Beska under sirlig yta

Ur Narvabaletten
Foto: Markus Gårder

Vadstena-Akademien

SOLEN OCH NORDSTJÄRNAN

opera-ballet pour Louis XIV et Charles XII

Musik av Jean Desfontaines, Jean-Baptiste Lully och Anders von Düben

Libretto av Molière, anonym librettist och François de la Traverse, sieur de Sévigny

Översättningar av Karin Modigh, Ture Rangström och Nicodemus Tessin d y

Koreografi och regi: Karin Modigh

Musikalisk ledning: Dan Laurin

Konsertmästare: Francesco D’Oratio

Scenografi och kostym: Anna Kjellsdotter

Mask och peruk: Anne-Charlotte Reinhold

Ljus: Marcus Philippe Gustafsson

Sångare: Ingrid Berg, Frida Bergquist, Philip Björkqvist, Nanna Bugge Rasmussen med flera

Dansare: Julia Bengtsson, Niklas Fransson. Matilda Larsson, Valerie Lauer, Edgar Lewandowski med flera

Premiär i Bröllopssalen på Vadstena Slott 20 juli

Fransk barock, tre divertissemang från det sena 1600-talet och det tidiga 1700-talet, samtliga devota hyllningar till enväldiga kungar. Solen och Nordstjärnan, årets stora uppsättning av Vadstena-Akademien i Bröllopssalen på Vadstena Slott blev en intressant historielektion, en grandios uppvisning i gott hantverk både sceniskt och musikaliskt. Men eftersmaken blev både fadd och besk.

Ur Narvabaletten
Foto: Markus Gårder

Despoter har alltid hyllats, ibland på egen befallning, ibland på initiativ av undersåtar som eftersträvar deras gunst. Det har rört sig om folklig underhållning som gladiatorspelen i Rom, uppenbara maktdemonstrationer som partidagarna i Nürnberg eller 1 maj på Röda Torget i Moskva.

Men det har också rört sig om hyllningar där de sköna konsterna, musik, poesi, dans och skådespeleri utnyttjas för att lovsjunga despoten. I Solen och Nordstjärnan har regissören Karin Modigh och det övriga produktionsteamet sammanställt en helafton av tre föreställningar från tiden runt sekelskiftet 1600/1700.

Det är uppenbart att det har krävts mycket arbete och mycken kunskap för att få fram ett fungerande underlag till de historiskt belagda evenemangen och minst lika mycket för att återskapa scenografi, kostymer, smink och peruk samt att visa upp tidstrogenhet vad gäller agerande, dans, sång och replikföring. Och inte minst har Dan Laurin med medarbetare uträttat ett verkligt hästjobb med musiken, för att få fram användbart partitur och rätt interpretation.

Och visst möts man som åhörare av stor fägnad för både öga och öra. Scenografin är utsökt i sin enkelhet, kostymer och peruk rent fantastiska, koreografin elegant, sångarnas prestationer av mycket god klass. Dan Laurin håller föreställningen i ett friskt, väl avvägt tempo men jag vill sätta ett litet frågetecken för orkesterinterpretationen. Jag skulle vilja ha haft en aning bättre stringens, tydligare frasering och en aning mer markerat continuo. Men jag är uppfödd med tysk barock och har tyvärr alltför små insikter i fransk barockmusik; förmodligen är Dan Laurins tolkning den korrekta. Men i den sista akten – Narvabaletten från 1701 med musik av Anders von Düben, Jean Desfontaines och Jean-Baptiste Lully – blev klangbilden tätare och mer exakt. Kanske borde den tolkningen ha använts genomgående.

Prologen ur ”Le Désepoir de Tirsis
Foto: Markus Gårder

Den första akten, Prologen ut ”Le désepoir de Tirsis”, är en kammaropera som enligt det kungliga reglementet hyllar Ludvig XIV, med trevlig musik och sällsynt fånigt libretto som tjatar om hur god och duktig kungen är. Mycket estetik men egentligen totalt intresselöst.

Den andra akten, Le Ballet des Nations ur ”Le Bourgeois gentilhomme” med musik av Lully och libretto av Molière är utan tvivel aftonens konstnärliga höjdpunkt. Koreografin är spännande och dansarna visar fram hela sin skicklighet, liksom sångarna som briljerar i både arior och ensembler. Fjäsket för kungligheten är minimalt och underhållningsvärdet högt.

Men i tredje akten, Narvabaletten eller ”Le Ballet meslé de Chant héroïques” med musik av von Düben, Desfontaines och Lully och med libretto av François de la Traverse, sieur de Sévigny, får man en besk smak i munnen. Musiken är behaglig och intressant och librettot det vanliga lallandet om konungens, i det här fallet Karl XII, storhet. Men utförandet med en balett iförd gammaldags gymnastikdräkter i stela tablåer, ger associationer i bästa fall till Frisksportarna men främst till Hitlers Kraft durch Freude. Detta tillsammans med den Karl XII-dyrkan som fortfarande praktiseras i vissa kretsar och gravallvaret hos de agerande stämmer verkligen till eftertanke. Det hela kunde ha lindrats med en ironi eller en antydan till hånskratt men icke. Vad är meningen?

Det blev det enda att ta med sig hem efter en ganska menlös kväll. Det var roligt att ha sett det men jag tänker i fortsättningen inte springa benen av mig efter opéra-ballet.

