En vidunderlig opera

Foto: Camilla Winther

THE EXTERMINATING ANGEL

opera av Thomas Adès med libretto av Tom Cairns efter Luis Buñuels film

Dirigent: Robert Houssart

Regi: Tom Cairns

Scenografi och kostym: Hildegard Bechtler

Ljus: Tim Delling

Video: Tal Yarden

Koreografi: Jonathan Lunn

Solister: Gert Henning-Jensen, Sinéad Mulhern, Kerstin Avemo, Hanne Fischer, Simon Duus, Randi Stene, Sten Byriel med flera

Dansare, statister, fårherdar

Det Kongelige Kapel, Det Kongelige Operakor

Premiär 23 mars på Operaens Store Scene

Thomas Adés opera The Exterminating Angel är en scenisk fullträff, ett musikaliskt storverk och en totalupplevelse som går utöver det mesta. Jag lämnade Operaen på Holmen i fredags kväll fylld av intryck; intryck som jag trodde skulle sorteras över natten men som visar sig behöva åtskilligt mer tid att få ordning på.

Handlingen följer Buñuels film från det tidiga 1960-talet: en middag efter en operaföreställning för ett fashionabelt sällskap där allt går åt helvete – tjänstefolket rymmer och både värdfolk och gäster upptäcker att de av någon anledning inte kan lämna rummet. Det uppstår en absurd kris, värdparet överöser sina gäster med oändliga hälsningsfraser och gästerna svarar långsträckta ordtirader alltmedan orkestern kompletterar med egna eruptioner. Anarkin fulländas efterhand, absurditeterna blir allt värre och tonläget pendlar mellan rå, ställvis rent vulgär, slapstick och djup tragedi. Efterhand tilltar förfallet, de eleganta människorna blir vrak som sprider odörer. Jag kommer osökt att tänka på Martin Ljungs monolog Att vara rolig: ”Blandar man komedi och tragedi, då blir det buskis”. Och visst tangerar de första akterna ibland buskisens utkanter: det blir för mycket, tragedin blir en komedi i sig.

I tredje akten återställs ordningen med hjälp av kärleken i dess olika skepnader: Agape i form av en katolsk pater med skophatt och allt, Eros med det älskande paret i kysk klärobskyr och Filia, vänskapen, som binder sällskapet samman mot omvärldens hyenementalitet.

Om handlingen är svår att greppa är det ett intet mot Adès musik. Visst är den eklektisk – det finns tydliga hänvisningar till hur mycket som helst: tidig sakral musik, Johann Strauss valser, bitar av Wagner och parafraser på det tidiga 1900-talets olika uttryck. Men Adès använder inte byggstenarna osjälvständigt, han formar ett alldeles eget tonspråk där orkestern ställvis ackompanjerar händelserna på scenen, ställvis bildar en kontrapunktisk motsats. Till detta lägger han uppemot tjugo soliststämmor, alla med en egen karaktär plus en mångstämmig kör. Det är ett mäktigt bygge med kraft och skönhet som ställer stora krav på åhöraren men som också ger mångfalt tillbaka.

Scenografin är minimal: en träbåge som avgränsar vardagsrum, en mystisk byggnad vid sidan av. Desto mer avancerat är ljuset med tillhörande videoprojektioner och andra effekter. Rök och skuggor bildar fantastiska skrämmande figurer. Verkligheten blir fantasi, fantasin blir verklighet.

Och solisternas prestationer är genomgående utsökta, från de högsta koloratursopranerna ner till de mörkaste basarna och samtliga har perfekt kontroll på sina stämmor. The Exterminating Angel är en ensemblernas opera; inga arior eller andra solon att fästa uppmärksamheten på, därför är det omöjligt för en förstagångsåhörare att emfasera enskilda solister.

New York Times recensent Anthony Tomassini skrev efter premären på Met i New York: ”Om ni bara ska se en operaföreställning i år, låt det blir The Exterminating Angel.” Jag är beredd att hålla med honom.

Och så en särskild eloge till Cornello, Ronaldo och Escamillo, föreställningens tre får. Det var mycket trevligt att se dem, men vad hade de där att göra?

