Blot til Lyst

Freidrich Kuhlau flyttade i det tidiga 1800-talet från det ockuperade Hamburg till Köpenhamn och kom som pianist och kompositör att spela en betydande roll i stadens musikliv. Han skrev flera sångspel som mestadels fick ett gott mottagande, han är mest känd för musiken till skådespelet Elverhøj som med tiden har blivit Danmarks nationalskådespel. Men hans främsta musikdramatiska verk är utan tvivel operan Lulu som hade premiär 1824. Den kom att uppföras 32 gånger på Det Kongelige fram till 1838. Sedan hamnade den i malpåse i 180 år – uppförande 33 ägde rum i söndags.

Jag måste erkänna att jag är skeptisk till så kallad operaarkeologi, det brukar finnas skäl till att ett verk försvinner in i glömskan men Kuhlaus Lulu visar sig ha kvaliteter som håller även idag, eller också har det konstnärliga teamet åstadkommit en särskilt lyckad uppfräschning, operan håller som en scenupplevelse i sig inte bara som uppvisning av en relik.

Lulu kallas ”förtrollningsopera”, en benämning som den delar med Mozarts Trollflöjten, Båda operorna bygger på samma förlaga: ”Lulu und die Zauberflöte” och i de första scenerna är handlingen nästan identisk men sedan går Mozarts librettist Schikaneder egna vägar. Så det är ingen tillfällighet att Trollflöjtsmelodin av Mozart citeras rakt av i Lulu. (Jag vet inte om det är Kuhlau som står bakom detta eller om det är senare tillägg.) Och för att förstå och fullt ut uppskatta den snåriga handlingen i Lulu måste man nog ha en stor del av barnasinnet kvar. Strunt förresten i det; det finns många så kallat fina operor som har än virrigare handling utan Lulus uppenbara berättargläjde.

Kringverket är storartat: överdådig scenografi, perfekt ljussättning och rent fantastiska kostymer. Mycket ögonfröjd för både barn och vuxna.

Kuhlau lär ha varit en mycket flyhänt kompositör och ska i Lulu ha hämtat intryck från både Mozart och Rossini. Må så vara men till Mozarts perfektion når han inte, ej heller till Rossinis elegans. Ställvis är det ganska fyrkantigt, mer brunnsoktett än operamusik. När man ändå fräschade upp verket kanske man skulle ha ändrat lite i stämföringen?

Men det är solisternas prestationer som ger den verkliga guldkanten, Gert Henning-Jensen låter sin ljusa tenor flöda som Lulu och Denise Beck leker lätt och mycket vackert med koloraturerna som Sidi och Sofie Elkjær Jensen lyckas med konststycket att få mycket auktoritet i rollen som Vela.

Henning von Schulman använder sin mörka röst till en både fjantig och skrämmande Dilfeng och

Michael Kristensen får fram fina nyanser i den ömklige Berca. De tre häxorna är välsjungna, lätt otäcka och mycket löjliga. Och kören svarar som vanligt för en högklassig prestation i både sång och agerande.

Ska man då gå och se Lulu? Definitivt – det är lite kulturhistoria och mycket underhållning. Och man vet inte om den förpassas till malpåsen för ytterligare 180 års väntan.

LULU

opera av Friedrich Kuhlau med text av G.F. Günteberg efter en berättelse i C.M.Wielands samling ”Dschinnistan”

Musikalisk ledning Sébastien Rouland

Inscenering: Christian von Götz

Scenografi: Lukas Noll

Kostym: Sarah Mittenbühler

Ljus: Thomas Beck Jensen

Dialogbearbetning: Henrik Engelbrecht

Solister: Gert Henning-Jensen, Dénise Beck, Sofie Elkjær Jensen, Henning von Schulman, Michael Kristensen med flera

Premiär på Det Kongelige, Gamle Scene 14 januari 2018

 

 

Måste man jönsa till det?

Rhendöttrarna Charlotte Engelkes, Ida Lod och Jonas Nilsson.
Foto: Katja Tauberman

GULDET

en föreställning inspirerad av Richard Wagners opera Rhenguldet

Manus och regi: Charlotte Engelkes

Musik: Richard Wagner och Willi Bopp

Scenografi: Charlotte Engelkes och Karl Svensson

Kostym: Ann Ardelius

Medverkande: Charlotte Engelkes, Ida Lod, Måns Rudfeldt, Jonas Nilsson

Gästspel från Kulturhuset Stadsteaterns barn- och ungdomsscen i Skärholmen med nypremiär på Operaverkstan på Malmö Opera 24 november

George Bernard Shaw, den brittiske skribenten och dramatikern kunde inte bestämma sig för om Wagners Rhenguldet var en djuplodande allegori eller en barnslig saga. Det krävs mycket tankeverksamhet och minst lika mycket kreativ fantasi för att se verket som en allegori, så sagoalternativet borde vara det rätta. Musikaliskt är verket storartat, harmoniskt rikt med ett överflöd av melodier. Men handlingen är både tunn och virrig med figurer dels hämtade från den nordiska mytologin, dels från Wagners eget universum och även om man läser upphovsmannens mångordiga kommentarer blir man inte mycket klokare för det.