Narvabaletten
Foto: Markus Gårder

Operaunderhållning av högsta klass

Staffan Liljas och Hannes Öberg,
Foto: Daniel Strandroth

Läckö Slottsopera

VAMPYREN

opera av Heinrich Marschner med libretto av August Wohlbrück efter ett skådespel av Heinrich Ludwig Ritter; översättning: Catarina Gnosspelius

Dirigent: Simon Phipps

Regi: Johannes Schmid

Scenografi och kostym: Paul Garbers

Mask: Therésia Frisk

Ljus: Ronald Salas

Solister: Hannes Öberg, Vivianne Holmberg, Per Lindström, Staffan Liljas, Matilda Sterby med flera

Sverigepremiär på Borggården Läckö slott 15 juli

Det gäller att kunna sin vampyrologi. Som lekman blir man lätt förvirrad av alla regler, teorier och historiska urkunder. Den fåvitske rekommenderas att börja med Wikipedia på Internet som fylligt reder ut vampyrens historia, från de klassiska antika kulturerna, som alla lämnat efter sig vampyrer av olika slag, fram till den moderna 1800-tals-vampyren – en demonisk aristokrat som har den fula vanan att suga blod och liv ur sina omgivande medmänniskor, enkannerligen unga oskuldsfulla kvinnor – först omnämnd av den italiensk-engelske författaren och läkaren John Polidori. Denne skapade sin vampyrkaraktär lord Ruthven på intryck från sin vän och gynnare Lord Byron. Den 19-sidiga kortnovellen fångades upp av den tyske författaren Heinrich Ludwig Ritter som skrev skådespelet ”Der Vampyr oder die Totenbraut”. Detta använde skådespelaren Wilhelm Wohlbrück som underlag till librettot för operan ”Der Vampyr”. Musiken skrevs av hans svåger Heinrich Marschner. Operan gjorde succé vid premiären 1823, behöll länge sin popularitet men drunknade så småningom i Lethe.

Nu har Catarina Gnosspelius, verksamhetsledare för scenkonsten och den övriga parnassen på Stiftelsen Läckö slott dragit upp Marschners Vampyr ur glömskans flod och presenterar den som årets sommaropera på borggården. I söndags var det Sverigepremiär.

Det är alltid vanskligt med operaarkeologi; oftast finns det en orsak till att operor försvinner bort från repertoaren och tiden är mestadels en bra probersten på kvaliteten. Till de elyseiska höjderna når Vampyren varken i musik, intrig eller poetik. Men operan är ett mycket bra exempel på gott hantverk: musiken är lättförståelig och långt ifrån banal, intrigen korrekt enligt vampyrsagorna och librettot – åtminstone i Catarina Gnosspelius översättning – klarar sig från att snubbla på pekoralets rand.

Matilda Sterby som Emmy
Foto: Daniel Strandroth

Men även om råvarorna är medelmåttiga är tillagningen utsökt. Man presenterar en opera med spelglädje, energi och tempo, ytterst välgjord i scenografi, kostym och smink, musikaliskt högklassig och med utomordentligt skickliga solistprestationer. Visst är det underhållning men underhållning när den är som bäst, betydligt bättre än de flesta kvasiintellektuella pretentiösa produktioner som regelbundet dyker upp i operasverige.

Simon Phipps leder den välspelande orkestern med fast hand i högt men balanserat tempo, sätter elegant färg på handlingen och ger sängarna allt stöd de behöver både i de många medryckande ensemblerna och i de balladliknande ariorna. Regissören Johannes Schmid arbetar med det tunga artilleriet: tydliga nyanser, kraftigt utspel och konstant direktkontakt med publiken. Det kanske verkar vara en aning för burdust men det är sådana grepp som måste till för att nå fram till åhörarna i en utomhusföreställning.

Bland solisternas prestationer finns några riktiga pärlor. Hannes Öbergs gestaltning av Lord Ruthven har i stort allt: en vacker plastisk baryton med både känsla och kraft och till det rent utomordentligt skådespeleri: man njuter av den fina rösten, man skrattar när han misslyckas i sina vampyrförsök och man ryser när han lyckas. Vivianne Holmberg använder sin glansfulla sopran till att kreera Malwina med stor musikalitet och tydlig action. Per Lindström visar upp en välkontrollerad tenor i debuten på Läckö i rollen som Aubry – med största sannolikhet ett framtidslöfte liksom mezzon Kajsa Palmér. Även hela den övriga ensemblen förtjänar enbart lovord.

Genom åren har Läckö Slottsopera svarat för ett pärlband av fina operaupplevelser. Årets uppsättning är inget undantag. Nu är det bara att vänta på vad 2019 kommer att erbjuda.

Denna recension var publicerad i Skånska Dagbladet 18 juli

 

Ung och fräsch La Bohème

Ung kärlek och ond död – Signe Sneh Schreiber som Mimi och Markus Pettersson som Rodolfo i Skånska Operans uppsättning av La Bohème.

Skånska Operan

BOHÈME

opera av Giacomo Puccini med libretto av Luigi Illica och Giuseppe Giacosa efter Henry Murgers roman med översättning av Ola Hörling

Regi och koreografi: Ola Hörling

Musikaliskt ansvarig: Max Lörstad

Scenografi: Petra Hjortsberg

Ljus: Ludvig Uppman

Dekor: Åsa Antalffy Eriksson

Medverkande: Signe Sneh Schreiber, Markus Pettersson, Eldrid Gorset, Linus Börjesson, Jonas Bergström, Fredrik Samuelsson, Roodney Nilsson med flera

Orkesterensemble: Max Lörstad, Saana Kähkönen, Lovisa Kowalczyk, Jonathan Åkesson, Johanna Hydén

Premiär på Bäckaskogs slott 7 juli

I 25 år har Skånska Operan presenterat föreställningar under sin troskyldiga maxim ”Opera åt folket”. Inga experimentalföreställningar, inget nyskrivet utan klassiska operor, minimalistiskt anpassade vad gäller scenografi, kostym och musikackompanjemang, oftast framförda som arenateater på udda spelplatser runt om i Skåne med ett fåtal avstickare till andra landsändar. Solisterna är mestadels unga sångare i början av sin karriär som sedan gått vidare till större uppgifter. Operans direktörer, Ola Hörling och Åsa Jensen har åstadkommit ett Herkulesarbete och belönats med stora publikskaror. Uppenbarligen fyller Skånska Operan ett behov, men det anser inte Statens Kulturråd som dragit in sitt produktionsstöd.