Foto: Camilla Winther

Soustrot fick en pärla att glänsa

Malmö Symfoniorkester

Dirigent: Marc Soustrot

Solist: Radek Baboràk, horn

Musik av Richard Strauss och Henri Dutilleux

Konsertsalen, Malmö Live den 22 mars

I många år – han har varit här länge nu – har MSO:s chefdirigent Marc Soustrot låtit Malmöpubliken lära känna mycket i den sentida franska musiken, en mycket tacknämlig utökning av den traditionella orkesterrepertoaren. I torsdags var det dags för Henri Dutilleux Symfoni nr 1, skriven 1950-1951.

Jag måste erkänna att för mig har Henri Dutilleux varit en ganska okänd storhet, det enda jag kunde nämna på rak arm var hans cellokonsert ”Tout un monde lointain”, som finns i en berömd inspelning med Mstislav Rostropovitj och Orchestre de Paris. Inför den här konserten försökte jag fräscha upp mina kunskaper och hittade en inspelning av Första symfonin med en amerikansk orkester. Den imponerade inte alls, det omedelbara intrycket blev närmast konturlös salongsmusik. Och så mötte jag Marc Soustrots tolkning; efter bara en kort stund in i första satsen var det dags att revidera intrycken. Det var musik som gjorde stora intryck: första satsens formfulländade passagaglia, andra satsens scherzo med tydliga influennser av Dukas, tredjesatses intrikata inmezzo och den utdöende sistasatsen. Soustrot fångade allt i ett brett spektrum med alla nyanser.

Före paus var Radek Baboràk solist i Richard Strauss Hornkonsert nr 2. Elegant instrumentbehandling och säker musikalisk känsla där han fick fram verkets romantiska karaktär spetsat med en gnutta klassicism.

Richard Strauss fick också inleda konserten med orkestersviten av Rosenkavaljeren. Underhållande men inte speciellt givande. När konserten ges en andra gång på lördag eftermeddag är finns detta nummer inte med vilket antagligen höjer helhetsintrycket.

Inte särskilt lyckat

Operaakademiet på Takkelloftet i Operaen

ALCINA

opera av Georg Friedrich Händel med libretto efter Ludovico Ariostos Orlando furioso

Dirigent: Casper Schreiber

Regi: Ebbe Knudsen

Scenografi: Mikkel Opstrup, Finn Andersen, Hans Perthou, Jørgen Jørgensen

Ljus: Erik Jensen

Kostym: Bo Høgh Hansen, Anne Auker

Solister: Clara Cecilie Thomsen, Julia Ojansivu, Fanny Kempe, Cassandra Lemoine, Mia Bergström, Joakim Larsson, Johan Olsson

Orkester: Ensemble Storstrøm

Premiär: 19 mars

Som tidigare sätter det danska Operaakademiet upp en offentlig föreställning som examensarbete för sina studenter. Det brukar vara fråga om mycket välgjorda uppsättningar både sceniskt och musikaliskt och dessutom ge ett nyfiket auditorium tillfälle att försöka vaska fram blivande operastjärnor. I år har man gett sig på en verklig klassiker, Händels Alcina. Tyvärr verkar det som om man tagit sig vatten över huvudet, premiären fläckades av alltför många missar för att det skulle vara värt att ödsla tid och krafter på att ta sig till Takkelloftet.

Ingen skugga över solisterna, det var den vanliga blandningen av bra kunskap, stora ambitioner och i flera fall verklig talang. Men uppsättningen i sig lämnade en hel del övrigt att önska.

Som orkester hade man engagerat Ensemble Storstrøm, en oktett som antagligen har många förtjänster, men uppenbarligen är barockmusik, enkannerligen Händel, inte dess likör. Någon barockklang blev det inte fråga om, stråket var alldeles för skarpt, blåset för inexakt och continuot spelades på en modern flygel, som dessutom trakterades med ganska yvig pedal. Mindre tidstroget kan det knappast bli.

Detsamma gäller kostymerna – mestadels lyste tidstrogenheten med sin frånvaro, det verkade mer som om man härjat fritt i kostymförrådet och blandat friskt. Onekligen blev det mer studentspex än kostymteater, även om djurfigurerna var riktigt söta. Och personregin var stundtals ganska grovhuggen, inga sirliga gester utan mer pang på rödbetan.

Och solistprestationerna då – fanns där några blivande stjärnor? Svårt att säga, men skulle jag välja några skulle det vara Cassandra Lemoine, som gestaltade Oberto och Mia Bergström (Bradamante). Även Johan Olssons Oronte hade tydliga förtjänster liksom Julia Ojansivu i rollen som Morgana.