Charlotte Engelkes, regissör, dansare, sångare och performanceartist har hårt kokat ihop Wagners opera och lagt till egna accenter i ”Guldet”, en gästföreställning som i går hade nypremiär på Operaverkstan i Malmö.

Föreställningen riktar sig mot barn. Wagners virriga saga har ersatts av en annan med figuren Modige Måns som centralgestalt. Han hjälper sjöjungfrun att leta efter det försvunna guldet och träffar på Wagners jättar Fafner och Fasolt, Wotan och hans Fricka som käckt nog döpts om till Frikadellen, den listige Loke och Alberich som styrts ut med både lösmage och lösända och dessutom en rolig mössa, samt flera andra figurer. Och det hela mynnar ut i en präktig sensmoral, precis som det ska vara i en riktig saga: guld behöver inte vara guld, det kan vara så mycket annat. Av Wagners musik blir det några slingor och de medverkande är inte speciellt noga med tonträffningen.

Men visst fanns där guldkorn: den snygga scenografin, Rhendöttrarna i sina gyllene sälkostymer, parkourartisten Måns Rudfeldts eleganta uppvisningar, den sorgsna draken (men draken visar sig väl först i Siegfried?) Och – mest kanske för oss fåtaliga vuxna i publiken med ambivalenta känslor till Wagner – glädjen att någon vågar tvåla till den Store.

Jag uppskattar intentionerna i produktionen – att låta ett klassiskt verk vara stommen och sedan bearbeta detta för en yngre publik. Men måste man jönsa till det så till den milda grad? Och måste replikerna skrikas fram? Det går att göra utmärkta föreställningar med bra konstnärlig höjd för barn. Det har Operaverkstan visat i åtskilliga egna produktioner.

Två italienare på dansk grund

Lina Johnson som Adina, Jens Söndergaard som Belcore, Robin Kim som Nemorino

ELSKOVSDRIKKEN (L’elesir d’amore)

opera av Gaetano Donizetti med libretto av Felice Romani

Dirigent: Per-Otto Johansson

Regi: Harry Fehr

Scenografi och kostym: Yannis Thavoris

Solister: Lina Johnson, Frederikke Kampmann, Robin Kim, Jens Søndergaard, Pavlo Balakin

Den Jyske Operas Kor

Copenhagen Phil

Gästspel av Den Jyske Opera på Det Kongelige, Gamle Scene 14 november

PIGEN FRA VESTEN (La fanciulla del West)

opera av Ciacomo Puccini med libretto av Carlo Zangarini och Guelfo Civini efter David Belascos teaterstycke ”The Girl of the Golden West”

Dirigent: Alexander Vernikov

Regi: Christoffer Berdal

Scenografi och kostym: Palle Sten Christensen

Solister: Svetlana Vassileva, David Kempster, Niels Jørgen Riis, Kyungi Ko, Jens Søndergaard, Oscar Marin, Johanne Beck med flera

Det Kongelige Operakor

Det Konglige Kapel

Premiär: 10 november på Operaen i Köpenhamn, sedd föreställning 15 november

Två operor, båda från den italienska operans guldålder men med nittio år mellan sig. Nu blev det möjlighet att se dem båda i Köpenhamn med bara en dags mellanrum, Donizettis ”L’elisir d’amore” i Den Jyske Operas turnéuppsättning på Det Kongeliges Gamle scene och Puccinis ”La fanciulla del West på Store scene på Operan. Det var intressant att kunna jämföra verken och dels se hur den italienska operan utvecklats under ett knappt århundrade och dels dels hur de två operahusen hanterar sina uppföranden.

L’elesir d’amore” eller Elskovsdrikken som den heter på danska är en verklig pärla: lättlyssnad och lättförståelig utan att vara fånig, fylld med eleganta melodier som direkt fastnar i huvudet. Intrigen är som vanligt i operasammanhang otrolig men inte fullt så otrolig som normalt, karaktärerna är sympatiska och behäftade med normala mänskliga brister och styckets starka karaktär är ovanligt nog en kvinna. Ingen dör (förutom en frånvarande onkel) och ingen blir olycklig. Det finns inga dubbla bottnar och inga allusioner till de eviga tingen eller till all världens ondska.

En turnéuppsättning ställer speciella krav, främst på scenografin som måste kunna användas på olika scenutrymmen. Scenografen Yannis Thavoris har löst det med att låta operan utspelas på en nutida liten italiensk piazza omringad av butiker. Kostymerna är också nutid, välgjorda och faktiskt riktigt eleganta.

Den Jyske Opera använder flera olika orkestrar under turnén. Inte helt problemfritt, förmodligen är repetitionstiderna minimala och dirigenten kan inte finslipa föreställningen. Här i Köpenhamn var det Copenhagen Phil som satt i diket. Normalt är det mycket välspelande ensmble men här lät den – antagligen oavsiktligt – som en skrällig och ganska nyanslös kabaréorkester som inte gav ordentligt stöd till sångarna.

