Linnea Henriksson på tungt uppdrag

Foto: Jessica Gow/TT. Övriga bilder: Ralph Bretzer

Efter att ha varit borta från scenerna under förra året har Linnea Henriksson kommit tillbaka med besked. Sedan två veckor tillbaka ligger ett färskt album ute och på måndag drar Musikhjälpen igång med Linnea Henriksson som reporter i barnsexhandelns Filippinerna.

Linnea Henriksson har fullt upp när vi pratas vid på telefon en måndageftermiddag i slutet av november. Hennes självbetitlade tredje soloalbum släpptes fredagen innan och samma kväll gästade hon Idol och sjöng duett med deltagaren Christoffer Kläfford i Mando Diaos Gustav Fröding-tolkning Strövtåg i hembygden.

Trots det är tankarna redan på väg någon annanstans.
2014 och 2015 satt Linnea Henriksson i buren som en av tre skiftarbetande programledare för Musikhjälpen i P3. När årets upplaga drar igång på måndag är hon med igen, men nu i en annan roll.
– Årets tema är barnsexhandel och jag ska åka till Filippinerna, som är det land där barnsexhandeln via nätet är störst i omfattning, berättar hon.

På plats ska hon rapportera om det hon ser hem till lyssnarna.
– Jag ska träffa barn som ska dela med sig av berättelser så att vi ska förstå här i Sverige vad det är som händer.
– Man kommer naturligtvis att bli väldigt påverkad av det men det är också ett oerhört ärofyllt uppdrag. Det är uppdraget som får komma temat närmast.

Att sitta i buren handlar om att jonglera med känslor, menar hon. Å ena sidan ska man förmedla det allvarliga temat och å andra sidan underhålla lyssnarna.
– Man måste också kunna skapa bra stämning för lyssnarna kan inte ta emot hur mycket som helst. Det här uppdraget handlar om att vara ögonen för alla som annars bara kan se det på håll.

När vi pratas vid är Linnea Henriksson på något slags ilsketröskel över sakernas tillstånd.
– Jag har tagit del av så mycket material, det material jag känner att jag orkat med, och jag blir bara så väldigt arg på att människor gör så här. Det är brottsligt dessutom. Det är inte bara att det är olyckligt att världen ser ut som den gör utan det är rent utnyttjande.

Hon hoppas att när det väl blir till att sätta sig på planet så ska den värsta ilskan ha sjunkit tillbaka lite.
– Jag är väldigt arg nu men när jag kommer dit kan jag inte låta det vara min huvudsakliga känsla. Då måste jag känna att det går att göra något åt det. Det finns otroligt mycket människor som jobbar för att stoppa detta, både genom att sätta dit folk som möjliggör det men också det grundläggande i att stötta samhällen att klara sig på annat sätt.

Det ter sig som något av en krock att albumreleasen kommer så snart inpå Musikhjälpen-uppdraget men det är avsiktligt.
– Jag ville få ut skivan innan jag drog med tanke på att det här uppdraget kommer att vara ganska jobbigt. När jag varit där kommer jag ärligt talat inte bry mig ett skit om mitt album.

Men hon kommer naturligtvis tillbaka till plattan i sinom tid.
– Det som händer när man väl släpper låtar är att andra gör dem till sina egna. Då har man väl även fått tidsmässig distans till själva släppet och kan vara lite lycklig över att folk faktiskt tar emot det.
Linnea Henriksson beskriver den nya plattan som textmässigt mognare. Medan hon tidigare i sina texter gjort upp med människor och händelser i efterhand så rör sig de på nya plattan i pågående skeenden, här och nu.
– Jag skriver mycket om det liv jag lever: jag lever i en tvåsamhet och jag upplever att det ofta avfärdas. Jag menar, hur mycket snackar man inte med polarna under jakten innan eller hur många låtar finns det inte som hjälper en igenom sitt heart break? Normen är att man ska hitta någon att leva med och när man väl gjort det så är det klart.

Men i själva verket är det allt annat än klart. Man ska hitta ett sammanhang tillsammans med någon annan, problemen letar sig in och man är kanske inte alltid så snälla mot varandra som man borde. Hon har även försökt uttrycka sig mer som hon pratar.
– Jag såg när jag skulle renskriva mina texter att jag svär skitmycket och det gör jag ju när jag pratar också, det är väl inget man ska tycka är asfett men det är så jag råkar prata. Jag har verkligen bara försökt vara lite krass: det är det här jag vill säga och det är så här jag pratar. Sedan hoppas och tror jag att man ändå känner igen mig i det, jag tror inte att det är den nya Linnea. Det är bara jag men jag har blivit lite äldre och gör det på ett lite annat sätt.

Även musikaliskt har hon hittat en ny infallsvinkel – och det är en del av orsaken till frånvaron från scenerna under 2016. Det handlar om att sätta sången i centrum, tillsammans med texten och melodin. Produktionen och studiomagin har fått komma senare.

– Alla låtar har börjat med en väldigt enkel demo, ett gammeldags sätt att skriva där man skriver en text och en melodi över ackord och sedan har jag producerat upp låtarna efter det.
– Det har varit jättekul men det har också fått ta lite tid för då har låtarna varit tvungna att landa hos mig i sin grundform så att jag har kunnat känna att det här bär. Och när jag väl känt det så har jag producerat jag upp det.