Töntar i operavärlden

Högädla ädlingar, nattsvarta skurkar, påhittiga pager och kammarjungfrur, lättfotade flickor och ärbara kvinnor… typgalleriet är omfattande i operans värld. Men så finns de där: töntarna, geléknuttarna, de som är som folk är mest: ganska principlösa, rädda om det egna skinnet och med sitt eget bästa för ögonen. I grunden inte alltid elaka men med sin egoism ställer de ofta till elände, till och med ond, bråd död, för andra.

Det verkar som om de är mer frekventa i operan än i andra konstarter. Och de behövs, de bildar en nödvändig konstrast till övermänniskorna och ger oss vanliga töntar i publiken en skrattspegel så att vi kan känna oss lite duktigare.

Randall Bills som Don Ottavio på Seattle-operan

Min favorittönt är don Ottavio i Mozarts Don Giovanni. Hans käresta donna Anna har fått en herdestund – frivillig eller påtvingad – med don Giovanni avbruten av faderns, Kommendörens, plötsliga uppdykande vilket utmynnar i att denne blir nerstucken av den lede förföraren. Och vad gör don Ottavio? I stället för att handfast jaga förövaren eller försöka förbinda offret betygar han smäktande donna Anna sin kärlek. Och detta fortsätter han med genom flera scener; hans känslor är viktigare än Annas lidande. Inte mycket att hålla i hand när åskan går. I kostymuppsättningar brukar don Ottavio framställas som en extraordinär snobb, i moderniseringar får han oftast med en kvasiintellektuell look. Och hans arior är kanske de mest tonsköna i operan, där har Mozart inte sparat på lyrik och sötma.

Vackra arior har också Wagner försett Erik med i Den Flygande Holländaren. Men någon dådkraft besitter han inte precis: han rusar iväg när han begriper att Senta är fascinerad av Holländaren och senare gnäller han högljutt att han har blivit övergiven, något som leder till det dramatiska slutet med Holländarens avfärd och Sentas död.

Till geléknuttarnas skara kan man också räkna in Sharpeless i Puccinis Madama Butterfly, baron Duphol i Verdis La Traviata och Eisenstein i Johann Strauss Läderlappen – i sig oförargliga figurer som hukar inför den obehagliga verkligheten.

Ambrogio Maestri som Dulcamara i Donizettis Kärleksdrycken

När man breddar urvalet till medvetna töntar blir antalet än större exempelvis Sixtus Beckmesser i Wagners Mästersångarna med sin skolmästaraktiga visdom och skraltiga sångförmåga som försöker sätta käppar i hjulet för Walter von Stoltzing och själv ramlar i fällan. Eller baron von Ochs i Richard Strauss Rosenkavaljeren: skrytsam, gapig och fixerad vid att jaga fruntimmer; efter ett så gott som oändligt antal förvecklingar tvingas han inse att den unga vackra Sophie inte är något för honom.

Och så de riktiga buffafigurerna: vanligtvis basar, ofta med många extrakilon, alltid överdrivna och begivna på starka drycker. Dulcamara i Donizettis Kärleksdrycken, en skojare av stora mått med en rent otrolig svada; Rossinis don Magnifico i La Cenetorola, skrävlare och lögnhals; samme Rossinis don Pomponio i La Gazetta, även han en fadersfigur med tvivelaktiga ambitioner och den störste av dem alla: sir John Falstaff i Verdis Falstaff.

I en klass för sig får man sätta de riktiga skitstövlarna som tanklöst eller medvetet går över lik för att få som de vill: Scarpia i Tosca, Pinkerton i Madama Butterfly och gamle Germont i La Traviata är givna kandidater. Och naturligtvis det verkliga fullblodsäcklet: Gregor Mittenhofer i Hans Werner Henzes opera Elegie für junge Liebende. En ”själfull” författare som låter ett ungt par gå under i en snöstorm i Alperna bara för att han ska få inspiration till ett nytt poem. (Operan har mig veterligen inte uppförts i Sverige men den finns i sin helhet på Youtube; ett bra sätt att skaffa sig ett nytt hatobjekt.)