Solisternas prestationer var överlag mycket bra. Norska Lina Johnson gjorde en elegant Adina med fin scennärvaro och mestadels bra sopran, Robin Kim fick fram den tafatta karaktären hos Nemorino och bjöd på mycket bra tenorsång, bland annat ett utsökt framförande av ”Una furtiva lagrima”. Jens Søndergaards Belcore är nonchalant, skrytsam och mycket välsjungen och Pavlo Balakin framställer Dulcamara med mycket bra buffabas.

Regissören Harry Fehr har inte försökt få in några infallsvinklar på verket. Han berättar historien rakt upp och ner med bra charm och mycket fart. Naturligtvis är det underhållning men mycket god sådan och man lämnar föreställningen med ett leende på läpparna.

Niels Jörgen Riis som Dick Johnson och Michael Kristensen som Nick

Om ”L’elesir d’amore” spelats så gott som oavbrutet sedan premiären 1832 har det varit si och så med Puccinins ”La fanciulla del West.” Efter premiären i New York 1910 har den inte förekommit så ofta på operascenerna och den här uppsättningen av Det Kongelige är Danmarkspremiär för verket, 107 år senare.

Och det är på sätt och vis lätt att förstå varför. Om man ser ”L’elesir d’amore” som ett glas champagne, uppfriskande och elegant, så blir ”La fanciulla del West” som en marmeladkaramell, seg och söt med en inte helt angenäm bismak. Visst finns där en del riktigt bra musik och kanske en tänkvärd handling med den slemme boven som bättrar sig, absolut en bra hjältinna som dessutom får överleva. Men allt känns så förutsägbart och med förlov sagt ganska tråkigt.

Regissören Christoffer Berdal har verkligen gjort allt för att ta fram tillgångarna i historien. Han flyttat fram handlingen till nutid med en grupp arbetare förlagda in the middle of nowhere och han får fram känslan av hemlängtan och ensamhet men också det starka grupptrycket. Scenografin är enkel och effektiv och förstärks bra av ljussättningen.

Och solisternas prestationer är mycket, mycket bra. Vid denna föreställning hade Ann Petersen, den ordinarie Minne, fått ställa in på grund av sjukdom och ersattes med den bulgariska sopranen Svetla Vassileva som annars sjunger den rollen i en uppsättning på Teatro Lirico i Cagliari. Hennes tolkning var fräsch och temperamentsfull, agerandet mycket säkert och rösten fullt tillräcklig. Niels Jørgen Riis gjorde den ädle boven med mycket kraft i rösten och Johanne Beck fick mycket fint fram den udda och hunsade figuren Wowkle i sin lilla roll.

Operakören var som vanligt av hög klass i både agerande och sång. Men det som bäst fastnade i minnet var Det Kongelige Kapel och den blivande chefdirigenten Alexander Vedernikov som levereerade en orkesterstämma som var helt utomordentlig, perfekt i tempo och precision och med en utsökt klang.

Förtjusande opera med förbryllande musik

 

Anke Briegel och Palle Knudsen.
Foto: Miklos Szabo

MOMO OG TIDSTYVENE

opera av Svitlana Azarova med libretto av Anna Bro efter Michael Endes roman ”Momo und die Zeitdiebe”.

Dirigent: Anna-Maria Hellsing

Regi: Elisabeth Linton

Scenografi, kostym- och videodesign: Palle Steen Christensen

Ljus: Ulrik Gad

Solister: Anke Briegel, Sten Byriel, Morten Grove Frandsen, Palle Knudsen, Jens Christian Tvilum,

Morten Staugaard, Hanne Fischer, Simon Duus, Ole Lemmeke, Gert Henning-Jensen, Andreas Landin med flera

Det Kongelige Operakor, Det Kongelige Kapel, Barnkör från Sankt Annae Gymnasium

Urpremiär på Operaen i Köpenhamn 15 oktober

H.C. Andersen, J.K. Rowling, Astrid Lindgren – och Michael Ende. Listan kan kanske utökas med några namn till men det är inte många författare som har eller har haft den berättarglädje och underfundiga humor som fascinerat människor i alla åldrar och fått sina böcker utgivna i miljontals exemplar på all världens språk.

Anke Briegel och Sofie Elkjaer Jensen

Och nu har Michael Endes, Momo och kampen om tiden, som den heter på svenska, eller som han själv kallade den ”Den sällsamma historien om tidstjuvarna och barnet som förde den stulna tiden tillbaka till människorna” blivit opera med urpremiär i söndags på Store Scene på Operaen i Köpenhamn.

Det är en minst sagt gedigen produktion med full orkester, Det Kongelige Operakor, en barnkör och en stark uppsättning solister. Scenografen Palle Steen Christensen som också står för kostymer och videodesign har skapat en påkostad, illusorisk och mycket tilltalande scenbild, dräkter och smink är lagom fantasifyllda, det är en sagovärld men en trolig sådan och ljus och projektioner förstärker stämningarna.

