Gammal myt i ännu en version

Foto:Sören Meisner

NEDSTIGNING

underverdenen tur – retur

opera med musik av Nicolai Worsaae och libretto av Julie Maj Jakobsen

Regi och bearbetning: Marc van der Velden

Scenografi och kostym: Filippa Berglund

Ljus: Raphael Frisenvænge och Malte Hauge

Ljud: John Fomsgaard

Solister: Teit Kanstrup och Nana Bugge Rasmussen

Orkesterensemble: Frans Hansen (musikalisk ledning), Gunnhild Tønder, Anna Klett, Jesper Egelund, Idinna Lützhøft

Gästspel av Figura Ensemble på Takkelloftet, Operaen i Köpenhamn

Premiär 26 september

Orfeus och Eurydike är ett känt motiv i den grekiska mytologin. Och enligt denna fördes Orfeus huvud och hans musikinstrument till ön Lesbos. Men när berättelsen först fästes i skrift var det faktiskt på latin, av Ovidius i hans Metamorfoser, tillkomna runt vår tideräknings början.

Orfeusmyten har genom tiderna fortsatt att fascinera konstnärliga skapare i olika genrer. Den har använts i bildkonst, både måleri och skulptur, den har använts och bearbetats i åtskilliga litterära verk, den har blivit film: Jean Cocteaus ”Orphée” och Marcel Camus ”Orfeo Negro” är kanske de mest kända exemplen. Och den har använts i operan: Claudio Monteverdis ”Orfeus” från 1607 anses vara den första ”riktiga” operan och denna har följts av åtskilliga: Christopher Willibald Glucks ”Orfeo ed Euridike” och Jacques Offenbachs ”Orfeus i underjorden” är några axplock.

Foto: Sören Meisner

Nu har den köpenhamnska Figura Ensemble gett sig på en nyskriven version av kompositören Nicolai Worsaae och dramatikern Julie Maj Jakobsen.

Historien är en aning omdiktad: Orfeus, som är en slags artist, ger sig ner underjorden två gånger för att hämta upp sin älskade Eurydike. Första gången lyckas han och för henne till sin nyrenoverade lägenhet. Men hon känner skräck inför det världsliga livet och känner sig dessutom utnyttjad. Hon begår självmord inför publik med hjälp av en giftorm. Orfeus ger sig inte han ger sig ner i underjorden igen men denna gång lyckas han inte låta bli att vända sig om.

På så sätt får Julie Maj Jakobsen in lite civilisationskritik och en nypa feminism i historien. Men det känns lite långsökt att blanda in vardagsbanaliteter i det grekiska eviga motivet om gudarnas lek med människorna: inte ens en fullblodsfeminist kan påstå att det var ett utslag av mansgrisighet som fick Orfeus att försöka rädda Eurydike.

Utförandet har en betydande konstnärlig höjd. Jag måste erkänna att jag till fullo inte kunde hänga med i orkesterspelets minimalistiska tonslingor men dessa vägdes upp av sången med dess avancerade och mestadels mycket intressanta melodik. Och sångarnas imponerar: Teit Kanstrups ljusa men ändå kratfulla baryton skapar en spännande Orfeus och Nana Bugge Rasmussens var strålande med en uttrycksfull mezzo med skön timbre. Kringverket med scenografi, ljus och kostymer vittnar om både påhittighet och hantverkskunnande.

Figura Ensemble har åstadkommit många fina produktioner. Nedstigning blir en ytterligare i denna rad.

 

Ett musikaliskt gottebord

Håkan Hardenberger och Pernilla August.
Foto: Ralph Bretzer

Festivalen Malmö Chamber Music är över – för i år. Tretton konserter på fem dagar, ett uppbåd av musiker i världsklass och ett program med spännvidd från Haydn till uruppföranden av nyskrivna verk. De ansvariga för Musik i Syd, som arrangerat festivalen, är värda allt beröm och den konstnärlige ledaren Håkan Hardenberger förtjänar att dränkas i rosor.

Tyvärr kunde jag av tidsskäl och andra förpliktelser inte glufsa i mig hela programmet. Det fick bli nedslag här och där, så nedanstående rader är inte på något sätt en heltäckande rapportering utan mer enskilda intryck.

Årets upplaga av Malmö Chamber Music började med Stravinskij. (hur han nu ska stavas; den korrekta transkriptionen från kyrilliska bostäver är Stravinskij men själv skrev han Stravinsky) , hans minutlånga ”Fanfare for a New Theatre”, och slutade med Stravinskij, den timslånga ”Historien om en soldat” med Pernilla August och Rebecka Hemse som berättare och en stjärnspäckad orkesterensemble – Håkan Hardenberger, trumpet; Baiba Skride, violin; Colin Currie, slagverk; Johnny Teyssier, klarinett; Sebastian Stevensson, fagott; Olle Elfström, trombon; Janne Johansson, kontrabas. Uppförandet var rent fantastiskt: de två skådespelarna fick liv och spänst i den ganska kantiga berättelsen och instrumentalgruppen fångade alla nyanser och intrikata klanger i musiken: de taktfasta marscherna, de pastorala idyllerna, de burleska danserna och de högstämda koralerna. Det var den ultimata tolkningen av ett storslaget verk.