 

På högsta nivå

Mariss Jansons

Det Kongelige Kapel

Det Kongelige Operakor

Malmö Operakör

Dirigent: Mariss Jansons

Solister: Genia Kühmeier, sopran; Bernada Fink, alt

Gustav Mahler: Symfoni nr 2 i c-moll ”Uppståndelsesymfonin”

Operaen i Köpenhamn 9 mars

Världens äldsta orkester med anor sedan mitten av 1400-talet, en av världens stora dirigenter, två solister i världsklass och två högklassiga körer tillsammans i Gustav Mahlers mäktiga Uppståndelsesymfonin. Det söndertjatade uttrycket ”musikalisk upplevelse” fick för en gångs skull en verklig substans vid konserten på Operaen i Köpenhamn i fredags. Att den blev av berodde på att Mariss Jansons fick ta emot Léonie Sonnings Musikpris, Danmarks förnämsta musikaliska utmärkelse. Han har dragit ner på sina framträdanden med ålderns rätt – han är 75 år – och har dessutom hjärtproblem; för mer än tio år sedan drabbades han av en hjärtattack under ett uppförande av La Bohème i Oslo men han är fortfarande verksam som lärare och konstnärlig ledare för flera musikinstitutioner.

Det finns otaliga inspelningar där Mariss Jansons visar upp sin rent otroliga skicklighet men det är en helt annan sak att uppleva honom IRL, som det heter nu för tiden. Hans slagteknik är utomordentligt tydlig men ganska oortodox: Taktpinnen vandrar från höger till vänster hand, den kraftiga gestiken mer formar musiken är modulerar den på traditionellt sätt. Det blir ett konstverk i konsverket, ett för åhöraren-åskådaren ett fascinerande skådespel. Och detta skådespel tvingar orkestermusikerna in i en precision med klar, ställvis nästan skarp, ton där varje instrumentgrupp tydligt ger sin del till en fulländad helhet.

”Alla Mahlers symfonier är åbäken men tvåan är det värsta åbäket”, hörde jag en gång i ett föredrag av en välkänd musikvetare. Även om jag inte håller med kan jag förstå hans åsikter. Symfoni nr 2 är Mahler när han är som värst – och bäst. Han blandar rena orkesteruptioner med ljuvaste melodik, militärmarscher med enkla lieder, vrålande mässing med en ensam altstämma. Man kastas mellan hopp och förtvivlan, mellan liv och död fram till ett stycke in den sista satsen när kören och sopransolisten stilla förkunnar uppståndelsen, en förkunnelse som stegras till det mäktiga slutet. Det krävs en dirigent som Mariss Jansons för att tygla detta uppbåd av orkester, fjärrorkester, kör och solister och få fram linjerna och helheten i verket.

Och framförandet gav också Det Kongelige Kapel tillfälle att visa upp sin otroligt stora kapacitet. Orkestern som är världens äldsta med anor sedan 1448 har nyligen blivit uppsatt på listan över immateriella världsarv. Det var en intressant i sig att få se den på estrad, inte bara höra den från orkesterdiket, där den normalt verkar som opera- och balettorkester.

Som sagt – en musikalisk upplevelse.

Missar sänker Jyske Operas La Traviata

Fotograf Kåre Viemose. Den Jyske Opera 2018

LA TRAVIATA

opera av Giuseppe Verdi med libretto av Francesco Maria Piave efter Alexandre Dumas d.y:s drama Kameliadamen

Dirigent: Tecwyn Evans

Regi: Lothar Krause

Scenografi och kostym: Annette Mahlendorf

Koreografi: Florence Bas

Ljus: Ib Asp

Solister: Elin Pritchard, Adam Frandsen, Fabio Previati, Estrid Molt Ipsen, Birgit Demstrup med flera

Den Jyske Operas Kor

Copenhagen Phil

Gästspel av Den Jyske Opera på Det Kongelige, Gamle Scene 7 mars

Verdis La traviata är en grundbult på operarepertoaren, en pålitlig tårdrypare som alltid lockar publiken. Den Jyske opera presenterar en uppsättning av den tyske regissören Lothar Krause, hans första för det operakompaniet. I två dagar gästpelade man i Köpenhamn på Det Kongelige vid Kongens Nytorv. Det blev en förestållning som onekligen ställer en del frågetecken.

Lothar Krause har flyttat fram skeendet till sentid men i övrigt behandlat originalet varsamt, inga andra förändringar eller förkortningar. Scenografin är enkel och tidlös liksom kostymerna; det enda undantaget är den explicit slampiga utstyrsel Violetta bär i festscenerna. Varför enbart hon, de flesta av de deltagande damerna torde väl tillhöra gruppen ”les grandes horizontales”?