Anna Bros libretto följer troget boken och tillsammans med Elisabeth Lintons noggranna regi blir det en skildring av konstrasten mellan den långsamma gammaldags tillvaron och den moderna omänskliga stressen – barnförvaringen och snabbmatsutfodringen är härliga gliringar åt nutida stolligheter. Personregin är föredömlig: ingen gapighet eller överdrivet utspel som så ofta är fallet i föreställningar riktade mot barn. Figurerna blir människor, inte bara barnen och de ”goda” utan även de gråklädda cigarrökande tidstjuvarna.

Till denna i grunden vänliga saga med mörka skuggor har Svitlana Azarova skrivit musik som åtminstone för mig är högst förbryllande. I första akten är den atonal, disharmonisk, eller rättare sagt den saknar harmonier och så även rytm; dessutom är variationerna i volym och intensitet minimala. I andra akten mjuknar den en smula, man kan ana några melodiösa slingor och en del intressanta harmonier men helhetsintrycket blir trots detta bullrigt.

Förmodligen vill Svitlana Azarova med sin musik sätta en konstrast till eller rent av spräcka den sceniska idyllen och lyfta fram hotet med den stulna tiden. Men artilleriet är för grovt, brutaliteten blir i många stycken inte understödjande utan enbart störande. Jag tror att inte ens den unga publiken – som för det mesta har större tolerans för udda musik än vi vuxna – kunde fullt ut uppskatta de säregna passagerna.

Solisternas insatser kan inte nog framhävas i denna kontrastrika uppsättning. Anke Briegel gestaltar Momo med utsökt vacker sopran och stort skådespeleri, Sten Byriels bas ger värme och karaktär till gatsoparen Beppo, Palle Knudsen fyller tidens väktare Mäster Hora med tung värdighet i sin baryton och Morten Staugaard och Hanne Fischer gestaltar ett mysigt krögarpar. Också alla de andra i den långa rollistan gör allt för att förvalta fina berättelsen och den speciella musiken.

En fullängdsopera som riktar sig även till en ung publik tillhör inte vanligheterna. Det Kongelige förtjänar verkligen lovord för att ha satsat på ett sådant projekt. Berättelsen som sådan, solisternas skickliga agerande och fina sång och den snygga scenografin är skäl nog att bevista en föreställning av Momo og tidstyvene: man kan ju alltid förflytta musiken till bakgrunden som filmmusik.

Mycket krut på en död hök

Svetlana Moskalenko som Lakmé och Taras Shtonda som Nilakantha
Foto: Mats Bäcker

LAKMÉ

opera av Léo Delibes med libretto av Edmond Godinet och Philippe Gille

Dirigent: Philippe Auguin

Regi: Nicola Raab

Scenografi: Anne Marie Legenstein

Kostym och mask: Gesine Völlm

Ljus: Zerlina Hughes

Video: Martin Eidenberger

Solister: Svetlana Moskalenko, Leonardo Ferrando, Tarras Shtonda; Matilda Paulsson, Julie Mathevet, Laine Quist, Jakob Högström, Maria Streijffert, Eric Lavoipierre med flera

Malmö operakör

Malmö operaorkester

Premiär 7 oktober på Malmö Opera

Svetlana Moskalento och Leonardo Ferrando.
Foto: Mats Bäcker

Malmö Opera satsar verkligen stort på sin uppsättning av Léo Delibes opera Lakmé: en regissör med en räcka av lovordade och prisbelönade insceneringar, en dirigent eftersökt av de stora operascenerna och även i övrigt ett konstnärligt team med toppkompentens. Till det en ensemble med skickliga solister och en kör och en orkester med hög klass.

Men det räcker inte. Lakmé är en 1800-talshistoria, skriven för och uppskattad av en 1800-talspublik. Operan har lite tankegods av nutida värde, kanske ett spår av kritik av det patriakala väldet och kvinnans underdånighet och en släng åt västerlandets utsugande kolonialism (enkannerligen den brittiska varianten); men grundintrigen är av Harlequinkvalitet, librettot rena pekoralen, dessutom med en grötrimsmässig översättning på textmaskinen och musiken mestadels melodiös och trallvänlig men i avsaknad av harmoniska finesser och ganska enkelt orkestrerad. Det senaste uppförandet i Sverige ägde rum för mer än 70 år sedan och även i hemlandet Frankrike spelas den sällan. Några avsnitt – främst Blomsterduetten och Klockarian – förekommer på konsertrepertoaren och även i reklamsammanhang. Men operan som helhet mår nog bäst av att fortsätta sin Törnrosasömn.

