Det spännande bubblar under ytan

Det börjar dra ihop sig till årets Malmöfestival. Det är knappt tre veckor kvar och nu är hela musikprogrammet spikat och offentliggjort.
När jag ögnar igenom årets musikprogram för festivalen – framförallt för den delen som utspelar sig på den stora scenen på Stortorget – är det inte utan att jag drabbas av en viss känsla av deja vu. Timbuktu och Thåström; Silvana Imam och Sabina Ddumba; Ane Brun och Melissa Horn.

Visst har de givit oss fantastiska upplevelser på Stortorget tidigare; visst har såväl Thåström som Silvana Imam och Sabina Ddumba varit alldeles lysande på de spelningar jag sett med dem denna sommar. Och visst ser jag lika mycket som alla andra fram emot att äntligen få se Wilmer X live igen. Men inte tyder det på en sådär alldeles enorm fantasi när en dryg handfull av festivalens största artistbokningar har spelat här i närtid.

De där stora utländska bokningarna lyser också med sin frånvaro. Det är inget Los Lobos eller Gaslight Anthem på Stora scenen i år, om man säger så. Med det sagt ser jag väldigt mycket fram emot Rokia Traoré från Mali och hennes elektriska blandning av tuaregblues, jazz och pop.

Men. Det är ju kanske inte heller på Stortorget den intressantaste musiken återfinns. I år får den uppskalade Gustavscenen ta över Posthusscenens tidigare roll för de mellanstora akterna. Och här levererar Malmöfestivalen på en högre nivå. Sarah Klang, som slagit igenom med dunder och brak i år, är en spelning som det ska till hot om allvarlig kroppskada för att jag ska missa. Malmörapparen Ozzy känns också som ett namn för framtiden.

Några personliga favoriter finns det också utrymme för: punkbandet Vånna Inget, soulsångerskan Shirin och den musikaliskt äventyrliga Anna von Hausswolff och dito jazzgruppen Goran Kajfes Subtropic Arkestra.

De som, likt undertecknad, har en förkärlek för den brittiska skamusik som utvecklades parallellt med punken bör inte missa att The Selecter och The Beat – två av genrens största band efter giganterna The Specials och Madness – gör gemensam sak.

Rock Stage lär jag nog också leta mig till. Kolla in Hedda hatar och Vet hut på grund av coola bandnamn. För det är ju en av de roligaste grejerna med att vara på festival. Att bara råka snubbla in någonstans och se något man aldrig hört talas om men som låter alldeles fantastiskt.

Ett band ska jag dock inte missa på rockscenen, Steve ’n seagulls. Finnarna har inte bara ett roligt bandnamn utan även oemotståndlig blandning av bluegrass och hårdrock. Blandningen är förvisso långt ifrån ny – Hayseed Dixie lekte med hårdrocksklassiker i hillbillytappning redan vid millenieskiftet – men kolla in deras version av AC/DC:s Thunderstruck på Youtube så förstår ni varför de måste ses.

En hyllning till Mavis Staples


Bästa, bästa, bästa Mavis Staples.

Det här är inte en recension av hennes spelning på Kulturbolaget igår kväll. Det här är en hyllning. En rättmätig sådan.

Mavis Staples, som fyllde 79 för en vecka sedan, bär musikhistorien inom sig. Hennes karriär har varat i närmare 70 år. Med familjebandet The Staple Singers, där hon utvecklades till den stora stjärnan, tillsammans med pappa Pops Staples, var hon en central del av den afroamerikanska medborgarrättsrörelsen på 60-talet, ofta på samma scen som Dr. Martin Luther King. Det arvet lever vidare i hennes musik. Liksom hela den afroamerikanska musikhistorien.

Hon blir ledd uppför trappan till KB:s scen. Men om det var någon som oroat sig för att hon inte skulle ha rösten kvar längre – och det hade inte varit något konstigt med det, inte många vokalister håller när de närmar sig de 80 – så släppte sådana tankar snabbt.