Nåväl, det är en petitess som man inte ska haka upp sig på. Värre är bristerna i det konstnärliga utförandet. Visst finns det höjdpunkter, exempelvis i andra akten där Elin Pritchard och Fabio Prevati skapar fin opera i spelet mellan Violetta och Giorgio Germont och den nästan översentimentala tredje akten med Violettas död. Men Adam Frandsens som Alfredo är tyvärr ganska misslyckad – en illa spelad tonårsvalp totalt utan utsträlning och med en visserligen tonsäker men klangfattig tenor. Och flera av de andra solisterna har uppenbara problem med tonträffningen vilket blir pinsamt tydligt i ensemblerna.

Jag förstår mycket väl problemet med att engagera olika orkestrar vid en turné. Men dirigenten Tecwyn Evans och Copenhagen Phil verkade inte alls komma överens. Det gnisslade betänkligt i stråket och blåset bumpade okänsligt på, en ambitiös amatörorkester skulle ha klarat uppgiften bättre.

Och absolut: Det är vackert med ett stilla snöfall men måste det snöa hela tiden? Och läckte taket eller vad var det för vits med att flytta in snöfallet i Violettas sovrum?

Ännu en fullträff på Operaverkstan

VAR ÄR DU PROSERPIN

opera med musik av Joseph Martin Kraus och libretto av Johan Henric Kellgren i bearbetning av Maria Sundquist

Regi: Maria Sundqvist

Scenografi och kostym: Leif Persson

Koreografi: Sara Ekman

Ljus: Johanna Svensson

Musikensemble: Lars Ljungberg, kapellmästare och slagverk; Hedda Heikanen, violin och kamanche; Blagoj Lamnjov, klarinett och duduk

Solister: Malin Christensson, Helena Magnusson, Tor Lind, Maria Sanner, Sara Ekman

Premiär på Operaverkstan, Malmö Opera, 3 mars

Malin Christensson, Tor Lind och Helena Magnusson.
Foto: Katja Taubermann

I min elektroniska klippbok hittar jag en recension från 1998 av en föreställning på Operaverkstan med titeln Och kråkan svart som bläck, en sammansmältning av konstnären GAN:s illustrationer till svenska folkvisor och avsnitt ur tonsättaren Viking Dahls Sjömansvisa. För regi och dramaturgi svarade Maria Sundqvist. Jag måste få citera en bit ur recensionen: ”Här finns allt vad man kan begära av en föreställning för barn (och för vuxna också för den delen): poesi, lek, humor och ögonfägnad samt lite spänning.”

Under de nästan 20 år som har gått sedan dess har jag sett åtskilliga uppsättningar, signerade Maria Sundqvist. Konstaterandet från den tidiga recensionen återkommer ständigt: Hon har en enastående förmåga att förena konstnärlig höjd med ett tilltal som når alla åldersgrupper. Det är mästerligt i sig och än mer mästerligt att åstadkomma en så lång räcka produktioner utan en enda svacka.

Och i lördags var det åter premiärdags: Joseph Martin Kraus opera Proserpin från 1781 med libretto av Johan Henric Kellgren, bearbetad och regisserad av Maria Sundqvist och hon kan lägga ytterligare ett verk till sin rad av succéer.

Kraus opera i sig är ganska långt ifrån ett mästerverk. Visserligen kallas han för ”den svenske Mozart” men den beteckningen är missvisande, han saknar Mozarts rika inbillning och säkerhet i melodilinjen; ska han jämföras med någon är det möjligtvis Bachsönerna och i viss mån Haydn. Och Kellgrens libretto har endast små spår av den formfulländade elegans som kommer fram i andra delar av hans författarskap. Operans grundintrig är hämtad från Ovidius Metamorfoser med motiv som han i sin tur hade hämtat från den grekiska mytologin.

I Maria Sundqvists bearbetning har hon ändrat detaljer i handlingen, behållit versformen men kokat ihop den ganska klena vällingen till en njutbar brygd; den relativt långa enaktaren har tryckts ihop till en knapp timme.