Nicola Raab försöker i sin regi att hålla ner den påklistrade exotismen och koncentrerar dramat kring kärleken mellan Lakmé och Gérald och hur den hotas av omvärlden – den dominerande brahaminen Nilakantha, de övriga hinduerna men även britterna med sin von Oben-attityd mot ”infödingarna”. Det blir mänskligt, begripligt och sentimentalt korrekt, om det uttrycket tillåts. Hon har också tvättat bort originalets balettavsnitt, ett krav från den franska 1800-talspubliken och ersatt dem med måleriska och intensiva körscener. Däremot är personregin inte speciellt genomarbetad, det är mest sång vid rampen rakt fram. Kanske tacksamt för sångarna men inte så dramatiskt givande.

Scenografin är modernt brutal: cementpelare, rostiga plåtdörrar, träjalusier med påbjuden svensk varningsmålning längst ner. Men några av cementpelarna toppas av klassiska grekiska (korintiska?) kapitäler och ljus och videoprojektioner förvandlar stundtals den råa industrimiljön till en orientalisk pagod eller en blommande trädgård. Det blir både förbryllande och fascinerande. Kostymerna hänvisar till indisk tradition på hinduerna medan britternas närmast är karikatyrer med turnyrer, vita uniformer och tropikhjälmar. Förmodligen helt enligt upphovsmännens intentioner; skildringen av engelsmännen är den enda glädjeglimten i det övrigt nästan humorbefriade verket.

De brittiska kolonisatörerna blir närmast karikatyrer.
Foto: Mats Bäcker

Dirigenten Philippe Auguin håller föreställningen i ett bra tempo. Jag tyckte att han med korta linjer inte utnyttjade orkesterns klangresurser fullt ut men en titt i partituret ger stöd för hans tolkning, Delibes ville tydligen att det skulle låta på det sättet. Körens prestationer är – som vanligt – mycket fina med tät klang och bra agerande.

När den märkbara premiärnervositeten hade släppt blommade solisternas skicklighet ut. Främst kanske Svetlana Moskalenko i titelrollen: en glasklar sopran ända upp i de högsta höjderna, fortfarande ung men med mycket stor potential och med välkontrollerat agerande. Leonardo Ferrando som Gérald var något knuten i första akten men slappnade så småningom av och vågade släppa fram klangen i sin ljusa tenor. Basen Taras Shtonda som Nilakantha behövde däremot ingen startsträcka. Där var det det full kraft och fullt utspel redan från början, mäktigt och mycket njutbart.

Även de övriga solisterna förvaltade sina roller mycket väl, både sceniskt och sångligt. En särskild apostrof till Eric Lavoipierre i den lilla rollen som Hadji, för förmågan att förvandla sin figur till en äkta människa. Det är det som är operans verkliga konst.

Mycket konstnärligt kunnande och skickligt artisteri ligger bakom Malmö Operas uppsättning av Lakmé. Det är synd att allt detta inte användes till ett bättre verk.

 

Achim Freyers Parsifal skakar om begreppen

Foto: Hans Jörg Michel

PARSIFAL

opera av Richard Wagner

Dirigent: Kent Nagano

Regi, scenografi, kostym och ljus: Achim Freyer

Video: Jakob Klaffs/Hugo Reis

Solister: Wolfgang Koch, Kwangchul Youn, Andreas Schager, Tigran Martirossian, Vladimir Baykov, Claudia Mahnke, Katja Pieweck Jürgen Sacher, Denis Velev med flera

Philharmonisches Staatsorchester Hamburg

Chor der Staatsoper Hamburg; kormästare: Eberhard Friedrich

Staatsoper Hamburg, premiär 16 september 2017, sedd föreställning 30 september

”Gesamtkunstwerk”, ett totalt scenkonstverk där dramatiska, musikaliska, poetiska och sceniska aspekter förenas. Uttrycket i sig skapades av Richard Wagner och han hävdade själv att denna sammansmältning av konst är ett gigantiskt begreppsframsteg, som förde hans egna verk bortom talteatern, operan och instrumentalmusiken in i en ny konstform. Det må så vara att han myntade benämningen, men han skapade inte syftet med operan som en homogen skapelse, det fanns även hos de tidigare operakopositörerna från Monteverdi och framåt. Däremot hade han en enastående förmåga att förena sina största musikaliska ögonblick med sina största sceniska ögonblick.

I sin uppsättning av Parsifal, Wagners sista verk, på Staatsoper Hamburg vidgar Achim Freyer begreppet ”Gesamtkunstwerk”. Freyer är själv en gestaltning av konstnärlig syntes: bildkonstnär, målare, scenograf, filmare, talteater- och operaregissör, mångfalt prisad och belönad; fortfarande fullt verksam trots sina dryga 80 år. I denna uppsättning står han för inscenering, scenografi, ljus och kostym.

Uppsättningen är mörk och berättas långsamt, gestalterna har drag av ett slags skräck-fantasy, mänskligt omänskliga; scenografin vimlar av symboler, grafitti, barnsliga teckningar, siffror i irrationella följder och kryddas av projektioner: en evig spiral, vågor och insceneringens tyngsta begrepp: ”smärta”, ”nåd”, ”förlösning”, ”medkänsla”. Både pekpinnar och sinnesvidgande förklaringar. Den heliga graalen blir enbart ett ljussken, spjutet som sårade Kristus blir en pil från reklamens värld. Freyer både komplicerar och förenklar; som åhörare kastas man mellan obegripligheter och aha-upplevelser.