Nog låter den lite rossligare än när jag såg henne senast, för tiotalet år sedan, men det klär musiken alldeles utmärkt och Staples vet att använda stämman så att hon får ut det mesta av den.

Hon är en publikdomptör av rang. Stilen känns igen – den följde med från de svarta pingstförsamlingarna i den amerikanska södern när fattiga svarta lämnade landsbygden för Chicago, Staples hemstad. Det är som att vara med på ett väckelsemöte, men istället för Gud handlar det om fred och kärlek; kamp och medmänsklighet. En rimligare värld, helt enkelt.

Det är lätt att förstå varför den här musiken fick en så stark roll för medborgarrättsrörelsen.

Hon för sig med en vänlig värdighet och utstrålar såväl glädje som humor och pondus. Hennes band är en väloljad maskin, så tajt och svängig att det lämnar utrymme för lek – inte minst från kapellmästaren och gitarristen Rick Holmstroms sida. Holmstrom är en synnerligen underhållande uppenbarelse i sig själv, såväl i sitt minspel som i samspelet med Staples och sitt fullständigt briljanta sätt att traktera sitt instrument.

Med en så lång karriär kan man naturligtvis ha synpunkter på låtval – tyngdpunkten ligger på de senaste åren skivor, producerade av Jeff Tweedy från Wilco – men jag tycker att det i sammanhanget vore futtigt att klaga på det, inte minst som nyare låtar som Build a bridge och Who told you that står sig så väl mot gamla örhängen som Staple Singers Touch a hand, make a friend från 1973. Ett par mycket väl valda covers, Buffalo Springfields For what it’s worth och, framförallt, Talking Heads Slippery people fyller väl sin plats.

Det är svårt att hitta jämbördiga att mäta henne mot. Det skulle vara Aretha Franklin eller Nina Simone i så fall. Simone är död och det får väl betraktas som ganska osannolikt att man någonsin skulle få se Aretha. Dessutom känns det som väldigt länge sedan hon gjorde någon relevant musik. Mavis Staples senaste, och mycket lyckade, album kom i november förra året och på scen levererar hon på en enormt hög nivå.

Ljus och mörker i sommarkvällen

Det är den brutala tyngden. Det är de kompromisslös mullrande krautrocktrummorna. Det är Pelle Osslers skärande, atmosfäriska och vibrerande gitarr.
Det är de krökta fingrarna. Det är den krumma kroppen som likt en fågelskrämma ena stunden hänger på mikrofonstativet för att i nästa spattigt dansa över scenen. Det är blicken som är på samma gång frånvarande och akut närvarande i sångerna; i orden.

Rösten hypnotiserar. Det är lika delar lyrik i skymningslandet och rockkonsert som ställer sig på axlarna av det tyska arvet av konstrock från Can till Einstürzende Neubauten. Han har befunnit sig där ett bra tag nu, Joakim Thåström. Vandrat bland ruinerna efter den fallna muren. Rört sig kring nedgångna öststatskrogar och hamnområden och samtidigt vänt strålkastarljuset inåt, hemåt. I ett psykologiskt hinterland mellan dröm och verklighet känns det som att han bär den andra hälften av 1900-talshistorien på sin rygg, samtidigt som han skärskådar sig själv.

Solen skiner fortfarande över Sofiero slott när han går på scenen på torsdagskvällen men Thåström bär mörkret med sig och det är en allt annat än oangenäm upplevelse att följa med honom in bland skuggorna. Han är Sveriges störste rockpoet och det är svårt att inte imponeras av hur väl en ny låt som Bluesen i Malmö flätar sig in i en klassiker som Var é vargen. Lika imponerande är det hur han lyckats hålla i den formtopp han klev in i med Skebokvarnsplattan som kom för 13 år sedan. Utan att på något sätt hänge sig åt någon form av publikfrieri håller han oss i sitt grepp från början till slut. Konsekvensen är totalt. Klassikerna är få och uppenbart utvalda för att de klär i den blytunga musikaliska skrud som de nya bär. Den enda gång han låter tyngden lätta är under en cover på Nationalteaterns fina Dylan-tolkning Men bara om min älskade väntar. Det skänker å andra sidan dynamik åt spelningen.

