vara kända i 15 minuter. Och av enkel logik följer att om vi har fler kändisar kommer fler kändisar också att dö.

Av detta följer också att det med all sannolikhet inte är slut här. Liemannen kommer inte att kunna ta något friår – tvärt om riskerar 2017 att bli ännu svartare.

Fotnot: Annus horribilis betyder fruktansvärt år på latin. Uttrycket populariserades av drottning Elisabeth i ett tal till sitt 40-årsjubileum som drottning 1992, ett år som kantats av en lång rad motgångar för det brittiska kungahuset.

Skönheten till MacGowans odjur

Idag är det 16 år sedan en av Englands bästa och mest förbisedda sångerskor allt för tidigt rycktes ifrån oss.

Kirsty MacColls röst är överallt så här års. Den hörs på den mest romantiska sång att någonsin uyspela sig i en fyllecell på julafton, och definitivt den mest romantiska låt där någon i sångens kärlekspar kallas ”an old slut on junk”. 
MacColl föddes 1959 som dotter till den världsberömde folksångaren Ewan MacColl (Dirty old town). Den 18 december 2000 dök hon i Mexiko med sina barn. När de kom upp till ytan såg hon en båt på väg mot dem i ett område där inga båtar var tillåtna. Hon lyckades knuffa bort sin då 15-åriga son ur båtens väg men träffades själv av den och omkom.

Det är en ödets ironi att en så fantastisk sångerska och låtskriverska är mest hågkommen för en duett, Fairytale of New York, skriven av någon annan, The Pogues Shane MacGowan, och två covers: Billy Braggs A new England och The Kinks Days.

Det är en ödets ironi, inte minst som hennes egen katalog är fylld av lysande låtar som They don’t know (som Tracey Ullman hade en stor hit med), Walking down Madison och There’s a guy work down the chip shop swears he’s Elvis.

Valet av MacColl som duettpartner på Fairytale of New York var ett genidrag av MacGowan och company. Hennes röst har en änglalik skönhet i kombination med en blasé världströtthet som passar helt rätt in i den roll hon spelar i sången – och som passar perfekt med den torra brittiska humor som genomsyrar hennes egna sånger. Det var också ett briljant drag ur hennes eget perspektiv. Världens genom tiderna bästa julsång har säkerställt att hennes röst aldrig kommer att bli bortglömd trots den oförtjänt undanskymda plats hon fått i musikhistorien.

Själv högtidlighåller jag hennes minne på denna hennes dödsdag genom att tömma min lokale skivhandlares Kirsty MacColl-fack.

Dans vid apokalypsens rand

killing-joke-7Foto: Ralph Bretzer

Jaz Coleman vankar fram över scenen med maniskt uppspärrad blick. Han påminner inte så lite om den galne skurken i en Hammer Horror-film. På sin flank står Kevin ”Geordie” Walker och spelar skärande vassa riff från sin halvakustiska Gibson ES-295:a.  Under dem matar Martin ”Youth” Glover på bas och trummisen ”Big” Paul Ferguson frenetiskt pumpande rytmer. Det låter mörkt och olycksbådande och samtidigt nästan dansant.

Eighties – by day we run, by night we dance, we do

killing-joke-2Det britiska imperiet ligger i ruiner. Thatcherismen har spätt på de redan grundmurade klassklyftorna. Gruvarbetarna strejkar och i London gör sophämtarna det samma. Längs gatorna växer sopberget. En generation unga män kallas in till ett krig långt, långt borta. Utanför Argentinas kust ska de försvara de brittiska Falklandsöarna; en plats få av dem ens hört talas om innan kriget började. Samtidigt rasar det kalla kriget och tanken på att dö i ett kärnvapenbestyckat tredje världskrig låter som en bara alltför rimlig framtidsvision.