Andreas Schager som Parsifal

Kostymerna följer samma linjer: Gurnemanz, stabilitetens mästare, bär en ställning med en dödskalle; Amfortas, Jesusgestalten, har helt förtvinade ben och bärs fram på en ställning i form av ett kors men han håller huvudet som på ett triumfkrucifix, stolt och obetvinglig mitt i sitt elände. Graalsriddarna bär Ku -Klux-Klan-utstyrsel, den onde Klingsor är utstyrd som en pajas och hans blomsterflickor pornografiska Miss Piggys med groteskt uppumpade bröst. Och Parsifal, förlösaren, ”den rene dåren” blir en commedia dell’arte-figur med drag av både Pierrot och Harlekin.

Men mitt i allt detta säregna, för att inte säga groteska, kommer Achim Freyer Wagners tankevärld mycket nära. Det finns mycket grumligt gods i Parsifal: en speciell mytisk kristendom med drag av både förlåtande katolicism och fördömade protestantism, antisemitism eller snarare xenofobi, kastrationsångest, sexualskräck och annat. Freyer räds inte mörkret, han utnyttjar det för att berätta den saga om smärta och elände, medlidande och förlösning som Parsifal i grunden är.

Musikaliskt är uppsättningen utomordentlig. Dirigenten Kent Nagano tar tid på sig. Han låter linjerna löpa ut och formar omsorgsfullt klangerna i varje enskild passage, musiken går hand i hand med regissörens långsamma berättande. Det är rent mästerligt.

Och solisternas prestationer är lika lysande: Kwangchul Youn gestaltar en Gurnemanz med tyngd och enastående klang i sin mörka baryton, Wolfgang Koch får fram sorgen och lidandet hos Amfortas och Andreas Schagers välsjungne Parsifal är både ungdomligt aningslös och moget beslutsam.

”Gesamtkunstwerk” var ordet. Den här uppsättningen på Staatsoper Hamburg vårdar väl Wagners musik samtidigt som den visar nya vägar i den sceniska tolkningen.

Gammal myt i ännu en version

Foto:Sören Meisner

NEDSTIGNING

underverdenen tur – retur

opera med musik av Nicolai Worsaae och libretto av Julie Maj Jakobsen

Regi och bearbetning: Marc van der Velden

Scenografi och kostym: Filippa Berglund

Ljus: Raphael Frisenvænge och Malte Hauge

Ljud: John Fomsgaard

Solister: Teit Kanstrup och Nana Bugge Rasmussen

Orkesterensemble: Frans Hansen (musikalisk ledning), Gunnhild Tønder, Anna Klett, Jesper Egelund, Idinna Lützhøft

Gästspel av Figura Ensemble på Takkelloftet, Operaen i Köpenhamn

Premiär 26 september

Orfeus och Eurydike är ett känt motiv i den grekiska mytologin. Och enligt denna fördes Orfeus huvud och hans musikinstrument till ön Lesbos. Men när berättelsen först fästes i skrift var det faktiskt på latin, av Ovidius i hans Metamorfoser, tillkomna runt vår tideräknings början.

Orfeusmyten har genom tiderna fortsatt att fascinera konstnärliga skapare i olika genrer. Den har använts i bildkonst, både måleri och skulptur, den har använts och bearbetats i åtskilliga litterära verk, den har blivit film: Jean Cocteaus ”Orphée” och Marcel Camus ”Orfeo Negro” är kanske de mest kända exemplen. Och den har använts i operan: Claudio Monteverdis ”Orfeus” från 1607 anses vara den första ”riktiga” operan och denna har följts av åtskilliga: Christopher Willibald Glucks ”Orfeo ed Euridike” och Jacques Offenbachs ”Orfeus i underjorden” är några axplock.

Foto: Sören Meisner

Nu har den köpenhamnska Figura Ensemble gett sig på en nyskriven version av kompositören Nicolai Worsaae och dramatikern Julie Maj Jakobsen.

Historien är en aning omdiktad: Orfeus, som är en slags artist, ger sig ner underjorden två gånger för att hämta upp sin älskade Eurydike. Första gången lyckas han och för henne till sin nyrenoverade lägenhet. Men hon känner skräck inför det världsliga livet och känner sig dessutom utnyttjad. Hon begår självmord inför publik med hjälp av en giftorm. Orfeus ger sig inte han ger sig ner i underjorden igen men denna gång lyckas han inte låta bli att vända sig om.

På så sätt får Julie Maj Jakobsen in lite civilisationskritik och en nypa feminism i historien. Men det känns lite långsökt att blanda in vardagsbanaliteter i det grekiska eviga motivet om gudarnas lek med människorna: inte ens en fullblodsfeminist kan påstå att det var ett utslag av mansgrisighet som fick Orfeus att försöka rädda Eurydike.