Även behovet att ta en paus – och flytten från Malmö till Stockholm – har gjort att uppföljaren till 2014 års Du söker bråk, jag kräver dans har dröjt. Då hade karriären löpt i snabb takt från jazzbandet Prylf som släppte sitt enda album 2010, samma år som Linnea var med i Idol, och efter det två album och en hel massa livespelningar. Inte minst behövde hon något att skriva om.
– Det gick i ett enda kör. Jag vill att låtarna ska utgå från mig men jag levde inte. Man jobbar bara och jag vill inte skriva låtar om det. Jag kände att jag måste tillåta mig själv att komma ikapp livet lite. Hänga med folk. Ha tråkigt. Bli nojjig över mitt förhållande. Bli lycklig igen. Bara spendera lite tid.

Hon säger att Malmö, efter att regelbundet har kommit till staden under de två år hon pluggade på på Skurups folkhögskola och sedan under fem viktiga år ha bott där, alltid kommer att vara hemma.
– Jag växte upp i Halmstad och där finns min familj men Malmö var staden som både jag och många av mina närmsta vänner valde. Malmö var staden där möjligheterna fanns, där drömmarna blev verklighet. Jag har fått testa saker där.

Men när karriären och kärleken fanns i Stockholm blev pendlandet till slut för tärande.
– Jag slutade känna att jag åkte till saker när jag åkte till Stockholm för att jobba eller vara med den person jag lever med, eller när jag åkte till Malmö för att hänga med kompisar, göra roliga grejer eller bara vara. Det började kännas som att jag åkte bort från saker. Den grejen blir till slut lite tråkig och då kände jag att jag måste nog bestämma mig för ett hem någonstans. Jag åker ändå till Malmö ganska ofta för att träffa människorna som är viktiga för mig.

Linnea Henriksson om…

…att vara med i Idol:
– Det jag tycker att Idol är är mycket en möjlighet att få presentera sig för en väldigt stor publik. Jag har ju aldrig haft Idol som mål men Idol har verkligen varit en jättedörröppnare. Där skapade jag kontakter som jag fortfarande jobbar med nu, sju år senare.

…konserter:
– Det är en så häftig grej för en konsert är ju bara det som är där och då. Oavsett hur mycket du försöker filma eller fota så går det inte att återskapa det som är i nuet mellan de som står på scen och de som står i publiken.

…att släppa album i en tid när allt fler håller sig till singlar och ep:s:
– Det känns mer idag att alla låtar som är med måste ha en plats där, annars kan man skippa dem. Man behöver inte släppa album. Jag känner själv att jag är väldigt stolt över varje spår. Det här är det sättet jag ville presentera dem på.

 

Wilmer X gör comeback

Foto: Stefan Persson

Wilmer X firar 40 år som band genom att göra sin tusende spelning någonsin på Sweden Rock.
– Att få göra Wilmer X vid ett sådant här tillfälle känns fantastiskt. Det är precis det som behövs för att locka ut oss igen, säger Nisse Hellberg.

Det var länge sedan sist. För sju år sedan gjorde Wilmer X sina senaste spelningar i samband med invigningen av Citytunneln. Även då var det länge sedan sist.
”Trots att det gått fem år sedan bandet senast stod på scenen tillsammans märks det tydligt att det inte vuxit någon mossa på den elektriska kemi de har”, skrev undertecknad då och noterade den värme som går åt båda hållen mellan band och publik, trots att de spelade mitt under en snöstorm.

Under den efterföljande turnén avverkades deras 999:e spelning. Nummer 1 000 från bandet får vi vänta på ytterligare några månader. Och då ska förhoppningsvis bandets värme inte behöva slåss som sist mot de yttre elementen.

Lördagen den 9 juni går bandet upp på Sweden Rock Festivals scen för att dyka ned i den klassiska rock n roll de gjort till sin ända sedan starten 1978. Initiativet kom från festivalens sida och det dubbla jubiléet lockade.
– Vi sa redan efter de senaste spelningarna att dyker det upp något bra tillfälle så kommer vi. Det har tagit några år bara. Jag sa till de som bokar och till bandet att om det kommer något som kittlar till lite extra i magen gör jag gärna detta igen, säger Nisse Hellberg, bandets sångare gitarrist och ständige förgrundsgestalt.
– Dessutom har jag haft annat att göra men det har gått väl många år.

För visst är det något speciellt med att stå på scen med Wilmer X.
– Ja, självklart. Även om jag är väldigt nöjd och stolt med min solokarriär så gör jag det på grunden av det jag byggt upp med Wilmer X. Det är det största musikaliska i mitt liv, även om jag har valt att uttrycka mig på ett annat sätt senare. Dessutom är det en massa låtar som ligger och blir ospelade. De är jag väldigt sugen på att framföra.
– Det är något speciellt med det här bandet – Sticky Bomb på trummor, Thomas Holst på bas och, förstås, Jalle Lorensson på munspel – det är classic rock i svensk tappning.

På Sweden Rock kommer får de sällskap från rockens lite hårdare sida, av akter som Iron Maiden och Ozzy Osbourne.
– Det har gnagt lite i mig att jag aldrig ens har varit på Sweden Rock som jag tycker framstår som en jäkligt bra organiserad festival. I början var det inte riktigt min musik men nu har festivalen blivit bredare.
– Jag kan bara gå på de rapporter jag har fått från en massa kompisar som spelat där och kan Torsson och Sator spela på Sweden Rock, vilket de har gjort, så tycker jag att Wilmer X kan det också.