På pappret är det en udda kombination, First Aid Kit och Thåström. Det är ljus och mörker; Amerika och Europa. Där den ena är en promenad längs en regnvåt gata i Gdansk är den andra en bilfärd i en cab genom den kaliforniska öknen.

Inte så att systrarna Söderberg skyr molltonerna, tvärtom, men det finns ändå något soligt i deras lätta handlag, vackra vokalharmonier och uppenbara spelglädje. Men under ytan lurar det något oroväckande, en mörkare underton. Ett Altamont till Woodstock; en Charles Manson till hippiedrömmen. Det närmar sig ytan i den mullrande finalen på Stay Gold och bryter igenom i den nästan lite hotfulla stämningen i The Lion’s Roar.

Det känns som att det har hänt en del med bandets musik. Det är ett hårdare rytmiskt driv i kompet och i Johannas bas. Och när Klara plockar fram den distade elgitarren i den ursinniga You are the problem here pekar det på en väg framåt, mot ett lite tuffare sound.

Med det sagt är det ändå de där nästan övernaturligt vackra stämsångerna som är bandets adelsmärke. När de låter dem omslingra Kate Bushs fina Running up that hill (släppt på singel i onsdags) sluter jag ögonen och låter mig vaggas av deras röster som böljar likt vågor.

De fungerar faktiskt väldigt bra tillsammans, First Aid Kit och Thåström. Det är som att Thåström slår upp dammluckorna för det där mörkret som First Aid Kit har alldeles under ytan.

”Livet är provocerande om man lever det rätt”

Makenzie Green och Jasmin Kaset. Foto: Pressbild

Med en hatkärlek till den amerikanska södern bjuder Nashvilleduon Birdcloud på punkig country. På lördag spelar de för andra gången på Plan B i Malmö,
– Vi pratar om södern och om Amerika. Det är inte alltid vackert och vår musik är inte alltid vacker, säger Makenzie Green.

En amerikansk tidning kallade dem ”The most dangerous group in the country”. Det är kanske att dra det lite väl långt i en genre som har räknat en och annan kåkfarare till sin artistkader. Men en sak är säker: Jasmin Kaset (gitarr och sång) och Makenzie Green (mandolin och sång) faller långt från genrens mittfåra med sina inte sällan grova texter som såväl gestaltar som driver med människor och fenomen i den amerikanska södern.

De ger röst åt tjejen som ligger med svarta killar för att reta sin rasistiske far (låten ”Black guys”), människorna som skryter med sina (påhittade) rötter i den amerikanska ursprungsbefolkningen (”Indianer”). Här har vi tjejen som inte har (vaginal) sex innan äktenskapet men gärna gör precis allting annat (”Saving myself for Jesus”) och den i genren närmast obligatoriska “min hund är död”-låten. Naturligtvis heter både hunden och låten Bandit. Persongalleriet är hämtat ur fattig vit underklass i södern.

– En del av historierna vi berättar är sanna och handlar om andra människor som vi känner, berättar Green när Skånskan når duon på telefon.
– Det verkar nog mer provocerande för människor för att det kommer ur våra munnar och inte från någon snubbe, för män pratar väldigt tydligt om sin sexualitet, sina sexuella erövringar och om att festa och det har de alltid gjort. Kanske är det mer provocerande när det kommer från kvinnor.
– Människor relaterar till våra berättelser för att det är verkligt också för dem. Livet kanske är provocerande om man lever det – rätt, fyller Kaset i.

Kan man se det som att ni driver med ett visst segment av befolkningen i södern?
– Ja, definitivt, säger Kaset.
– Och medan vi gör det driver vi också med oss själva. Det är viktigt att göra som underhållare. Jag älskar södern och jag hatar södern, säger Green.