Utförandet har en betydande konstnärlig höjd. Jag måste erkänna att jag till fullo inte kunde hänga med i orkesterspelets minimalistiska tonslingor men dessa vägdes upp av sången med dess avancerade och mestadels mycket intressanta melodik. Och sångarnas imponerar: Teit Kanstrups ljusa men ändå kratfulla baryton skapar en spännande Orfeus och Nana Bugge Rasmussens var strålande med en uttrycksfull mezzo med skön timbre. Kringverket med scenografi, ljus och kostymer vittnar om både påhittighet och hantverkskunnande.

Figura Ensemble har åstadkommit många fina produktioner. Nedstigning blir en ytterligare i denna rad.

 

Rigoletto med tydlig beska

Sebastian Catana som Rigoletto och Sten Byriel som Sparafucile

RIGOLETTO

opera av Giuseppe Verdi med libretto av Francesco Maria Piave efter Victor Hugos ”Le Roi s’amuse”

Dirigent: Paolo Carignani

Regi och scenografi: Aniara Amos

Kostym: Jorge Jara

Ljus: Anders Poll

Video: Sebastian Esklidsen

Solister: Sebastian Catana, Peter Lodahl, Sofie Elkjær Jensen, Sten Byriel, Elisabeth Jansson, Elisabeth Halling, Kyngil Ko, Leif Jone Ølberg, Michael Bracegirdle, Simon Duus, Margaux de Valensart, Kari Dahl Nielsen, Torleif Steinstø

Det Kongelige Operakor

Det Kongelige Kapel

Premiär 10 september på Operaen i Köpenhamn

Rigoletto, en av operalitteraturens mest glänsande pärlor med en enastående melodirikedom och en grym men fascinerande intrig. Melodierna surrar omkring i huvudet när man lämnar föreställningen men samtidigt kan man inte låta bli att grubbla över titelfiguren: är han bara en tragisk figur som ödet slår hårt och skoningslöst emot eller är det hans egen grymhet som slår tillbaka? Och vad är orsakerna till denna grymhet? Bottnarna är många och frågeställningarna allmängiltiga. Visst är operan ett par timmars underbar musikunderhållning där solisterna får hur många tillfällen som helst att briljera men eftersmaken har tydlig beska.

När nu den tyska regissören Aniara Amos sätter upp verket på Det Kongelige Opera blir beskan än mer tydlig. Hon flyttar Rigoletto in i en obestämd nutid och lägger honom i en säng på ett mentalsjukhus. Sedan börjar frågetecknen rada upp sig: Är hela händelseförloppet från den inledande orgien i hertigpalatset fram till dottern Gildas himmelsfärd en mardröm producerad av hans sjuka hjärna eller har han blivit tokig av alla dessa hemska händelser? Finns dottern överhuvudtaget och i så fall är hon så fläckfritt änglalik? Är lönnmördaren Sparafucile verklig eller en spegling av Rigolettos mörka sida? Aniara Amos låter publiken välja fritt alltmedan hon målar upp en surrealistisk skräcksaga till Verdis underbara musik.

Det visuella intrycket är storartat: Scenografin är slösande överdådig, något av en modern Alice i Underlandet och den accentueras av fantasirika videoprojektioner, kostymerna är både träffsäkra och absurda och specialeffekterna ställvis häpnadsväckande.

Men om regi och scenografi svävar i tiden håller sig musiken stadigt fast i Verdis 1800-tal. Dirigenten Paolo Carignani arbetar med en tydlig italiensk accent och håller föreställningen i ett lagom friskt tempo med exemplariskt stöd för solisterna. Tyvärr slog han inte på tillräckligt snabbt så vid premiären stördes föreställningen alltför ofta av obefogade spontanapplåder.

Solisternas prestationer är överlag mycket bra. I en klass för sig står den rumänske barytonen Sebastian Catana i titelrollen. Utsökt klang i rösten med bred plastik och enastående bärighet. Därtill ett nästintill perfekt sceniskt agerande. Peter Lodahl från Det Kongeliges fasta ensemble gör en elegant tolkning av Hertigen, slängig, smådryg och allmänt obehaglig. Hans tenor klarar utmärkt av alla intrikata passager i rollen men man kanske skulle ha önskat aningen mer kraft. Sofie Elkjær Jensen gestaltar en nästan överljuv Gilda med sin klara övertonsrika sopran, där hon träffar koloraturerna perfekt men gör en del småmissar i det lägre registret. Elisabeth gör en lagom slampig och välsjungande Maddalena och Sten Byriels Sparafucile har den tunga svärta man önskar sig av rollen.

Det Kongelige Opera har tyngts hårt av alla sparbeting. Det måste sägas vara en bedrift att man trots detta kan åstadkomma en så fullödig uppsättning som denna.