Läs mer: En välskriven biografi med slirig kronologi

Efter spelningen på Sweden Rock väntar en turné.
– När Sweden Rock sa att de ville göra det då tittade vi på varandra och sa: då gör vi det. Det var startskottet och det är klart vi vill göra fler spelningar också.

Några datum är ännu inte klara, inte heller om det blir några spelningar på hemmaplan, även om mycket talar för det.
– Det hoppas jag verkligen. Jag vill naturligtvis spela på alla ställen det går. Som hemmaplan räknar jag hela Skåne.

Någon tack och farväl-turné handlar det inte om för Malmös mest klassiska rockband.

– Nej. Det vet man ju aldrig men vi är inte ett sådant band som säger det och sedan kommer vi tillbaka tre år senare.
– Vi tar ett år i taget. Jag drivs rätt mycket av lust och om det här går bra får jag säkert lust att göra det igen. Går det inte bra får vi väl se… Och då menar jag inte hur mycket folk det kommer utan det ska kännas bra också med det här gänget. Men jag är full av självförtroende både å mina vägnar och å de andras för alla i bandet har spelat väldigt mycket under de här åren så det är stor chans att vi är bättre än någonsin. Det är i alla fall min ambition.

Neil Young säljer ut

Foto: Rich Fury/AP/TT

Neil Young har gjort en rejäl gardrobsrensning och säljer ut stora delar av sin privata samling av bilar, musikutrustning och modelltåg.

72-årige Neil Young är högaktuell. För bara några månader sedan kom albumet Hitchhiker med inspelningar gjorda 1975.
I dagarna släpps hans 39:e (!) studioalbum, The Visitor, och till sommaren kommer han, enligt tidningen Gaffa, till Sverige på vad som ryktas vara hans avskedsturné.

Nu bjuder han dessutom ut stora delar av sina privata samlingar på auktionshuset Julien’s Auctions i Los Angeles. Auktionskatalogen består av 240 sidor varav ungefär hälften består av modelltåg men här finns gått om bilar, kläder och musikutrustning, däribland ett flertal Martin-gitarrer, ett par Silvertone och Gretsch liksom munspel och studioutrustning.

Här märks bland annat två stycken Studer-bandare, kända som The Twins och använda i Youngs studio värderade till mellan 10 000 och 12 000 dollar. För någonstans mellan 6 000 och 8 000 dollar kan man bli stolt ägare till en Martin F-7 från 1935. För den med lite mer begränsad plånbok så kan kanske en flanellskjorta – buren av Young när han spelade med Paul McCartney på The Bridge School Benefit Concert 2004 vara något. Den kostar facila 1 000 till 2 000 dollar.

Vad som dock inte är med på auktionen är Youngs mest kända gitarr – den svårt slitna svarta Gibson Les Paul från 1953 som går under namnet Old Black.

– Att samla på mig alla dessa föremål har varit min stora glädje. De har varit en källa till inspiration, nöje och kreativitet genom hela mitt liv, säger Young enligt Uncut.
– Nu har tiden kommit för att dela dem med andra i världen som jag hoppas ska njuta av och älska dem lika mycket som jag har gjort.

Auktionen går av stapeln den 9 december.

* * *

Det är inte utan att man, som svårartat och långtida Neil Young-fan, blir lite orolig. Han har förvisso släppt ett album i år (med arkivmaterial) och ett med nytt material kommer när som helst. Men att han säljer ut stora delar av sin samling i kombination med att han ställt in flera spelningar på grund av sjukdom tidigare i år kan tyckas illavarslande.

* * *

Om någon till äventyrs undrar vad jag önskar mig i julklapp så finns det på sidan 133 i katalogen: en Martin D-19 från 1977 som Young spelade på Comes a time-plattan.

Pop som politik och samtidens spegel

Foto: Karl-Johan Strandberg (Övriga bilder: Martin Skoog)

Genom hundra år av svensk populärmusik speglar sig samhällets utveckling och tidsanda.
I morgon kväll ställer sig radioprofilerna Anna Charlotta Gunnarson, David Silva och Agneta Karlsson på Medborgarhuset i Eslövs scen med showen Allt du måste veta om pop. Och det finns lärdomar att dra – om såväl historien som samtiden.

Sedan tiden när Billie Holiday för första gången gick upp och framförde Strange Fruit, den kanske första moderna protestsången, har frågan ställts: hör musik och politik ihop? För de tre radioprofilerna bakom Allt du måste veta om pop ter sig svaret självklart.
– Det är oundvikligt, säger David Silva.
– Det beror på vad man lägger in i ordet politik men för oss är politik vem som har talutrymmet i en viss tid, hur vi förhåller oss i vardagssituationer som vem som tar hand om våra barn, vad vi har för möjligheter på arbetsmarknaden och så vidare. Det är sådant som hela tiden speglas i låtar. Det finns fruktansvärt mycket musik i en massa ämnen som också diskuteras i riksdagen. Självklart är det så, säger Anna Charlotta Gunnarson.
– På något sätt tror jag att det finns jättemånga artister som inte själva uppfattar sig som politiska, men om man tittar på vad de har skrivit i text och musik så kan man se att de är det, säger Agneta Karlsson.