På hemmaplan har det väckt uppmärksamhet. De har anklagats för rasism av de som inte förstått sammanhanget. Även här hemma har det funnits de som upprörts. En präst for i Nerikes Allehanda ut mot albumomslaget på senaste skivan, Singles only, där Kaset och Green sitter med rumpan bar i en bar. Men det har, bland de som förstått, uppstått en hård kärna av fans.
”Det är uppenbart att Birdcloud inte är för alla. Det här är inte musik du vill dela med din mamma, såvida hon inte arbetar vid ett lastbilsstopp eller har suttit inne. // …men det går inte att förneka den avgörande plats som de (och låtar som dem) har i denna genre” skriver musikkritikern Amy McCartney i tidningen Houston Press.

Historien om Birdcloud började på Middle Tennessee State University i Murfreesboro, inte långt från duons hemstad Nashville. På en fest började de spela musik.
– Vi var på en barbecue och spelade fåniga sånger tillsammans. En kompis bokade oss till en spelning den följande veckan och på den vägen är det, berättar Kaset.
– Vi växte båda upp i Tennessee och hade båda starka countryinfluenser med oss ifrån vad vi hörde på radion när vi växte upp. Men vi hade också med oss punkrocken och vår liveshow utvecklade sig till något som är unikt vårt eget, säger Green.

Det finns en självmotsägelse i musiken. Låtskrivarhantverket och harmonierna bakom de provokativa texterna är välgjorda men de framförs medvetet rått och vingligt. I en tid när perfektionen bara är ett knapptryck bort i studion låter Birdcloud oproducerade, med felspel och otajtheter intakta. Så ser de sig inte heller riktigt som en del av hemstadens musikfabrik.
– Vi är väl mer ett punkband maskerat som ett countryband. Det man hör på skivorna är så vi låter live. Det är inget trick, det är rakt på, avskalat, säger Kaset.

Att politiken finns inbyggd i grundfundamentet för deras musik håller de med om, även om det knappast sker genom slagord.
– Musiken är satirisk. Vi pratar om södern och om Amerika. Det är inte alltid vackert och vår musik är inte alltid vacker. Det här är vår syn på hur det är att växa upp i sydöstra USA och det är ett rätt galet ställe; historiskt och politiskt. Det händer en hel del galen skit där, säger Green och fortsätter:

– Jag känner att de sångerna sätter fokus på en del av södern som sydstatsbor inte är så stolta över. En del människor väljer att ta dem bokstavligt medan de i ljuset av våra hela låtkatalog är så tydligt satiriska. På sätt och vis väljer de att missförstå det, när budskapet faktiskt är det omvända. Men konst ska skapa diskussioner och det här är ett problem runt hela världen och om det skapar en diskussion kring det är det bra.
– Det betyder att vi gör vårt jobb som artister om en del människor gillar oss och andra inte. Musiken är in-your-face. Det är meningen att den ska vara rolig och att den ska få dig att tänka, säger Kaset.

Vad hoppas ni att publiken tar med sig efter att ha sett en av era spelningar?
– Jag hoppas att vi gör ett intryck, oavsett om de älskar eller hatar oss, säger Green.
– Jag hoppas att det får kvinnor att känna sig stärkta och att vara mer sexuellt säkra. Mest av allt hoppas jag att de har kul. I roten är det underhållning. Vi har en annan räckvidd än ett band som är mer uttalat politiska. Vi är politiska men eftersom vi låter som rednecks kanske människor som inte skulle lyssnat annars gör det och att det kan få dem att tänka annorlunda. Det är country och det låter korkat men jag tycker faktiskt att det är både gripande, smart och liberalt.

* * *

Fotnot: Artikeln har uppdaterats med bilder från Göteborgsspelningarna i fredags (på Liseberg (bilderna ovan) och på krogen Holy Moly (nedan). Jag kunde tyvärr inte se dem på Plan B.