Leif Perssons scenografi är inspirerad av barockteaterns kvadratiska tittskåp som även utnyttjar höjden. I fonden hänger ett tyg med stora blommor (Josef Frank?) som ger en aning av Henri Rosseaus naivism – det hela är funktionellt och mycket tilltalande. Kostymerna är tidstroget sent 1700-tal med färgstarka effekter.

Orkesterensemblen består av bara tre musiker. Kapellmästaren Lars Ljungberg står för continuot på marimba, ett lyckat grepp som ger mer nyanser än en cembalo eller spinett. Hedda Heiskanen svarar för en välspelad violinstämma och trakterar även kamanche, ett iranskt stränginstrument i underjordsscenerna. Blagoj Lamnjov med sina två klarinetter tillför nödvändig fyllighet och kryddar underjordssscenerna med det armeniska blåsinstrumentet duduk. Sångsolisterna agerar snyggt med tidstrogen gestik och klart godkända sångprestationer; särskilt bör Tor Linds Jupiter och Maria Sanners Pluto framhållas.

Så till den återkommande frågan: Var är du Proserpin? är en timmes i högsta grad njutbar underhållning för vuxna men hur kommer den att tas emot av barnen, den egentliga målgruppen? Text på vers, ganska stillsam musik utan markerad rytm och en handling som är mer reflekterande än spektakulär. Men Maria Sundqvists känsla för vad som går hem hos den unga publiken är enastående; förhoppningsvis har hon träffat rätt än en gång.

Det tyngsta av det tyngsta

Malmö Symfoniorkester

Dirigent: Eun Sun Kim

Musik av Martinsson och Bruckner

Malmö Live 15 februari

I dag räknas Anton Bruckner till en av de stora i Wiens symfonitradition och hans musik beskrivs som gripande, rofull och ädel. Men det är en berömmelse som vuxit till sig under de senaste femtio åren; under hans livstid fick den oftare epiteten pompös och tråkig. Han skrev nio symfonier, samtliga mastodontverk med bortåt halvannan timmes speltid. Och visst är det vacker musik, fylld av känslor men den är totalt humorbefriad: inte en ironi, ingen glättighet, inga lätta dansrytmer. När man lyssnar på en av dem blir det något av att försöka svälja en tegelsten.

När MSO vid torsdagens konsert gav sig på Bruckner hade man dessutom valt hans ganska sällan spelade Symfoni nr 5 i B-dur, den så kallade Tragiska symfonin. Av kännare betecknas den som hans mest intellektuella och heroiska symfoni. För mig och förmodligen även andra konsertbesökare blev det som en dryg timmes promenad i uppförsbacke, visserligen med skiftande vacka omgivningar, men ändå ganska ansträngande.

Orkestern svarade för en utomordentlig prestation med storartad klang i blecket och perfektion i slagverkssektionen. Däremot är jag lite mer tveksam till dirigenten Eun Sun Kim. Hon har gjort sig känd som operadirigent och verkade inte riktigt komfortabel i symfonins krav på total konsekvens. Dessutom drev hon ställvis upp tempot en aning för mycket; kanske ett försök att lätta upp det hela men sådana grepp fungerar inte på Bruckner.

Konserten inleddes med en Sverigepremiär för Rolf Martinssons ”Shimmering Islands”. Vackra harmonier, snygg orkestrering och ganska spännande dynamik. Men trots allt mer njutning för stunden än ett verk som stannar i minnet.

Toner från Malmö och två ryssar

Malmö Symfoniorkester

Dirigent: Michał Nesterowicz

Solist: Boris Giltburg, piano

Musik av Hjorth, Prokofjev och Sjostakovitj

Malmö Live 8 februari

För drygt tio år sedan hörde jag pianisten Boris Giltburg med MSO för första gången, då i Rachmaninovs andra pianokonsert. Vassily Sinaisky stod på pulten. Den bländande tekniken hade han redan då men likt de flesta unga pianolejon var han mer angelägen om att visa upp sin fingerfärdighet än att få fram musiken bakom nottecknen. Men mycket hinner att ändras på tio år. När han i torsdags spelade Sergej Prokofjevs Pianokonsert nr 3 i C-dur var det ett fullödigt framförande av en mogen pianist som använde sin tekniska skicklighet för att åstadkomma en musikaliskt utsökt tolkning. Och trots kompositionens alla löpningar genom skalorna, alla abrupta växlingar i tempo och dynamik och alla ackordsexcesser fann han finna linjerna och gav verket en helhet. Det var i högsta grad beundransvärt. Publiken visade med all tydlighet sin förtjusning och lyckades klappa fram ett extranummer.