I lördags var det premiär på Bäckaskogs slott på årets uppsättning, Puccinis La Bohème, en pålitlig tårdrypare med massor av livsgjädje, ung kärlek, svartsjuka, fattigdom och ond bråd död. Sedan premiären 1896 har den varit en publikmagnet, så även nu: det gamla vagnslidret på Bäckaskog var fullsatt intill sista plats.

Jag har sett La Bohème i ett otal versioner, från enkla konsertanta uppsättningar till föreställningar med de stora operahusens hela raffinemang och internationellt kända artister. Men fasen vet om inte verket ska spelas just på det här sättet med ett minimum av kringverk och unga röster, fortfarande i utveckling. Musikaliskt är det kanske inte optimalt men känslan, helhetsintrycket, blir desto intensivare. Här möter man ett kärlekspar, Signe Sneh Schreiber som Mimi och Markus Pettersson som Rodolfo med ett utspel det slår gnistor om och röster med stor potential. Som gammal sur operabedömare inser man att de bör dra ner på trycket och vårda nyanserna men friskheten och den uppenbara spelglädjen ursäktar mer än väl de sångliga mistorna. Linus Börjesson som Marcello och Jonas Bergström som Schaunard har även de ett kraftfullt utspel men mer kontroll över rösterna och Fredrik Samuelsson som Colline svarar för en fullödig prestation i både sång och action.

Den lilla orkesterensemblen – en stråkkvartett förstärkt med elektriskt piano – sköter orkestersatsen föredömligt. Klangen är vacker och fyllig och sångarna får allt det stöd de behöver. Vid tidigare uppsättningar med Skånska Operan har denna ensemble känts för liten men nu har Max Lörstad åstadkommit ett arrangemang som ger Puccinis musik nästan full rättvisa.

Nu ger sig Skånska Operan ut på turné med sin Bohème. Sammanlagt 22 föreställningar ska man ge, de flesta på slott och gårdar men även på Ystads teater och Palladium i Malmö

Denna recension var publicerad i Skånska  Dagbladet 9 juli

Riddartornet – en musikalisk fullträff

Vadstena-Akademien

RIDDARTORNET

opera av Carl Unander-Scharin med libretto av Magnus Florin efter Erik Johan Stagnelius tragedi

Dirigent: Joachim Gustafssson

Regi: Nils Spangenberg

Solister: Amelie Flink, Rebecka Hellbom, Frida Bergquist, Viktor Johansson, Samuel Sassersson, Marcus Bartoletti med flera

Scenografi och kostym: Johan Glaumann

Instrumentalensemble från Musik- och operahögskolan vid Mälardalens högskola

Premiär på Vadstena Gamla teater 5 juli

”Sorgespel” kallade Erik Johan Stagnelius sitt gotiskt-romantiska skräckdrama Riddartornet. Han skrev det 1821, två år innan han dog. Det är skrivet på blankvers,förmodligen mer avsett att deklameras än att uppföras sceniskt och har ända fram till modern tid ansetts som mer eller mindre ospelbart, på 1800-talet på grund av sitt ”omoraliska” innehåll med incest, maktmissbruk och tortyr, i modern tid på grund av sin komplicerade gammalmodiga språkdräkt.

Men i början av 2000-talet väcktes dramat till liv. Dåvarande Dramatenchefen Staffan Valdemar Holm gav regissören Karl Dunér uppdraget att sätta upp Riddartornet. Dunér tog hjälp av Dramatens chefdramaturg Magnus Florin att bearbeta replikerna, en anpassning till nutida meningsbyggnad och ordföljd.

Och nu har Riddartornet blivit en fullängdsopera med musik av Carl Unander-Scharin och libretto av Magnus Florin. Verket är skrivet för eleverna vid Musik- och operahögskolan vid Mälardalens högskola, urpremiären var för några veckor sedan på Västmanlands teater och i torsdags var det premiär inom ramen för Vadstena-Akademien på Gamla teatern i Vadstena, en scen med rötter i Stagnelius egen tid.

Carl Unander-Scharins musik är som helhet välgjord och lättbegriplig trots sina många komponenter. Där finns renässans, folkmelodier, koraler, lite 1950-tal, en stor portion senromantik; rena harmonier blandas med skarpa dissonanser, rytmerna är varierande och mycket intressanta. Ett innovativt grepp är vad tonsättaren kallar ”lydnads-rytmen” en rytm i 7/8-dels takt som Rheinfels, den diktatoriske huvudpersonen bankar med sin käpp när han kräver lydnad.

Magnus Florins libretto följer i stort Stagnelius med just de ändringar i språket som han gjorde i Karl Dunérs talade uppsättning. Han bevarar författarens kärnfråga, den gudomliga naturen som kontrast mot varats olidliga smärta och han avstår tacknämligt nog från att onödiga paralleller in i nutida futiliteter.