Själfull rock från hjärtlandet

“Jag hoppas aldrig vi behöver spela efter Ray Charles igen. Det är som att följa upp på Jesus Kristus.”
Så sade Green on Red-sångaren Dan Stuart efter att hans band spelat efter den stora soulartisten på en Roskildefestival för länge sedan.

Citatet illustrerar problemet med att ha för bra förband: det kan bli svårt att toppa. Och med Lindi Ortega, som är en strålande liveartist på egen hand, är den risken uppenbar. Hon är cool, har attityd, närvaro och en katalog . Dessutom är hon här och nu i en genre som är ibland är pinsamt stolt över sitt förflutna.

Men Jason Isbell är uppenbarligen inte rädd för att bli blåst av scenen av sitt förband. Han kommer från Muscle Shoals, Alabama, gubevars. Han har spelat i vår tids bästa (och minst flaggviftande) sydstatsrockband – Drive-by Truckers – och fått ett ohemult antal priser och årsbästalistenoteringar för sina soloplattor.

När han och hans band The 400 Unit kliver upp på KB:s scen ser han ut som vem som helst. En vanlig snubbe i 30-nånting-åldern i svart tischa och jeans. Kort sagt: ingen människa har någonsin sett mindre ut som en rockstjärna än Jason Isbell. Någon anmärkningsvärt bra sångare är han inteheller men rösten gör sitt jobb.

Det han har är en förmåga att fylla sina sånger med själ och en fingertoppskänsla som gör att han ställer sig precis rätt i den amerikanska rootsmusikens strömfåra. Han hittar precis den rätta skärningspunkten mellan country, folk, soul och heartland-rock. Han är John Cougar Mellancamp (vid tiden för The Lonesome Jubilee) och Ray Charles (country-eran) i en person.

Mest anmärkningsvärt är ändå hur han lyckas dra i precis rätt hjärtsträngar. Det är en sak att hjärtat börjar slå dubbelslag till personliga favoriten 24 Frames men när Cover me up – en låt jag aldrig gått igång på tidigare – får ögonen att tåras inser jag vilken remarkabel liveartist Isbell är.

Lindi då? Hur var hon?

Jo, som ett sant proffs gick hon på knock. Senaste plattan, Liberty, drar åt spaghetti western-håĺlet men med begränsad scentid satsade hon på de omedelbara käftsmällarna snarare än de mer filmiska ljudlandskapen. Även om det gick ut över dynamiken och jag gärna hade sett henne måla med hela paletten som hon brukar, var det naturligtvis helt rätt beslut. Dessutom satte det publiken på det packade KB i precis rätt stämning för huvudakten – precis som ett förband ska göra.

 

 

Pussy Riot – eller?

Det börjar med något slags manifest i 25 punkter som läses upp över PA:t och visas i textform på bildskärmarna. Sedan kommer Nadezhda ”Nadya” Tolokonnikova ut på scenen med sin neongröna balaclava.

Pussy Riot beskrev sig en gång i tiden som ett punkband men var ett anarkistiskt konstkollektiv. De blev en världsangelägenhet i och med manifestiationen och performancen man gjorde i Kristus Frälsarens katedral i Moskva i februari 2012. Man måste nog se rättsfallet som följde på uppträdandet, liksom de fängselsestraff som Tolokonnikova och två andra dömdes till som en del av verket.

Som konstverk betraktat var det minst sagt modigt och måste nog ses som ett av det här milleniets mest lyckade konceptkonstverk. Sedan dess har dock Pussy Riot fallit sönder och det som ”band” som på fredagskvällen står på Lisebergs scen är Tolokonnikova, en dj och två dansare. Av de som var med 2012 är bara Tolokonnikova kvar.