Tillsammans gjorde de radioserien Pop och politik som nu i Allt du måste veta om pop fått en spin off på scenen. Gunnarson, Karlsson och Silva spelar egenskrivna låtar, berättar historier, spelar upp kända originalhits och visar bilder ur tidningarna Okej och Posters arkiv. Via länk finns bland annat Lill Babs och Ison Glasgow från hiphop-duon Ison och Fille med och kommenterar det som sker på scen.
– Vi lyfter fram en massa spännande och oväntade storys om både låtarna som blivit stora och populära och också om en massa bortglömda personer, framförallt kvinnor som inte har synliggjorts i historien. Man får med sig ganska mycket aha-upplevelser kring vilka vi kommer ihåg och inte, säger Anna Charlotta Gunnarson.

Genom musiken, liksom genom alla konstformer, speglar sig den samtid de kom till i. Och genom det lär man sig också om vår egen tid.
– Genom att titta på dåtiden, det som är historia, får man också syn på sin samtid. Vad kan jag lära mig av hur det var och varför vilka saker kom fram då?, säger David Silva och fortsätter:
– Det handlar om att berätta om det som varit men också att få syn på vilka vi är idag; vilket samhälle vi lever i och hur vi har kommit hit. Och kanske vilket samhälle vi skulle vilja leva i.

Även bortom de uppenbara genrerna där man förväntar sig hitta politiska budskap och samtidsskildringar finns det lärdomar att dra.
– Det är därför vi gör den här föreställningen, för det finns ju en massa genrer som berättar att de är politiska och det finns en massa genrer som vi direkt fattar är politiska. De flesta nämner punk, progg och hiphop när man ska prata om politiska genrer men det är klart att även schlager speglar samtiden, den låter ju inte likadant på 50-talet som den gör idag. Skillingtrycken, dansbanden, hårdrocken, soulen… Det finns ju politik i allt, säger Anna Charlotta Gunnarson.
– Sedan ska det sägas att Allt du måste veta om pop inte pekar i någon särskild politisk riktning utan det är en föreställning om svensk musikhistoria och hur strukturer och normer ser ut kring den, säger Agneta Karlsson.

Trots det seriösa ämnet utlovar de en inkluderande föreställning med glada skratt, allsång – och kanske lite stoldans.
– Vi har en massa roliga historier som vi vill nå ut med, Vi vill prata om hur Sverige har sett ut och då gör vi det med hjälp av musik. Vi hade tankar på att göra det i stå upp-form men det blev en blandning av stå upp, peppföreläsning och sång- och dansföreställning.
– Vi är tre stycken journalister, vi har gjort musikprogram men vi har också, vid sidan av, spelat instrument, sjungit och spelat teater. Den här showen är gjord utifrån de förutsättningarna, säger Agneta Karlsson.

Välbehövlig flykt från vardagen

Foto: Samuel Andersson

Malmö är förbannat trist just nu. Himlen är grå. regnet kommer inte bara från sidan utan från alla håll och det blåser så att även en ärrad rockskribent som härdats av två decennier i Göteborg tycker att det kan vara nog nu.

Det behövs sol. Det behövs värme. Det behövs promenader på stan och uteserveringshäng. Men en titt ut genom redaktionsfönstret skvallrar om att det ligger många månader fram i tiden.

Det är då jag snubblar över den. Flykten från vardagen.

Ett skönt, lagom avslappnat jazzbeat, ett groovigt piano och över det en stämma som charmerar med sitt lätta anslag och utsökta balans mellan lekfullhet och kontroll.

Amanda Ginsburgs nya singel som heter just Flykten från vardagen känns lite som en modern kusin till Monica Zetterlunds Sakta vi går genom stan. Det är samma sköna sommarkänsla och driv och det finns mer som får mig att tänka på vår kanske största jazzsångerska (Alice Babs får ursäkta).

Monica Z låg förvisso betydligt djupare i tonläget men här finns något gemensamt som är svårt att ta på. Tage Danielsson kallade Zetterlund för ett lingonris i coctailglas och på samma sätt som hon luktar Ginsburgs sång värmländsk urskog och smakar ljusa storstadsnätter. Det är på samma gång naturligt och sofistikerat. Det känns inte som en slump att hennes förra singel, Havsmelodi, innehöll en textmässig blinkning till ett annat av Zetterlunds örhängen, Att angöra en brygga.

Själv faller jag som en sten för både låten och rösten, vänder mig bort från den grå himlen utanför redaktionsfönstret och flyter på tonernas vingar, på rösten, känslan och Nils Landgrens trombonspel, iväg till en varmare tid.

I pressmeddelandet som akompanjerar singeln säger Ginsburg själv

”En gnutta eskapism sätter guldkant på en skandinavisk tisdag i femtio nyanser av grått. Vare sig jag längtar ut på havet eller ut i storstadsdjungeln handlar det för mig om ett behov av kontraster i livet, att våga bryta av och fånga en längtan. Så nu jublar jag ”Carpe Diem” och checkar ut från världen som klämtar så starkt, bara för en liten stund.”

Just så ja.