Gamla teatern blir en idealisk skådeplats, en teater med fasta kulisser, falluckor och annat från författarens tid, ett tittskåp mot en konstlad värld. Och kostymerna fulländar intrycket: inget som funnits i verkligheten, bara på scenen. Regissören Nils Spangenberg drar linjerna än längre, allt är konstlat; figurerna overkliga, blott känslorna lever. Men han har sett bort från något väsentligt: det här är fråga om ett tonsatt talat drama, replikerna är viktiga och han borde lagt större vikt att textningen blivit tydlig även om det skett på bekostnad av tempot.

Solisterna är operaelever; prestationerna måste bedömas från den utgångspunkten även om tonträffningen inte alla gånger var perfekt och vibratona ställvis alldeles för yviga. Men det fanns verkliga ljuspunkter där man kunde ana löften om kommande stordåd: Viktor Johanssons gestaltning av Rheinfels, klar och fyllig i sin tenor och intensiv i utspelet, Amelie Flink som Mathilda, vacker sopran och mycket utstrålning och Rebecca Hellbom som Olivia, utsökt i aktionen och stor kapacitet i rösten. Samt parhästarna Samuel Sassersson och Marcus Bartoletti, två gedigna barytoner.

Vadstena-Akademien har rykte om sig att vara en plantskola för blivande operastjärnor. Uppsättningen av Riddartornet bär syn för sägen och bjuder dessutom på en av säsongens mest övertygande tonsättningar. Bara den är värd resan till Vadstena.

Denna recension  var publicerad i Skånska Dagbladet 9 juli

En charmig bagatell

Hanna Fritzson och Linnea Andreassen
Foto: Katja Tauberman

FÖRVANDLINGAR I HELVETET

opera av Isabelle Aboulker med libretto av Jean-Pierre Vaguer i översättning av Ditte Hammar

Musikalisk bearbetning: Hanna Fritzson och Martin Hellström

Regi: Ditte Hammar

Scenografi och kostym: Bente Rolandsdotter

Medverkande: Hanna Fritzson, Linnéa Andreassen, Tor Lind, Teresia Bokor

Orkesterensemble: Martin Hellström, Johanna Zetterqvist, Ola Denward, Gunnar Eneroth, Lars Ljungberg

Svensk premiär på borggården på Malmöhus slott 29 juni; sedd föreställning 30 juni

 

Den Andra Operan, ett litet operakompani som sätter upp enbart operor skrivna av kvinnor. Jag måste erkänna att min misstänksamhet var stor när jag läste förhandsinformationen. Och Isabelle Aboulker, ett namn som jag sett i periferin, något om operor för barn. Ett stycke med sensmoralen att man måste leva ut och våga vara sig själv, plattitydernas plattityd. En orkesterensemble med blåsare och slagverk, fyra solister. Allt distribuerat via högtalare eftersom det var fråga om en utomhusföreställning. Jag anlände till borggården på Malmöhus med en ryggsäck fylld av en operahabitués fördomar. Till råga på allt förbyttes det soliga sommarvädret till moln och en ganska kylig snålblåst.

Men jag borde ha tänkt längre än näsan räcker. Operaverkstan vid Malmö Opera hade lagt sin skyddande hand över uppsättningen och därifrån kommer aldrig något dåligt. Oftast annorlunda, mestadels spännande och alltid välgjort med bra konstnärlig höjd.

Så blev det den här gången också. En charmig opera i fickformat, ”opera-bistrot”, krogopera, är den franska benämningen, med rolig och intressant intrig som faktiskt snuddar vid de stora problemen och okomplicerad men välskriven musik med spännvidd från kabaré till jazz och fransk chanson med stänk av romantisk opera. Lättsmält, javisst,  men långt ifrån urvattnat och tillrättalagt.

Scenografin är enklare än enkel: en säregen gungbrädesställning, rekvisitan en vattenkanna med sand och en liten hacka samt ett antal kraftiga rep, kostymerna fantasifulla och spretiga. Orkestern är medryckande och får fram stora variationer i sin speciella kombination.

Och solistprestationerna förtjänar enbart beröm. Tor Lind gör en sympatisk djävul med uttrycksfullt kroppsspråk, intensiv till tusen och mycket välsjungen med kraftig klingande baryton. Hanna Fritzon lånar sin tydliga sopran till en ambivalent mördare med både skuld och självkänsla, Linnéa Andreassen sjunger sin knarkande ateist med plastisk mezzo, stor energi och kraftigt utspel och Teresia Bokors Séraphine är ljuvt romantisk med en sopran som utan problem klarar koloraturhöjderna.

Operan är kort, bara omkring 50 minuter men det är sådana här föreställningar som förhoppningsvis kan sprida operans speciella magi utanför de gängse kretsarna. Det behöver inte vara mångtimmeslånga föreställningar med festklädd publik i en stor teatersalong, det fungerar lika bra med ett kortare stycke i enklare omgivning bara den konstnärliga höjden – och spelglädjen – finns på plats.

Det blev bara tre dagars föreställningar i Malmö. Sedan flyttas uppsättningen till Stockholms förorter, Årsta och Sundbyberg. Men det ska bli intressant att se vad Den Andra Operan kommer med framöver.