Musikaliskt går tankarna till Le Tigre elektroniska dans-postpunk. Tyvärr faller inte den jämförelsen ut till Tolokonnikovas fördel. Kathleen Hanna och company hade en lika anarkistisk inställning till musiken som till politiken och det gulliga och popiga var spetsat med knivar. Tolokonnikovas musik är mest socker och texterna ganska banala politiska slogans. Även som liveakt var Le Tigre betydligt roligare att se.

Det är anmärkningsvärt att Pussy Riot, som en gång i tiden avböjde att uppträda med Madonna med motiveringen att man bara gjorde illegala spelningar, numera uppträder på nöjesfält. Det är också anmärkningsvärt att Pussy Riot en gång i tiden sa att den enda som har rätt att uttala sig för gruppen var en kvinna i balaclava medan man nu släpper fram den manlige discjockeyn (förvisso även han i balaclava) att rappa.

Det finns absolut goda argmument för subversion i form av politiska budskap inlindade i söt popmusik för att ta ut den politiska diskursen till andra arenor än de förväntade och för att nå de som behöver nås. Men för att det ska fungera behövs mer musikalisk substans och mer elegans i formulerandet av budskapet.

Visst skrattar jag gott åt dataspelsgrafiken på videoskärmen, där Vladimir Putin rider med bar överkropp och där han åker på däng i ett boxningsspel, men särskilt subtilt är det inte. Känslan var dessutom ganska mycket den att man predikade för de redan frälsta. Jag har svårt att tänka mig att det var särskilt många i publiken som skulle försvara de oligarker man kritiserar, från Putin till Trump.

Det är tyvärr bara att inse: 2018 har kollektivet Pussy Riot reducerats till en soloartist, balaclavorna – som en gång skulle skydda medlemmarna mot myndigheternas repression – reducerats till en gimmick och de modiga framträdanden man en gång gjorde blivit helt vanliga popkonserter.

Värme, humor och ond bråd död

Brett Sparks röst omfamnar oss i publiken på Folk å rock. Den är inte bara vacker och vänlig, den bär också på ett mörker som skapar en spänning i rummet på ett utsålt Folk å rock.

Makarna Sparks musik var länge en väl bevarad hemlighet i americana-underjorden; Rennies mörkt surrealistiska texter och Bretts varmt djupa, men ändå ödsliga och ibland nästan spöklika, stämma en angelänhet för ett lyckligt fåtal som lyckats leta upp deras band, The Handsome Family.

En tio år gammal låt upplockad till ledmotiv i en framgångsrik tv-serie skulle 20 år in i karriären förändra allt. När T Bone Burnett bestämde sig för att ta med Far from any road till vinjetten i första säsongen av HBO-serien True Detective måste det ha varit ett riktigt lyckokast, inte bara för familjeekonomin utan även för uppslutningen på deras spelningar och inte minst för tv-serien som sådan.

Man kan kalla The Handsome Familys musik för southern gothic eller country noir. Referenserna är lika mycket litterära och konstnärliga som musikaliska. Här fyller Cormac McCarthy, HP Lovecraft och Edward Hopper en lika viktig plats som Hank Williams och Johnny Cash.

Ibland är texterna, med alla sina mord, spökhistorier, sorgsna mjölkbud och besjälade djur, så skruvade att det blir komiskt, vilket rimmar väl med de svarta skämt Rennie drar mellan låtarna om hur mordiska amerikaner är och sin makes (det var deras 30-åriga bröllopsdag dagen innan onsdagskvällens spelning) cluelessness.
– He’s just the way I like ‘em. Pretty, sings good and knows nothing ‘bout nothing.

De ser lite omaka ut, hon en New Yorker med en look som är lika delar modern wicca och bohemisk storstadsintellektuell medan han ser ut som en blandning mellan skogshuggare och professor i engelska. Hade det inte varit för det gulligt varma leende hon får när hon driver med honom hade man nästa kunnat tro att bandets nästa mördarballad skulle utspela sig på scen framför oss.