The atmosphere’s strange
Out on the town
Music for pleasure
It’s not music no more
Music to dance to
Music to move
This is music to march to
It’s a war dance
A war dance

killing-joke-5Mot den bakgrunden tedde sig Killing Jokes musik som en dans på apokalypsens rand. Mörk, dystopisk och aggressiv men samtidigt intelligent, intellektuell och nyskapande. Kalla det postpunk eller dark wave; själva benämner de musiken ibland som tension rock och det är en passande beskrivning. Det finns en spänning mellan undergångsstämningen och de dansanta rytmerna och basgångarna som inte så lite hämtar sin näring från framförallt basisten Youths intresse för dub reggae. Akter så olika som Metallica och Nine Inch Nails skulle ta lärdom och Nirvana kunde inte låta bli att sno det giftiga riffet från låten Eighties till sin Come as you are.

killing-joke-4Och spänningen finns kvar fortfarande idag. Bandet har gått igenom en rad medlemsbyten genom åren men alltid behållit sin relevans och skapat intressant musik. När bandet på torsdagskvällen stod på KB:s scen var det dock den återförenade originaluppsättningen som snart kan fira 40-årsjubileum. De vilar inte på lagrarna låtmässigt. Klassikerna kommer redan tidigt i låtlistan: War dance som nummer två, följd av  Eighties och även Requiem är avverkad innan vi ens är halvvägs in i spelningen.

Tiderna var bistra för många på 80-talet. Det gav näring till en hel massa fantastisk musik ocgh band, däribland Killing Joke. 2016 är tiderna fortfarande bistra och dansen vid apokalypsens rand ter sig mer passande än någonsin.

Breaking in a cold sweat just like the good old days
The drum beat of hostilities has started to play
A perverted thrill reminiscent of the big chill
Hair trigger giving everyone a shiver

Jaz Colemans ansikte må ha blivit fårat och Youths hår blivit inte så ungdomligt tunt. Det må ta en stund innan de värmt upp riktigt på scenen men efter några låtar sparkar Youth av sig skorna och dansar barfota med sin bas med ett allt bredare leende på läpparna och till slut spricker även allvarsmannen Coleman upp i ett leende. Krigsdansen pågår fortfarande.

* * *

mina-bilder

Om Killing Joke funnits med mig länge så är Death Valley High en desto nyare bekantskap. Killing Jokes turnékamrater är ett San Francisco-band med tydliga spår av Deftones och Marilyn Manson i sin hårda dansanta rock. Favoriten Ick Switch låter lite som en kusin till Marilyn Mansons Dopeshow och i nya singeln Warm Bodies har det smugit sig in ett parti som lite oväntat känns som hämtat från The Offspring. Det låter inte oävet även om det inte riktigt är min tekopp.

* * *

true-moon-2-2

Kvällens öppnades av skånska True Moon som gav rejäla nostalgikickar trots att bandets första album inte kommit från pressningen än. Med Karolina Engdahl och Tommy Tift från Vånna Inget i spetsen väckte det minnen från mitt eget sena 80-tal och hjältar som The Sisters of Mercy och Siouxsie & the Banshees.

Jag är väldigt svag för 80-talets mörkare vrår och Vånna Inget bär allvaret och den svartare sidan av punken väl. True Moon landar inte långt från sitt syskonband. Språket är växlat från svenska till engelska men Engdahls sångstil sätter sin tydliga prägel på materialet. Stämman är ödesmättad och gitarrslingorna snygga. Jag kan dock sakna något nytt i musiken, något som gör att de inte hamnar fullt så nära sina uppenbara förebilder i soundet.

* * *

Fotnot: De citerade låttexterna med Killing Joke är i tur och ordning: Eighties (från 1985), Wardance (1980) och New Cold War (2015).

En sann ordkonstnär även som författare


sdltb8685bb-nl
Foto: Claudio Bresciani / TT

Lurarna sitter på. Jag slår mig ned med Jason Timbuktu Diakités nyutkomna självbiografi med hans debutalbum T2: Kontrakultur från 2000 i öronen. Men den får inte spela länge.
Jag har följt Timbuktu länge som musikkritiker och sett honom utvecklas från en begåvad ordkonstnär som kunde piska upp stämningen tillsammans med Chords och dj Amato på en nattklubb i Sandviken i tidigt 00-tal till dagens fullfjädrade underhållare och bandledare i Cab Calloways anda, som kan göra det samma på ett fullpackat stortorg i Malmö – och det med en pondus som gör att han kan avstyra ett uppseglande bråk i publiken med sina ord.
På många sätt är han den artist som till slut gjorde hiphopen folklig och fick den att nå ut till en bredare publik. Men det är inte det den här boken handlar om.