Tidigare under denna avslutningskonsert uruppförde samma ensemble Benjamin Staerns ”Historien om en prinsessa” med text av Mi Tyler, en parafras eller en pendang som tar vid där Stravinskij slutar. Likt Stravinskij blandar Staern stilar, han säger själv att ”verket har lutningar till funk, jazz, koral, argentinsk tango, vals som går i tre- och tvåtakt samtidigt”. Som åhörare är det bara att konstatera att Staern har tagit ett stort steg framåt sedan förra årets succé med operan ”Snödrottningen”. Den konstnärliga höjden har ökat och hantverket är skickligare: tonspråket har blivit tätare, lyriken mer finslipad och kraften, de hårda accenterna, mer exakta. Utan tvivel är han nu mogen att ta itu med verkligt stora kompositionsuppgifter.

Mi Tylers text berättar om flickan, prinsessan, som sjunkit ner i armod sedan Djävulen tagit hennes soldat. Historien är i högsta grad moralisk, flickan avvisar med kraft Hin Håles inviter, han får nöja sig med en korg. Berättelsen flyter på bra, språket är mustigt jordnära och slutet relativt lyckligt. Tillsammans med Benjamin Staerns musik blir det ett verk som definitivt förtjänar ett liv efter uruppförandet.

Brett Dean, tonsättare och altviolinist var också en av portalfigurerna vid festivalen. Vid invigningskonserten uruppfördes hans ”The Scene of the Crime” av Håkan Hardenberger på trumpet och Colin Currie på slagverk. En kraftexplosion med många skiftningar, spännande och mycket hörvärt. Han var solist tillsammans med violinisten Tomo Keller när Academy of St Martin in the Fields spelade Mozarts ”Sinfonia concertante” i Ess-dur vid konserten i Malmö Live i onsdags och gav prov sin musikaliska skicklighet. På Palladium i onsdags var han solist när hans egen ”Epitaphs” uppfördes tillsammans med Doric String Quartet.

Academy of St Martin in the Fields svarade också för ett uppförande som kommer att fastna i minnet när de spelade Beethovens Symfoni nr 1. Orkestern är så samspelad som vore den en trio eller kvartett, klangen vidunderlig och tolkningen musikhistoriskt perfekt; allt vad man kan begära.

Och så Baiba Skride, violinst i världsklass. Tillsammans med systern Lauma Skride på piano bjöd hon på en konsekvent och mycket elegant tolkning av Béla Bartóks Rapsodi nr 2 vid invigningskonserten och hon var också solist i Beethovens Romans nr 2 tillsammans med Malmö Symfoniorkester med Håkan Hardenberger som dirigent.

I minnet kommer också pinaisten Paul Lewis framförande av Beethovens Sex bagateller, opus 126, att stanna. Kraftfullt, personligt och musikaliskt högstående.

Malmö Chamber Music får en fortsättning nästa år 18-22 september. Jag har lovat mig själv att röja bättre i alamanackan.

Rigoletto med tydlig beska

Sebastian Catana som Rigoletto och Sten Byriel som Sparafucile

RIGOLETTO

opera av Giuseppe Verdi med libretto av Francesco Maria Piave efter Victor Hugos ”Le Roi s’amuse”

Dirigent: Paolo Carignani

Regi och scenografi: Aniara Amos

Kostym: Jorge Jara

Ljus: Anders Poll

Video: Sebastian Esklidsen

Solister: Sebastian Catana, Peter Lodahl, Sofie Elkjær Jensen, Sten Byriel, Elisabeth Jansson, Elisabeth Halling, Kyngil Ko, Leif Jone Ølberg, Michael Bracegirdle, Simon Duus, Margaux de Valensart, Kari Dahl Nielsen, Torleif Steinstø

Det Kongelige Operakor

Det Kongelige Kapel

Premiär 10 september på Operaen i Köpenhamn

Rigoletto, en av operalitteraturens mest glänsande pärlor med en enastående melodirikedom och en grym men fascinerande intrig. Melodierna surrar omkring i huvudet när man lämnar föreställningen men samtidigt kan man inte låta bli att grubbla över titelfiguren: är han bara en tragisk figur som ödet slår hårt och skoningslöst emot eller är det hans egen grymhet som slår tillbaka? Och vad är orsakerna till denna grymhet? Bottnarna är många och frågeställningarna allmängiltiga. Visst är operan ett par timmars underbar musikunderhållning där solisterna får hur många tillfällen som helst att briljera men eftersmaken har tydlig beska.