* * *

Amanda Ginsburg har tidigare gett ut en egensläppt EP som står med ena benet i folkton och det andra i jazzen. Sedan hon fick kontrakt med Naxos jazzlabel Ladybird har hon släppt singeln Havsmelodi som kom i maj. Den 2 februari släpps debutalbumet.

Med stilla pondus och värdighet


Foto: TT

När radiolegenden Mats Nileskär, Mr Soul själv, pratar om soulmusikens uppkomst i senaste numret av musiktidningen Sonic sätter han den i sammanhanget av medborgarrättsrörelsens framväxt i USA. Blues och gospel hade tappat i relevans för den unga afroamerikanska befolkningen och en ny tid behövde en ny musik:
”Musik som byggde mer på framtidstro, livslust och samtidigt samhällskritik”, beskriver han.
”Efter mordet på Marin Luther King förändrades soulmusiken över en natt och blev mörk, sofistikerad och politisk.”

Musiken var en integrerad del av medborgarrättsrörelsen. Som vi kan läsa i Skånskans intervju med Eric Bibb som publicerades idag var hans far, Leon Bibb, en av artisterna som delade scen med King i Selma, Alabama. Det var också familjebandet The Staple Singers, något av rörelsens inofficiella husband som kombinerade gospel med den nya tidens uttryck. Vid sidan om patriarken Roebuck ”Pops” Staples framträdde dottern Mavis som bandets stjärna.
Hon är i dag 78 år gammal och än visar glöden inga tecken på att falna. Sedan solodebuten 1969 har hon samarbetat med alla från Booker T and the MG:s till Curtis Mayfield och Prince. Madonna arbetade om Staple Singers gamla Respect Yourself till Express Yourself och Mavis Staples själv har dykt upp på inspelningar med Arcade Fire och Damon Albarns Gorrillaz-projekt.

När jag själv såg henne på scen för tiotalet år sedan var hon aktuell med ett album producerat av Ry Cooder med huvudsakligen sånger från medborgarrättsrörelsens dagar. Jag minns en sångerska som trots tilltagande ålder sjöng lika bra som hon någonsin gjort och det med en stilla värdighet och pondus som imponerade oerhört på mig.
Sedan dess har hon på några album samarbetat med Wilcos frontman Jeff Tweedy. Det tredje och senaste, If all I was was black släpptes i fredags och det har gått non stop i mina lurar sedan dess. Jag imponeras fortfarande av värdigheten och pondusen hon sjunger med och det blir naturligtvis inte ett dugg mindre imponerande av vetskapen om att hon närmar sig 80, en ålder då stämbanden på de flesta vokalister stelnat sedan länge.

Tweedy har sett till att hon placeras i rätt musikaliskt sammanhang, med respekt för historien utan att det för den sakens skull blir en musikarkeologisk resa in i det förflutna. I arrangemangen som andas liv och luft möter soul rock och till och med, i titelspåret, en smula disco, allt med en sådan där lite Wilco-esque vänlig ruffighet.

”Om allt jag vore var svart” sjunger Staples.
”Skulle du inte vilja veta mer än så om mig då.”

Och jag tänker på vad Eric Bibb säger i intervjun här intill:
”Även om vi har lite olika utseenden och erfarenheter så är det en bagatell jämfört med det som förenar oss.”
Förra året hedrades Mavis Staples vid en ceremoni på Kennedy Center av USA:s första afroamerikanska president. Medborgarrättsrörelsen må ha splittrats efter mordet på på Martin Luther King men resultatet av den lever vidare, även om vi just nu lever i något slags backlash-tid. Kanske är det dags för någon att i dessa svåra tider plocka upp hans fallna mantel. Och för någon att bära The Staple Singers fackla vidare.

En blues som för oss samman

Foto: Pressbild

Sprungen ur den amerikanska medborgarrörelsen satte Eric Bibb ned bopålarna i det tidiga 70-talets Stockholm och har sedan dess skapat sig en position som en av landets främsta bluesartister.
Nu berättar han sin historia i föreställningen Tales of a blues brother som snart landar på skånsk mark.

Det är mer som förenar oss människor än som skiljer och musiken – kanske framförallt bluesen – håller oss samman.

Så kan man sammanfatta Eric Bibbs budskap när han berättar om föreställningen Tales of a blues brother som består av ett urval av låtar från de drygt 35 album han gett under karriären, uppblandat med nya låtar och traditionella spår. Mellan dem berättar han historier, visar bilder och filmsnuttar.
– Den här föreställningen är inspirerad av min son, Rennie Mirro, som tyckte att det var dags för pappa att berätta vad han hade upplevt och ge sin syn på utvecklingen i Sverige, berättar han över en lätt sprakig telefonlinje.

Eric Bibb är son till folksångaren Leon Bibb som stod på scen tillsammans med bland andra Joan Baez, Harry Belafonte, Pete Seeger och dr Martin Luther King i Selma, Alabama, i samband med marschen från Selma till Montgomery 1965.
– Jag var inte med själv då, jag var 13 år, men jag var medveten om vad som hände och kände till dessa människor. Musiken har alltid haft en stor roll i sådana här rörelser, inte bara i USA utan överallt i världen, när det gäller att öppna upp en debatt.
– Musiker som reser mycket över världen har en direkt erfarenhet av människor från andra kulturer och förstår att vi faktiskt är en familj här på jorden och även om vi har lite olika syn på saker och har olika utseenden så är det en bagatell jämfört med det som förenar oss.