Nytt slut på Madama Butterfly

BUTTERFLY

(Madama Butterfly)

opera av Giacomo Puccini med libretto av Luigi Illica och Giuseppe Giacosa i översättning av Birgitta Rydholm

Marianne Fjeld-Solberg som Butterfly

Textbearbetning och regi: Åsa Melldahl

Musikalisk bearbetning och arrangemang: Bo Wannefors

Scenografi och ljus Bengt Gomér

Kostym: Annsofi Nyberg

Koreografi: Melker Sörensen

Medverkande: Mariann Fjeld-Solberg, Susanna Sundberg, Tobias Westman, Per Høyer, Conny Thimander, Sibylle Glosted.

Musiker: Elena Jordan Ljungqvist, kapellmästare; Inga Zeppezauer, violin; Viktor Nordligen, cello; Blagoj Lamnjov, klarinett.

Premiär i Teatersalen, Förslöv 9 september

Så äntligen fick den lymmeln vad han förtjänade. Åsa Melldahls version av Puccinis Madama Butterfly slutar med att löjtnanten i amerikanska flottan Benjamin Franklin Pinkerton, en av operalitteraturens stora fähundar, sticks ned med ett samurajsvärd av Cio-Cio-San, kvinnan han svikit. Sorgligt nog begår hon själv strax därefter harakiri.

Det här är ett slut som jag och säkerligen många andra har suttit och väntat på i åtskilliga uppsättningar av Madama Butterfly. Vid mer än ett tillfälle har man känt stor lust att ingripa i handlingen och ge Pinkerton en rejäl käftsmäll.

Men – skämt åsido – det ställer också frågan på sin spets: Hur långt kan en bearbetning gå; hur mycket kan förkortas, förändras och förenklas och ändå göra anspråk på att spegla originalet?

Om bearbetningen är skicklig kan man gå längre än man tror men någonstans kommer man till den punkt där accenterna blir fel, det hela blir så urvattnat eller förändrat att det inte längre går att kalla det en bearbetning, det blir ett nytt annorlunda verk, med inspiration av eller lån från originalet.

Det är den skiljelinjen som Åsa Melldahl har passerat i den här uppsättningen; följdriktigt har hon ändrat namnet till ”Butterfly”. Hon har behållit grundhandlingen men ändrat slutet. Man kan undra varför.

Puccini och hans librettister framställer Cio-Cio-San som det absoluta offret. Godhjärtat tror hon på allt vad den överegoistiske Pinkerton säger, hon ger upp allt, sin tro och sin familj och tar stillatigande emot deras förbannelser; hon litar på att Pinkerton ska komma tillbaka och väntar år efter år, hon avvisar den störtförälskade fursten Yamadori som lovar henne ett liv i lyx i stället för en väntan i fattigdom. Och slutligen när hon till fullo inser Pinkertons svek begår hon den yttersta offerhandlingen: hon avstår från sitt barn till den främmande Kate Pinkerton och hon avstår från sitt liv. Alltmedan den tanklöse Pinkerton klarar sig undan med litet bondånger.

Men när Åsa Melldahl låter henne sticka svärdet i Pinkerton förändras hela historien. Han har visserligen fortfarande betett sig särdeles svinaktigt men han får betala med sitt liv. Sett med nutida ögon är det feministiskt korrekt men upphovsmännens tankegång finns inte kvar. Det blir lite som att låta korsfästelsen sluta med att Jesus överlever.

Så över till premiärföreställningen. På grund av missförstånd och ett sällsynt otrevligt ösregn kom jag för sent. Nedanstående intryck är baserade på utförandet i andra akten.

Scenografin är enkel: ett slags draperi med projicerade ljusbilder och man anar den lilla orkesterensemblen bakom den. Utrymmet för de agerande blir minimalt och deras rörelseschema begränsat, det är mest att stå rakt upp och ner och sjunga. Kostymer och smink må vara japanskinspirerade men det är inte fråga om stilrena kimonor och avancerade håruppsättningar.

För musiken svarar en kvartett med violiner, cello och klarinett. Den är välspelad och fungerar mestadels tillfredsställande men det märks inte mycket av den japanska klang som Puccini bemödade sig om att infoga, huvudsakligen blir den ackompanjemang till sångarna.

De medverkandes prestationer är i stort acceptabla. Per Høyer gör en välsjungen Sharpeless med bra trovärdighet, Conny Thimanders Goro framställs med bra röst och glimten i ögat och Tobias Westman sjunger Pinkerton bärigt och välljudande. Och Mariann Fjeld-Solberg som Butterfly har en mycket fin scenisk utstrålning men hennes sopran fläckas av ett alldeles för kraftigt vibrato.

Malmö Opera har genom åren svarat för en rad mycket bra turnéproduktioner. Tyvärr når inte Butterfly upp till samma klass.

Turnén sträcker sig fram till början av december. Huvudsakligen spelar man i Skåne men även på andra håll i Sverige såsom Kalmar, Vara, Skövde och Motala.

Foto: Malin Arnesson

För ett drygt år sedan spelades Claude Debussys Pelléas och Mélisande på Malmö Operas stora scen,  Maxime Pascal som dirigent. SVT var på plats och 26 augusti kl 19 visar man inspelningen i Kulturstudion i SVT2. Därefter på SVT Play till 25 september

×