När nu den tyska regissören Aniara Amos sätter upp verket på Det Kongelige Opera blir beskan än mer tydlig. Hon flyttar Rigoletto in i en obestämd nutid och lägger honom i en säng på ett mentalsjukhus. Sedan börjar frågetecknen rada upp sig: Är hela händelseförloppet från den inledande orgien i hertigpalatset fram till dottern Gildas himmelsfärd en mardröm producerad av hans sjuka hjärna eller har han blivit tokig av alla dessa hemska händelser? Finns dottern överhuvudtaget och i så fall är hon så fläckfritt änglalik? Är lönnmördaren Sparafucile verklig eller en spegling av Rigolettos mörka sida? Aniara Amos låter publiken välja fritt alltmedan hon målar upp en surrealistisk skräcksaga till Verdis underbara musik.

Det visuella intrycket är storartat: Scenografin är slösande överdådig, något av en modern Alice i Underlandet och den accentueras av fantasirika videoprojektioner, kostymerna är både träffsäkra och absurda och specialeffekterna ställvis häpnadsväckande.

Men om regi och scenografi svävar i tiden håller sig musiken stadigt fast i Verdis 1800-tal. Dirigenten Paolo Carignani arbetar med en tydlig italiensk accent och håller föreställningen i ett lagom friskt tempo med exemplariskt stöd för solisterna. Tyvärr slog han inte på tillräckligt snabbt så vid premiären stördes föreställningen alltför ofta av obefogade spontanapplåder.

Solisternas prestationer är överlag mycket bra. I en klass för sig står den rumänske barytonen Sebastian Catana i titelrollen. Utsökt klang i rösten med bred plastik och enastående bärighet. Därtill ett nästintill perfekt sceniskt agerande. Peter Lodahl från Det Kongeliges fasta ensemble gör en elegant tolkning av Hertigen, slängig, smådryg och allmänt obehaglig. Hans tenor klarar utmärkt av alla intrikata passager i rollen men man kanske skulle ha önskat aningen mer kraft. Sofie Elkjær Jensen gestaltar en nästan överljuv Gilda med sin klara övertonsrika sopran, där hon träffar koloraturerna perfekt men gör en del småmissar i det lägre registret. Elisabeth gör en lagom slampig och välsjungande Maddalena och Sten Byriels Sparafucile har den tunga svärta man önskar sig av rollen.

Det Kongelige Opera har tyngts hårt av alla sparbeting. Det måste sägas vara en bedrift att man trots detta kan åstadkomma en så fullödig uppsättning som denna.

Nytt slut på Madama Butterfly

BUTTERFLY

(Madama Butterfly)

opera av Giacomo Puccini med libretto av Luigi Illica och Giuseppe Giacosa i översättning av Birgitta Rydholm

Marianne Fjeld-Solberg som Butterfly

Textbearbetning och regi: Åsa Melldahl

Musikalisk bearbetning och arrangemang: Bo Wannefors

Scenografi och ljus Bengt Gomér

Kostym: Annsofi Nyberg

Koreografi: Melker Sörensen

Medverkande: Mariann Fjeld-Solberg, Susanna Sundberg, Tobias Westman, Per Høyer, Conny Thimander, Sibylle Glosted.

Musiker: Elena Jordan Ljungqvist, kapellmästare; Inga Zeppezauer, violin; Viktor Nordligen, cello; Blagoj Lamnjov, klarinett.

Premiär i Teatersalen, Förslöv 9 september

Så äntligen fick den lymmeln vad han förtjänade. Åsa Melldahls version av Puccinis Madama Butterfly slutar med att löjtnanten i amerikanska flottan Benjamin Franklin Pinkerton, en av operalitteraturens stora fähundar, sticks ned med ett samurajsvärd av Cio-Cio-San, kvinnan han svikit. Sorgligt nog begår hon själv strax därefter harakiri.

Det här är ett slut som jag och säkerligen många andra har suttit och väntat på i åtskilliga uppsättningar av Madama Butterfly. Vid mer än ett tillfälle har man känt stor lust att ingripa i handlingen och ge Pinkerton en rejäl käftsmäll.

Men – skämt åsido – det ställer också frågan på sin spets: Hur långt kan en bearbetning gå; hur mycket kan förkortas, förändras och förenklas och ändå göra anspråk på att spegla originalet?

Om bearbetningen är skicklig kan man gå längre än man tror men någonstans kommer man till den punkt där accenterna blir fel, det hela blir så urvattnat eller förändrat att det inte längre går att kalla det en bearbetning, det blir ett nytt annorlunda verk, med inspiration av eller lån från originalet.

Det är den skiljelinjen som Åsa Melldahl har passerat i den här uppsättningen; följdriktigt har hon ändrat namnet till ”Butterfly”. Hon har behållit grundhandlingen men ändrat slutet. Man kan undra varför.