På det hela taget är det en alldeles, alldeles utmärkt spelning. Handsome Family suger in oss i sin värld och det är en magisk och spännande plats, den onda bråda döden till trots. Live är det naturligtvis mer avskalat än de stora och fint utmejslade arrangemangen på skiva men det fungerar väl för deras musik som i grund och botten är folksånger där berättelserna står i främsta rummet.

Rennie kanske inte är någon virtuos på banjon eller ukulelebasen och Brett det inte heller på gitarren men tillsammans bildar det en fin helhet, fylld av värme, magi och surrealism. En särskild eloge går till trummisen Jason Toth. Eller trummis förresten … Han spelade lite av varje och fyllde på så sätt ut ljudbilden. Hans sätt att leva sig in i musiken gjorde honom dessutom till något att titta på under spelningen.

Country som på den gamla goda tiden

Modern country är dålig rock med fiol. Så sade Tom Petty för några år sedan och även om det är ett svepande och generaliserande uttalande så är det ju inte helt osant när det gäller den kommersiellt framgångsrika varianten som ligger på countrylistorna i USA, och har legat där sedan 80-talet.

Tack och lov finns det en stor och mäktig undervegetation som är allt annat än det som Petty beskrev. Så mäktig att den har fått ett eget namn, americana. Även om den benämningen innehåller musik som drar åt andra håll än ren country så rymmer den också musik som är för mycket country för att någonsin registrera på de radiokanaler som pumpar ut hitlistevarianten av musikstilen.

Whitney Rose som på söndagen gästade Folk å Rock är en artist som tillhör denna skara. Hennes musik är djupt rotad i den tid när countryn och rockmusiken började gå skilda vägar på riktigt någonstans i brottet mellan 50- och 60-tal – guldåldern, om man så vill. Visst finns här spår av pop och det smäktande hos gränslandsmusiken i det Texas som den kanadensiskfödda sångerskan numera kallar hemma. Men i grund och botten är hon traditionalist. Det är den unga Dolly, Tammy Wynette och Kitty Wells som dyker upp i tankarna.

Rösten är knappast fyllig, snarare drar den åt det lite vassare hållet, vassare än den låter på skiva, men hon lyckas fylla den med både emotionellt djup och en liten gnutta attityd som gör att det det inte blir för smetigt.

Bakom sig har Rose ett alldeles utmärkt band som visar upp den där typen av självklar samspelthet som man bara kan få genom hårt giggande. Flera hundra spelningar om året gör något med bandkommunikationen som närmar sig magin. Där finns också en ödmjukhet och disciplin i framförandet. Även om musikerna var och en för sig är skickliga nog att ställa sig längst fram i rampljuset så är det ingen som låter sig bli större än helheten.

* * *

Jag måste erkänna att det här typen av musik är något av en snuttefilt för mig. Den drar i precis rätt hjärtsträngar för att jag ska hamna i det där läget av behagligt lycklig melankoli. Sparkar man, som Whitney Rose, igång spelningen med Jeannie C. Reillys ”Harper Valley PTA”, en av mina absoluta favoritlåtar, och senare i giget kör Elvis kanske bästa låt, Suspicious Minds, då är jag såld.

That’s okay, I don’t wanna go. I’m just gonna go home, lie down and listen to country music … the music of pain.
Xander Harris i Buffy the Vampire Slayer ”Prophecy Girl”

* * *

Mer americana: På onsdag kommer The Handsome Family till Folk å Rock och den 19:e spelar Jason Isbell och Lindi Ortega på Kulturbolaget.




QotSA bland gröna kaniner

Du bränner nedför landsvägen i den kaliforniska öknen i en gammal muskelbil, en Detroit Charger eller en Pontiac GTO. V8:an mullrar som en Black Sabbath-spelning på en bra dag 1972 och från åttakanalsbandaren försöker de spröda melodierna från Eagles debutplatta från samma år kämpa sig igenom. Asfalten ser ut att dallra i värmen och din passagerare i sätet bredvid envisas med att trumma en diskorytm mot instrumentpanelen.