25-noje-timbak2
”En droppe midnatt – En familjebiografi” Författare: Jason Timbuktu Diakité Förlag: Albert Bonniers

Som den poetiska titeln skvallrar om är det inte en traditionell självbiografi Jason Diakité bjuder oss på. Det handlar inte om spelningar och skivor; karriärmässiga fram- och motgångar.
Jag byter musik till Billie Holidays Strange Fruit för att bättre ackompanjera det jag läser:

”Black bodies swinging in the southern breeze
Strange fruit hanging from the poplar trees”

En droppe midnatt är en djupdykning i den egna identiteten som delvis svart, delvis vit. Det är en resa från rasismen på skolgården i 70-talets Lund via 60-talets Harlem till slaveriets, segregationens och fattigdomens South Carolina. Det är slavar och medborgarrättskämpar; musiker och svarta pantrar.

25-noje-timbukBoken handlar inte bara om den rasism Timbuktus familj har utsatts för utan också vad den fått för följder i det amerikanska samhället, både psykiskt och socialt hos den svarta befolkningen.
Här och där spränger sig det senaste årens nyhetshändelser in, händelser som gett upphov till Black Lives Matter-rörelsen och rasupplopp i de svarta ghettona: obeväpnade svarta pojkar och män som skjutits till döds av poliser, massmordet i en svart kyrka i Charleston och så vidare.

Musiken i mina lurar går från Billie Holiday via soundtracket från The Black Power Mixtape till Kendrick Lamars politiskt färgade album To Pimp A Butterfly allteftersom berättelsen breder ut sig över tid och rum.

Att man är en ordkonstnär när det handlar om att skriva sång- eller raptexter gör en inte automatiskt till en god författare. Men det är Diakité utan tvekan. Det beror till stor del på att han är både reflekterande och en skicklig observatör med ett öga för detaljer som förhöjer texten.

Det är en rakt igenom gripande skildring av sökandet efter ursprung och sammanhang. Mer än Diakité själv handlar den om hans förfäder; om pappan som gifte sig med en vit kvinna och emigrerade till Lund, om den elegante farfadern som lämnade södern för storstaden New York, om anfäderna på bomullsfälten, och hur deras samlade erfarenheter blivit en del av honom.

* * *

Har det någonsin spelats in en viktigare sång än Billie Holidays Strange Fruit från 1939? Sångtexten kommer från en dikt skriven några år tidigare av Abel Meeropol. När Billie Holiday satte toner till den under sitt sista levnadsår var det fortfarande 16 år kvar till Rosa Parks skulle sätta sig på fel plats i bussen och vägra resa sig. Före hela medborgarrättsrörelsen sjöng hon om lynchade svarta kroppar som dinglade från träden i sydstaternas bris likt underliga frukter.

I sin bok om sången beskriver författaren David Margolick att Holiday var rädd när hon skulle premiärsjunga den på Café Society, en progressiv klubb i New York och stadens första verkligt integrerade spelställe. 1939 fanns knappt protestmusik så som vi känner den idag. I sin självbiografi, som Margolick refererar till, skulle hon senare beskriva det som att det var knäpptyst efter låten. Inte det minsta tillstymmelse till applåder. Sedan börjar en person klappa nervöst – och sedan klappade alla. Den legendariske skivbolagsdirektören Ahmet Ertegun – mannen bakom Atlantic Records – skulle kalla sången både för en krigsförklaring och början på hela medborgarrättsrörelsen.

Nej, Strange Fruit var inte den första protestsången. Men det var en helt ny typ av protestsång och framförd i en ny typ av miljö för sånger som manade till kamp. Nina Simone – som själv kom att spela in en version av den – skulle kalla det för ett den ”fulaste sång hon någonsin hört. Ful på det sättet att den är våldsam och sliter i inälvorna på det vita människor har gjort mot mitt folk i det här landet”.

1999 utnämnde Time Magazine Strange Fruit till århundradets låt.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×