Puccini och hans librettister framställer Cio-Cio-San som det absoluta offret. Godhjärtat tror hon på allt vad den överegoistiske Pinkerton säger, hon ger upp allt, sin tro och sin familj och tar stillatigande emot deras förbannelser; hon litar på att Pinkerton ska komma tillbaka och väntar år efter år, hon avvisar den störtförälskade fursten Yamadori som lovar henne ett liv i lyx i stället för en väntan i fattigdom. Och slutligen när hon till fullo inser Pinkertons svek begår hon den yttersta offerhandlingen: hon avstår från sitt barn till den främmande Kate Pinkerton och hon avstår från sitt liv. Alltmedan den tanklöse Pinkerton klarar sig undan med litet bondånger.

Men när Åsa Melldahl låter henne sticka svärdet i Pinkerton förändras hela historien. Han har visserligen fortfarande betett sig särdeles svinaktigt men han får betala med sitt liv. Sett med nutida ögon är det feministiskt korrekt men upphovsmännens tankegång finns inte kvar. Det blir lite som att låta korsfästelsen sluta med att Jesus överlever.

Så över till premiärföreställningen. På grund av missförstånd och ett sällsynt otrevligt ösregn kom jag för sent. Nedanstående intryck är baserade på utförandet i andra akten.

Scenografin är enkel: ett slags draperi med projicerade ljusbilder och man anar den lilla orkesterensemblen bakom den. Utrymmet för de agerande blir minimalt och deras rörelseschema begränsat, det är mest att stå rakt upp och ner och sjunga. Kostymer och smink må vara japanskinspirerade men det är inte fråga om stilrena kimonor och avancerade håruppsättningar.

För musiken svarar en kvartett med violiner, cello och klarinett. Den är välspelad och fungerar mestadels tillfredsställande men det märks inte mycket av den japanska klang som Puccini bemödade sig om att infoga, huvudsakligen blir den ackompanjemang till sångarna.

De medverkandes prestationer är i stort acceptabla. Per Høyer gör en välsjungen Sharpeless med bra trovärdighet, Conny Thimanders Goro framställs med bra röst och glimten i ögat och Tobias Westman sjunger Pinkerton bärigt och välljudande. Och Mariann Fjeld-Solberg som Butterfly har en mycket fin scenisk utstrålning men hennes sopran fläckas av ett alldeles för kraftigt vibrato.

Malmö Opera har genom åren svarat för en rad mycket bra turnéproduktioner. Tyvärr når inte Butterfly upp till samma klass.

Turnén sträcker sig fram till början av december. Huvudsakligen spelar man i Skåne men även på andra håll i Sverige såsom Kalmar, Vara, Skövde och Motala.

Fransysk visit av en världsstjärna

Mozarts Violinkonsert nr 4 i D-dur plus ett svåridentifierbart extranummer, det var vad publiken i Tivolis konsertsal fick höra av Renaud Capuçon, affischnamn vid måndagens konsert. Men bara det var värt besväret att ta sig över Sundet. En elegant musikantisk tolkning, där Renaud Capuçon lade mer energi på samspelet med orkestern än på att glänsa själv; kadensen blev inte en uppvisning i briljans utan mer en kort stunds eftertanke – en välgörande konstrast till till de egostinna stråkakrobater som blivit allt vanligare på estraderna.

Men även utan denna världsstjärna till violinsolist hade det varit värt all möda bara för att få lyssna till orkestern, Festival Strings of Lucerne. En kammarorkester med fantastisk spänstig klang och rent underbar precision. Man framförde två stycken för stråkorkester: Edvard Griegs svit Fra Holbergs tid och Edward Elgars Serenad för stråkorkester i e-moll, samt som avslutning Mozarts Symfoni nr 29 i A-dur.

Orkestern spelar utan dirigent. Den konstnärlige ledaren Donald Dodds fungerar samtidigt som konsertmästare. Det kräver oerhört noggrann instudering och exceptionellt skickliga musiker. Och även om framförandet var av hög klass, så kanske det inte hade varit fel med en dirigent som haft fastare grepp om balansen mellan stämmorna, särskilt i Mozartsymfonin.

Beethoven i nygammalt ljus

Beethovens musik, enkannerligen hans pianoverk har följt mig alltsedan mitt musikintresse väcktes för nästan 65 år sedan. Det började med stenkakorna på grammofonen i vardagsrummet och min fars pianospel (han var en ganska begåvad amatörpianist). Sedan de första egna försöken bakom vid klaviaturen med handledning av skickliga och mindre skickliga pianolärare, åttaåringens fasansfulla version av Für Elise, fortsatt spelande, lärande, lyssnande. Pianistdrömmarna fick ett abrupt slut men intresset och lyssnandet levde vidare och fortfarande upptog Beethovens pianokompositioner en stor del av detta. Med tiden har jag haft förmånen att lyssna till åtskilliga av samtidens stora pianister från estrad och med teknikens hjälp få uppleva ännu fler, särskilt gårdagens giganter.