För Bibb började resandet tidigt och redan som barn följde han med pappa på hans turnéer. När han var i de tidiga tonåren landade familjen i Sverige efter en turné i det forna Sovjetunionen. Besöket måste ha gjort intryck för sju, åtta år senare, när han var i tjugoårsåldern, valde han att flytta till Stockholm och starta familj där.
– Jag tyckte att det var väldigt jobbigt när hela medborgarrättsrörelsen kraschade efter mordet på Martin Luther King och det blev för mycket splittring och konflikter och olika grupper. Jag kände att jag behövde uppleva något annat än hur det är att vara en svart människa i ett rasistsamhälle.

Innan Kings död, upplevde Bibb, hade svarta och vita kämpat tillsammans för en rättvisare behandling av svarta amerikaner. Efter mordet ställdes allt på sin spets.
– Det var bittert för jag hade varit med om så mycket positivt när det gäller folk som enas och hela folkmusiktraditionen som jag är uppväxt med har med den där tron på att vi är en sorts storfamilj.

Han berättar att han var glad för kontrasterna mellan Stockholm, som i det tidiga 70-talet ännu inte nått miljonen invånare, och jättestaden New York. Han nämner renheten och närheten till naturen men också att staden kulturellt hade mycket att erbjuda en ung musiker med rötterna i den amerikanska folkmusiken.
– Jag märkte att folk hade skivsamlingar som liknade min. Jag träffade en kille som heter Björn Hamrin och drev en skivaffär. Han hade en fantastisk samling av skivor med bluesmusik. Jag dök ned i den där skivsamlingen och det kanske hjälpte mig att komma över min hemlängtan i början.
– Det fanns en atmosfär som jag trivdes med. Det var väldigt öppet och varmt, lite naivt kanske. Det var inte så många som såg ut som jag i Stockholm då. Musiken var väldigt spännande också.

Sedan dess har naturligtvis mycket förändrats, vilket har sin naturliga plats i Tales of a blues brother. Den som anländer till Sverige med ett ickenordiskt utseende idag kommer knappast att uppleva sig som unik.
– Det har skapat vissa utmaningar. Jag är inte alls glad över utvecklingen när det gäller fientlighet mot invandrare och mot folk som mig som söker ett ställe att bo där det inte är krig och förtryck. Många som är engagerade i dagens samhällsproblem och försöker lösa dem på ett vettigt sätt men jag kan också se att det finns folk som har tagit på sig en ganska hatfylld attityd. Det såg man för inte så länge sedan i Göteborg när det var nazister som marcherade. Jag tycker att det är synd för Sverige var och är fortfarande känt runt om i världen som ett land som respekterar människors rätt att leva i fred och jämställdhet.
Bibbs valda uttrycksform, bluesmusiken, är ett indicium för hur mycket vi människor egentligen har gemensamt.

Den har uppstått vid en specifik tid, slutet av 1800-talet, vid en specifik plats, Mississippideltat, men har spritts över hela världen och beblandats sig med musik från mer eller mindre alla kulturer.
– För mig är bluesmusik en av världens stora skatter. Det är en grundläggande sten i hela musikens slott och jag har sett över hela världen hur den har influerat musiken. Det är fantastiskt hur en musik sprungen från människor som är så förtryckta har blivit ett musikaliskt språk som pratas över hela världen och som har förenat musikälskare.

Fotnot: Eric Bibb spelar på Victoriateatern i Malmö den 23 november, på Lunds stadsteater den 7 december och på Ystad teater 8 december.

Olle hörs från andra sidan

Foto: TT

Det är ett och ett halvt år sedan Olle Ljungström gick ur tiden. Men i fredags kom det en ny singel, Världens renaste häxa, och ett nytt album är på gång.

Olle Ljungström hade en förmågan att hitta den rätta balansen mellan det kufiska och det fantasieggande i en snittsig formulering. När han nu låter sig höras från andra sidan graven så är det med ett spår som inte skäms för sig på det sättet – Världens renaste häxa. Inte för att den låter skämmas för sig på något annat sätt heller. Den vandrar på klassiskt Olle-manér den fina gränsen mellan gullig svensk pop och svårartat dekadent Velvet Underground-rock.

Och rösten. Det är något som går sönder i mig när jag hör den där rösten. Den är så bräcklig och stark; vänlig och motvals på en och samma gång.
Låten når kanske inte upp till hans allra bästa genom åren men det hindrar inte att en Olle som kör på 70 procent av sin förmåga når längre än de flesta.

När Olle Ljungström gick bort den 4 maj förra året lämnade han efter sig en samling ännu outgivna inspelningar. Dessa har nu av producenten Torsten Larsson, som producerade de två sista album som Ljungström gav ut under sin livstid, sammanställts till albumet Måla hela världen som släpps 9 december.

Albumet hade de båda jobbat med i hemlighet, berättar Larsson för SVT:
– Vi hade bestämt att nu ska vi göra en dubbelplatta och ingen ska få höra. Inget management, inget skivbolag, vi ska göra det här helt i fred. Så det var en märklig känsla när han dog. Då var det bara jag som hade allt detta.