Denna recension var publicerad i Skånska Dagbladet 2 juli

Buskis med strålande musik

LÄDERLAPPEN

operett av Johann Strauss d y bearbetad av Rickard Söderberg, Laine Quist, Jonas Samuelsson och Niklas Riesbeck med text av Rickard Söderberg

Dirigent: Jonas Samuelsson

Regi: Niklas Riesbeck

Ljus: Sara Andersson

Kostym: Ann Walton, Anya Jernsjö

Mask och peruk: Freja Täck

Kuliss och porträttmåleri: Molly Zimmerman-Feeley, SARA (Swedish Academy of Realist Art)

Orkesterarrangemang: Nils-Petter Ankarblom

Produktion: Kammaropera Syd

Medverkande: Rickard Söderberg, Laine Quist, Elinor Fryklund, Carl Ackerfeldt, Lotte Ohlander. Susannne Resmark, Jakob Högström och många, många fler

Premiär på Ystads teater den 29 juni

Höga berg och djupa dalar; det blev en hisnande upplevelse att ta del av Kammaropera Syds version av Johann Strauss d y:s klassiska operett Läderlappen vid premiären på Ystads teater i fredags. Stort musikaliskt artisteri med mängder av skönsång och bra agerande, vackra kostymer med dito mask och peruk liksom välgjord scenografi blandas med prutthumor, saliromanisk förtjusning i pottor och smutsiga underkläder, skämt värdiga ett sjundeklassens folklustspel och andra bottennapp; allt överslätat av varningar för nutida nazister, lite #metoo-retorik och välmenande men svamliga kärleksbudskap. Det var en brygd med många ingredienser men publiken svalde den villigt, främst kanske för att den serverades med så mycket charm och glädje.

Musikaliskt är uppsättningen mycket, mycket bra. Den lilla orkestern (14 musiker om jag räknade rätt) har en tät, fyllig klang och stor dynamisk vidd. Dirigenten Jonas Samuelsson leder både orkestern och föreställningen med energi och perfekt timing mot sångarna på scenen. Och Nils-Petter Ankarbloms orkesterarrangemang är välgjorda och lockar fram det bästa ur ensemblen.

Solistprestationerna bjuder också på många höjdpunkter. Laine Quist har utvecklats till den verkliga operettprimadonnan: stor i rösten, magnifik i agerandet och en härlig glimt i ögat. Rickard Söderberg lockar fram alla tänkbara nyanser från trulig barnunge till storartad skrytpelle ur sin figur Eisenstein. Sångligt är han som vanligt formidabel med sin varma Heldentenor, en röst som förtjänar att höras från de stora scenerna i de stora operorna och inte bara från svenska tiljor.

Även det övriga solistuppbådet, drygt 25 personer (!) bjöd på mycket lyssnansvärt. Av utrymmesskäl går det inte att räkna upp alla, även om det vore önskvärt, så det får bli några enstaka blommor ur den fantastiska buketten: Lotte Ohlander pregnanta utspel som skojaren Alfred/Alfhild;

Elinor Fryklund som den mysiga husfrun Adele; Susanne Resmark som hovsångerskan Elisabeth Olin med hur mycket guld som helst i strupen; Anton Ljungqvist som den lätt korkade fängelsedirektören, sjungen med mäktig basbaryton; Jakob Högströms välsjungande och elegante doktor Falke; Katarina Lundgren-Hugg som visade stor komik i rollen som spåkvinnan Ulrika. Samt den lilla men men charmiga balettensemblen.

Det finns ännu fler guldkorn i uppsättningen: de välgjorda och vackra kostymerna, de eleganta maskerna och perukerna och den effektiva scenografin med en blandning av Ystads teaters gamla kulisser och nya skapade av Molly Zimmerman-Feeley och Swedish Academy of Realist Art.

Visserligen blir det kontraster, men det känns ändå avigt när så mycket gott blandas med lågvattenkomik som inte ens skulle platsa i en Åsa-Nissefilm. Man kan undra vad Rickard Söderberg och det övriga teamet är ute efter. Vill de chockera har de valt alldeles för klent artilleri, vill de underhålla har de dykt för långt ner i buskistunnan.

Men det går faktiskt att se bort från detta, liksom från de påklistrade jämlikhets- och ”kärleks”-budskapen. Två timmars musikalisk underhållning av så hög kvalitet är värd att stå ut med lite onödigheter.

Denna recension var publicerad i Skånska Dagbladet 2 juli

Ny Frankensteinopera

I år är det 200 år sedan Mary Shelley publicerade sin roman Frankenstein eller den moderne Prometeus. I en essä  i tidskriften Axess berättar Josefin Holmström om upprinnelsen som kom redan två år tidigare då ett sällskap satt framför brasan i Lord Byrons ståtliga villa vid Genèvesjön och beslöt sig att roa sig med att skriva spökhistorier. Flertalet av de samlade lyckades åstadkomma någon form av berättelser men Mary Shelley drabbades av skrivkramp och kunde inte komma på något tillräcklig ohyggligt. Men senare såg hon framför sig som i en dröm såg hon Victor Frankenstein. För att citera henne själv: ”the pale student of unhallowed arts kneeling before the thing he had put together.”

Romanen blev en storsäljare och har under de två seklen blivit en klassiker, omtolkad och omarbetad av både klåpare och genier, filmatiserad i otaliga versioner, använd i både pornografi och barnböcker. Den har blivit balett – mest känd är kanske Liam Scarletts skapelse på Covent Garden för ett par år sedan och gjorts till opera i många versioner, bland annat av H K Gruber; Deutsche Oper i Berlin har nyligen haft premiär för Frankenstein som ”musikteater” av Gordon Kampe. Och på pingstdagen var det Hamburgoperans tur: urpremiär på experimentscenen Kampnagel för Jan Dvořáks Frankenstein.

Jan Dvořák räknas som en av de mest innovativa nutida kompositörerna. Hans musik har beskrivits som någonting mellan Bach, Wagner och Dr No. Han visar upp infuenser från pop och rock men även av medeltida kanon. Musiken är tonskön, lättbegriplig och mycket intressant. Här i Frankenstein har han adderat ett gothiskt mörker som skapar suggestiva stämningar.