Ronald Brautigam
Photo: Marco Borggreve

Men den byggsten som behövdes för att få muren komplett lades först vid en konsert i söndags i Tivolis konsertsal i Köpenhamn när den holländske pianisten Ronald Brautigam spelade fyra Beethovensonater på hammarklaver. Även om jag inte delar hans tokning till fullo, fraseringarna var aningen otydliga, så tror jag att jag aldrig hört någon interpretation som kommit närmare den ursprunglige Beethoven; den visade tydligt hans anknytning till Mozart och tidigare tonsättare, hans betydelse ända in i nutiden och framför allt det klart lysande geniet i hans skapande. Instruktivt för hjärnan och samtidigt en estetisk njutning.

Men även om Ronald Brautigams framförande var utomordentligt så bidrog instrumentet till en stor del av upplevelsen. Hammarklaveret är ungefär hälften så stort som en modern konsertflygel. Det har en vekare ram, strängarnas spänning är mycket mindre; så blir klangen, särskilt i basregistret inte så mäktig, dynamiken inte så vid. Det saknar dämmare och pedaler, varje ton klingar ut naturligt. Det tvingar fram en snabbare spelstil med stor känsla, jämfört med den moderna flygelns möjligheter till exakt återgivning av varje enskilt anslag.

Ronald Brautigam spelade fyra av de mest kända Beethovensonaterna: ”Pathétique” i c-moll, ”Pastorale” i D-dur, ”Sturm” i d-moll och ”Waldstein” i C-dur. Med hammarklaverets hjälp målade han upp verken i ett nytt – eller kanske gammalt – ljus. Den våldsamma attacken i Pathetiquens första sats mildrades, Pastoralens lyrik och eftertänksamhet accentuerades och den klara strukturen i Waldstein blev än klarare. Man fick en känsla av att var precis detta var Beethovens avsikt.

Och som extranummer: Für Eilse. Det var så den skulle spelas

Foto: Malin Arnesson

För ett drygt år sedan spelades Claude Debussys Pelléas och Mélisande på Malmö Operas stora scen,  Maxime Pascal som dirigent. SVT var på plats och 26 augusti kl 19 visar man inspelningen i Kulturstudion i SVT2. Därefter på SVT Play till 25 september

Späckat spelår i S:t Petri

Det är ett minst sagt späckat konsertprogram som erbjuds i S:t Petri kyrka i Malmö spelåret 2017/2018. Från opretentiösa men ändå intressanta lunchkonserter och orgelrecitaler till komplicerade verk med stora besättningar vid sammanlagt omkring 90 tillfällen. Den intresserade kan skaffa hela programmet från S:t Petri församling men jag vill verkligen slå på trumman för några uppföranden:

Anders Paulsson, en av världens förnämsta solister på sopransaxofon, står i centrum vid ”Hymn to Life” 17 oktober, både som solist och kompositör. Det blir musik i den amerikanska Spiritualstraditionen, med verk av förutom Anders Paulsson, Mark Kilstofte och Lars Jansson

Sven-David Sandström, förmodligen den mest kände av nu levande svenska tonsättare, står för fem kompositioner i programmet ”Bach & Sandström” 1 oktober. Dessutom framförs verk av J S Bach och Dietrich Buxtehude. Medverkar gör Petri Sångare och Jonas Lundblad på orgel. Alexander Einarsson är dirigent.

Den franske tonsättaren Maurice Duruflé (1902–1986) skrev inte många verk och han är relativt okänd i Sverige. Den 5 november uppförs hans Requiem för orgel, kör och solister. Dessutom ”Quartre motets sur des thèmes grégoriens” och ”Prélude et fugue sur le nom d’Alain”. Martin Arpåker dirigerar, solister är Maria Streijffert, alt, Ludvig Wallmark Rydberg, baryton, Lyssa Davidsson, cello, Carl Adam Landström, orgel. Kör är S:t Petri Motettkör.

Georg Friedrich Händel tillägnas en hel konsert 26 november. Då uppförs ”Alexander’s Feast”, en tonsättning av ett libretto av Newburgh Hamilton, baserat på John Drydens ode ”Alexander´s Feast or The Power of Music”. Dessutom spelas Händels Concerto grosso i C-dur och Orgelkonserten i d-moll. Medverkar gör Petri Sångare, en barockorkester med Jesenka Balic Zunic som konsertmästare, Carl Adam Landström på orgel, Anders Danman på cembalo samt sångarna Karin Dahlberg (sopran), Maria Streijffert (alt), Martin Vanberg (tenor) och Jonas Samuelsson (bas). Dirigent är Alexander Einarsson.