Michal Nesterowicz

Stor del i det fina resultatet hade också dirigenten Michał Nesterowicz som gav orkesterstämman både tyngd och tydlighet tillsammans med perfekt stöd för solisten. Och Michał Nesterowicz svarade också för ett helt enastående framförande av Dmitrij Sjostakovitjs Symfoni nr 10. Verket skrevs 1953, efter Stalins död, och vissa kännare påstår att symfonin är Sjostakovitjs beska eftermäle till diktatorn som både hyllat och fördömt honom och hans musik; särskilt andra satsen med sitt hetsiga tempo påstås vara en nidbild av Stalin. Mot denna tolkning kan man invända att kompostionen är en symfonisk version av oratoriet ”Sången om skogarna” från 1949, ett verk som vann både Stalins och kommunistpartiets gillande och resulterade i ett tredje Leninpris till Sjostakovitj.

Michał Nesterowicz uppförande hade allt man kunde önska: noggrant in i minsta detalj, utsökt klang och balans i orkestern och mycket stor känsla för Sjostakovitjs tonspråk – dessutom var det lite imponerande att han dirigerade utan partitur.

Två stora ryska mästerverk alltså, men kvällens stora överraskning kom redan i konsertens inledning. Malmötonsättaren Daniel Hjorths ”Natus in speculo – Hymn to Humanity for Orchestra”. Jag skulle vilja karaktärisera verket som snudd på genialt; på sex korta minuter berättar han en hel historia med fin melodik, avancerade och tonsköna harmonier och genomtänkt rytm och dynamik. Dessutom med en mycket  skicklig orkestrering. Man får verkligen önska att fortsättning följer.

Dolda orkestern visar upp sig

Malmö Operaorkester

Dirigent: Steven Sloane

Solist: Inger Dam Jensen, sopran

Presentatör: Michael Bojesen

Musik av Haydn, Stravinsky och Mahler

Malmö Opera 7 februari

Malmö har två symfoniorkestrar men en av dem ser man mycket sällan eftersom den sitter dold i orkesterdiket på Malmö Opera – eller längst bak på scenen när man spelar musikal. Men vid några få tillfällen varje säsong kan man både se och höra Malmö Operaorkester och i onsdags var det dags. Dirigent var Steven Sloane, kanske mest känd som operadirigent men även för sitt samarbete med många av de stora orkestrarna världen över. Och som extra grädde på moset visade Malmö Operas nye chef Michael Bojesen upp sig som presentatör.

Kvällens stora glädjeämne var framförandet av Igor Stravinskys Svit ur Eldfågeln. (Jag föredrar att stava hans efternamn som han själv gjorde, inte med någon transkription från det kyriliska alfabetet.) Här visade Steven Sloane framfötterna: must och kolorit, genomtänkt dynamik och rent underbar klang i orkestern.

Gustav Mahlers Symfoni nr 4 i G-dur är kanske den mest lättillgängliga av Mahlers symfonier: solig och glad med mindre dramatik, mindre dramatik och inte så förfärande lång som de andra. Det är den allmänna åsikten idag men när den uruppfördes i Budapest blev den utbuad och kritikerna öste galla över den som ”uppblåst och alltför pretentiös”. Den fjärde satsen är en sång ”Das himmlische Leben” ur den tyska folkloresamlingen ”Des Knaben Wunderhorn”. Solist var den danska sopranen Inger Dam Jensen som fick hoppa in med kort varsel eftersom den ordinarie artisten lämnat återbud på grund av sjukdom. Hennes framförande var mer än utmärkt och tillförde den lätta, spirituella elegans som är något av verkets adelsmärke och tyvärr inte kom fram tillräckligt i Steven Sloanes hantering av orkesterstämman.

Inledningsvis spelades Joseph Haydns Symfoni nr 6 i D-dur, den som fått tillnamnet Morgonen. Haydn var den förste av wienklassicisterna men i sina tidigare verk står han stadigt med ena benet i barocken vilket märks tydligt i sjätte symfonin där han använder concerto grosso-formen. Att då, som Steven Sloane gjorde i sitt framförande, närma sig romantikens tonspråk med rubaton och ökad dynamik är förödande för verkets speciella kvaliteter.

×