Jan Dvořák svarar också för libretton. Han har i stort använt Mary Shelleys berättelse rakt upp och ner och likt originalet emfaserar han människan Victor Frankenstein, det verkliga monstret, han som på artificiell väg försöker skapa ett liv till sin egen avbild men som misslyckas och drabbas av mordlust när han konfronteras med resultatet av sitt experiment.

Scenografin är storslagen, en arena som förvandlas till allt mellan slutna rum och öde snöiga vidder, ljussättningen expressiv och kostymerna fördjupar berättelsen. Man kan ha invändningar mot dramaturgin: ställvis blir det långa, långa monologer och dialoger som får skeendet att stanna i allt för hög grad.

Och monstret är i högsta grad spektakulärt: stort och extraordinärt fult men med barns oskyldiga och onyanserade rörelseschema. De tre dockspelarna får fram ett levande väsen som direkt vänder sig mot publiken.

Solisternas insatser är mycket högklassiga. Viktor Ruds gestaltning av Victor Frankenstein är storartad, han får fram figurens komplexa karaktär, storhetsvansinnet, den destruktiva vreden och den naiva rädslan, allt sjunget med med en perfekt klangrik baryton. Andromahi Raptis debuterar på Hamburgoperan i rollen som Elisabeth, med fyllig sopran och noggrant agerande. Och de övriga sångarna som får agera i flera roller är värda all erkänsla.

Viktor Rud som Victor Frankenstein

Det kanske kan förefalla lite överdrivet att bege sig från Malmö till Hamburg för en experimentalopera men jag kan försäkra att det var värt allt besvär. Det är sådana här uppsättningar som för operakonsten framåt och förhoppningsvis lockar ny publik. Dessutom får vi gamla operatraditionalister något nytt att tänka på.

Andromahi Raptis som Elisabeth

FRANKENSTEIN

opera av Jan Dvořák med libretto av kompositören efter Mary Shelleys roman

Dirigent: Johannes Harneit

Inscenering: Philipp Stötzl och Philipp M Krenn

Scenografi: Heike Vollmer och Philipp Stötzl

Kostym: Kathi Maurer

Ljus: Heike Vollmer och Bernd Gallasch

Solister: Catrin Striebeck, Viktor Rud, Andromahi Raptis, Sascha Emanuel Kramer, Alin Anca, Stefan Sevenich, Narea Son med flera

Dockförare: Christan, Pfütze, Claudia Six, Zora Frölich

Uruppförande på Kampnagel i Hamburg 20 maj

Elegant engagerande epitafium

I slutet blir kölden: Yazan Alqaq som Döden och Line Juul Andersen som Helen.
Foto: Malin Arnesson

I första aktens sista scen i Hans Gefors opera Parken vädrar ett gäng ungdomar sina aggressioner mot publiken som relikter, förstenade stollar med mera. Men det är inte dagens publik som är gången historia, det är gänget, de agerande som hör till den tid som för alltid försvunnit: det sena 1960-talet, hippiernas och flower powerns tid, den fria sexualitetens tid men även hoppets tid. Redan när Botho Strauss skådespel hade premiär 1984 var detta historia och när Hans Gefors opera uruppfördes 1992 hade hippie-eran blivit till legend.

Så trots många framåtblickande drag i både drama och musik är Parken i Vera Nemirovas uppsättning en historielektion, ett epitafium, mer ”Á la récherche du temps predu” än en opera av Verdi som är aktuell än idag då den sätter fokus på de eviga problemen. Och denna historia berättas mycket långsamt och omständligt. Efter första akten var jag frustrerad: mycket estetik men ingen action eller för att citera Stalin: ”Jag ser att kon kalvar men var är kalven?”

Efter en välbehövlig paus kom operan in i en ny andning: intensiteten ökade, dramat blev mer påtagligt och musiken som i långa stycken varit ett påklistrat kaos knöts tätare till handlingen med arbetad melodik och harmonier som både smekte och upprörde. Verket fick mening och tyngd och man förstod den linje som ledde fram till sista aktens Nifelheim, den eviga köldens rike, långt ifrån de blomsterängar där gudarna försökte få in glädje och lättsinne i människornas grå liv.

Hans Gefors musik kan ställvis upplevas som jobbig. Den kan vara kaotisk men sällan direkt atonal, dissonanserna finns där men även långa passager med välljudande harmonier, den stötiga rytmen varvas med mjuk visa och till och med fast blues. Det vore en överdrift att kalla den njutbar men den är välfungerande, intressant och ibland riktigt engagerande.

Uppsättningen är mycket välgjord: scenografin är spektakulär med den skräpiga parken med sina skrotbilar och fascinerande miljöer som växlas elegant med hjälp av vridscenen, kostymerna trovärdiga och i vissa fall extremt tjusiga och ljuset mycket effektivt. Personregin är minutiöst detaljerad och skapar verkliga människor av alla medverkande från huvudfigurena till alla statister.

Dirigenten Patrik Ringborg håller föreställningen i ett fast grepp. Sångarna får effektivt stöd och de långa och intrikata orkesterpassagerna tillåts att blomma ut för fullt. Han får ordning i kaos och suger vällustigt på harmoniernas karameller när så tillåts.

Och solisternas prestationer är överlag mycket högklassiga, många rent lysande. Hege Gustava Tjønn utnyttjar sin fylliga, nästan mäktiga sopran till att skapa en Titania med fullt spektrum av både mänskliga och gudomliga egenskaper. Eric Greenes Oberon har auktoritet och tyngd med en basbaryton fylld av välljud. Susanna Stern och Line Juul Andersen står för två kvinnoporträtt, både sångligt och gestaltningsmässigt perfekta. Eir Inderhaugs sopran ger Flickan en tragisk-mänsklig framtoning. Och Daniel Carlssons klangmässigt underbara countertenor balanserar på sentimentalitetens rand som Fabelsonen.