Then svenska messan” av Johan Helmich Roman, svensk barockmusik av högsta klass uppförs 4 februari 2018. S:t Petri Motettkör medverkar, liksom en barockorkester med Hanna Tibell som konsertmästare. Solister är Kristina Hellgren, sopran, Daniel Carlsson, countertenor och Jonas Samuelsson, bas. Martin Arpåker dirigerar.

Och en månad senare, 4 mars är det dags för ännu ett av barockens mest lysande kompositioner: Stabat Mater av Giovanni Battista Pergolesi. Martin Arpåker dirigerar, medverkar gör en stråkkvintett, S:t Petri gosskör, S:t Petri ungdomskörs flickor samt solisterna Stina Klintman, sopran och Johan Ulfsparre, countertenor.

Golgotha”, ett oratorium i två delar för fem solister, kör och orkester av schweizaren Frank Martin, skrivet strax efter andra världskriget, uppförs den 11 mars. Solister är Olle Persson, baryton, Sofie Asplund, sopran, Maria Streijffert, alt, Johan Christensson, tenor och Daniel Hällström, bas.

Den 25 mars blir det nutida toner: den engelske kompositören Bob Chilcotts Johannespassionen från 2013. Solister är Mathias Hedegaard, Daniel Hällström, Richard Lindström och Ann-Margreth Nyberg. Martin Arpåker dirigerar.

Nästa år är det 100 år sedan kompositören, dirigenten och pianisten Leonard Bernstein föddes. Musik i S:t Petri celebrerar detta med ett uppförande av hans ”Candide” i versionen som svit för soli, kör och orkester. Alexander Einarsson är dirigent och solister blir Mathias Hedegaard, Sofie Asplund, Rickard Söderberg, Susanne Resmark och Lars Arvidsson.

Lyckad La bohème på Hedeland

Hamida Kristoffersen som Mimi och Adam Frandsen som Rodolfo. Två utomordentliga sångare.

LA BOHÈME

opera av Giacomo Puccini med libretto av Giuseppe Giacosa och Luigi Illica efter Henri Murgers ”Scènes de la vie de bohème”

Dirigent: Henrik Schaefer

Regi och scenografi: Lars Rudolfsson

Kostym: Kerstin Vitali Rudolfsson

Ljus: Linus Fellbom

Ljud: Claus Pedersen

Solister: Adam Frandsen, Hamida Kristoffersen, Jakob Vad, Aleksander Nohr, Andreas Franzén, Elisabeth Meyer, Jacob Bloch Jespersen, Lars Køhler, Johan Gudman

Collegium Musicum

Kör med medlemmar ur Lille Muko, Roskilde Domkirkes Drengekor, Roskilde Garden

Premiär på Opera Hedeland 11 augusti

Den stora arenan på Opera Hedeland täckt med konstgjord skarsnö, till det en osande kamin och några möbler som flyttas omkring – det är hela scenografin i Puccinis La bohème på årets uppsättning på Hedeland. Det låter kargt och knalt men Lars Rudolfsson som står för både regi och scenografi lyckas med konststycket att få fram både det slutna rummets täta scener och torgets myllrande folkliv. Det är rasande skickligt att bara med ljus och personregi få fram så effektiva scenbilder; att sedan den stora snöytan ger en illusion av kyla som känns upp på publikplats blir också ett extra plus.

Så sceniskt är uppsättningen utmärkt men detta överträffas med råge av de musikaliska kvaliteterna: En orkester, Collegium Musicum, med utsökt klang och precision, under ledning dirigenten Henrik Schaefer som till fullo utnyttjar dessa fördelar och dessutom håller hela föreställningen i ett lagom friskt tempo. Till det en välljudande kör med bra aktion.

Men det är solisterna som ger den verkliga guldkanten; den som engagerat ett så helgjutet sångarlag är värd allt beröm. Först och främst Adam Frandsen som Rodolfo och Hamida Kristoffersen som Mimi. Han en tenor med både kraft och nordiskt ljus i stämman, mitt uppe en i en raketkarriär. Hon en lyrisk sopran från det nordligaste Norge, nu engagerad vid operan i Zürich. Hennes röst är bärig och intensiv med rent otrolig lyster. Båda med avspänt och verklighetstroget agerande.

Elisabeth Meyer som Musetta

Från Zürichoperan kommer också Elisabeth Meyer som sjunger Musettas roll. Hennes röst är klar och disktinkt med visst bett och hon ger figuren en perfekt gestaltning med livlighet och lätt touche av slampa.

Aleksander Nohr, Jakob Vad och Andreas Franzen ger liv åt de tre bohemerna Marcello, Schaunard och Colline med hög klass i både sång och agerande. Ett extra plus till Andreas Franzéns eleganta framförande av Collines sång till sin rock.

La bohème blev Puccinis första stora succé. Mer än andra operor av Puccini har den ett starkt samband mellan text och musik och kanske är det därför den har behållit sin popularitet allt sedan urpremiären 1896. Den är lyrisk, gripande och sentimental – men det går inte att förflytta handlingen i tiden eller applicera den på moderna företeelser. Lars Rudolfsson har inte heller gjort några sådana försök i sin uppsättning, han låter den bli en saga från förr om evig kärlek och ond död och förmodligen är det så man ska handskas med La bohème.