En bildningsfientlig offentlighet söker en kanon

Foto: Pressens Bild/TT, Jessica Gow/TT och Vilhelm Stokstad/TT; Montage Ralph Bretzer

Läst något av Frédéric Mistral eller José Eschegaray nyligen? Va? Har du inte läst de båda nobelpristagarna i litteratur från 1904?

Okej. Det har inte jag heller. Och den enda anledningen att jag över huvud taget känner igen namnen är att jag med viss regelbundenhet – en gång om året – tittar på listan över tidigare nobelpristagare. Att göra det, titta på listan alltså, skickar varje gång tankarna till The Kinks Celluloid Heroes:

You can see all the stars as you walk down Hollywood Boulevard
Some that you recognize, some that you’ve hardly even heard of

Litteraturhistorien är, liksom för den delen film- och pophistorien, inte konstant. Vem minns idag storstjärnor som skådespelerskan Clara Bow, bluesrockarna Grand Funk Railroad eller författaren Frank Wedekind, annat än som namn ur historien?

Tiden kastar upp det bästa den har att ge på väggen. En del fastnar, en del rasar ned.
Vilket som går mot vilket öde är inte alltid lätt att förutse, eller ens logiskt.
Det för oss till det här med kravet på att införa en litteraturkanon. En informell sådan finns ju redan. På den står såväl August Strindbergs Giftas, Selma Lagerlöfs Gösta Berglings Saga och Klas Östergrens Gentlemen.

Att det behövs en högre kunskap om vår egen kulturhistoria och om kulturens betydelse, inte minst bland dem som styr oss, är allom uppenbart, inte minst efter Ebba Busch Thors framträdande i Aktuellt i förrgår. Många kommentatorer på båda sidor av den politiska debatten har tagit tillfället i akt att jämföra vår förre statsminister med sin franske nuvarande motsvarighet – den förstnämnde har en förkärlek för Da Buzz och Camilla Läckberg och den sistnämnde kan otvunget leverera första scenen ur Moliéres Misantropen på beställning.

Ja, det är klasskillnad där och själv brukar jag säga att allt jag lärt mig om svensk litteratur-, musik- och konsthistoria har jag lärt mig trots skolan, inte tack vare den. Det är naturligtvis tillspetsat men det finns ett korn av sanning där. Den svenska offentligheten – och utbildningsväsendet – har en väldigt trist bildningsfientlighet. Kunskaper som inte är direkt omsättbara i monetär nytta är inget värda. Att den typen av kunskaper främjar ett lands ekonomi på många andra sätt blundas det för.

Men är verkligen en fastspikad litteraturkanon rätt väg att gå?
Min personliga ryggmärgsreflex är att ingen annan än jag ska bestämma vad jag läser. En sanning med modifikation naturligtvis, i skolan läste man ju en del – alldeles för lite – som någon annan bestämt.

Tiden kastar upp det bästa den har att ge på väggen. En del fastnar, en del rasar ned.
En del rasar ned efter lång tid och annat kommer krypande upp längs väggen i efterhand. Litteraturhistorien är inte konstant, den förändras med tid och författarskap omvärderas. En uppifrån fastställd litteraturkanon cementerar istället för att främja utveckling, även om man reviderar den med jämna mellanrum. Och varför ska inte en välutbildad och engagerad svensklärare få välja litteraturen.

Om man nu ändå ska ha en från ovan etablerad kanon, varför ska man bara ha det för litteraturen? Då ska vi även se till att ungarna får sig till livs lite Wilhelm Stenhammar, Jan Johansson, Monica Zetterlund, Barbro Hörberg, Turid, Pugh Rogefeldt och Joakim Thåström.

 

Jill knyter ihop säcken


Maxida Märak är första gästen för säsongen på Jill Johnsons veranda i Nashville. Foto: SVT

Jill Johnson är dubbelt aktuell. Ikväll har den nya säsongen av countrydoftande Jills veranda premiär och den gångna helgen hade hennes nya storbandsjazziga krogshow premiär.
I båda fallen löper tontrådarna tillbaka till mamma och pappas skivspelare i barndomshemmet i Skälderviken.

Det är nästan lite svårt att tänka sig idag att det fanns en tid när countryn var en ganska illa sedd genre i Sverige, ofta påklistrad epitet som amerikansk dansbandsmusik eller hästjazz.
Få människor har gjort mer för att popularisera genren än Jill Johnson, dels genom sina egna skivor och turnéer och dels genom tv-programmet Jills veranda som nu går in på sin tredje säsong.
Första gäst för säsongen är den samiska aktivisten, rapparen, jojkaren och hiphop-producenten Maxida Märak som faktiskt inte är helt främmande för countrygenren redan före besöket i Nashville. 2014 släppte hon en skiva tillsammans med Downhill Bluegrass Band där man blandade jojken med country och bluegrass.

Jill Johnson beskriver mötet som lyckat även om de är väldigt olika som personer. Där Maxida Märak tar tydlig politisk ställning, inte minst i frågor kring ursprungsbefolkningars rättigheter, har Jill Johnson fattat ett medvetet beslut att inte använda sin offentliga person till något annat än musik.
– Maxida och jag har inte så mycket gemensamt mer än musiken. Vi är mödrar båda två och jag upplever att vi båda har en väldigt öppen famn, säger hon.
– Jag tycker att det är det som är så rikt i mitt jobb att jag får träffa så mycket olika sorters människor. Det är inte alltid lika barn leka bäst – ibland kompletterar man varandra också.