Sammanlagt ger Malmö Opera sex föreställningar av Parken. Det tog 26 år efter uruppförandet att få den på scen igen. Man får hoppas att nästa Törnrosasömn inte blir så lång – det

är ett verk som absolut tål att möta sin publik vid fler tillfällen.

 

PARKEN

opera av Hans Gefors med libretto av tonsättaren efter Botho Strauss skådespel

Hege Gustava Tjønn som Tatania och Eric Greene som Oberon.
Foto: Malin Arnesson

Dirigent: Patrik Ringborg

Regi: Vera Nemirova

Dramaturgi och medregi: Sonja Nemirova

Scenografi: Jens Kilian

Kostym: Mathias Clason

Ljus: Andreas Fuchs

Solister: Hege Gustava Tjønn, Eric Greene, Zoltán Nyári, Carl Ackerfeldt, Susanna Stern, Line Juul Andersen, Torstein Fosmo, Bengt Krantz, Stefan Dahlberg, Eir Inderhaug, Daniel Carlsson med flera

Statister, barnstatister

Malmö Operaorkester

Premiär 5 maj på Malmö Opera

Denna recension var publicerad i Skånska Dagbladet 7 maj 2018

Nödvändigt nyskapande

Foto: Søren Meisner.

STØV

opera med musik av Peter Kohlmetz Møller och libretto av Neill Cardinal Furio

Inscenering: Jesper Pedersen

Scenografi: Kristian Knudsen

Kostym: Lise Kitten och Line Bech

Ljus: Mikkel Jensen

Medverkande: Nina Sveistrup Clausen, sopran; Svend E Kristensen, dockhanterare och koncept

Gästspel av Sew Flunk Fury Wit på Skuespilhuset i Köpenhamn den 7 april

 

Det går inte att komma från en ödeläggelse av jorden, förr eller senare väntar den totala miljökatastrofen. Vad händer då med människorna? Förintelse, eller finns det ett liv efteråt?

Operan, eller snarare det musikdramatiska verket Støv får in hopp och skönhet i det post-apokalyptiska skräckscenariot. Det är en kort föreställning, en timme och en kvart, men den suger musten ur åskådaren, efteråt virvlar skallen av intryck – och frågor.

Det är nyskapande musikteater på ett sätt som åtminstone jag inte har sett tidigare: besättningen är liten: en väl skolad sopran, Nina Svelstrup Clausen, och en mestadels tyst skuggfigur, Svend E Kristensen, som hanterar fem dockor i fullstorlek. Musiken är egentligen ganska banal med blandning av klassisk romantisk opera, moderna ballader, spår av jazz, funk och en liten gnutta hip-hop. Även Neill Cardinal Furios libretto är banalt: sångtexter med meter och ordval som vore de hämtade ur en populär artists ”song book”, interfolierade med radiobudskap från myndigheterna där katastrofen torrt konstateras samtidigt som de uppmanar till lugn och besinning.

Men när dessa banaliteter får ackompanjera händelserna på scenen blir det en reaktion som slår hårt i medvetandet. Hopvikta lumphögar förvandlas till dockor i mänsklig storlek och i händerna på den enastående dockföraren (heter det så, på engelska är uttycket ”puppeteer”?) får liv och uttrycker vissa spår av glädje men mest sorg och förtvivlan och även hat: i en rent förskräcklig scen lynchas en docka med mörk hy och fridsamt förvånat ansiktsuttryck. Det är lätt för en erfaren åskådare att värja sig mot högbrynt avancerad estetik men mot äkta banalitet och äkta mänskliga känslor står man sig slätt. Lika verkningsfull är avsaknaden av hurtiga utrop av miljötänkande och av moraliserande maningar; budskapet bärs fram av verket i sig, musiken, texterna, handlingen på scenen: så här djävligt är det och så här djävligt blir det. Du kan inte göra något åt det.

Støv är ett verk av gruppen Sew Flunk Fury Wit. Den skapades 2013 av Svend E Kristensen och arbetar kollektivt med en ny typ av musikdramatik. För att citera dem själva: ”Gennem en hybrid af scenekunstneriske former udfordres de vante genrer og aktuelle emner bliver taget op til en stærk visuel og poetisk bearbejdning.” Stora ord och höga löften men en uppsättning som Støv visar att de uppfyller sina egna krav.

Och en sådan här uppsättning ställer också frågan: Är inte det här den form av nyskapande som kan föra operakonsten vidare? I dag matas vi i operapubliken med mängder av mer eller mindre lyckade försök till omstöpningar av gamla verk. Ibland kan det vara nöjsamt, ibland tankeväckande men trots allt, det är verk skapade långt före vår födelse och ofta baserade på ännu äldre tankegods. En Pucciniopera blir inte modern bara för att man klär ut huvudrollsinnehavarna i jeans och t-shirt och låter hjälten köra motorcykel. I bästa fall kan en neutral scenografi och dito kostym destillera de eviga tankar och frågeställningar som finns i de verk som motstått gnagandet av tidens tand men det är tveksamt om de för musikdramatiken framåt.

Jag säger inte att Sew Flunk Fury Wit sitter inne med nyckeln till ett allmängiltigt recept. Men gruppen visar på en väg till nyskapande, förhoppningsvis en av många. Men det krävs fler sådana nytänkare och framför allt fler institutioner, både offentliga och privata som vågar ge plats för dem. Annars blir det svårt för operakonsten att tvätta bort stämpeln av museal mossighet.