Så årets uppsättning blev en i raden av Opera Hedelands lyckokast. Och att man år efter år lyckas så bra måste bero på den medvetna satsningen på kvalitet. För egentligen är Opera Hedeland trots den vackra naturen runt omkring ingen idealisk plats att spela opera på. Tvånget att använda mikrofoner och förstärkare försämrar otvivelaktigt ljudet och gör det en aning burkigt trots avancerad och välskött ljudanläggning. Men publiken strömmar till trots att det är det bökigt att ta sig dit och särskilt därifrån, sittplatserna inte speciellt komfortabla och risken alltid finns att dränkas i en regnskur.

Konstgjord snö täcker hela Hedelands arena

Hitlers favoritopera med judisk regissör

I Haus Wahnfried. På flygeln Daniel Behle som David.

Bayreuther Festspiele

MÄSTERSÅNGARNA I NÜRNBERG

opera av Richard Wagner

Regi: Barrie Kosky

Dirigent: Philippe Jordan

Scenografi: Rebecca Ringst

Kostym: Klaus Bruns

Solister: Michael Volle, Günther Groissböck, Johannes Martin Kränzle, Klaus Florian Vogt, Anne Schwanewilms, Wiebke Lehmkuhl med flera

Festspelsorkestern, Festspelskören; kormästare: Eberhard Friedrich

Premiär 25 juli; sedd föreställning 31 juli

Året var 1861. Richard Wagner var mitt upp i arbetet med den väldiga Nibelungens ring. Han antecknade i sin dagbok: ”Jag skall skriva en populär komisk opera”. Han tänkte sig skriva en enaktare, rolig att se och lätt att uppföra. Men det visade sig att Wagner sin vana trogen inte kunde sätta punkt. Vid premiären 1868 av Mästersångarna i Nürnberg fick publiken uppleva den längsta opera som någonsin hade skrivits dittills: fyra och en halv timmars effektiv uppförandetid – plus pauser. 1888 blev det första uppförandet i Festpielhaus i Bayreuth.

Günther Groissböck som Veit Pogner omgiven av andra Nürnbergborgare.

Mästersångarna har fram till nu varit en familjeangelägenhet i Bayreuth. Tolv insceneringar, samtliga signerade av medlemmar av familjen Wagner har det blivit, den senaste av Katharina Wagner. Men i år sätts den upp av Barrie Kosky, chefregissör för Komische Oper i Berlin – och jude.

Trots det yviga formatet är Mästersångarna i Nürnberg kanske den mest omtyckta av Wagners operor även bland nazikoryféerna, den sägs ha varit Hitlers favoritopera. Den handlar om vanliga människor i vanlig miljö, inga övernaturligheter, ingen ond bråd död, inga gudar eller sagohjältar. Till det yttre en enkel och mänsklig kärlekshistoria, med mycket humor och fylld av sång.

Men som i alla de andra operorna har Richard Wagner blandat in både spår av sig själv och av sina idéer i verket. ”Hur mycket Richard finns i Mästersångarna?” frågar teatergurun Ulrich Lenz i en essä i programmet. Och så radar han upp Wagners många sidor: konstnären-kompositören, teaterimpressarion, antisemiten, politikern och den äkta skitstöveln.

Det är detta som Barrie Kosky tar fasta på i sin uppsättning. Han låter Richard Wagner i sina många skepnader bli något av en sido-huvudperson i Mästersångarna. Första akten utspelas i Haus Wahnfried, Wagners hem. Det formligen kryllar av Wagnergestalter men även andra dåtida profiler, och mitt i detta operans riktiga medeltida huvudpersoner; i andra akten dominerar originalhandlingen i en neutral trädgårdsmiljö. I sista akten är handlingen förlagd till platsen för krigsförbrytarrättegångarna i Nürnberg efter andra världskriget. Det låter en aning rörigt men det skapar en intressant spänning.

Johannes Martin Kränzle som Sixtus Beckmesser och Michael Volle som Hans Sachs

Barrie Kosky fokuserar också på Wagners antisemitism i gestaltningen av Sixtus Beckmesser. Det har diskuterats om Beckmesser är en judekarikatyr. Det finns inte något som motsäger detta, eller rättare sagt figuren får drag av allt det som Wagner hatade: fransmän, italienare, kritiker, judar. Speciellt avskydde Wagner assimilerade judar: de såg ut som vem som helst men de förgiftade den tyska kulturen och han jämförde musik av judiska kompositörer med att deklamera Goethe på jiddisch. (I de senare uppsättningarna av Wagnerfamiljen har dessa drag tonats ner, Katharina Wagner gjorde Beckmesser mer till en självupptagen, busig gosse.)