Ungefär så lät det om Queens of the Stone Ages spelning på Liseberg igår. Det kan förefalla som ålderdomliga referenser men QotSA låter, både på skiva och live, väldigt samtida även om de gräver ur en gedigen rockhistorisk kunskap.

Det är frenesin och attacken hos hardcorepunken, tyngden från hårdrocken och mjukisrockens melodier kombinerat med diskons dansbarhet, framfört med en knivskarp precision som ger ett nästan maskinellt driv som i kombination med en ljudmässig torrhet förankrar musiken i nutiden.

Ett nöjesfält kan tyckas som en märklig miljö för ett band med rötterna i stonerrocken men faktum är att de får en att glömma såväl gröna kaniner som berg- och dalbanor och sliskigt sockervadd, Josh Homme och hans medmusiker gör ett utmärkt jobb med att manifestera känslan av det Palm Desert där han växte upp.

Men, som vanligt när det gäller Liseberg, är ljudet en tung backe att släpa sig uppför och Homme får kämpa för att hans röst ska höras. Det går sådär och håller naturligtvis nere ett annars mycket positivt intryck.

* * *

Det är märkligt det här med Liseberg och kasst ljud. Man satsar massor med pengar på bra liveakter och det sägs mig att de har en riktigt bra ljudanläggning. Varför låter det då så sällan riktigt bra om musiken från stora scenen?

Störstaste Bästaste Vackraste

 

Charles Attal och Perry Farrell, grundarna till musikfestivalen Lollapalooza, och Live Nations vd Anna Sjölund under pressträffen på Södra teatern i Stockholm. Foto: Fredrik Sandberg / TT

Det här med att slå på trumman …

Det var igår aviseringen kom om att det var idag beskedet skulle komma. Beskedet om den största livenyheten i Svea Rikes historia, sedan Hjort-Anders beslutade sig för att ge sig ut på vandringsväg med felan i hand.

Snacket gick på redaktionen. Vad kunde det vara? The Beatles återförenade med samtliga originalmedlemmar, inklusive de döda, till Ullevi? Beyoncé gör turné med Lasse Stefanz? Abba gör till slut slag i saken och turnerar i folkparkerna nästa sommar?

Problemet med att blåsa upp en nyhet allt för mycket: Det är lätt att göra folk besvikna.

Tiden för nyhetssläppet anlände. Och där droppade nyheten. Som en sten. Det år den amerikanska Lollapalooza-festivalen, grundad 1991 av Jane’s Addiction-sångaren Perry Farrell, som efter att tidigare ha varit i Paris och Berlin kommer till Stockholm. Den 28 och 29 juni nästa år äger jättefestivalen rum på Gärdet i Stockholm. Några artister är inte klara än.

Missförstå mig inte. Jag älskar rockfestivaler och ett nytillskott nästa sommar är naturligtvis välkommet i dessa tider av festivaldöd. Och jag älskade Jane’s Addiction när det begav sig (inte för att det har med saken att göra). Men när det som utlovats som den största live-nyheten sedan Jesus gick i kortbyxor visar sig vara en vanlig rockfestival, fast med ett känt amerikanskt varumärke påsmällt – då flyger tankarna till TS Elliots rader i slutet av The Hollow Men:

This is the way the world ends
This is the way the world ends
This is the way the world ends
Not with a bang but a whimper.

* * *

Men på 90-talet var verkligen Jane’s Addiction the shit. Lite ledsen att jag aldrig fick se dem när det begav sig. Att jag såg Perry Farrells band efter det, Porno for Pyros väger liksom inte upp att aldrig ha fått se Jane says, Stop och Been caught stealing live.

 

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 46 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Roffe Ruff. Maxida Märak och en massa svensk punk - Attentat, Asta Kask och Stilett, till exempel.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Viv Albertines Clothes, Clothes, Clothes. Music, Music, Music. Boys, Boys, Boys och Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar.
Ser just nu: Bland andra The Handmaid's Tale och Killing Eve. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.
×