Den här recensionen var publicerad på Skånska Dabladets kultursida den 10 april

 

Rigoletto goes #metoo

Alexey Tatarintsev som Hertigen, omgiven av sina hejdukar,Malmö Operakörs herrar
Foto: Malin Arnesson

Regissörer brukar ha en avsikt med sina uppsättningar. Efter ridåfallet vid premiären av Kasper Holtens uppsättning av Verdis Rigoletto på Malmö Opera var jag en aning brydd: vad ville han säga? Det var Rigoletto rakt upp och ner, inga nya vinklar, inga undertoner. Varför, varför?

Sedan, efter att ha läst hans lilla essä i programmet rätades en del av frågetecknen ut. Kasper Holten vill få in Rigoletto under #metoo-paraplyet; visa att förtryck av kvinnor och manliga förtryckande fähundar inte är något nytt påfund utan har funnits under alla tider. I och för sig lovvärt men det blir lite av Hasseåtages sketch: ”Det var det jävligaste, det hade jag inte en aaaning om”.

Samtidigt ställer han frågan om det är rätt att sceniskt gestalta övergreppen och placera en prostituerad på scenen. Hans egna svar är att Verdis musik är fylld av en medmänsklighet som ”förhoppningsvis tar oss från ren underhållning till konstens universum och konsten får aldrig värja sig från att skildra den mänskliga existensens mörkaste aspekter.” Vackra ord, men det behövs inte en fulländad estetik för att belysa allsköns mänskliga vidrigheter, däremot kan estetiken hjälpa den svagsynte att få i sig den beska medicinen – och där finns de sköna konsternas berättigande.

Vladislav Sulimsky som Rigoletto
Foto: Malin Arnesson.

Verdi sätter i sin opera fokus på Rigoletto, vanskaplingen, den utstötte vars existens är helt beroende av hertigens gunst. Med hjälp av denna kan han håna och fördöma de andra hertigens rövslickare, och till och med råda över deras liv och död men utan hertigen är han ingenting; det är en maktstruktur som finns idag och har funnits i alla tider. Förutom detta beroende och vanskaplighet har Rigoletto ännu en svag punkt: dottern Gilda som han med alla medel försöker skydda från sin vedervärdiga verklighet.

Kasper Holten har befriat Rigoletto från hans kroppsliga handikapp men ökat på hans andliga, han är hård, hämndgirig och totalt okänslig, dottern har blivit en ägodel, faderskärleken ett mentalt, nästan incestuöst maktmissbruk. Man kan inte tycka synd om Rigoletto, han har själv bäddat för det fasansfulla slutet. Vladim Sulimskys gestaltning av figuren är utsökt med fint nyansrikt skådespeleri och en mycket klangrik och välbehandlad baryton. I den stora dramatiska arian i början av andra akten (den som börjar ”La rà, La rà) målar han upp ett känsloregister från vrede till rädsla och förtvivlan. Det är operakonst på dess högsta nivå.

I linje både med Verdis original och Kasper Holtens intentioner blir Gilda det verkliga offret. Förtryckt och undangömd av fadern, först känslomässigt förförd och sedan skändad av fursten blir hon ett offer för sina egna känslor och ger sitt liv för sin kärlek. Verdi ger en ganska blek skildring av henne, Holten låter henne ta mer plats. Bianca Toggnochis rolltolkning får fram människan, den troskyldiga unga flickan som låter förälskelsens känslostorm ta makten över sig, allt skildrat med en intensiv hög, nästan gränslös sopran med underbart klar klang.

Kasper Holten har tonat ner Hertigen av Mantua och gjort honom till en tanklös libertin. Man måste ifrågasätta den vinkeln. Herigen är mer komplicerad än så, det är en kraftmänniska, en äkta förtryckare som anser det som en dygd att gå över lik för att få igenom sin vilja. Alexey Tatarintsev lånar sin briljanta tenor mer till en förvuxen snorvalp som man helst vill slå på käften, än en fruktad despot. Det blir ett tankepussel som inte riktigt går ihop.

Henning von Schulman låter sin eleganta bas skildra Sparafucile som en yrkesmördare, knuten till Murder inc. Ramona Zaharia skapar en mycket välsjungen och sceniskt perfekt Maddalena, hans prostituerade syster. Även övriga solister bjuder på mycket fina prestationer både sceniskt och sångligt.

Verdis operor handlar om människor med alla deras känslor och svagheter. Man kan placera dem i vilken tidsepok som helst, även i den obestämda nutid som Kasper Holten använder. Maja Ravns scenografi som låter hela operan utspela sig i en stor spiraltrappa som ger plats i överplan för det glänsande hertigpalatset och dess fester och i underplan för Rigolettos och Gildas enkla boning. En spännande lösning som accentueras av både glittrande och suggestiv ljussättning.

Så visst kan man säga att Kasper Holten har fått med en del av #metoo-problematiken. Men den blir bara en liten del i Verdis tankebygge kring förtryckarens förtryckare och det stora eviga spelet om maktens fördärv.

 

RIGOLETTO

opera av Giuseppe Verdi med libretto av Francesco Maria Piave efter Victor Hugo

Dirigent: Karen Kamensek

Regi: Kasper Holten

Scenografi och kostym: Maja Ravn

Ljus: Åsa Frankenberg

Koreografi: Signe Fabricius

Solister: Vladislav Sulimsky, Bianca Tognocchi, Alexey Tatarintsev, Henning von Schulman, Ramona Zaharia med flera

Statister

Malmö Operaorkester, Malmö Operakör

Premiär 24 mars på Malmö Opera

Denna recension var publicerad i  Skånska Dagbladet 25 mars

×