Under Tysklands bruna tid hyllades Wagners antisemitism. Men hur kunde de bildade kretsarna under mellankrigstiden tigande samtycka till de nazistiska åsikterna? Det diskuterades vid ett seminarium med historiker, filosofer och teatervetare i samband med årets festspel. Det var en stor samstämmighet att de flesta inte såg eller inte ville se nazismens diaboliska sida, det ansågs bara värdefullt att värna om det tyska och ta avstånd från utländskt inflytande.

Just genom att Barrie Kosky tar det greppet blir Mästersångarna mycket mer än en söt och underhållande berättelse i intressant historisk miljö, en miljö som även den har många sidor: en intressant medeltidsstad men också plats för nazisternas årliga partidagar.

Konstnärligt är Barrie Koskys uppsättning enastående: perfekt scenografi och dito kostymer, effektiv ljussättning och välfungerande personregi. Solisternas prestationer är genomgående av högsta klass: Michael Volle gör en rent underbar Hans Sachs och Günther Groissböcks välmodulerade bas ger tyngd åt Veit Pogner. Klaus Florian Vogt som Walther von Stoltzing firade triumfer med sin ljusa och fylliga tenor redan i Katharina Wagners uppsättning men har nu tagit ännu ett steg närmare fulländningen och Anne Schwanewilms formar med sin lyriska sopran ett utsökt porträtt av Eva. Philippe Jordan musikaliska ledning är absolut föredömlig.

Finalen får en nästan att tappa andan: på en jättestor vagn rullar kören med sina två hundra sångare och lika stor orkester av figuranter in på scenen. Det blir en hyllning till musiken och till konstnären och kompositören Richard Wagner.

 

Den magnifika slutscenen i Mästersångarna. Hans Sachs (Michael Volle) framför kör och orkester.

Castorfs Ring blev inte bättre

Vid Festspelen i Bayreuth uppförs samma uppsättningar flera år i rad. Det är meningen att regissörerna ska se över sina insceneringar, förändra och förhoppningsvis förbättra dem efter hand. Dessutom brukar besättningarna ändras och dirigenterna skiftar. Det kan därför vara mycket intressant att se samma uppsättning flera gånger.

I år är svanesång för Frank Castorfs uppsättning av de fyra operorna i Nibelungens Ring. Det blev ett ramaskri från både publik och kritiker vid premiären 2013 och följande år blev det inte bättre. Frank Castorf vägrade att revidera uppsättningen och har istadigt fortsatt på denna väg. Det gick rykten förra året om att någon regiassistent hade gått in och styrt upp det hela och därför beslöt jag mig för att se allt en gång till. Och visst hade det skett vissa förändringar, dock mest i besättningen. Så det var bara att än en gång reta sig på Castorfs naiva och ibland rent fåniga inscenering och Aleksandar Denics fula och dysfunktionella scenografi – han använder vridscen och fyller hela det tillgängliga utrymmet med bråte; solisterna får ett mycket begränsat utrymme och ljudet försvinner. Det hela kompletteras med videoprojektioner som ibland är onödiga, ibland obegripliga och genomgående av urusel teknisk kvalitet.

Scenografen Aleksandar Denic har fyllt hela scenen med bråte – första akten i Valkyrian.

De första åren var det Kirill Petrenko som stod för den musikaliska ledningen, i år är det Marek Janowski. Det går inte med bästa vilja i världen att påstå att det är en förbättring. Petrenko höll föreställningen i ett järngrepp, kunde ibland lägga på en aning för mycket sötma men var hundraprocentigt exakt. Janowski är rent traditionalistisk, drar ner tempot och blir ställvis nästan tråkig.

I Valkyrian, den andra operan i Ringen, sjunger den svenske barytonen John Lundgren Wotan med fint agerande och perfekt röst. Man undrar varför han inte vara en genomgående Wotan-Vandraren. Nu sjungs rollen i Rhenguldet av Ian Paterson och i Siegfried av Thomas L Mayer. Mycket duktiga sångare de också men jag skulle nog vilja sätta John Lundgrens tolkning snäppet högre.

I år är det andra året för Uwe Eric Laufenbergs cyniska inscenering av Parsifal, en uppsättning där Graalsriddarna framställs som egoistiska skrymtare, den onde Klingsor som ett slags orientalisk despot och Parsifal som en medeltida Stålmannen. Men musikaliskt är den mycket fin, speciellt Hartmut Haenchens utsökta behandling av orkestersatsen.

Och Katharina Wagners uppsättning av Tristan och Isolde går in på sitt tredje år, sceniskt spretig med ganska svulstig dramatik. Stephen Gould gör en sceniskt och sångligt perfekt Tristan medan Petra Lang inte riktigt orkar med som Isolde. Det blir dirigenten Christian Thielemann som räddar föreställningen.

 

 

 

 

 

 

 

 

×