I programmet får Maxida Märak träffa personer med liknande bakgrund som henne själv, fast i en amerikansk kontext, bland annat en kvinnlig rappare från den amerikanska ursprungsbefolkningen.
– Hon fick träffa människor med samma brinn som hon själv har, vilket blev otroligt starka möten, tycker jag. Jag stod utanför och bara tittade på och gladde mig otroligt mycket åt att hon klickade så mycket med dem hon fick träffa.
– Det blir ju också ganska tydligt var jag kommer från, jag är ändå uppväxt i en medelklassfamilj i ett väldigt privilegierat samhälle på 70-talet.

Jill beskriver uppväxten som trygg och att hon i den var ganska omedveten om den kamp som Maxida Märaks föregångare tvingades föra. Vad hon däremot var medveten om var musiken som spelades på föräldrarnas vinylspelare hemma i Skälderviken. Där spelades allt från Kenny Rogers till Frank Sinatra och i båda fallen skulle det få konsekvenser för det hon gör just nu. Countryn hittade hem först. Det blev ett otal talangtävlingar, ofta med liveband, och redan som 14-åring rekryterades hon som sångerska i Malmöbandet Tomboola band som hon under turnerade med under somrar och helger.
– Jag ser på det som en otrolig ynnest att få uppträda med liveband när jag tänker på alla som vill slå sig fram idag och inte har några riktiga möjligheter att stå inför publik och utvecklas vilket jag gjorde jämt.
– Jag vet att min första låt som jag sjöng på en talangjakt var Tunna skivor med Siw Malmqvist men efter den så gick jag rakt in i John Denvers Country Roads.

Hon föll hårt för countryn.
– Det är svårt ibland att svara på varför du gillar en viss sorts mat eller en viss doft. Det är ett slags kemi. Rent melodiskt och instrumentalt så är det bara något som händer i mitt hjärta och i min själ när jag hör country. Som vuxen kvinna känner jag ju att att det berör vårt vardagliga liv och också kärlek, hopp och längtan, alltså känslor som vi alla har. Jag gillar enkelheten men jag tycker inte om när man kalla countryn för banal, för jag tycker att det är att ignorera folks kamp och folks vardag – och vardag är det vi har mest av. Jag gillar berättandet och den vida beröringen, att vem som helst kan identifiera sig och ta det genom sitt eget filter och sin egen resa.

Hur ser du på att du fått rollen som en countryns ambassadör i Sverige?
– Det är väldigt smickrande samtidigt som jag känner att det finns många otroligt mer pålästa människor än vad jag själv är. För mig handlar det bara om kärleken till countryn och att jag väldigt konsekvent har hållit fast vid den även i den starkaste motvind.
Nu går Jills veranda in på sin tredje säsong, hur har du utvecklats som programledare?
– Jag känner mig tryggare och har någonstans accepterat den rollen jag landade i redan i första avsnittet. Jag saknade ju otroligt mycket erfarenhet och kunskap så min programledarroll formades under säsong ett och jag ifrågasatte mig själv i säsong två. Jag tyckte att jag bottnade väldigt väl i den här säsongen.

Jill Johnson pratar om fina samtal med Dregen och Ana Diaz under den kommande säsongen. Men det är två tillfällen under inspelningen som framförallt sticker ut.
– Det var när Erik Lundin och jag åkte till the projects och jag blev otroligt berörd av att gå in som vit kvinna i ett svart område som känns snudd på laglöst, trots att det ligger så nära stan. Och jag var lika berörd av när Mia Skäringer – denna ljuvliga människa – och jag åkte upp i Appalacherna och mötte ett samhälle som lever utanför – jag ska inte säga lagen – men det stödet som finns här.

Om kärleken till countryn tog sitt avstamp i föräldrarnas skivsamling så gjorde hennes andra aktuella projekt det samma. Krogshowen That’s life – döpt efter en Frank Sinatra-låt – hade premiär på The Theatre i Göteborg i helgen och efterföljdes av lysande recensioner. DN och GP var båda mycket positiva och Aftonbladet klämde i med högsta betyg.
– Jag har aldrig fått en femma i en stor tidning innan. Jag är helt tagen av recensionerna.
– Jag är uppväxt med en pappa som ofta sa att det inte finns någon som sjunger som Frank Sinatra, det finns ingen som artikulerar som Frank. Min pappa har önskat att jag skulle göra en storbandsplatta sedan jag var ganska ung. När pappa blivit äldre så kände jag att varför ska jag vänta på det, tänk om han inte får vara med om det.

2014 kom så den skivan, med den passande titeln Songs for daddy. That’s life kan ses som en fortsättning på den.
– I den här showen sätter jag ned foten ganska kraftigt och säger att jag slitit för countryns uttryck i alla år men att jag faktiskt är en musiker och att jag vill hylla bredden och musiken i sig. Jag tycker inte att det spelar någon roll vilket fack låten hamnar i så länge den berör dem som är där.
– Jag är ett instrument och en musiker. Jag kan inte utvecklas om jag bara får trampa på en liten stig. Jag måste ut på motorvägen och det får vara hur brett det vill.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×